bild

bild

onsdag 6 november 2013

God morning! This is your wake up call

Det är inte klokt så mycket en utbränd sate kan sova när det för en gångs skull går att slappna av.
Sedan Halloween-hoolabalooet i fredags är det banne mig det enda jag har gjort.
Antagligen för att jag behöver det, som det så käckt brukar heta.
Men det blir ju inte roligare för det.
Mer bara att jag går omkring i ett halvvaket tillstånd och får ångest över att livet går mig förbi de korta stunderna jag kliver upp ur sängen.
Men nu får det räcka.

Idag har jag varit till stan och ätit lunch på lokal.
Och imorgon ska jag visst på turné med herr J.
För att inte tala om fredagens soppteater.
Även om jag känner att risken för att jag inte släpar mig dit är överhängande. Prat, sorl, skrik på scenen, umgås...nja, kanske lite mycket i ett och samma svep. Men ändå - kanske inte. Tills vidare känns det i vanlig ordning bra att ha planer överhuvudtaget. Även om de känns lite fejk.

Nu har jag till och med tvättat håret.
Istället för att vila, som annars är brukligt efter veckohandling och diverse ärenden.
För jag ska nämligen på utvecklingssamtal.
Den här gången tänker vi dessutom gå dit båda två.
Som en enad front. Eller nåt.
13-åringen är arg. Han vill icke på några villkor ha dit pappa läraren.
Så jag tänkte balansera upp genom att gå dit som mamma och utan att representera ett visst yrke.
Hehe.
Nämen, mannen/myten/legenden är ju lite livlig. Om lärare fick ta eleverna i örat nu för tiden så skulle han ha långa alvöron vid det här laget.
Men det är också så här: att om man är i händelsernas centrum hela tiden, känner alla och är en sån som syns och hörs...ja, då händer det även att det kommer oförtjänt kritik från flankerna.
En gång hade vi ett annat föräldrapar här hemma. För att vår son varit elak. Så vi fyra försökte då pressa fram sanningen. Men när vi pressat på ett tag kröp det fram att sonen var oskyldig och att mamman redan visste om det egentligen. Ridå!
Sedan dess har jag lagt ner allt var opartiskhet heter och sällat mig till alla andra som blundar och säger "Näää, miiin sooon skulleee aaaaldrig!".
Njä, inte riktigt. Och nu sitter jag visst och jagar upp mig själv.
Det är absolut ingenting särskilt som hänt. Det är ett vanligt utvecklingssamtal jag ska på. Men liiiite redo är jag nog ändå, haha.
Åtminstone inför det faktum att jag kanske måste sprätta pappa läraren på näsan några gånger när han tar upp paragrafer ur skollagen för klassläraren( nej, så heter det förstås inte - utan Mentor).

Nu ska jag gå och luskamma mig.
Något både jag och resten av la familia har gjort hela hösten.
För att man inte riktigt får bukt med eländet på låg- och mellanstadiet.
Det skulle vara en underdrift att säga att jag är fixerad vid och lamslagen inför tanken på att det ska kräla i min hårbotten.
Ingen av oss har någonsin haft löss. Så enligt sannolikhetsläran borde det förr eller senare vara vår (o)tur.
Brrrrrrrr!!!

2 kommentarer:

  1. Hahaha, när dottern hade det som värst på sin förra skola kom jag till mötena med utdrag ur läroplanen, kommunens läroplan och skolans läroplan utskrivna och markerade med ilsket gult! Och själv verkar jag ha glömt bort hur en gör när en sover, inte alls bra det heller...

    SvaraRadera
  2. Sova, ja titta på när det här är postat så vet du hur det är ställt. Hoppas det gick bra på utvecklingssamtalet. Det är ju precis som du säger, hörs mest, känner alla = alltid skyldig. Nejdu, där får allt de andra föräldrarna krypa till korset. Löss, har jag heller aldrig haft. Nej hu vale. Måste vara ett schå att kamma fem battingar med luskam. Uff.

    SvaraRadera