Rim och reson

Låt oss säga att man har en mentalt instabil granne som inte bara trakasserar och slänger skräp på ens gård varje dag i 15 år utan även hotar, först med knytnävar och sedan med kniv. Och att han - eller hon - eh, hen efter diverse anmälningar från flera grannar sedan valsar runt hos polisen och hela kalaset slutar med att det inte ens väcks ett åtal.


Låt oss sedan säga att man har ett barn som tillsammans med kompisen fångar en öring i älven ungefär fyra timmar före tillåtet datum, knäcker nacken på fisken för att ta hem den och äta upp den. I samma sekund kommer fiskepolisen och skriver rapport. Sedan ringer herr överhuvudfiskepolis och meddelar att ett sådant brott (= dräpa fisken) kostar 2000 kronor och en polisanmälan.


Det är då man börjar fundera över hur rättsystemet är funtat.


Observera att ovanstående händelser är heeeeelt hypotetiska.


Men sensmoralen är: Ifall jag nån gång(!) skulle få problem med grannen ringer jag fiskepolisen.

Time out

Det är skitsvårt att ta en time out från livet när man redan har tagit en mer eller mindre permanent time out.
Som idag,
Då skulle jag vilja slippa kvällens föräldramöte samtidigt som jag lika intensivt vill slippa läggning av barn ifall jag skickar dit herr B.
Livet i storfamiljen va?
Närå. Det har inget med saken att göra. Folk har lika fullt i sina liv även om de inte har några barn alls. Naturligtvis fylls dagarna ändå av måsten.


Jag har ångat på som ett skållat troll den här veckan.
(Också)
(Va, vem sa det?)
Delvis för att jag haft så mycket ångest, men också delvis för....att....eh, ja....jag har ett liv. Eller en skärva av ett liv åtminstone. Men det räcker och blir över att underhålla blott en ack så liten skärva.
Så emellanåt sover jag. Jag skriver inte det så ofta på bloggen, men det gör jag. Hör du det herr Försäkringskassehandläggare? Jag är så in i håvete trött!
Det paradoxala är att även om jag inte skulle flaxa runt och ha mig så är jag lika trött. I perioder har jag provat att sova bort dagarna också. Men det hjälper inte.


Det jag blir tröttast av är att försöka strukturera. Och det är förstås svårt att komma undan helt och hållet. Särskilt när man är gift med kungen av ostruktur. Utom på jobbet då - för där är han en mönsterlärare, haha. Bara att komma ihåg att skicka in 11-åringen till tidningen tog knäcken på mig. Jag tänker nämligen bara halva tankar. Så komihågen kommer och går hej vilt. Imorgon ska försöka mig på ett svårt och farligt trick: åka själv till stan och handla allt som behövs till smörgåstårtor och annat. Det är för mycket intryck på affärer. För mycket ljud. För mycket folk man känner och måste stanna och prata med. För mycket folk jag pratar med trots att jag inte känner dem. Det vet jag inte varför jag gör egentligen. Hm. Ska genast sluta.
Men i alla fall. Om jag tänker på hur mycket jag gör som jag faktiskt klarar och inte mår sämre av blir det inte mycket. Inte ens ljuvliga Hälsans Trädgård. För efter tre timmars rehabilitering sover jag minst lika länge när jag kommer hem. 
Borde man inte bli piggare av rehab?
(Jo. Det är nåt fel på dig)
(Va?)


Föräldramöten är rena skräcken. Aptjatter om oväsentligheter. Fullt med folk. Lägga band på sig själv så man inte råkar ta på sig att vara klassförälder eller nåt. Förresten är det femte barnet i förskoleklass på nio år till hösten. Jag känner lärarna och jag kan det där. Så måste man ens gå dit?
(Nej)
Får man vara hemma och dricka vin och äta ostbollar istället?
(Ja)
Och till råga på allt är jag pollensvullen i hela ansiktet. Inte ska man väl utsätta byn för sån fulhet?
(Absolut inte)
Om två år är det dags för sist´n att börja förskoleklass. Då kanske jag är i bättre skick och kan gå dit och bidra med min åsikt huruvida barnen ska ha strumpor, sockeplast eller skor i gympasalen. För att inte tala om summan som ska läggas till klasskassan. Det är alltid en svår nöt att knäcka.

Valsång och vågskvalp

Jo, jag åt ju en icke helt hälsosam lunchbuffé igår.
Överåt, ska väl också tilläggas.
När jag hade däckat i sängen just före middagen vaknade jag och var törstig....
Något som övergick till ett märkligt sockersug (som jag verkligen inte har ofta).
Så törstsläckaren blev två glas läsk(!).
För att balansera upp den salta lunchen, som jag sa till herr B.
Men jag gillar ju inte sött det blev ändå inte bra.
Det var nåt som fattades...
Så jag snodde ett gäng ostbollar från småtrollens hemliga (jo, tjena) lager.
Och blev törstig igen...
Provade dricka mormorssaft.
Och höll sedan på att kräkas.
Idag är magen lite...ähum, orolig. Uppblåst.
Rätt åt mig.
Intressant va?


Jag har just skickat in en annons till tidningen. 11-åringen fyller år på måndag och jag har mått råtta över att jag missade att skicka in 6-åringen i tid härom veckan. Nä, barn ska firas på rätt dag och inte i efterskott! Det är viktigt. Även om frågan i vanlig ordning är om mitt val av bild i annonsen kommer att orsaka blodvite. Men det kan inte hjälpas. Jag tycker det är urtråkigt med föräldrar som sätter in sockersöta bilder på sina barn. För mig är det viktigt att personligheten kommer fram. Även om just mina barn faktiskt är sötast i hela världen, haha.


Jo, jag är på G* idag. Snart ska jag åka på kravlös utflykt. Och jag säger kravlös för att jag helt har lagt om mitt liv på gamla da´r. Förut skulle jag ha sprungit runt som en tok och plockat undan, satt igång tvättmaskinen, planerat middagsmat, tömt diskmaskinen, osv - innan jag åkte nånstans. Nu gör jag det när jag kommer hem istället. I bästa fall. Annars får herr B göra det. Låter kanske självklart, men för mig är det stort.


Å. Jag måste berätta om en sak som hände igår. Jag fick en hel bunt med hemmagjorda avslappningsskivor i present. Omsorgsfullt pysslade med. Det måste ha tagit en väldig tid. De kom från ett något oväntat håll. Det var det som var så rörande. Att söta herr G hade både tänkt på mig och skänkt mig tid av sin fritid. Jag brukar inte vara så bra på att ta emot presenter, men den här gången blev jag alldeles varm i hjärtat.


Nå. Spretigt inlägg. Ännu spretigare hår. Kanske bäst att piffa till sig lite när man ska ut bland folk. Och ole-dole-doffa bland mina blommiga klänningar.


