Utvecklingssamtal nummer femhundra

Det finns väl inte mycket som sätter sån fart på livsandarna som att kicka igång dagen med ett dryga timman långt utvecklingssamtal i ottan.
Innan jag åkte tänkte jag att jag skulle bädda ner mig när jag kom hem igen...men nä.
Nu är det lika bra hålla sig vaken.
Eller åtminstone i halvdvala.

6-åringen är ju som bekant very special. Så därför värmer det ett mammahjärta att få höra av fröken - eller frökman som hen så könsneutralt numera kallas ibland - att han funkar bra i skolan. Superduktig språkligt och på matte, har kompisar på rasten och äter all skolmat. Allt en mor kan önska.
Nu är det bara 12-åringens utvecklingssamtal kvar. Sedan är jag klar för den här terminen. Lagom till att de börjar om nästa termin.

Ibland känns den här idén att herr B sköter föräldramötena och jag utvecklingssamtalen inte så smart, haha.

Ikväll ska jag locka fram 15-åringens inspiration till att färdigställa ett kollage han ska lämna in på bilden.
Jag hoppas att min entusiasm kan smitta av sig lite.
Att klippa, klistra och rita och skriva är ju det roligaste som finns.

Så fram tills dess ska jag bara hasa omkring och pynta övervåningen. Men där går jag inte all in så det känns som ett vettigt projekt.
Förutsatt att jag inte får ett psykbryt över trasiga lampor i stakarna förstås.

Jag hade en härlig dröm i natt.
Jag låg på en varm sandstrand och lyssnade på vågorna som kluckade.
Det kom och gick en massa folk och alla hade täckjackor och sa åt mig att det var för kallt att ligga så där.
På nåt sätt insåg jag i drömmen att det faktiskt var november men jag kände mig ändå varm.
Avslappnad.
En fin omväxling till mardrömmarna igår natt.
Skeppsråttan jag tinade till ormmat i mikron och började leva var ingen hit.
Särskilt inte som den sedan rusade omkring alldeles blodig och hade vänts ut och in av uppvärmningen.

Nå.
Efter den här dagen tar jag helg.
Vet inte riktigt vad som står på agendan. Inte mer än diverse kompisövernattningar, ljusstöpning, sätta upp alla uteslingor och svärfars födelsedag. Men det räcker kanske.

Att gå all in

Fifty-fifty av personlighet och bipolaritet gör att jag aldrig kan befinna mig i en gråzon.
Allt eller inget liksom.
Och idag blev det allt.
Julpynt big time.
Och så skulle jag ju fira kvällen home alone...
Så jag tände sjutusen vämeljus, tog fram ett glas vin och skivade en mjuk brie.
Nå.
Som jag borde ha kunnat räkna ut följdes ett av de sällankommande besöken hos momme av en alltför tidig hemlämning.
Småtrollen landade här innan jag ens hunnit smaka osten.
Och sedan dess har vi tejpat och slamsat.
Så mycket för min ensamma kväll.
Men, jaja.
Eftersom det där enda glaset vin gick rätt upp i skallen på grund av utebliven middag var det väl lika bra.
Äten och skidskyttetittad känns ändå livet helt okej.
Trots att det är jäkligt rött överallt här.

Ett barn är fött

De som påstår att vita hyacinter knappt doftar alls har uppenbarligen fel.
Mina två dubbla står här invid datorn och verkar sända ut julferomoner i syfte att få mig att pynta.
Och från himlen singlar det ner såna här vita flingor som hör till.
Plus att november absolut och oomkullrunkeligt(!) lider mot sitt slut.
Fler anledningar?
Tja, den här går väl inte av för hackor:
Småtrollen åker till mormor från fritids/dagis i eftermiddag och kommer inte hem förrän ikväll + att herr B och de stora grabbarna är bjudna på middag och bio med svärfar.
Jag är alltså ensam hemma hela dagen och halva kvällen.
Det har minsann aldrig inträffat i Dårhuset förr.

Men...
Det är skitjobbigt att julpynta.
Särskilt när man som jag vill gå all in och överraska la familia med att ha gjort hela huset på en gång.
Och när man inte gillar mycket grejer framme, allmänt plotter eller färgen rött men ändå vill locka fram någon slags julkänsla.
Hm. Och kanske framför allt när man inte mår särskilt bra. När man känner sig lite blasé över hur hela Sverige låtsas förvandlas till en enda mysande pepparkakshög i juletid samtidigt som de svär över hur dyr och stressig julen blir.
Ja, ni hör ju, haha.
För att vara en livsnjutare som carpe diem:ar och allt det där måste jag säga att det ändå är väldigt svårt att vara jag.

Julen är svår. Känslofylld. Konfliktfylld. Kravfylld.
Det enda jag vill är att få mina barns ögon att tindra.
Och att sitta finklädd och spela sällskapsspel och slippa på samma gång.
Och att minnas varför vi firar jul till att börja med.
Och skaffa en stor och bullrig släkt som omsluter mig med kärlek.
Och lyckas med sillen och knäcken och tungan.
Och skriva fyndiga julrim och skicka hemmagjorda julkort till alla jag tycker om.
Och hinna träffa vänner.
Och spela julklappsspel där alla skrattar ihjäl sig.
Och skicka getter och vaccin och rent vatten till världens fattiga.
Och...ja, lite till.
Men bara det.
En enkel överdådig blingad Disneyjul där alla är glada, rosiga och avslappnade i skenet från tusen juleljus och där prislappen på julklapparna inte spelar huvudrollen.
Hur svårt kan det vara?

