bild

bild

torsdag 31 oktober 2013

o-planering


En gång i tiden var jag alla planeringars moder.
Men det var då det.
Fast det är rätt intressant att se världen ur ett annat perspektiv numera.
För det är nämligen så här:
Att när Nettan inte planerar gör ingen annan det heller.
Allra minst Herr B.
Sålunda har vi efter drygt halva lovveckan fortfarande inte strukturerat upp vad vi ska göra.
Kanske kommer det vänner på holabaloo på fredag.
Och eventuellt kommer även herr H från fjällvärlden. Mannen som är sämst i världen på att planera.
Jag har även lösa planer med herr J. Samma lösa planer som jag haft hela veckan.
Ha ha.

Ja, jag har i alla fall tvättat håret på morgonen.
Alltid nåt att bocka av.
Igår släpade min mor med mig och 13-åringen till Piteå.
Hon hade tråkigt och jag tänkte passa på att bunkra upp med Halloweengrejer från Dollarstore samtidigt som 13-åringen skulle köpa storpack med tafsar.
Snacka om långnäsa när de för en gångs skull varken hade Halloween- eller fiskegrejer.
Men jaja. En utflykt fick vi i alla fall.
När jag kom hem var 5-åring med sin "halva flickvän" - som han delar med 18-årige grannen.
Sedan gick båda småtrollen dit och kom inte hem förrän på kvällen.
Lugnt och skönt.
Jag passade på att sova och lösa korsord.
Något jag aldrig skulle ha gjort ifall jag haft en utförlig planering...

Nu har jag plockat fram resten av alla Halloweengrejer jag fyndade förra året.
Det är äckligt orange och läskigt svart överallt här.
Och så får det vara fram till advent.
Förresten är det mycket praktiskt med spindelväv över alla lampor, för man behöver inte dammtorka.

måndag 28 oktober 2013

Money, money, money

First things first:
Nej, myndigheterna har inte varit dumma mot mig.
Apropå en kommentar om min låga ersättning.
Det är jag själv som är dum.
Eller, liiiite halvjävligt är det förstås att tvinga en stackars utbränd sate med två vänsterfötter att dansa en galen pappersexercisvals. Fast jag har inga bevis för att det skulle ligga något uppsåt bakom det.
Jag tror att jag har rätt till mer pengar. Om jag nån gång har dansat färdigt. Men av nån anledning är det alltid nåt papper som fattas.

Så här funkar det (eh, typ): När sjukdagarna tagit slut hamnar man under 90 dagar hos Arbetsförmedlingen för att testa sin arbetsförmåga. Under de dagarna får man ersättning som motsvarar den a-kassa man skulle haft rätt till om man var arbetssökande. För att ta reda på det måste man skicka en massa arbetsgivarintyg till a-kassan som räknar ut det. Sedan talar man om summan för Arbetsförmedlingen som i sin tur meddelar FK som står för fiolerna. I slutändan antar jag att jag skulle haft ungefär samma ersättning under den här perioden som när jag var sjukskriven.

Det är arbetsgivarintygen och intygen från FK att jag tagit ut föräldrapenning upp till heltid under det aktuella året som min ersättning ska beräknas på som strulat till det.
Och eftersom varken viktiga papper eller pengar hör till mina topprioriteringar har det blivit så här.
Men jag jobbar på det, haha.
Kanske kan jag till och med få tummen ur och ordna fram lite försäkringspengar från AFA. Eh, vilken dag...månad som helst.

Men hur som helst har inte barnen rätt till julklappar för flera tusen kronor per skalle. Inte ens om jag vore snorrik.
Det var det som var min poäng. Julklappar är ingen mänsklig rättighet. Även om jag ger bort dem till höger och vänster varje år. Och framför allt ska man inte köpa dyra julklappar och sedan klaga över hålet i plånboken - som alltför många faktiskt gör. Nå.
Tyck inte synd om mig för att jag har lite pengar. Ville jag har mer kunde jag ju bara gå till jobbet. Ha ha ha.