*Kom just på en rolig anekdot om det här med att vara på G. Det var min kompis H på gymnasiet som inte hade förstått uttrycket. "Han har flera tjejer på G". Hm. Det finns ju inte ens så många tjejnamn på G, tänkte han. Varje gång. 

Bilden. Antingen blir jag världens sämsta mamma eller så blir jag världens bästa mamma. Det finns inga gråzoner. Förstås. För han är sin mammas son.

Carpe Diem

Ni vet ju att jag verkligen inte gillar klyschor och klämkäcka tillrop va?
Men ibland får man vad man förtjänar.
Igår hade jag på mig en sladdrig ljusrosa tröja med nåt slags ljusgrått diffust mönster framtill.
Jag har haft den länge. Egentligen är det en sån där slasktröja som är rätt ful och som jag brukar ha när jag åker till stranden och sånt. Köpt på Ica (modeboutique numero uno) för 24.50.
Men igår hade jag den både på terapin, på lunchen hos kära E och sedan på Hälsans Trädgård.
Så när jag skulle gå och lägga mig såg jag plötsligt för första gången vad det stod på den....
Carpe Diem
Jag skrattade så tårarna sprutade.


I övrigt var det en jobbig dag. Jag klarar helt enkelt inte flera inbokade händelser staplade på varandra. Och när jag blir trött...ja, då kommer ångesten. Jag mådde så dåligt att jag i princip avbokade dagens begivenheter med mina kompisar. Och med "i princip" menar jag att jag avbokade - ångrade mig - avbokade igen - avbokade kanske - sa att jag kanske förhoppningsvis skulle med ändå. Så där höll jag på hela kvällen. Ända tills jag lade på luren efter samtalet med fru L vid midnatt. Det är så himla både och med roliga saker. För det tar så mycket energi som jag inte har råd med - samtidigt som det ger så mycket energi som jag behöver. Jag verkar ju söka nån slags balans i mitt liv just nu, men när det gäller sånt där går jag bet.


Nå. Vi åkte till stan i alla fall. Fina S skulle köpa sommarkläder. Jag deklarerade på en gång att jag inte behövde fler blommiga klänningar och så sa jag nåt om att jag egentligen skulle vilja ha en smart basgarderob. Och vad hände sedan då? Jamen gissa: jag ramlade på inte mindre än två blommiga klänningar i första butiken vi gick in i. 75 kr/st + en 10%-ig medlemsrabatt. Ha ha.


Så åt vi en märklig lunchbuffé på en av kinarestaurangerna: friterat fläsk, fiskgratäng med spenat, thaigryta, pastagratäng och SUSHI. Snacka om världen på en tallrik.


Det blev en bra dag. Riktigt bra. Nästa tjejträff blir att träffas och planera midsommarfesten (= dricka vin och eventuellt planera).


Men det finns vissa som haft en ännu bättre dag. Eller vad sägs om att klara moppeuppkörning, gå till frisören, få en hel dag ledigt från skolan, få sommarjobb och till råga på allt: få sälja hela kvoten av underkläder, till förmån för klasskassan, på en gång. 15-åringen går omkring och ler brett. För första gången nästan sedan vi skrämde honom som liten med serien Dinosauriernas Tid. Nu har han skuttat iväg frivilligt med valpen till Ruffs förra ägare. Bara en sån sak.


Själv ska jag inte göra mer idag. Bara låta herr B mata mig med sjutusen avsnitt av nån kass serie.

Stora saker i görningen

Fult ord va? Görningen. Låter påhittat. Nå.
Det är stora saker i....eh, antågande. Och nu menar jag inte bara 15-åringens moppekortuppkörning på morgonkvisten utan framför allt med mig själv.
Igår skulle jag ju egentligen på en föreläsning om Att Sätta Gränser. Något som dock visade sig vara ändrat till Mindfulness (kanske ett annat inlägg en annan gång).
Men gränstemat kvarstår. Både på terapin och i övrigt.
Vet ni....Jag tror aldrig att jag satt gränser i mitt liv tidigare. Jag har liksom bara åkt med på sånt som hänt. Svarat JA! när nån bett mig om nåt. Undvikit konflikter. Fattat icke-beslut. Ibland stannat upp och funderat Men hur blev det så här?, men inte kommit längre. Än slank hon hit, än slank hon dit - och än slank hon ner i diket.


Fast nu har jag bestämt mig. I en riktigt dränerande - och osund - relation har jag redan satt ner foten. Eller okej då, framfoten åtminstone. Men det är en början. Och i en annan relation försöker jag undvika att hjälpar-Nettan ska köra slutare på sitt slutkörda jag.
Ah, nu blir det lite luddigt va? Som såna där mystiska fb-uppdateringar folk gör och där man inte ens kan kommentera för det är inte meningen att man ska fatta vad de snackar om. Men det kan inte hjälpas. Förresten spelar det ingen roll i vilka relationer och situationer jag fått nya insikter. Poängen är att jag faktiskt fått dem. Efter 38 år och 10 månader börjar äntligen polletten trilla ner: JAG är också viktig. Det ni!
Och kan jag vaska fram hur jag INTE vill ha det kanske chansen är större att jag nån gång kommer på hur jag VILL ha det. 


Jag har en snygg plåttavla i vardagsrummet där det står Follow your dreams. Först när jag fick den tyckte jag att den var fin. Att den var SÅ mycket spontana Nettan som alltid gör det hon känner för. Nu avskyr jag den. Så fort jag går förbi liksom väser den till mig. Frågar och plågar mig: Vaaaaad är egentligen dina drömmar? Och jag har ingen aning. Än. Men jag inser skillnaden mellan att vara spontan, göra stora livsförändringar för att det är nyttigt, förväntas av en eller roa sig för stunden - och att seriöst och aktivt försöka nå sina drömmars mål.


Jag befinner mig inte på en plats i livet där jag kan vara allas bästa kompis/släkting/bollplank/whatever. Den energi som går åt till det dränerar mig inte bara på den lilla reservtank jag har utan gör också att jag måste leva upp till att stå stark trots att många som tycker att jag bör klara det borde ha insett för länge sedan att jag redan fallit.


Jag har insett att det kanske inte är gamla invanda hjulspår och gamla invanda personer i min omgivning som kommer att hjälpa mig upp. Ah, det har jag nog redan skrivit om förresten? Strunt samma. För övrigt menar jag inte att det är andras problem att jag ligger och sprattlar på rygg. Inte är det heller andras fel att jag fallit.
Men kanske är det inte heller MITT fel. Kanske rår jag inte för att jag blivit sjuk. Fast jag har så smått börjat funderat på om jag faktiskt själv rår för att jag aldrig blir frisk...
Nä, hörrni - mer gränssättning åt folket! Mer mindfulness(!) i vardagen. Och framför allt mer fokus på vad man själv mår bra av.

Mardrömmar

Det här med mardrömmar kan man väl egentligen tolka på två sätt:
1. Man har sovit oroligt och vaknar därför outvilad.
2. Att man drömmer betyder djupsömn och man vaknar därför utvilad.
Det beror förstås på om glaset är halvtomt eller halvfullt. Och vad som är i det. Förutsatt att man inte har slagit ut det när man fäktade omkring sig under natten.