Äh, jag tror jag börjar med biblioteket. Mitt rum. Hjärtat av Dårhuset.
Pyntar som tusan här, spelar lite O Helga Natt och hoppas att gnistan flammar upp.
Sedan äter jag pepparkakor med ädelost och dricker vin i min ensamhet till middag och resten kanske ger sig.

Jag hade mina föraningar

Men det känns förstås ändå lika ledsamt.
Idag möttes jag av ett hemskt besked.
Att den person som berört mig allra mest i mitt jobb som sjukgymnast har dött.
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om det, men det kan jag naturligtvis inte.
Mina tankar går till alla de som stod den här fina människan nära.

På nåt sätt blir det konstigt och fel att jag har en helt vanlig tisdag framför mig...
Men på ett annat sätt är det väl så livet är. Antar jag. Suck.

Jag har några ärenden att utföra.
Klä mig inte minst.
Vilket i och för sig inte känns så oöverstigligt i och med mina nya jeans.
Sedan får jag se hur mycket jag orkar.
Det var en jobbig dag igår.
Och en hemsk kväll som slutade med Sobril.

Nestor har tröttnat på tratten nu.
Det var väl bara en tidsfråga förstås.
Nu är den spräckt lite här och där.
Men jag har i alla fall en i reserv.
Skräckhistorien från veterinären om hunden som slickade såret så mycket att det blev en infektion som spred sig och det knappt fanns hud kvar att sy ihop det igen ringer i mina öron.
Fjärde dagen idag. Sex dagar kvar.
Håll ut Nestor!

Nä, jag vet inte varför jag skulle sätta mig här och skriva överhuvudtaget.
Jag känner mig ledsen.
Ledsen över ett liv som tog slut alltför fort.
Ett liv som blev så långt ifrån vad det skulle ha blivit som det bara gick.
Sov gott, lilla fina du.

Av nån bisarr anledning...

...Så läste jag upp några av mina svartaste dikter för mamma i telefonen i eftermiddag.
Egentligen letade jag någonting annat i min gröt av sparade dokument, men det blev som det blev.
Och därmed är fas II inledd:
I kampen att få omgivningen att förstå hur det kan vara när psyket inte lyder.

Jag hade en lång förmiddag på Hälsans också.
Då en av mina arbetsledare envisades med att fråga hur jag mådde.
Tydligen räckte det inte med att ta av sig sjalen klaga över att jag går varm.
Jaha, annars då?
Jo, tack. I helgen hade vi magsjuka.
Jaha, annars då?
Men fan vad du frågar!
Nejdå. Nog kan jag väl prata om sånt. Fast helst på en sån nivå att jag inte sitter och bölar. Och då måste man (jaja - jag då) skämta och skratta hela tiden.
Dels för att det faktiskt blir så galghumoristiskt och Norénskt men också för att ta udden av mitt eget allvar. 
Inför mig själv.
Icke för att försöka vara klassens clown inför andra.
Vill jag bara understryka.
Om anfall är bästa försvar så är sarkasm det näst bästa.
Nånstans däremellan kanske acceptans förvisso kommer...men, eh...det är ju som det är med den saken.

Det var i alla fall skönt att åka på en liten shoppingturné efteråt.
För att rensa skallen.
Och för att banka in att jag är mer än mina diagnoser och sjukdomar.
Jag skulle köpa såna där snäckor man stoppar i öronen för att lyssna på musik i.
Till 12-åringen.
(Jepp, mammajaget funkar fortfarande skapligt)
Och sedan slank jag av nån anledning in på Lindex och köpte ett par jeans till - håll i er nu:
ORDINARIE PRIS!
399 kronor. Because I´m worth it. Som jag brukar säga. Men den här gången menar jag det.
Jag kände mig vuxen och mogen när jag kom hem.
Och de sitter som en smäck.

Jag köpte även en sober klänning till den stundande begravningen.
Nästan allt annat jag har är ju blommigt eller färgexplosionsaktigt.
Marinblå med vita prickar blir väl bra?
Den var på rea däremot. Nån måtta får det ju vara.
Och även om anledningen är otrevlig så är det ändå förstås trevligt att ha en anledning att utöka klänningsparken.

Vuxenlogik

Barnen fick inte vara med kompisar igår.
Inte för att någon av dem kräktes fortfarande då, men man vet ju aldrig.
Så när det vankades skola och dagis idag vägrade de kollektivt att åka dit.
För man vet ju aldrig om man ska kräkas.
Hm.
Ja. Så rätt så.
Men jag lägger ändå in mitt veto och blåser faran över.
Iväg med er så mamsen får lite vardag.
Det är en sån där galen vecka. Igen.
Mera tandläkarbesök, utvecklingssamtal, gynbesök och jagvetintevad.
Och så Hälsans.
Om jag tar mig dit.
Mår jag inte liiiite illa ändå...?