Tråkig och grå dag. Så grå att jag till och med har en grå tröja.
Herr B jobbar idag och imorgon. Småtrollen är på dagis och fritids. Min plan var att få sova en stund innan hämtning och hittills går allt enligt planerna. Inte för att jag känner mig piggare, men vad mer kan man göra liksom.
Ikväll blir det att hämta 13-åringen med flickvän efter sena bion. Annars händer det nog ingenting alls här idag.
Senare i veckan hoppas jag att herr H från fjällvärlden kommer och hälsar på. Det var länge sedan.
Och så blir det förstås nåt slags holabaloo på Halloween på torsdag.
Å. Apropå holabalo - så är julens alla problem kanske lösta. Varför inte kliva ur sin lilla låda och åka 50 mil för att fira med världens goaste cybervän? Ja, varför inte! Jag vet inte om jag någonsin firat på ett sätt som jag velat förut. Och to hell med traditioner när de bara tynger ner en. Typ.



fredag 25 oktober 2013

Slö brödkniv

Igår kväll när herr B jobbade över passade 10-åringen på att peppra mig med dåligt samvete.
Hittade en dator han vill önska sig i julklapp. För den var "billig och bra".
Jag lyssnade bara med ena örat. För datorer är verkligen inte min tekopp.
Så idag kom smällen. De 3700 som han trodde att den onåbara laptopen kostade visade sig vara i dollar. Jepp, över tjugotusen spänn.
Ba så där. Tyckte han. Och radade upp andra saker vi köpt utan att blinka(!).
Ja, vad ska man säga?
Att vi visst kan skrapa fram tjugotusen om vi säljer tv:n, soffan och några av bröderna?
Eller att vi inte alls har den summan att lägga på julklappar?
Ja, jag var ju ärlig förstås. Och menade att den enorma summan blir hundratusen om vi ska vara rättvisa. Och att vi inte har för vana att bombardera barnen med dylika julklappar.
Inte de argument han förväntade sig, I`m sure.
Och nu är jag den elaka mamman som får honom att hota med att skära halsen av sig med en slö brödkniv.
Jag blir ledsen på så många plan.
Dels att han blir ledsen. För oavsett anledning så lider jag förstås när mina barn lider.
Men också för att han trots mina i åratal envisa påtryckningar missat julens andemening.
Och att han vägrar att förstå hur vår ekonomi ligger till.
För med någon slags sjukersättning på fyra tusen före skatt har man inga möjligheter att tillgodose alla materiella behov. Ens om man skulle välja det före studielån och amorteringar.
Jag har inga problem med det. Jag skiter faktiskt i pengar. Men visst blir det en krock när barnen inte alls gör det.
Suck. Ja, vad ska man göra? Köpa en legokartong han inte vill ha? Ett par pussel han inte intresserat sig för de senaste fyra åren? Ge pengar som ändå inte räcker till det han vill ha?
Förvisso har vi råd att i hans namn ge bort ett antal getter till behövande i Afrika...
Men jag har en känsla av att det inte blir så bra, haha.
Nämen. Visst. Världsproblem. Allas julproblem.
Men det brukar faktiskt inte vara mitt.

torsdag 24 oktober 2013

Wok´n´Roll

Ja, målar man in sig i ett hörn så gör man ju det.
Idag kommer herr J hit på lunch.
Mitt eget förslag. Förstås. Men plötsligt kunde jag inte komma på en enda maträtt att laga.
Så igår kväll tänkte jag att det får bli kycklingwok. Enkelt och gott.
Men av nån anledning kände jag mig inte riktigt nöjd med det och skickade iväg ett sms (jorå - jag kan faktiskt).
"Gillar du kycklingwok?"
"Visst. Ja, om det är mer kyckling än wok i den. Gillar inte varma grönsaker så mycket."
Hehe. Som man frågar får man svar. Och nu kan min hjärna visst inte styra om. Så det får väl bli kyckling, nudlar, lök...och en kall(!) sallad vid sidan om. Inte riktigt hur jag tänker mig en wok - där jag slänger i allt jag har hemma i grönsaksväg ungefär.