Full dag idag. I rehabiliterandets tecken. Säkert nyttigt och så...men, det var ju det här med att ha tre tider att passa också. Så rehabiliterad är jag inte att jag klarar det med hälsan(!!) i behåll. Fast då skulle jag väl å andra sidan inte behöva rehabilitering. Tjoho!


Tänk att livet så ofta är ett moment 22...


Nä. Nu får jag gaska upp mig, ta mig i kragen, skärpa till mig, se livet från den ljusa sidan, carpe diem, osv. Här kommer därför dagens filmtips:

THE AMATEURS

Huvudpersonen, utmärkt spelad av Jeff Bridges, är en misslyckad typ som inte kommit någon vart i livet. När ex-frun träffar en stenrik man och sonen får en hel basketplan med Jordan-signerade bollar på sitt rum i det pampiga huset bestämmer han sig för att också lyckas. För sin sons skull. Han samlar därför ihop sin udda skara av vänner och delar med sig av sin idé: De ska spela in en egen porrfilm!
Ett projekt som visar sig vara betydligt svårare än de först trott. Till exempel var det ju den här detaljen med att hitta villiga (haha) "skådisar" i en stad med blott 3000 invånare.
Ämnet må ju vara lite speciellt, men filmen innehåller inte alls porr. Däremot är den en varm och tjuvrolig komedi/feel-good-film. Karaktärerna är väldigt säregna och befriande nog inte ett dugg Hollywoodsnygga. Ett extra plus till Ted Danson som spelar en homosexuell man som inte kommit ut ur garderoben.
Och slutet.....tja, man kan inte låta bli att le.

1-0 till Stilpolisen

Herr B fick ju efter mycken gråt (nåja) och tandagnisslan 6-åringen att byta från monsterlångkalsonger med lila muddar till ett par långa jeansshorts i morse.
Men när han kom hem från dagis hade han dem på sig i alla fall. Tror ni inte att den rackaren hade packat ner dem i ryggsäcken och bytt om direkt han hade vinkat av pappan.
För en stund sedan kom han hemsladdande från granntjejen - fortfarande iförd nämnda kallingar - och det verkar faktiskt som om herr B har gett upp.
1-0 till Stilpolisen alltså. Eller snarare 264-0, om jag ska vara ärlig. Men det är kul att han har en egen stil.


Mig själv är det ingen stil alls på egentligen. Alla mina kläder är av strykfri trikå. Och eftersom jag blivit för tjock för vanliga tröjor tycker jag att klänning eller tunika känns som ett smidigt val. Latmansklädsel och till 90% från 2004 års reaställ. Ändå väcker mina grälla outfits mycket uppmärksamhet. Det verkar som att folk tror att jag liksom klär upp mig varje dag, haha. Äh, det kan de gott få tro.


Den tropiska värmen från igår verkar ha flytt sin kos. Skönt, om ni frågar mig. Jag har just varit ute i rabatterna och det är betydligt trevligare när termometern står på 10 grader. Vad mina pumpor tycker om väderomslaget vet jag inte. Men jag glömde täcka över dem igår och nu är det väl strunt samma. Förresten har de visst tänkt att blomma nu och det tar jag som ett gott tecken.


Nej usch vad jag låter klämkäck. Visst gör jag? Kanske bäst att tillägga att jag har olidlig ångest idag. Plus att jag är olidligt trött. Hela eftermiddagen försökte jag sätta/ställa/lägga mig och vila men det var helt omöjligt. Och då blir jag dessutom trött på mig själv ovanpå all annan trötthet. Trött på att vara mig. Trött på att ha en skalle som ska krångla till allt hela tiden and beyond.


Dessutom har jag börjat boka in saker och tacka ja till allt möjligt. Trots att jag VET att jag inte orkar. Kanske är det en manisk period på gång. Egentligen måste jag då äta sömntabletter varje kväll. Nä, usch det vill jag inte. Jag blir så jäkla trött av dem. Haha. Oväntad effekt va? Men jag menar i vaket tillstånd. Eller så beror min aktivitet på årstiden. Jag menar, alla är ju pigga och glada så här på försommaren. Och klart ni ska komma och grilla va? Alternativ tre: Jag är helt enkelt forfarande en aktiv motståndare till min sjukdom. Ah, jag tror på trean. Jag vill ju orka. Jag vill ju skratta och vara bekymmerslös. Jag vill ju göra hoppsasteg när jag går ut med soporna. Vem vill inte det? Förresten gör jag ju allt det där redan. Korta stunder. Och om jag kapar varenda synaps i min härdsmälta skalle under tiden.


Nog om det.
Imorgon är jag i alla fall bortbjuden till kära E på lunch. Sedan ska vi på föreläsning: Att sätta gränser/Ilska. Hahahahahaha! Ja, man roar sig på olika sätt ser ni. Jag är inte så ilsket lagd egentligen. Tror jag? Och sätta gränser vet jag ingenting(!) om, så det kan förstås bli intressant.

Stilpolisen

- Mamma, jag ringde just till A och han skulle komma NU!
- Jaha? Vad kul.
- Nämen, han kommer NU! Och du kan ju inte se ut så där.
6-åringen tittar på min jordiga, bh- och fotbollsshortsklädda kropp med avsmak.
- Men snälla nån. Jag ser väl ut hur jag vill på min egen gård. Och jag tror nog att herr D har sett värre.
- Gå och klä på dig!
Vilket jag trots allt gjorde. Skäms han så får man väl bjuda till. När jag kom ut igen hade han gett sig på 15-åringen som satt på bron med bar överkropp.
- Mamma titta så mycket hår som sticker ut från E:s armhåla! Han måste ha en tröja när de kommer.
- Nämen vet du vad. Stora killar och pappor har hår i armhålorna. Ja, till och med mammor. Och jag är helt säker på att A:s pappa har det också.
- Knappast! Fnös han.