Haha.
Ferry ligger under vår säng och retar Nestor.
Han tar sig inte dit på grund av tratten.
Lyteskomik.

Jag får väl skylla mig själv kanske...

Trots att vi är många i la familia är vi väldigt sällan sjuka.
Så sällan att jag gått runt och skrävlat om det hela hösten.
Men så fick lilleman feber på fredagkväll...
Och kräktes.
Sedan kräktes 12-åringen några gånger...
Åsså jag...
Och lilleman igen...
Tja, magsjuka kallas det visst.
Och vår immunitet är härmed off.
Bäst att sluta gå omkring och snacka så mycket. Så vi inte åker på förkylning också.
Alla våra helgplaner gick ju förstås om intet.
Men med tanke på att både jag och herr B var bjudna på fest på varsitt håll var väl lösningen att dega som döa sillar i tv-soffan kanske lika bra.
Nu har jag inte kräkts sedan i morse så förhoppningsvis är det över för min del, men man vet ju aldrig om en sån här sjuka går hela laget runt. Eller ens om det räcker med ett varv.

Nestor kräktes ju också på fredagen. Men det var förstås sviter från narkosen och inte magsjuka.
Nu är han piggelin.
Kanske är han inte världens smartaste hund. Tack och lov för honom. För det verkar som att han tror att han är född med en jättestor tratt runt huvudet.
Inte har han ont heller. Såret ser jättefint ut.
Usch, jag är alldeles för blödig för såna här ingrepp. Skönt att det värsta är över.

Tom Peng Pung

Stackars Nestor har opererat bort sin manlighet idag.
Och han är värsta ynklig, kan jag lova.
Dels bumpar han in i saker hela tiden på grund av den extraextralånga tratten.
Sedan har han också mått illa och kräkts ett antal gånger.
Svansen flaggar på halv stång och så masar han sig med stor möda upp till soffan och sover som en död.
Och Freudan har för säkerhets skull fått en abortspruta.
Inte för att jag tror att det var fara å färde, men hellre lägga ut en tusenlapp i onödan än att sitta med elva knasiga valpar i nödan.
Ja, det var tidernas värsta löpning.
Men nu är den över.
Puh.

Tack och lov skötte föräldralediga herr B veterinärbesöken.
Och tandläkarbesöken med mellansönerna.
Och diverse skjutsningar.
Och lunchinköpet.
Det har varit en knasig dag.
Jag känner hela tiden att jag inte har nån koll och liksom ligger steget efter.
Som när jag och lilleman fick besök idag...
Och vi båda låg i underkläder och kollade på Små Einsteins.
Äh.
Dessutom har han visst skaffat sig någon skum feber.
Utan att vara förkyld.
Bara varm och trött.

Och nu vill visst herr B se en kampsportfilm på japanska också.
Nä, då kapar jag hellre ballarna.

Hndjvlr

När jag kom hem efter sjutusen ärenden var jag förstås helt slut och släppte därför ut hundarna själva för att kissa.
Herrarna alltså. Inte damen i löpen.
Tänkte jag.
Innan hon forcerade både mig och dörren och stack.
Men istället för att söka upp en lämplig far till sina barn fick hon för sig att brottas med Nestor och Ferry på leråkern bakom cykelskjulet.
Suck.
Tre leriga hundar var inte precis vad jag behövde.
Och att torka av alla tre samtidigt var förstås omöjligt.
Så en av dem smet till herr B:s säng och försökte torka sig själv på det vita påslakanet.
Plus att golven ser för hemska ut.
Sekunden efter ringde fritids och sa att 6-åringen och några till gått bananer med lera på lunchrasten.
Gegga från topp till tå. Och han hade därför inga kläder alls att ha.
Ha ha ha.
Hårt skratt. Och uppgivet. Ja, det hörde ni kanske.

6-åringens senaste konstverk. På badrumsdörren. Nä, det var inte jag allefall! Jo, tjena. Det finns bara en person här som envisas med att vända j:na åt fel håll. Men oftast skriver han sitt namn och så Bajs, så det här var förstås en förbättring.

Efterbörd

Ett av de äckligaste och mest negativa ord jag vet.

Första gången jag födde barn hade jag en lång och svår förlossning.
Det var dropp, fara å färde, bedövningsfritt, svaga hjärtljud och olidligt långa och många krystningar.
Men så kom underverket till slut.
Och mitt liv förändrades för alltid.
Vi blev en familj och kunde inte se oss mätta på den lilla parveln.
Mys och kramar och strykande på den illröda kalufsen.
Eh - nä.
För då skulle det börjas om med krystningar.
När jag var så slut att jag inte hade mer att ge.
För att få ut moderkakan och alla blodklumpiga restprodukter.
Som av nån anledning dessutom skulle visas upp av stolt vårdpersonal efteråt.
Roadkill. Tänkte jag. Och ville återgå till lilla parveln.
Sedan fick jag ju uppleva fenomenet efterbörd fyra gånger till under min barnafödande karriär.
Fick?
Var så illa tvungen, menar jag.
Jätteäckligt.
Och en jättejobbig och tråkig grej att gå igenom när man liksom redan är klar.
Har kommit i mål. Blivit mamma.
Ja, ni hajar.