Herr B:s skola har friluftsdag idag. I snöblask, regn trots minusgrader och höstens mörkaste dag. Lite otur kanske. Men de håller på hela kvällen också och är lediga imorgon. Ingen lär väl klaga på det upplägget.
Men hur som helst blir det en lång dag för mig som inte är i form. Med alla hämtningar, matningar, läxläsningar och läggningar.
Fast inget ont som inte för något gott med sig. För imorgon gör jag mitt sista långa pass på bibblan. Så får han som är ledig sköta tvätt och städning och åka till Ica och köpa billigt smågodis.
Att komma hem till ett helgfint hem är man inte bortskämd med direkt. Det ser jag fram emot.
Synd bara att herr B inte känner till mina planer. Än. Haha.

Dagens telefonterror står AF och Folkhögskolan för.
Med Dagen D bara en helg bort vill de att jag väljer ett av alternativen de lagt fram.
Väljer. Ha ha. Tillåt mig storgråta.
Tuvär har jag inte den lyxen.
Och tuvär är reglerna så stelbenta att snaran dras åt ännu mer.
Så tack och hej leverpastej till alltihop.
Och från och med nästa vecka tänker jag inte kliva upp ur sängen.
För det har jag valt.

tisdag 22 oktober 2013

Okej, jag ska erkänna:

Tittade faktiskt in på fejjan nyss.
Av nyfikenhet och ohejdad vana.
Men antingen har jag svängt djupare ner i min depression den här gången...
Eller så är jag inte så illa däran att jag behöver forumet för att tramsa omkring på.
Det (inte alls särskilt) lustiga var att allt såg ut precis som när jag lämnade det.
Någon har sprungit en runda på exakt 24 minuter och 17 sekunder.
Någon har ätit en lunchpizza med champinjoner.
Någon lägger upp sina exakta arbetstider av ingen anledning alls.
Minst hälften slår sig för bröstet och vill att man ska "gilla".
Alldeles för många gaggar om vädret. Med både hela grader och decimaler.
Samma gamla vanliga lägger ut bilder på redan välbekanta barn- och husdjursansikten.
Förvånande många delar andras klokhetsrutor och skickar omkring utan att reflektera.
Och så är det alltid alla dagar minst en handfull vänner och vänners vänner som har ont i huvudet.
Ja. Osv.
Jag backade ut igen.
Gick in på min alldeles egna blogg...
Där jag skriver ungefär samma saker, hahaha.
Nämen, fejjan får slippa mig ett tag till.

Det bästa jag visste när jag var barn var när farmor berättade om sin uppväxt.
Jag kunde höra samma om och om igen.
Den stora händelsen när åttabarnsföräldrarna hade tagit hem en sömmerska och lade sina fattiga slantar på en röd kappa just till farmor...
När hon och hennes kamrater tog sparkarna längs kusten och havsisen och var borta så länge att alla började söka efter dem...
Men framför allt gillade jag att höra henne berätta om sitt första jobb som var i en kiosk. Farmor var då, liksom senare, väldigt förtjust i allt som var sött. Och dessutom hade hon nog den högsta moral jag varit med om. Så varje dag gick hon och växlade till sig ettöringar för att kunna lägga i kassan när hon inte kunde hålla sig från att norpa en godisbit. Jag kan fortfarande se henne framför mig. Ung. Med det bruna vågiga håret åt sidan. Plisserad kjol och proper blus knäppt ända upp. Och faktiskt lite lik Greta Garbo. Artig mot kunderna. Och så  när ingen ser - fort in med en karamell med lite halvrodnande kinder som följd (för godis åt man ju inte hur som helst på den tiden)...och så en ettöring i kassan.

Ja. Det blev en lång ingress. Men i alla fall.
Jag tänkte på henne idag när fixade runt på biblioteket. För det är ju som en stor gottepåse för mig.
Jag skulle ordna en fin poesihörna. Vilket är lättare sagt än gjort när man verkligen gillar poesi. Allt jag tänkte skylta med slank visst med hem. Och så var jag ju tvungen att skumma igenom det jag lade fram istället. Plus att jag skrev ut en dikt av Dan Andersson och satte dit. Och läste Haiku av Tranströmer, lite Öijer, Södergran och faktiskt även Lukas Moodyson (oväntat bra). Så sprang jag runt och läste högt för resten av personalen när jag hittat nåt bra. Och försökte få kunderna att skippa deckarhyllan till förmån för dikter. Och...ja. Förresten blev jag nog inte ens klar.