Jo, han är en riktig stilpolis den där 6-åringen. Byter kläder flera gånger per dag och hämtar tillbaka ur tvättkorgen om han bestämt sig. Det värsta han vet är när herr B redan plockat fram kläder på morgonen. De knölas kategoriskt tillbaka i ett mörkt hörn av garderoben. I morse blev det lite bråk när 6-åringen hade valt själv. Ett bråk som pappa nästan-vann till slut. Fast jag tyckte gott att han kunde ha åkt till dagis i den här kreationen:

Utedag

Håller på att göra kväll efter en lång utedag.
Småtrollen ska duschas. Helst snabbt också eftersom vi alla är lika svettiga och jordiga och behöver varmvatten.
Vi har fått kopiöst mycket gjort idag. Till exempel har vi fått bort hela den enorma dubbelbjörken vi fällde i vintras. Med allt som hör till. Som att elda kvistar och kratta sågspån.
Hönshuset är högtryckstvättat och fint. Redo att ta emot fyra fyrbenta hyresgäster.
Rabatterna är riktigt prydliga och dessutom gödslade. Och i ren trädgårdsiver iordningsställde vi några pallkragar i två våningar för att sätta potatis också.
Jag har tagit ut 3-åringens jättestora monsterpumpor. Antagligen satte jag dem för trångt ändå, men går det så går det.
Ja, bland annat, bland annat.
De två äldsta har fått hugga i. Först var det motigt och knotigt och massor med pauser men sedan fick de upp ångan. De var jätteduktiga!
De små har mest badat i tunnan. Varje gång vi använder den myser jag av lycka över min brilljanta investering.
I skrivande stund har solen gått i moln och det är "bara" 23.5 grader. Har ingen aning om hur varmt det varit idag och det kanske är lika bra att inte veta. För då hade jag väl knappast gått ut.
En utedag måste förstås följas av en grillmiddag. Så nu är vi mätta och dästa. Och trötta på det där rätta sättet.
Förutom att gå ut och röra runt i sågspånet som brinner lite halvdåligt ska jag inte göra mer idag. Antagligen har jag ont i varenda muskel i morgon. Kanske lite för att jag fälldes av valpen när han sprang mellan mina ben men mest för att jag gjort rätt för mig.
Najs.

Den allra allra allra sista snön. Here today - gone tomorrow.

Mersmak

Ja, nu lutar det åt After Work varje fredag. Eller rent av varje dag till och med. För SÅ kul var det!
Knökfullt med folk på puben var det. Så tydligen var det inte en helt unik idé jag och kära E hade när planerade att dricka vin mitt på blanka eftermiddagen.
Men dock. Ljudnivån där inne var faktiskt okej. Eller så var det kanske vi som var högljudda, haha.
Nästan ännu trevligare hade vi ändå när vi åt svindyra ostar i en verkstadslokal tidigare under eftermiddagen.
Kära E:s väninna som var med visade sig vara en mycket trevlig bekantskap. "Min" fina S fick problem med barnvakten och kunde tyvärr inte komma. Men det balanserades upp av att vi fick sällskap av min vän herr M.
Hur som helst åkte jag till Hälsans Trädgård och åt lunch före allt partajande. Måste jag säga för att dementera att jag inte alls "jobbade" igår.
Jag kom mig hem i rimlig tid, om än något senare än vad jag hade tänkt mig. Som avslutning på kvällen badade jag och herr B i tunnan i den vackra sommarkvällen.
Sedan somnade jag visst på rygg (aldrig hänt) med händerna över bröstet i värsta vampyrstilen. Sov hårt och ljudligt. Sägs det.
Kanske hade jag också behövt sova nåååågot längre än 05.30. Men det var bara att pallra sig upp och vakta småtrollen som med helt övernaturliga krafter fått av det tunga locket till badtunnan och redan hade hoppat i.
Av bara farten har jag fixat i ordning min största rabatt och krattat en del också.
Plus skjutsat och hämtat 3-åringen på kalas, hämtat bilen i stan och sedan handlat onödvändigheter.
Nu ska vi göra pizza. Och med vi hoppas jag att jag får mena herr B och 15-åringen.
Ikväll kommer 11-åringen hem från sin klassresa och då ska han ha hämtning i grannbyn.
Men efter det....
Zzzzzzz....zz..Z......ZZzzzzzzZzzzzzzzzzzzzzzzzzz!

Onödvändigheter = mjöl, socker, mjölk, bröd

Nödvändighet = sommarklänning

After Work

Jag tycker det är stor humor att ta ledigt från jobbet den dagen man bestämt att man ska på After Work med tjejerna.
Jamen, det är väl stort på många plan. Särskilt när det gäller självinsikt. Det är väl klart att det skulle bli onödigt jobbigt att göra både och i mitt skick.
(Dessutom har jag inte smitit från Hälsans, utan var där i tisdags istället)
Puben ja...Det var inte igår direkt.
Senast jag gick på dylik lokal var när jag hade slutat amma 8-åringen. Då hade vi också tjejfest före. Mycket trevligt. Men när vi sedan betalat in oss fick jag svårt att andas av rökmaskinen. När jag sedan träffade en vän som var ledsen över att han och flickvännen separerat insåg jag hur hög ljudnivå det var. Att stå och skrika till varandra i en sån situation känns liksom fel. Så jag åkte hem.
Efter det har vi visserligen haft pubkvällar här i byn. I fabrikens restaurang. Men på hemmaplan blir det en annan sak. Kanske mest för att man känner nästan alla och faktiskt kan promenera hem när man vill.
Förresten har jag ett kärt minne från en av dessa pubkvällar: När herr I och jag sjöng karaoke! Något jag aldrig trodde att jag skulle våga.
Nej men, nu kom jag på ett senare pubtillfälle faktiskt. Förra vintern var ju jag och herr B i Stockholm och hade en blöt barrunda i glada vänners lag.
Hehe, det verkar som att jag visst gör sånt oftare än jag tror. Vilket partyanimal!


Kvällens partaj är också lite speciellt för att alla kommer att ha full förståelse ifall det är "sjuk-Nettan" som kommer. Det gör att pressen att vara på mitt absolut mesta partyhumör lättar. Vill jag åka hem direkt efter middagen kommer ingen att tycka att det är konstigt.


Det känns inte helt spikat vilken typ av uppladdning jag ska ha under dagen här hemma med mina vänner hundarna. Jag hade tidigare bestämt mig för att göra någonting åt fågelboet jag har på skallen, men det tror jag inte ens på själv. Det är redan över 23 grader, så det blir barbent och sommarklänning. Ingen strykning, inget provande, haha.


Redan klockan 13 ska jag ta vinpåsen under armen och åka hem till kära E en stund. Sedan ska vi handla lite smarriga ostar på en (dyr) (because I´m worth it) delibutik så vi inte hungrar ihjäl innan vi ska sammanstråla nere på puben. Tydligen spelar de ingen musik där, och det tackar jag för. Kanske blir jag därför kvar ända till åtta- niotiden...Partyanimal var det ja;)

Torsdagsdekadens

Trots två småtroll och tre hundar i sängen och en sömngångare i soffan invid lyckades jag somna pang bom igår kväll. Och detta trots att jag redan sovit en stund under förkvällen.
Inte hörde jag väckarklockan i morse heller. Lite grand hörde jag bråken i hallen men jag somnade om hur lätt som helst.
Vaknade alldeles nyss.
Det är förstås svårt att avgöra om jag är piggare. Kanske hade jag fått bättre effekt av alla sovtimmar om det rörde sig om vanlig trötthet. 
Slutheten är nämligen knepigare. Så knepig att jag till och med blir tröttare av att sova och vila.
På kort sikt, kanske. För jag måste ju fortsätta tro att det är BRA att ha bromsat in hela sitt liv och att det går att vila sig i form.
However,
Den här dagen kommer inte att gå i många knop. Med knappa styrfart ska jag försiktigt kryssa runt alla vardagsminor. Jag lovar.