Inte för att jag födde barn igår, tack och lov.
Men det var en jobbig dag. 
Julklappsinköp, allmän förvirring, ensamt ansvar för barnen och telefonsamtal med läkare. 
Bland annat.
Så idag...
Kom efterbörden.
En blodig sörja av restprodukter utan någon egentlig fuktion.
Jag har mått apa hela dagen.
Försökt fördriva mina svarta tankar efter sämsta förmåga.
Förgåtts av ångest och lyssnat på fragmentariska ekon av gårdagen.

Fysiska förlossningar är så klart ingen lek.
Men spelar inte heller i samma division som att försöka förlösa sig själv mentalt.
Efterbörden är dock rätt så lika.
Och rätt så oundviklig.

Blä.

Prat för mig själv:

Jag tycker det är lite genant att drömma om vissa personer.
Jag menar, såna som inte har en regelbunden och naturlig plats i mitt liv.
Varför dyker de upp på nätterna?
I natt hade jag ännu en sån konstig dröm.
Och jag kan förstås inte låta bli att analysera.
Egentligen tror jag inte på mumbo-jumbo-drömtydning, men nåt betyder väl ändå de små filmerna som utspelar sig inuti mig utan att jag får en chans att regissera?
Den här personen som spelade huvudrollen i natt....ja, herregud.
Nästan lika knäppt som när jag för ett tag sedan envisades med att massor med gånger drömma om min gamla jobbarkompis herr G.
Och nej: inte sexdrömmar.
Måste jag säga för att förtydliga. För tydligen är det det allra första folk tänker på i såna här sammahang. Snuskhumrar.
Och därför är jag lite sparsam med att dela med mig av mina drömmar till vederbörande personer. 
För jag har fått ett antal konstiga reaktioner.
- Du, jag drömde om dig i natt, har visst en laddad innebörd, haha.

Natten mot igår var lättare att förstå.
Jag och kära E hade nämligen tidigare under dagen pratat om vikten med att vara positiv. Att se det braiga hur litet det än må vara.
Så under natten....skällde jag ut två negativa personer i min närhet. Rejält. Sa en massa uppdämt jag faktiskt velat säga på riktigt hur länge som helst. Och försökte för döva öron banka in någon slags perspektivaspekt.
När jag vaknade...
Kände jag på sätt och vis en lättnad.
Att det får stå för andra hur mycket elände de väljer att fokusera på.
Drömterapi när den är som bäst va?

Nå.
Nu är jag i alla fall vaken.
Tror jag.
Jag hade tänkt ta sovmorgon men så hörde jag Nestor skälla ute och det var bara att hasa sig upp.
Då visade det sig att herr B hade återvänt till brottsplatsen för att hämta nåt och då passat på att rasta uttråkad valp.
Eftersom Nestor öppnar ytterdörren och ibland sticker ut och rastar sig själv var jag tvungen att kliva upp och spana.
Inte vet jag vem B hade med sig i bilen men antagligen såg han en medelålders halvnaken kvinna med håret på ända genom matrumsfönstret.

Lika bra att sätta igång med dagen.
Jag ska passa på att sortera julklappar och skriva upp vad jag har och vad som fattas nu när det är barnfritt här hemma.
Jag ligger rätt så bra till. Men inte tillfredsställande bra. Jag är inte klar, som jag faktiskt brukar vara i november.
Men det beror förstås också lite grand på vilka önskningar som trillar in.
9-åringen önskar sig en egen levande butler som ska heta Alfred. Och det är inte tvärlätt att hitta, säger jag bara.

I övrigt blir det väl någon slags helgstädning.
Herr B är ju som bekant föräldraledig varje fredag fram till jul, så därför tar vi typ helg redan på torsdagen.
Jo, jag sa typ.
För på fredag är det två tandläkarbesök, en kastrering och en abortspruta (för säkerhets skull) på agendan.
Och på lördag är det öppet hus på B:s skola.
Och så gruvar jag mig redan för att köra in till stan och hämta honom på fest mitt i natten. Senaste tiden har det växlat mellan två plusgrader och två minusgrader så det är antagligen glashalt.

Nä, vet ni vad - nu sitter jag visst bara och pratar för mig själv.
Dags att...
Ja, vad det nu var jag sa att jag skulle göra.