Jag skulle inte ha några som helst problem med att jobba i kiosk, med tanke på att jag inte äter godis, men att få någonting vettigt gjort på ett bibliotek är desto svårare. Hur är det man säger?
I can resist anything - but temptation.
Och så måste jag tillägga att det är fantastiskt att allt är gratis på bibliotek. Annars skulle inte mina påsar med småpengar á la farmor räcka långt.

Och apropå poesi. En av de mäktigaste upplevelserna jag vet är när man läser dikter och helt plötsligt hoppar en av dem ut och tar tag i en. Som att den är skriven just för en själv. Som att någon varit inuti just mig just nu och rotat och förvandlat känslorna till något konkret. Som att man får läsa sig själv. Som den här:

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.
 
Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.
 
/Kristina Lugn

Sommarklänning och tio grader kallt

I slutet av sommaren fick jag plötsligt för mig att stryka två ton kläder från längst in i garderoben som inte med bästa vilja i världen skulle kunna användas annars (kläderna - inte garderoben).
Det är jag mig själv evigt tacksam för.
Idag är det inte så lite svårt att vakna. Men det blir faktiskt lite lättare att ta sig vidare när man bara kan sticka in handen i garderoben och grabba vad som helst.
När man kört slut på alla makens t-shirtar, nött upp alla egna trikåtröjor och är för fet för sina jeans är det inte helt fel med en SLÄT paisleymönstrad mörkturkos (och alla andra färger) sommarklänning från halva reapriset på Indiska.
Håret får duga en dag till, kaffe får räknas som frukost och hundarna behöver bara ut och snabbkissa.
Kanske kommer jag i kapp mig själv lagom till lunch, ha ha.
Dessutom är det inte så dumt att skicka alla sina älgben till sin ömma moder och sedan få köttsoppa tillbaka. Så middagen är redan kirrad.

Dagens problem får bli att Nestor-säkra huset så det står kvar när jag kommer hem från bibblan.
Igår trodde jag att jag hade gjort det, men ibland är till och med han smart.
Längst in på arbetsbänken i köket har jag ett trevåningskakfat med frukt. På bottenvåningen låg ett par morötter jag skulle ha till middagssoppan. När jag kom hem låg det morotsbitar överallt. Till och med min säng. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur det hade gått till. Men så talade 10-åringen om att han sett Nestor försöka nå saker på bänken förr....genom att sätta baktassarna på handtaget till den undre ugnsluckan och sedan dra hela sin kompakta 30-kiloskropp upp till godsakerna med hjälp av framtassarna.
Jag antar att några av mina Halloweenpynt är i farozonen idag. Särskilt alla plastspindlar. De är säkert jättemumsiga. Och den stora svarta pumpalyktan av frigolit som sedan knappt går att dammsuga upp. Ah, vi får väl se om matte eller bastarden är smartast. Game on.

Förresten är det hög tid att sätta igång.
Märkligt att jag 9 gånger av 10 får för mig att blogga när jag inte har tid. Snacka om missriktad stress.

måndag 21 oktober 2013

Hällivin

Ja, hörrni...
Det kan låta hårfint, men om man ingenting orkar är det rätt stor skillnad på att jobba två timmar och dryga tre.
Särskilt som dagen också innefattade nya arbetsuppgifter, massor med småprat och dessutom även att stöta på vännen A.
När jag körde hem hade jag plötsligt ingen aning om var jag var. Väntade på att en av byarna längs vägen skulle dyka upp, men befann mig plötsligt redan där jag viker av från E4:an.
Efter att ha varit ut med världens mest övergivna och ylande hundar och städat upp efter morotskalaset som Nestor bjudit de andra på var jag för slut för att vila.