Kanske ska jag börja städa ur hönshuset. Om jag orkar. Det känns så himla deppigt att vara utan hönsen. Men jag får hoppas att det känns bättre när det är städat och inrett till hundhus.


Ah, det är många kansken idag. Det får bli vad det blir. Det är ju ändå inte så mycket kvar av dagen nu, haha.


Herr B ska i alla fall lämna in bussen. Igen. Det hela började med att han skulle byta olja. Hm, eller oljefilter kanske? Ursäkta mitt totala ointresse. Jag ska försöka precisera mig. Jo, då lossnade en grunka på en mojäng så att manicken han skulle skruva bort inte gick att få tag på. Det var då bara att bita i det sura äpplet och ringa en verkstad. Och det var riktigt surt det äpplet för under alla våra år och gamla bilar tillsammans har han klarat sig själv. Förresten tycker jag att man känner sig lurad. Vad är det som säger att min bil hade felet de påstår? Vad är det som säger att de lagt ner den tiden de påstår? Och vad är det som säger att reservdelens pris inte är taget ur luften? Ja. Vi kom undan med skjortan i behåll i alla fall. Och kunde använda bussen igen. Men tror ni inte att den fortfarande läcker olja (eller nån annnan gegga)! 


Intressant va? Ja, jag menar det. Och förlåt aaaalla mina läsare som är bilmekaniker. Det var inte meningen att dra er alla över en kam. En gång kände jag faktiskt en bilmekaniker som var ärligheten själv, så det finns undantag. Han var så ärlig att han lagade folks bilar utan att ta betalt. Han hade så fullt upp att han inte hade tid med sin egen gamla Datsun. Men det var inga bekymmer, tyckte han - och tejpade över rosthålen med silvertejp. Mannen hette Martin och var min morfar ♥ ♥ ♥


(Å, nu vet jag vad jag ska göra idag: Jag ska förstås åka till graven! Tänk om jag till och med skulle ta vespan som står här ute. Hahaha. Nä, jag vågar nog inte. Enda gången jag kört en sån tippade jag hela ekipaget - inklusivet småtrollen - på en skottkärra)

Mina nya sandaler. Skrev jag om dem igår kanske? Att jag faktiskt köpte dem istället för mjöl, socker och annat jag behövde. De är mjuka som tofflor och är fiffigt nog ställbara över fotryggen. Jag har så tunna fötter att de annars gärna glider ut längst fram när tån är öppen. Från Skopunkten. Som för övrigt just kommit hit till stan. Ah, jag tycker det är så trist att snart varenda kedja finns i varje stad! Det finns snart ingen anledning att åka nånstans.

Kontrollmänniska utan koll

...Att en apekatt utan joddling
Är som en snickare utan såg
Som en målare utan pensel
Och en bagare utan tråg
En apekatt utan joddling
Är som en kärlek förutan kyssar
Som en fiskare utan metspö
Och en seglare utan kryss
Som en fiskare utan metspö
Och en kryssare utan segel

Så sjöng Trazan och Banarne på den tiden barnprogram höll måttet. Jag vet inte om det är deras låt från början men med hänvisning till rubriken har jag giltiga skäl att inte kolla upp det.


Ja, jag är en kontrollmänniska. K-människa, som herr B säger och himlar med ögonen stup i kvarten. Jag planerar. Genomför. Skriver långa listor. Kommer ihåg. Tar reda på. Håller reda på. Pusslar. Vänder på slantarna. Vill ha allt...inte nödvändigtvis på MITT sätt utan på BÄSTA SÄTT för ALLA.


Nå. Ni hajar. Ta då och läs ovanstående stycke i imperfekt. Då förstår ni vad jag INTE har nu. Det mesta försvann när jag brände ut mig, men periodvis kommer små skärvor av mitt gamla jag tillbaka och jag hankar mig fram i tillvaron. De senaste veckorna verkar jag dock ha tappat all kontroll. Precis all kontroll.


Jag begick en dödssynd då jag glömde skicka in 6-åringen till tidningen då han fyllde år. Jag klantade mig med 11-åringens klassresa när jag påståd att jag inte fått nåt mejl om det trots att det låg så prydligt där bland mina 1300 andra olästa mejl (nej, tyvärr överdriver jag inte ens) (så mejla inte mig längre, säger jag bara). Jag missade min terapi. Och the lista goes on and on.


Redan igår kväll då finaste S var här och grillade hade jag tappat kontroll både över vad jag sa och över hela tillvaron. Men ska vi ta och åka hem? Sa S oroligt när jag bara pratade rappakalja och hela tiden sökte efter de rätta orden. Aldrig i livet! Svarade jag. På nåt sätt tror jag alltid att det ska gå över om jag kämpar emot tillräckligt.


Men idag...ja, herregud...är det inte ett dugg bättre. Jag åkte (tackochlov) med min mamma till stan för att slippa gå hemma. Jag lyckades inte ens köpa de få saker jag hade plitat ner på min märkliga lista. Istället köpte jag av nån anledning nya sandaler. Fast först när mamma ingrep och bar bort alla andra par för att jag inte kunde bestämma mig. Jag lyckades inte en enda gång sätta in kortet rätt när jag skulle betala. Jag tappade saker. Spillde. Planerade middag för att jag hade glömt att jag hade en skinkstek på upptining i kylen. Jag somnade i bilen (som en 3-åring). Jag försökte posta tunga paket med några julfrimärken som inte räckte på långa vägar. Säg till när det räcker sa jag till postsnubben när jag tryckte dit fler frimärken. Jag kan inte räkna för jag har sovit i bilen. När jag kom hem tog det säkert fyra gånger så lång tid som vanligt att packa upp - och fortfarande ligger hälften kvar på diskbänken. För att det är sååå svårt att räkna ut var jag vanligen förvarar spagetti. Det enda som hägrade var sängen. Men så kom jag på att jag skulle hämta frakturerade 15-åringen på skolan, så inte hann jag vila. När jag senare till slut äntligen skulle lägga mig ringde herr B och påminde mig att han var i Umeå med sina elever och att jag skulle hämta på dagis. Nähä, men glöm vilan då!


Varför får man bara vila när man inte vill eller inte kan??


Inte nog med att jag tappat kontrollen över tillvaron. Jag har alltså inte ens kontroll över min egen tid trots att jag är sjukskriven. Jag säger inte att felet inte ligger hos mig, men just nu känns det bara för mycket.

Vem skriver mitt horoskop?

Dagens horoskop för Kräftan:


Obeslutsamhet är något utmärkande för Kräftan. Kanske beroende på att du tagit på dig för mycket att göra.


Ouch! Ha ha ha.


Jag som ändå har avbokat precis idag. Vill jag säga till mitt försvar. Jag skulle nämligen till stan med en kompis. Men hon var här i går kväll med lilla bebben istället. På min och 15-åringens spontangrillfest.


