Livet, döden och en konstig gåva

Jo, herr H mår väl skapligt.
Framför allt lever han ju.
Och dessutom var det inte hans egna, nya, bil som blev mos utan kollegans.
Brrr! Nä, nog om det.

Jag skriver om mitt eget händelserika liv istället.
Som att vi igår fick - jo fick - en lila Hyundai med 18 år på nacken.
Lite småfix av herr B bara så är den som ny.
Vad vi ska ha den till? Ingen aning.
Men den passar i alla fall alldeles yppans till resten av maskinparken, haha.
Och så får jag väl skylla mig själv som introducerat två skrotsamlare för varandra.

På lördag åker jag visst till Hufvudstaden.
För att det är lika enkelt att boka en resa som att klicka hem pärlor från Panduro.
När man äntligen får tummen ur, vill säga.
Och när man äntligen fyra månader i efterskott fått rätt ersättning från FK.
Visst är det fantastiskt när avstånd inte spelar nån roll? Jag träffar faktiskt käraste V oftare än en del vänner här hemma.
Terapi på hög nivå.
Vilket kan behövas precis nu för jag är långt ifrån på toppen av mitt jag.
Det har varit en tung höst. Med ny sjukskrivning inte minst. Men också med annat. Livet, kallas det visst.

Igår skulle min fina morfar ha fyllt 82 år. Det känns extra surt att han inte finns kvar när jag tänker på att han vid 82 års ålder fortfarande hade kunnat vara pigg och frisk. Under sin sista tid var han fortfarande aktiv, rak i ryggen och utan en enda krämpa. Så om inte om:et i form av Alzheimer slagit klorna i honom så kanske, kanske...
Fast det blir man inte gladare av att tänka på förstås. Lika lite som att tänka samma sak om världens bästa mormor som dog blott 54 år ung av ett brustet åderbråck på hjärnan. Men jag kan inte låta bli.

Nä, nu ska jag minsann gå och lägga mig. För att det susar och snurrar i skallen. För att kroppen känns blytung. För att tanken på att göra nåt vettigt känns omöjlig. Men framför allt för att jag kan, får och kanske till och med bör.