Ett fenomen som jag ser att inte alla förstår sig på. Men det är egentligen enkelt. Ungefär som att barnen sätter igång att göra kojor precis när det är läggdags. Nej, det är inte alltid lätt att varva ner. Hm, nästan aldrig faktiskt.
Så jag tog i ända från tårna när jag ändå var igång och Halloweenpyntade hela nedervåningen samtidigt som jag höll på med tvättberget, kokade soppa och lite annat.

Haha. Nu ser jag just en spattig mygga i fönstret. Den tror att den vill ut. Men det tror inte jag. Är det typ 6 grader kallt har han (nej, HON - jag vet) nog inte så många kompisar i farten. Det här är garanterat årets sista.

Ja. I alla fall.
Nu är jag alldeles skakig. Ljudet från köksfläkten och torktumlaren fullkomligt dånar. Och jag tänker visst bara halva tankar. Höll på att börja gråta när jag slog tån i tröskeln.
Fast nu är det förstås för sent att vila.

Å! Kom just på en annan sak...Jag hade ju bestämt med fru G att vi skulle ta en kvällsprommis i stan.
Suck. Nä, nån måtta får det vara. Det kommer väl fler tillfällen. Och kanske enklare tillfällen också, med tanke på att varken jag eller hon ens bor i stan utan en ynka kilometer ifrån varandra här i byn.
Ah, tur hon vet hur jag är.

Nä. Det får bli inkentinken ikväll. Lite Come Dine With Me och styra upp herr B som ska skjutsa barn.
Så det så.

Tji fick jag

Vaknade med ett ryck i morse efter en mardröm där jag gick omkring i ett öde hus (sjukhus?) med barns osaliga andar vart jag än vände mig.
Så när la familia klev upp tänkte jag att jag skulle somna om.
Vaknade en stund senare när jag satt eld på huset med en joint(!) och därför inte vågat ringa brandkåren, fått miljonskuld hos Kronofogden sedan jag tagit hem en kommunbil från bibblan och glömt bort det och inte minst:
letat något i buskarna och då skrämt fram en avhuggen fot som sprang omkring.
Tji fick jag liksom.
Ibland är det bättre att vara vaken.
Och jag tänker inte analysera drömmarna.
Utan nöjer mig med att säga: kom ihåg att hus i drömmar oftast symboliserar en själv. Ha ha.

Bibblan idag.
Sista veckan.
Känns märkligt och faktiskt rätt bortkastat.
Men jag ska gå all in och göra så många timmar jag orkar för att åtminstone kunna göra en mini-utvärdering inför min nya (nåja) sjukskrivning om en vecka.

Igår gjorde jag faktiskt minsta möjliga.
För nog kändes det att lördagen hade varit minst sagt intensiv.
Inte bara med holabaloo, utan också med en uppladdning som började med att barnen hade kompisar här redan vid 9-rycket. Ja, och så hade jag ju min kompis L här. Samtidigt som 5-6 ungar lekte kurragömma under min tröja och att vi var ute och grillade korv.

Igår hade vi egentligen lika fullt upp. Men när herr B både skjutsade 7-åringen till kalas, var på gudstjänst och köpte tårta till förmån för världens barn, hämtade några grabbar på fisketripp, lagade en dator hos en bekant och sedan avslutade med att hämta 16-åringen i grannbyn kom jag undan rätt billigt. Laga middag och tvätta, typ. Kanske så det ska vara när en är sjuk och en frisk, men inte kände jag mig helt bekväm. Dock har jag en känsla av det skulle kunna bli som folk säger om stringtrosor: Att man kan vänja sig. Nu går jag ju inte omkring med smala snören i baken, men antagligen är det ungefär lika behagligt som att vänja sig vid att lata sig så vi får väl se.