- Kaaaan vi grilla idag? Frågade 15-åringen när jag tvingat med mig honom till grannbyn för att köpa frimärken på Ica.
- Klart vi kan! Sa snälla/matglada mamman och så norpade jag åt mig en chilikryddad flintastek för 15 kr på kort datum. Billigt och bra.
Varför det sedan slank med både potatissallad, majskolvar, tomater och halloumi vet jag inte riktigt.
- Ohoj, nu blev det visst helgmat mitt på blanka tisdagen! Tjoade jag lite överdrivet ironiskt. För om sanningen ska fram äter vi helgmat precis när som helst.
Men då sa 15-åringen någonting klokt:
- Grillat är ingen helgmat - det är en livsstil!


Det där med obeslutsamheten...
Gäller hur som helst inte bara idag. Jag verkar inte kunna bestämma mig för nåt nu för tiden. Och inte tillräckligt sällan blir det så att jag släpper alltihop om jag har två val. Varken hackat eller malet. En gnutta depression förstås, men mest beror det nog på att jag är så trött. Jag orkar inte tänka igenom saker och ting. Väga för och emot. Sånt gjorde jag på en nanosekund tidigare. Jag vet att folk alltid har tyckt att jag är impulsiv, men sanningen är snarare att jag har tänkt snabbt, haha.


Ett beslut som inte känns svårt alls är dock att ta bort det knallrosa nagellacket. Nu har jag experimenterat färdigt med min kvinnlighet. Så det så.

Vad är det för fel på mig?

Nej, jag menar inte i det stora hela (Den som hade svaren till det skulle säkert ligga bra till för ett Nobelpris eller nåt).
Jag menar med blödigheten...
Idag försvann min sista livlina när det gällde Ralf. Som brukligt är finns det sällan utrymme för en extra tupp i en redan komplett flock. Och alla andra jag vet som har höns har mindre raser och det går ju inte.
Suck och stön.
Så mitt i överzappandet till Rysslands bidrag till Eurovision (underbart!) reser sig herr B ur tv-soffan och säger att han ska gå ut och göra processen kort med min sagotupp.
Och jag i tårar.
Nej, jag mådde inte så bra innan heller men det här känns verkligen HEMSKT!
Nu är det gjort i alla fall.
Och Ralf slipper i ensam majestät vanka av och an framför dörren till hönsgården och gråta ut sin klagan över att hans fruar är försvunna.
I de sälla jaktmarkerna hittar de igen varandra igen.
I de sälla jaktmarkerna där alla höns pickar, gräver ner sig i solgasset och sprättar fritt i överdådiga trädgårdar hittar de varandra igen.
Ja, där är min hönsflock nu.
Jag kniper ihop ögonen så hårt att jag ser vita prickar och försöker hålla kvar den synen framför mig.
För att slippa tänka på en död tupp i en plastpåse i en soptunna...

Lyckans badboll

I morse kändes det motigt och mörkt i mitt tunga huvud.
Jag övervägde därför att stanna hemma från en yber-umgås-krattardag-med-gemensam-grillunch på Hälsans Trädgård.
Men pallrade mig iväg i alla fall. Dock kraftigt motvalls.
Körde lika långsamt som en 87-åring och satte varken på radion eller sjöng.
Så när jag var nästan framme kom plötsligt en färgglad badboll studsande emot mig på andra sidan vägen.
Då höll jag på att börja gråta för det var så vackert.
Visst är man rätt skör när man har så nära till precis alla känslor men den här gången var det förstås ett plus.
Jag menar, en badboll....
Helt bekymmerslöst, planlöst och utan en tanke på gravitation hoppade den med stora steg längs vägen.
Lättsam. Följsam. Mjuk. Glad. Fri. 
Precis så som jag vill känna mig. Faktiskt precis så som jag började känna mig efter vårt möte.
Yber-umgås-dagen blev hur bra som helst. Och jag började om att sjunga.


Jag ska plocka fram bilden av badbollen i fortsättningen när allt känns hopplöst. Som en snuttefilt.

Samma känsla. Annan kuliss. I Tärnafjällen.

Ännu en solig dag i Lala-land

Upp på hästen igen var det ja...
Städning av gården på Hälsans Trädgård.
Kära E var smart och insåg att det skulle bli onödigt jobbigt att vara där på fredag och sedan gå på puben på after work direkt efter. Så vi bytte dag.
Kan ju bli bättre att vila sig i form (haha) hemma på fredag innan jag åker iväg på tjejfest.


Äh, det är mycket nu.
Och inte på det där måstiga sättet egentligen utan helt enkelt för att jag som vanligt råkar se till att det är mycket nu.
Samtidigt som det är prima medicin mot ångesten att ha mycket att göra är det förstås väldigt destruktivt mot utbrändheten (hence: the sovning halva kvällen igår).
Och om jag ska vara ärlig så känns det mesta rätt meningslöst egentligen. Men jag tvingar mig själv att ta mig ut bland folk. Medan jag fortfarande har folk att vända mig till. Vilket jag är glad för. Och jag kan ju ha kul när jag träffar dem också.


Ja, vissa saker är förstås måstiga. Att hämta 11-åringen hos nya flickvännen i stan i kväll till exempel. Där är pinsamma pappan inte betrodd.
Ett tag höll de äldsta grabbarna att inkludera mig i pinsamma föräldrars klubb också, men det verkar ha passerat. Igår var ju jag och 15-åringen på stan. Han gick BREDVID mig och var glad och TREVLIG. Han brydde sig inte ens om att jag diskuterade PANIKTROSOR med kassörskan på Jula. Under pizzamiddagen SKÄMTADE och SKRATTADE han. Nå, en gång blev jag pinsam. Det var när jag såg att det var KONDOMER på halva priset på Ica. Men sånt får man respektera. Så jag köpte inga. Haha.


Förresten har jag målat mina naglar knallrosa. Naglarna på de jordiga fingrarna alltså. Det känns helt bisarrt. Jag känner mig som en transa. Egentligen skulle jag bara testa de nyinköpta nagellacken till småtrollen. 6-åringen och 3-åringen är också snygga: varannan nagel knallblå och varannan rosa. Likaså herr B som fått rosa tånaglar på 46:orna. Men bara ett lager förstås. Riktiga karlar har ju inte hur mycket färg som helst. Ha ha ha.

Vet ni...