Dagens frissabesök

Ja, hörrni.
Såna här icke-beslut jag utsätter mig för sedan jag tappade förmågan att tänka klart...
Låt mig bara konstatera att de inte alltid blir som jag skulle ha velat när jag kunde strukturera mina dagar.
Igår undrade min mor om jag ville följa med till stan nu på förmiddagen och hjälpa henne med julklappar till barnen.
Visst. Sa jag. För då kanske jag äntligen kunde göra slag i saken och klippa mig.
Men jag glömde visst bort att jag hade min fotokurs idag.
Och att herr B jobbar hela kvällen så jag skulle dessutom orka med unghopen.
Sedan råkade jag visst gå och lägga mig i morse och hade glömt bort alltihop när mamma kom indundrande.
Vad som hände med klippningen vet jag inte.
Och inte heller vad som hände med fotokursen.
Att orka med barnen sket sig redan när 15-åringen glömde(!) plocka med sig 6-åringen från fritids och jag fick åka runt och hämta lite överallt.
Kulmen kom när min läkare ringde för en stund sedan.
På helt fel dag liksom.
Och jag hällde ur mig hela mitt mående precis som om han var en terapeut.
Vilket jag insåg redan då jag gjorde det och började därför skratta åt mig själv.
Sedan avslutade jag med en liten kärleksförklaring till honom.
Vad han ville? Jo, höra hur det går med min medicin.
Om han fick några svar? Nja.
Om han fick bekräftat att jag inte var hundra? Tja.
Nu bestämde jag mig just för att hoppa över middagen för att jag inte kan komma på vad jag ska laga.
Vad man kan laga.
Har jag varit ut med hundarna förresten?
Och vad är det för dag idag?
Så sent som igår trodde jag att jag skulle på stor och trevlig tjejfest på lördag.
- Men det går ju inte. Sa herr B. Du har ju vetat i säkert en månad att jag ska på jobbfest.
- Jojo. Men det är inte förrän den tjugondenånting.
- A-a. Nu på lördag alltså.
Ja. Ungefär så är läget den här veckan.
Så bara för att impulsgöra nåt helt onödigt gick jag och köpte mig en jacka.
En torktumlarluddgrå.
Ha ha ha.
Kanske istället för att klippa mig.
Har jag väntat 3½ år med det kan jag väl vänta lite till.
Tills jag klarar att boka tider och sedan dyka på rätt månad, vecka, dag och klockslag.

En må ju inte blogga ihjäl sig

Kära dagbok...
Oj, så mycket som har hänt sedan sist.
Jag vet inte ens var jag ska börja.
Eller
Nä.
Det är same old, same old i Dårhuset.
Ångest, utbrändhet, svarta tankar, familjeliv, alla barnen som byter rum med varandra, hund i löpen, restaurangbesök osv.
Och helgen kom och gick.
Tack och lov för måndagar.
Idag är det Hälsans.
Inte för att jag är sugen, men för att jag visst lovade både kära E och min arbetsledare i fredags.
Men efter det ska jag i alla fall hem och sova.
Man kan passa på att vila när veckan bjuder på en extra barnvakt.
15-åringen gör nämligen praktik i 9-åringens klass.
Så han tar med sig både 9-åringen och 6-åringen hem.
Ordning på torpet.

Mammas sambo bjöd ut oss på restaurang igår.
Något han gör lite då och då, gulle han.
Men det är inte alltid helt...eh, fridsamt med fem ungar.
Och igår var jag inte på topp så jag bävade faktiskt.
Fast plötsligt händer det:
Trots att restaurangen var helt nyöppnad och hade hårt tryck med långa väntetider hade vi supertrevligt.
Lilleman åt en HEL barnpizza och jag satt på hörnet och hade mys med mina två äldsta söner som dagen till ära var jättesociala med la familia.
Sedan åkte vi till Coop och åt mjukglass till efterrätt.
Inte ens i bilen var det nåt tjafs. Inte ens om platserna.
Snacka om att jag behövde en sån kväll.
Att jag stinker vitlök idag bryr jag mig inte om.
För vad sägs om en stenugnsbakad pizza med handskalade räkor, musslor (i skal), två sorters ost och rökt aioli....

15-åringar och telefonsamtal

Först ringde kära E från Hälsans Trädgård...
Sedan ringde det igen.
- Säg att jag vikit hädan. Sa jag krasst till herr B.
Men givetvis räckte han över luren.
Så jag blev tvungen att prata med herr L.
Suck.
Och stön.
Men nåja.
Jag gillar L. Det gör jag.
Och att det ringer folk som på riktigt undrar hur jag mår...
Tja, det får man väl ta.
Men just svarandet på alla närgångna frågor...äh, det är väl inte lika lätt.
Skrattande, skämtande svårt faktiskt.
Varför skrattar jag alltid när det kommer till svårigheter?
Strunt samma.
Det var faktiskt en lite lättare dag idag.
Fast ändå svår.
Ni vet, 
Där man brottas med sig själv tills man får blodutgjutelser.
Men där man ändå ler och låtsas att man fixar livet.
Äh.
Just nu har Dårhuset invaderats av tonåringar.
Jag ler och spelar med.
Baugetter med trippelpålägg och vara vakna hela natten.
Liksom.
Typ.
På sätt och vis.

Jag - en fuskare

I ett femuggligt dubbelkorsord hade jag bara två bokstäver kvar för en stund sedan.
Jag är snabb på att lösa, det är jag.
Men relativt sett hade jag lagt ner mer tid på det här än jag brukar.
Två ynka bokstäver...BAH!
Så jag gjorde en "farmor" och googlade fram den bortglömda huvudstaden och kunde lämna korsordet.
Inte för att hon googlade, men ni fattar.
Vaduz.
Blev det.
Men tillfredsställelsen över att ha klarat något på egen hand uteblev förstås.
Så jag hade ändå löst korsordet i onödan.

Extra ruttet när man dessutom har en dag där man förgås av ångest och svarta tankar.
Då man behöver korsorden för att ta sig vidare till nästa dag.