På lördag afton när jag hade duschat och skulle piffa till håret råkade jag ta en doftsprej med citron istället för hårsprej. Jag antar att det säger en del om hur bra jag är på piffning, men inget ont som inte för nåt gott med sig - för idag gick det faktiskt med lite god vilja att sätta upp. Och jag antar att det håller sig kvar under timmarna på bibblan också, haha. Annars är jag faktiskt ganska snygg och matchande. Har till exempel bytt mina silverploppar i öronen mot mörkt lila som går fint ihop med min rosa-vinröda ensemble. Tjoho.

söndag 20 oktober 2013

Holabaloo

När man inte orkar ta tag i sig själv.
När man inte orkar tänka.
När man inte orkar må dåligt...
Ja, då kan det funka.
Med holabaloo hos vännen sedan 15 år.
Hos vännen som förstår om man bokar av.
Hos vännen som förstår om man mår skit.
Hos vännen som man är så trygg hos att man ändå dyker upp.
Där vännerna herr J och M får följa med.
Där skratten som är helt ytliga avbryts av de som är djupa.
Där samtalen får förankra sig i den man är.
Där alla kring bordet kan skratta åt depressionsmedicinering gone wrong.
Där vi kan skratta åt helt ytliga poänger.
Där alla vet...att vi alla bär på vårt bagage.
Där alla skrattar...och tycker om varandra.
Där alla bara är.
En god middag. En god efterrätt. En god samvaro.
Om jag så sover i tre dygn efteråt så kommer det att vara värt det.
För jag tog mig iväg. Och jag hade roligt. Med folk jag tycker så mycket om.

fredag 18 oktober 2013

Narnia

Att det regnar eller snöar lokalt har man ju varit med om.
Men sällan så lokalt som det var igår.
Söder om mig fick visst alla snö medan vi fick nöja oss med några flingor.
Så när jag kom till bibblan i förmiddags - ja, då var det rena Narnia där. Bara ett par mil norrut.
Första snön är ljuvlig. Det blir ljusare, fluffigare, gladare och faktiskt varmare.
Jag minns att jag jämt var ute och gick i stan, när jag bodde där, när snön lagt sig.
Alla ljud blir liksom luddigare, dovare och snällare.
En magisk upplevelse.

Idag ökade jag på tiden på mitt så kallade jobb.
Packade upp nya böcker och med sjutusen klick registrerade in dem, försåg dem med rätta etiketter och chippade.
Till slut hade jag ingen aning om vad jag gjorde. Så slut var jag. Skulle stanna och handla nåt som jag förstås hade hunnit glömma när jag väl kommit mig till Ica på hemvägen.

Men nu är jag faktiskt lite piggare. Har tvättat, gått ut med hundarna och hämtat 13-åringen och hans flickvän.
Förresten är det ändå för sent för att bejaka nån trötthet nu.
I en strid ström fylls det på med ungar här, middagslammet ligger och rumstempererar sig på diskbänken och solen till trots börjar det vara dags att tända alla värmeljus.

Och ikväll är det alltså ansiktsmasker som gäller. Åtminstone för mig och småtrollen, men man vet aldrig. Senast vi hade spakväll var även 13-åringen och flickvännen med. Att få med 16-åringen kan man ju bara drömma om. Inte för att han är i en knepig ålder, utan helt enkelt för att han aldrig ställt upp på mina dårskaper. Men han skulle visst vara hemma ikväll. Alltid nåt.

Tja, annars händer det väl inte så mycket här. Gott så. För jag orkar ju ändå inte. Och min slöare hälft har sällan någon lust. Fredagsgodis till barnen och starka ostkrokar till mig. Tjoho.

Och så en rolig bild på det:

 

Dagens outfit

Skönt att den vansinneslånga sommaren äntligen är slut på riktigt.
Minus åtta grader och faktiskt några flingor från igår som ligger kvar och samsas med den tjocka frosten.

Mindre skönt är väl att vi inte har nån värme i hundgården efter att Nessie (vem annars?) bet sönder kabeln till frostvakten i våras.
Så det blir ett par extra rastningar och sedan omsorgsfullt gömma allt som kan locka när jag åker till biblioteket.
Igår åkte jag bara en snabb sväng till ett utvecklingssamtal, men han hade ändå ätit upp nästan en hel korsordspenna när jag kom hem. Strök omkring här med svansen nästan släpande i golvet av skam. Och ändå kan han inte hålla sig.
Snart 1 år och 8 månader...Man kan ju undra när han ska lägga av?