Senaste dagarna har jag börjat på en massa inlägg...
Och sedan lagt ner alltihop.
Nä, jag orkar inte skriva hur jag mår just nu.
Det känns deprimerande(!), tjatigt och klagigt.
I morse tog jag mig knappt till Hälsans Trädgård.
Men jag tyckte ändå att jag betedde mig som mitt vanliga jag när jag väl kom dit.
Ända tills en av personalen snappade upp hur det var ställt.
Äh. Man är väl ungefär lika svårtolkad och pokerfejsig som Långben.
Inte fick jag mycket gjort heller.
Men det må ju vara hänt.
Jag är i alla fall glad att jag hittat min allra bästaste finaste E där.
Så jag har nån att göra ingenting med.
Nog så viktigt att unna sig (mitt bästa uttryck, jag vet. Haha) att ta det lugnt, men det går ju inte att komma ifrån att jag då påminns om att jag är långt ifrån arbetsför.
Nå.
Jag åkte hem och gick ut med hundarna.
Sedan hade jag visst i ett svagt ögonblick lovat 15-åringen en tripp till stan.
Nu har vi just kommit hem. 
Jag känner mig helt mosad.
Men jag ser min chans till en tidig kväll, då det ryktas om ett nytt avsnitt av urdåliga Game Of Thrones*.
Åsså upp på hästen imorgon igen då.
Jag som inte ens gillar hästar.
Dessutom är jag dödligt allergisk.
Och apropå djur...Så gick min tuppadoption om intet. Fan. Men jag har en chans till. Tack och lov verkar snälla L på Hälsans röra sig i hönskretsar. Så han skulle fråga vidare. Nej usch, jag vill inte nacka vackra Ralf. Det känns så elakt. Som att jag då blir träffad av blixten eller nåt. Som sagt - dålig karma.
Förresten har jag ett annat djurproblem. Jag hade ju lovat 15-åringen en salamander om han lyckades på ett av sina viktiga prov. Vilket han gjorde. Till saken hör att han är less på sina akvariefiskar och tänker ha salamandern i det akvariet. Så...eh, vad gör jag då med fiskarna?
Ja, ni hör ju mina problem.
Det är väl inte konstigt att man är deprimerad med nåt slags permanent ångesttillstånd.
Ha ha ha.






* Minst sextontusen olika kungar i en helt obegriplig serie som inte nån gång tar sig till ett avgörande när det gäller tronen. Och aldrig kommer  vintern de hotar med heller. Enda behållningen är den kortvuxne intrigmakaren Tyrion som är morbror till en av kungarna. Han är suverän. Spelad av Peter Dinklage, från bla Station Agent.

Tuppjuck

I natt drömde jag att jag åkte till Lantmanna för att köpa 5 säckar plantjord för 99 kronor.
Men när jag kom dit var det inte jord utan stora brunröda hybridhöns.
Jag blev eld och lågor och proppade in fem stycken i Freudans bur i bilen.
Men så hände nåt och jag tog mig liksom aldrig hem från stan.
Till slut körde jag omkring i 40 graders värme i Barcelona och bölade som ett barn för att jag tänkte att hönsen dött av värmeslag där bak.


Nä hörrni. Jag MÅSTE göra mig av med tuppen. Det här går inte. En ensam och ledsen änkling är förstås tragiskt, men det kan ju inte ta upp hela min tillvaro. Jag börjar känna mig fixerad. Herr B är beredd att nacka honom. Huu, säger jag då! Dessutom tror jag att det är dålig karma. Om jag hittar ett kärleksfullt hem åt Ralf däremot...ja, då har jag kompenserat lite grand för att hönorna dog. Jag får tjata på min "kontakt" när jag träffar honom imorgon. Jag har försökt att låta bli det eftersom jag vet ungefär hur poppis överblivna tuppar är, men det gäller ju faktiskt liv eller död!


7 grader varmt, regnvått överallt och med risk för att det börjar om att regna. Egentligen tänkte jag fortsätta med rabatterna idag, men vi får se. Förhoppningsvis ska vi i alla fall kunna elda upp det som är kvar från vår nedsågade dubbelbjörk. Ja, grenar och kvistar alltså. Själva björkarna ligger där de ligger tills vi lånar hem styvpappans kap/klyv.


I övrigt kanske jag måste ringa sjukvården. 15-åringen har hemskt ont i foten. Jag är lur på att frakturen behöver fixeras trots allt.


Ah, det känns som en typisk atypisk söndag.


Ont i magen har jag också. Av nån anledning drack jag massor med läsk igår kväll. Jag lovar att det är därför. Där ser man. För aldrig får jag ont i magen av vin :)

På stranden i Barcelona. Utan hönor.

Koka soppa på en spik

Visst är det kul att hitta på middagen medan man lagar den?
Idag hade jag visst lovat 6-åringen att grilla.
Hittade färdigmarinerat kött i frysen, burkpotatis i skafferiet och halloumi i kylen.
Så gjorde jag sallad, tzatziki och ett ostsmör till köttet på min goda brännvinsost.
Kanske lägger jag till nåt mer också. Sparris till exempel. Hysteriskt gott.
Det är kravlöst att grilla. Det blir en festmåltid hur man än gör. Igår grillade vi 40 korvar till släkt och vänner. Korv med bröd som man äter ute och som dessutom är tillagad på en egenhändigt gjuten och snickrad grill är festmat.
Kött av obestämd kaliber är ännu festmatigare.


Vi hade besök av Nestors mamma Doris tidigare idag. Det var kul att se att de kände igen varandra. Han fick sig till och med en skvätt mjölk (om hon nu hade kvar nån). Ruff och Doris var lika amorösa som vanligt. Både jag och herr B sprang som galningar för att förhindra nya valpar. För nu räcker det. Glädjande nog är alla Nestors syskon nu sålda. Utom den minsta hanen, som ska bo kvar med sin mamma. Det känns väldigt skönt.

Ja. Nä. Det var inte alls nåt av det här jag tänkte skriva om, utan en sammanfattning av vissa saker som hände inuti mig igår. Men. Äh. Ibland blir jag bara så trött på mina egna ord. Jag kanske borde starta en mode- och skönhetsblogg istället.

Kalasbakis

Jag hade verkligen, verkligen, verkligen lyft min hand från vårt kombinerade 6- och 34-årskalas igår.
Förenklat och delegerat.
Jag och 6-åringen bakade en stor kladdkaka i långpannan. Men det var allt.
Annars blev det glass, färdiga tårtor och herr B som bjöd på grillkorvar ute i regnet för hela slanten.
Men hörrni, man blir ju lika slut ändå.
Idag ska jag försöka (jaja, jag vet) att inte träffa en endaste käft.
Jag ska kratta istället.
Kanske hjälpa naturen på traven och skotta ut de sista snöhögarna.
Om jag orkar.
Just nu är det i alla fall löjligt tyst och lugnt här.
15-åringen sover,
11-åringen och 8-åringen sover hos kompisar,
6-åringen och 3-åringen är ute och cyklar.
Jag kanske skulle passa på att vara inne förresten?

Jag fick några frågor av Ergo Sum...

1. Om du fick besöka en historisk plats/händelse, vilken skulle det vara och varför?
2.  Om du vore av motsatt kön, vilken egenskap skulle du akta dig för att utveckla?
3.   Vilket råd har irriterat dig mest? 
4. V ilken filmkaraktär speglar din personlighet bäst?
5.  Vilken blomma föredrar du och varför?
6.  Vad är det äckligaste du ätit?
7.  Hur många par skor har du?
8.   Vad är det minst attraktiva med oss människor rent fysiskt?
9.  Om du kunde gå tillbaks i tiden och be någon om ursäkt – vem skulle det vara och varför?
10.  Vilket är ditt favoritgodis?
11.  Vad sover du i?