Jag har klätt mig, hållit ordning på hundarna, haft besök, tömt torktumlaren, tömt diskmaskinen, dukat, tänt alla ljus...
Ja, det var väl det.
Men jag orkar ju faktiskt inget annat än att lösa korsord. Förhoppningsvis tills jag somnar ifrån alltihop.
Vilken målsättning med en dag va?
Ha ha ha.

Och ungarna lyser med sin frånvaro. Både 9-åringen och 6-åringen har dragit till kompisar. 12-åringen har inte kommit hem än och 4-åringen är på dagis. 15-åringen kommer extra sent eftersom han har praktik.
Det är inte kul att vara ensam när man mår dåligt.
Fast det skulle heller inte vara kul om unghögen kom indundrande.

Blä.

Död i familjen. Skolk från rehabilitering. Ny antidepp...
Njä, det bygger inte upp en sargad själ direkt.

Jag har till och med skolkat från min bästa vän Fejjan. Tvärtröttnade på alla käcka bullbak, och bekräftelse av att andra är sååå himla duktiga på att träna/städa/laga mat/whatever.
Och så tröttnade jag på att jag själv jämt låter så käck. Klassens clown i ur och skur. Nog för att jag är det på riktigt och inte bara på fejjan så det hjälper knappast att låta bli att gå in där. Men ändå.

Vad man ska ta sig till med sig själv när man inget kan ta sig till är frågan.

Lösa barnkorsorden där man slipper fuska kanske?

Ett fall framåt

Som sagt, 
När man haft tre välartade storebröder är det inte lätt när det dimper ner en sådan som 6-åringen.
Very special. Very oförutsägbar. Very mycket hyssmakare. 
Att han är Very klurig känns mer välbekant, men han är det liksom på ett annat sätt än sina bröder så det kräver ändå sin mor.
I alla fall,
Han har ju några tidiga morgnar den här veckan tyckt att det räckt med att han själv vaknat och därför med kaosartade följder stängt av larmet till väckarklockan vid fem-halvsextiden.
Efter några uppläxningar där han inte riktigt gick att nå ringde klockan trots allt i morse.
Herr B var supertrött och låg kvar och drog sig. Lite för länge, tyckte jag, och jagade upp honom till slut.
Efter att ha väckt alla barnen och serverat frukost konstaterade han snopet att klockan bara var sex.
Alltså den tid larmet tjuter över Dårhuset i vanliga fall.
Haha. Får man inte stänga av det kan man väl åtminstone mixtra med inställningarna?
6-åringen lika oskyldig(!) och onåbar som vanligt.
Men det var ju ett fall framåt i hyssmakandet.
En rätt så smart idé faktiskt.
Gott om tid på annars en stressig morgon...
Att göra mer hyss.

Jag ska inte tjata mer om huruvida det är nyttigt att bejaka hur man mår eller inte.
Bara konstatera...
Att jag inte mår bra.
Dessutom är jag trött, trött, trött.
Igår sov jag både på förmiddagen och en stund efter middagen när jag skulle lösa korsord.
ALLT känns motigt.
Till och med att skriva en liten inköpslista och skicka med någon annan till IKEA.
EN liten grej har jag bockat för.
Patetiskt.
Och hundarna tar knäcken på mig.
Nu tror jag att värstaste höglöpen är förbi men det är ju ändå ett bra tag innan de blir sig själva igen.
Och att hålla isär dem när både Nestor och Freud är värsta Stefan Holm är inte lätt.
Helgerna tar också knäcken på mig.
Småtrollen var ju hemma i måndags - och imorgon är herr B och 4-åringen lediga. Plus att bygdens alla tonåringar invaderar Dårhuset för att LAN:a dag och natt.
Långa helger blir det.

Jaha. Finns det inte nåt mer att klaga på?
Johohoo då.
Jag återkommer.

Slödag och dödenfunderingar

Jag kan inte säga att jag stod herr B:s morföräldrar särskilt nära.
Och det gjorde tyvärr inte han heller.
Inte så att det låg en massa tunga familjekonflikter och pyrde, utan mer som att morföräldrarna bara var såna där figurer som fanns i periferin.
Jag förstår att det är få förunnat att ha haft den kontaken jag hade med min momme, moffe, farmor och farfar.
Och jag skulle önska att herr B hade haft det.
Men efter 18 år tillsammans med min man kände jag förstås hans mormor.
Så där som att vi ibland tittade förbi i deras stuga för en fika, sågs på diverse dop och jämna födelsedagar och bytte julklappar.
Gammelmormor B var en rar och trevlig tant.
Och nu när hon inte finns längre kan jag inte låta bli att fundera på hur hennes liv blev.
Summera.
Så väl kände jag inte henne att jag egentligen klarar det, men jag hoppas att hon hade många lyckliga stunder.
Jag hoppas också att döden kom på ett så bra sätt som möjligt. Hennes sista tid var inte så lätt nämligen.
Jag har lite svårt för döden. För att ett människoliv som nyss fanns upphör. För att jag inte vet vad som kommer efter. För att jag funderar på om man kan vara färdig med sitt liv.
När min egen morfar dog för några år sedan kände jag så starkt att det var han själv som släppte taget. Slutade kämpa. Slutade leva.
Undrar om det var så för gammelmormor B?