Ja, bibblan idag alltså.
Känns måttligt inspirerande sedan jag fick veta att det inte går att vara kvar där.
Nu är det alltså tänkt att jag ska prova öka lite i tid för att sedan klippa rakt av om någon vecka.
Märkligt.
Och jag som investerar i riktiga kontaker med människor runt omkring mig har liksom gjort det i onödan den här gången.
Men åtminstone...så blir det riktig helg den här veckan. För det är ju faktiskt fredag.

Lammracks/kebabspett till middag.
Och så vila sig i form för morgondagens holabaloo och söndagens familjegudstjänst plus att fixa present till 7-åringen som ska på kalas.
Låter normalt va? Bara tacosen som fattas. Ha ha.

För övrigt känns det riktigt skönt att ha kapat lite input i form av fejjan.
Jag hoppas att jag får tillbaka sugen framöver för det kan ju förstås vara kul också,
Men tills vidare är jag glad att jag slipper.
Ju mörkare det känns i skallen desto mörkare ser jag på hur andra fjantar omkring.
Vuxna människor som vill ha bekräftelse för minsta lilla toabesök?
Nej, jag ska börja bekräfta mig själv istället.
Klok ja ä.
Fast bli inte förvånade om jag är tillbaka med mitt nonsens redan imorgon, hahaha.

Det här med att kapa input när man redan kapat sitt liv med både yxa och motorsåg börjar inte bli helt lätt. Jag har ju liksom inte så mycket kvar att ta bort. Men med det sagt, så måste jag också erkänna att med en massa strunt som jag alltid känt som måsten borta kan man titta på livet från en annan vinkel. Huvudsaken att jag kan finnas där för min egen familj. Läsa sagor, köpa ett skruvstäd (13-åringens fiskedrag), göra glass eller som ikväll: göra ansiktsmasker så vi alla ser ut som flagnande zombier.

O-ho-hoo! Va ja ä klok ida!
Ja, vem ska trösta Knyttet om inte Knyttet själv!

Dagens biblioteksoutfit: Svart och rosa paisleymönstrad tunika, stretchjeans och blekrosa scarf.

torsdag 17 oktober 2013

Ett fel som är trasigt

Ja. Nä.
Det är förstås inte meningen att låta kryptisk.
HUR jag mår och ATT jag mår stavas förstås depression.
Något jag ibland kan hålla ifrån mig med hjälp av diverse avledningsmanövrar, men som det visat sig under sista åren: oftast inte.
Med en jämn och följsam tillvaro minskar svajningarna något.
Men så fort det händer nåt snabbt och drastiskt blir allt nattsvart.
Som nu.
För att jag som hade högtflygande planer för arbetsträning och återgång till - om inte mitt eget så åtminstone nån sorts - arbete under hösten.
Men så säger myndigheterna att de gjort fel.
(Och jag tar på mig skulden som har noll koll, förstås)
De säger att en hel massa hemskheter kommer att hända nu när mina tre månader hos AF tar slut.
Till exempel att det inte alls kommer att vara möjligt att fortsätta på biblioteket (Ironiskt nog för att jag har en fast tjänst och inte är arbetssökande).
Och kanske inte alls möjligt att fortsätta med någonting alls om jag inte kan "bevisa" arbetsförmåga på minst 25%, och helst mer.
Vilket jag inte kommer att kunna hinna staka ifatt innan repet dras i Evertsberg.
Min största "möjlighet" sägs vara att återgå till sjukförsäkringen.
För att skuffa undan problem-Nettan. För att de inte riktigt vet var de ska göra av mig.
Känns det som.
Sopa mig under mattan tills jag kanske/kanske inte mirakulöst tillfrisknar och kan göra nåt på en deltid som känns vettig för dem.
Nä. Jag vet inte.
Regler är väl regler, antar jag.
Och skon klämmer inte ens där.
Den ömma tån är förstås att jag måste se mig själv i vitögat och inse att hur mycket jag än jobbar kommer varken orken, hjärnkapaciteten eller glädjen tillbaka.
Kanske är det lika bra att krypa in under en sten och försöka självläka. Då är man åtminstone inte i vägen.
Ni som läste min blogg för hundra år sedan då jag fick min bipolaritetsdiagnos kanske minns alla förtvivlade inlägg om min rädsla för att depressionen skulle ha kommit för att stanna. Som det kan bli.
Kanske är det nu åtminstone dags att med facit i hand inse att min krasch inte var nån tillfällig svacka.
Ibland kommer jag upp för lite luft. Känner mig bättre. Smider planer. Läser sagor. Skurar hela köket. Umgås med vänner.
Men hittills har det inte hållit i sig tillräckligt länge för att skapa något hållbart. Nåt normalt.
Jag säger inte att jag ger upp. För det skulle jag aldrig göra.
Jag är inte skapt för att göra inkentinken. Även om det skulle innebära att jag fick vara ifred från alla myndigheter. Så ser jag inte min framtid. Mitt liv.
Men det kanske är hög tid för en realitycheck....