 

Inte lätta frågor att svara på så här rakt av. Men lika bra att göra det utan att övertänka, hehe. Så här kommer mina djupa och smarta svar:

1. Nä. Det var inte bättre förr. När jag tänker på historiska händelser typ Franska Revolutionen eller nåt associerar jag genast till dålig hygien, stank, okunskap och en hård värld. Jag tror inte att jag skulle vilja förflytta mig på riktigt. Men på låtsas kan jag väl tycka att det skulle ha varit kul att ha varit med när Darwin kom med sina teorier. De slog ju ner som en bomb och blev väldigt sågade. Jag hade gärna varit med i en sån diskussion.

2. Klia mig i skrevet! Helt klart. Det är det äckligaste jag vet. Och många karlar gör det helt ogenerat. På ett djupare plan blir jag också irriterad över allt som karlar gör som kvinnor inte ”får”. Inte för att jag vill klia mig, men ni kanske fattar.

3. När jag ringde Psykjouren och var så deprimerad att jag inte hade nånstans att ta vägen fick jag rådet att gå promenader. Trodde man att man sjunkit till botten innan så öppnade sig helt nya källarvåningar då, kan jag lova. Men han ringde upp en stund senare och bad om ursäkt. Så jag överlevde.

4. Kanske Nicholson i Gökboet? Han låtsades vara galen för att slippa undan fängelse. Men väl inne i på psykavdelningen visade det sig att han var på ungefär samma plan som de andra intagna. Var det han som var knäpp på riktigt eller är psykfall inte knäppare än nån annan? Haha. Nej, jag kanske för en gångs skull ska slå till att identifiera mig med en kvinna. Hm…I så fall tror jag att jag är nån klämkäck karaktär i en gammal svensk film. Kanske Sickan Carlsson i Gröna Hissen. Fast utan drinkar och med rödvin istället.

5. Ääh, jag gillar ju så himla mycket. Guu´ vad svårt att lyfta fram nån speciell. Men jag säger väl Jätterams då. Dels är de små vita hängande klockorna vackra men jag tycker också om den för dess växtkraft. På våren går jag ut varje dag och följer den mäktiga stjälkens beslutsamhet att nå högre än alla sina kompisar.

6. Eftersom jag älskar i princip all mat blir det här lätt att svara på. Mina undantag: tjäder, lutfisk, burkravioli och jättejätteäcklig hummus som jag kräktes av en gång när jag var nygravid.

7. Har inte så många par skor. Men betydligt fler nu än förr. Även om de flesta är flip-flops och sandaler. Skulle behöva några par finskor dock. Kanske med klack till och med. Det bör väl finnas i varje kvinnas garderob va?

8. Jag blir lätt äcklad av läppar. För tjocka läppar, för tunna läppar, för konstig färg på läpparna. Brrr! Ibland när jag pratar med nån ser jag bara två daggmaskar som rör sig. Nej, jag menar förstås inte just DIG, utan några helt andra ;)

9. Ja, det här blir ju klyschigt men det kan inte hjälpas. Är det nån jag skulle behöva be om ursäkt så är det mig själv. Jag är verkligen inte snäll mot mig. Har aldrig varit. Och det har jag farit väldigt illa av.

10. Det händer att jag norpar nån godis av barnen eller så, men jag köper sällan eller aldrig nåt själv. Tycker det är för sött. Hm. Nu fick jag just en déjà vu av den här frågan. Minns att jag svarat Emser en gång tidigare. Inte för att jag köper såna heller, men de är goda.

11. Jag sover helst naken. Men ibland skärper jag till mig om barnen har kompisar här och sover i trosor.

Orolig natt

Redan igår kväll studsade den blivande 6-åringen upp ur sängen och var orolig för att vi skulle försova oss till hans födelsedag.
Sedan har han med ojämna mellanrum väckt mig flera gånger under natten. För säkerhets skull.
Skojigt nog lyckades han somna om på morgonkvisten så att vi kunde väcka honom med falsk stämsång vid halv sju.
Icke helt oväntat gjorde byggrejerna störst succé. Hjälm, verktygsbälte, hammare, måttband, hjälm och lite annat. Plus riktiga hörselkåpor med radio.
Ah, jag kan inte fatta att han är 6 år! Tänk att han börjar förskoleklass till hösten...


Holger är en av mina mellangrabbar som inte var planerad. Så typiskt honom att dyka upp ändå ;) En speciell och märklig pojke. Och en speciell och märklig förlossning.
Egentligen var han beräknad till den 15:e och när jag gick över tiden blev jag rädd att han skulle komma på svägerskans födelsedag idag. Men så vaknade jag av täta värkar på morgonen den 17:e. Vi ringde genast hit barnvakten. Men innan hon hann dyka upp hade värkarna försvunnit. Så vi åkte och handlade...och då var de tillbaka igen. Med 5-10 minuters mellanrum. Så där höll det på hela dagen. Satte jag mig ner slutade värkarna helt och hållet, men om jag rörde mig blev det olidligt och kändes som att han skulle komma ut när som helst. Framåt eftermiddagen var jag less och började gå och gå och gå för att skynda på det hela. Vid middagstid åkte vi in till sjukhuset. När CTG-apparaten visade flatline ville de skicka hem mig. Men jag stenvägrade. Plockade fram "hörrö jag har faktiskt fött barn förr så jag vet att det är dags!"-kortet. Och fick stanna. Gick och gick och gick hela kvällen. Vilket inte är speciellt lätt eller kul när man har helt galna värkar, men vad gör man? Jag tror inte att de lyckades registrera en enda värk på hela kvällen (eftersom jag då var tvungen att stanna av) men det gick i alla fall att känna att huvudet var på väg ut. När jag lade mig för att krysta hade jag inte alls ont längre. Men jag hade heller inga krystvärkar. Det är en mycket märklig situation att ta i och pressa ut en bebis utan dem. Men det gick. Tyvärr blev det 1 timme och 23 minuter in på svägerskans födelsedag. Trots att barnmorskan förstod mitt problem (nåja) och skyndade på processen för allt vad hon var värd genom att ta hål på hinnorna och lite annat.


Nu firar vi två familjemedlemmar på samma dag. Och det funkar. Jag brukar anpassa fiskdammen så att födelsedagsbarnet som är nästan 30 år äldre får lite vuxendricka eller nåt i sin påse. Och så delar vi på fikaansvaret. Mycket smidigt.


Alla mina barn är förstås speciella. Men jag brukar tänka att det är lite extra speciellt med barn som kommit till med hjälp av ödet och inte föräldrarnas planering.


Grattis bästaste finaste Holger!!!