Jag har en 6-åring och en 4-åring i "Jesus, döden och änglar"-åldern. Det lär inte bli mindre frågor och funderingar nu. Svårt att svara på. Särskilt på barnnivå. Och allra särskildast för att man inte har så många säkra svar.

Idag har jag gjort ingenting.
Försökte sova men det gick inte.
Så jag tvingade mig själv att ligga kvar så länge att jag fick ont i nacken.
Sedan klev jag upp och gjorde kaffe.
Hela dagen blev förskjuten.
Efter att ha skjutsat 15-åringen till bussen i grannbyn och tagit med mig min understimulerade bullterrierälghund för att möta 12-åringen och 9-åringen var det dags att börja med middagen.
Snopet kort dag.
Men det gjorde i alla fall att jag höll mig hemma och inte tog ut mig.
Alltid något.

Förresten, sa jag att vi försov oss igår?
Vi spekulerade irriterat i varför väckarklockan inte hade ringt.
Idag kom vi på varför...
För idag gjorde den uteblivna ringningen att vi sov ännu längre. Katastrof!
Ja, alla utom 6-åringen som hade klivit upp tidigt även igår...
Och stängt av väckarklockan.
Häpp!

Sorgligt

Man kan ju sällan vara förbedd när döden knackar på, sägs det.
Och det kan nog stämma.
Idag gick herr B:s mormor ur tiden.
Nästan 85 år gammal, sjuklig, boende på servicehus och änka sedan ifjol.
Kanske inte helt oväntat att hon inte orkade längre.
Fast ändå är man inte förberedd.
Ändå är det sorgligt att ett människoliv tagit slut.
På flera sätt.
Men om man försöker tänka så här...
Att hon fick sex barn...
Femton barnbarn...
Och faktiskt så många barnbarnsbarn att jag tappat räkningen.
Ja, då lever hon liksom vidare på sätt och vis. I sin familj.
Och det är vackert mitt i det ledsna, tycker jag.

Herr B:s mormor var den sista av våra mor- och farföräldrar som gick ur tiden.
Man påminns då om ett liv i förändring.
Att tiden går. Fort. Vansinnigt fort.
Jag minns en gång på mellanstadiet då vi i skolan pratade om våra mor- och farföräldrar.
I min egen självklara värld blev jag då lätt chockad av att höra hur många av mina kompisar som inte hade sina kvar.
Och med ett barns sätt att tänka blev jag också stolt över att vara speciell som hade alla mina i livet, och i min närhet. Dessutom hade jag flera ur generationen före det kvar också.
Men bara 25 år senare har alltså det där barnet flyttats två pinnhål uppåt i generationsstegen.

Nå. Man vill ju så klart att alla ska leva för evigt.
Att de personer som finns nära - både släkt och vänner - på något vis utgör en konstant man kan vila sig mot.
Fast livet funkar ju tyvärr inte så.
Det vet vi förstås.
Men försöker nog låta bli att tänka på större delen av tiden.
Först när någon dör blir livets gång till riktigt allvar.
Som idag.

Höglöp

Dagens råd:
Skaffa inte både hanhund och tik om du är lättstressad. Och ha heller inte en leksugen - icke könsmogen - större valp i samma hus.

Jo, Freudan är i höglöpen nu.
Och Ferren är i högform. Kan man säga.
Så mycket för den kemiska kastreringen.
Nessie är understimulerad för att Freud är på dåligt humör och inte vill brottas. Han fattar ingenting. Släpar henne i örat för att dra igång henne, men hon blir bara arg.

Men nu har jag i alla fall satt ett kompostgaller i köksöppningen.
För att dela på dem.
Kanske nån av dem får lite lugn och ro.
Visserligen kan Nestor lätt hoppa över ett sånt galler, men det gör han inte. Han är nämligen rädd för dem av nån anledning.
Inte för att Ferry heller når upp för att bli pappa. Och inte för att Freud anser att han är värdig henne. Men man vet ju aldrig.

Nä, snipp-snipp säger jag bara.
Jag tar tillbaka allt jag sagt om att skära i hundarna.
Här blir det minsann inga valpar gjorda.

Nog för att det skulle vara gulligt att korsa en ullboll med en chihuahuablandis...
Men trots att jag har en förkärlek för blandraser är det förstås viktigt att inte fortsätta blanda.
Det kan ju bli hur som helst.
Hehe.
Tänk om Ferrys lilla nakenhundsprocent skulle lysa igenom när Freud födde tolv små valpar...
Eller ännu värre: om valparnas psyken från tre hundraser skulle gå bananer tillsammans.

Nej, grindar stängda och tikhundsskydd på!
Så är jag redo att ge mig av för att äta lunch på restaurangen som 15-åringen gör praktik på.

Fast det finns en fördel med hela cirkusen:
Jag får både extra mycket frisk luft och massor med motion nu när jag måste rasta dem var för sig ;)

"- Suck....Karlar!"

Omyndig

Idag är småtrollen lediga.
Någon slags stängdag på dagis och i förskoleklass.
Herr B, som redan är ledig några fredagar framöver utan någon egentlig vikarie, har av naturliga skäl lite svårt att komma loss längre än ett par timmar i eftermiddag.

Försäkringskassan säger att om man har sina barn hemma under sjukskrivning räknas det som arbete. Och att man då är frisk nog även att gå till sitt vanliga jobb.
Så vad gör en omyndig och hjälplös nästan 40-åring med sina barn en sån här dag då?
Jo, hon ringer mamma.

Vid några tillfällen när jag låg och kräktes som gravid tyckte jag att FK var löjliga. Att jag skulle må bättre om jag fick ha mina andra barn hemma.
Men jag höll mig till reglerna och vinkade av dem till dagis.

Nu...
Är reglerna tyvärr inte så löjliga längre.
Faktum är att jag inte orkar ta hand om mina barn på dagarna.
Inte alla dagar.
Inte alla barn.
Inte hela dagarna.
Inte bestämda datum för att dagis är stängt.

Men känslan av omyndighet är inte rolig för det.
När jag var hos läkaren sist svamlade jag om primära och sekundära orsaker till mitt mående.
Inte för att jag vet om han förstod nåt av mitt pladder.
(Eller jo, det gjorde han nog. Han är världens bästa. Jag har haft tur)
När man är deprimerad, ångestfylld och slutkörd - av vilka orsaker det än må vara - så är det svårt att komma ifrån att man kan bli ännu mer deprimerad, ångestfylld och slutkörd bara för att man hamnat i skiten till att börja med.
Att må dåligt över sitt eget mående är förstås en sekundär orsak till att man inte fungerar.
Och svårt att komma åt.
Det går naturligtvis inte att slappna av och njuuuta av att man är "ledig" på dagarna när nästintill hela tillvaron upptas av ett mörker och en hopplöshet.
En hopplöshet som växer sig allt större ju längre man går hemma. Ett moment 22.
Så får man jobba hårt och aktivt för att rehabilitera sitt trasiga jag...
Vilket man inte orkar. För att man är sjukskriven för att man inte orkar.
Äh.

Vi åkte och handlade i alla fall.
Med ett troll i varsin kundvagn.
Mormor fick jaga och hålla koll.
Men mamma tog ändå slut av att säga nej tvåhundra gånger.
Och av att bjuda på varmkorvlunch på Ica.
När vi kom hem byggde småtrollen en stor koja av alla täcken, filtar och kuddar på hela nedervåningen.
Och råkade (?) göra en stor reva i mitt snygga nya, oanvända fram till igår kväll, påslakan.
Då grät jag när ingen såg.
Kanske inte över påslakanet egentligen. Det kändes nog bara så.
Nu har de hur som helst lugnat ner sig.
Och för säkerhets skull ska jag slå på tv:n. Trots att det är mitt på dagen.
För nu räcker det.
Trots en personlig assistent under förmiddagen behöver jag nu lämna över ansvaret till herr B.
Omyndighetskänsla, var det ja...

MorFARSdag

Ja.
Har ja´nte skrivit om min ohängde far varje år precis den här dagen?
Tjat, tjat.
Nå. Strunt i den strunten.
Idag har jag firat mina barns far istället. Med extralång sovmorgon och en lyxig frunch.
Sin present fick han ju förra söndagen då jag av nån anledning trodde att det var Fars Dag.
Nu har han åkt till sin egen pappa.
Jag - som numera gärna undviker familjesammankomster - sitter istället hemma och sorterar strumpor.
Men senare ska jag åka till graven och tända ett ljus för morfar.
För att göra två flugor på smällen liksom. 
Dels för att han var viktig för mig när jag växte upp. Nästan som en fadersfigur. Men också för att han precis idag skulle ha fyllt 81 år.
Jag har därför köpt en ny hjärtformad lykta till graven.
Men jag är frustrerad över att ha förlagt mina tomtebloss.
De brukar jag ha med mig.
Jag tror att han gillar dem.
Och momme med.

Min morfar. I sitt rätta element. Precis som jag minns honom. Den andra mannen är min mormors pappa.

Slapp-fleda

Efter en jobbig natt bestämde jag mig för sovmorgon.
Och lyckades faktiskt.
Men har man sovit halva förmiddagen blir dagen liksom snopet kort.
Lunch till frukost...
Och sedan kom unghopen hem.
Nu har vi slappat allihop ett par timmar.
Mycket ovanligt.
En viss 12-åring har utegångsförbud men det verkar inte bekomma honom.
Antagligen behövde han tvångsvarvas ner lite grand.
15-åringen sover i soffan. Herr B sover i sängen.
9-åringen är uppe vid datorn.
Och de två yngsta väntar på att pannkakan ska bli klar.
Jag vet inte hur jag lät mig nedröstas till att äta degig pannkaka på en fredag.
Mat och potatis skulle liksom vara så mycket helgigare.
Men vi får väl kompensera med något smarrigare ikväll.
15-åringen har snöat in på mozzarella så jag antar att det blir någon smörgåsvariant senare.
Under filmkvällen med storbarnen.
Vi ska se Ted.
Filmen där en pojke har en levande teddybjörn som bästa kompis.
Så växer de upp tillsammans och Ted blir väl inte helt rumsren i sitt sätt att vara.
En komedi.
Hoppas jag.
Mer komedier åt folket!