Snö

Vinterns första snö dalar utanför fönstret.
Som för att markera
Att det är dags för mig att vända blad.
Vad nu det kan ha för betydelse när alla sidor verkar vara blanka.
Står vid ett av mina stora vägskäl.
Igen.
Alltid.
Har flera val men samtidigt bara ett.
Igen.
Alltid.
En labyrint av krokiga alternativ radas upp.
Precis som om jag verkligen kunde välja.
Kunde välja hur mitt liv ska se ut.
Ett smörgåsbord fyllt av pest och kolera
Där jag kan plocka det som gör minst ont.
Förresten famlar jag ändå i blindo och "väljer" därför gång på gång fel,
Så det kan väl kvitta.
Bröt ihop i telefonen med myndighetsperson.
Såsom jag gjorde när jag mådde som sämst.
När jag inte kunde "välja" attityd och inställning.
Något man inte känner sig större av precis.
Inte friskare.
Inte ett dugg normal.

tisdag 15 oktober 2013

Gråta över spilld kaffekopp

Ja, vad säger man?
Om till och med ens egen handledare på folkhögskolan säger:
- Å. Glöm det här skitmötet!
Ha ha (supertorrt skratt). Om det ändå vore så enkelt.
Skit är dagens ledord.
Helt i paritet med det var alldeles nyss när jag ignorerade Jante och tänkte sätta mig med ett korsord. Typ två sekunder senare hade jag exploderat ut min kaffekopp över det vita bordet, den vita duken och den ljusgrå ryamattan. För att inte tala om det oljade trägolvet som suger åt sig fläckar som en svamp.
Då grät jag.
Vilket jag förvisso gjorde redan i bilen på väg från mötet.
Och än mer när jag skulle distrahera mig med bilradion och herr Mercury vrålade The show must go on rätt i örat på mig.
Vad finns det att skriva som inte är skrivet redan?
Om depression. Ångest. Sluthet. Skit...
Äh, jag skiter i det.

måndag 14 oktober 2013

Om jag får säga det själv...

Vilket jag egentligen inte gillar att göra.
Vilket jag egentligen avskyr när andra gör.
Vilket är fullkomligt anti-Jante.
Men faktum kvarstår:

Hot damn - vilken bra dag jag har haft idag.
Och med bra menar jag förstås (som jag alltid gör): produktiv.

Först gick jag skogspromenad med hundarna, sorterade två maskiner tvätt och tvättade håret.
Sedan åkte jag till jobbet och gjorde en fin Halloweenutställning och gallrade gamla böcker så det stod härliga till. Jobbade över till och med.
Kom hem och slängde in den beniga bakändan av en kvarts ungtjur i ugnen för att ge hundarna ett skrovmål.
Kokade butternutsquaschsoppa och gjorde en pastasås medan jag städade ur frysen och gjorde matsedel för två veckor.
Ja. I urval.
Och kvällen är fortfarande ung.
Dutti ja ä.
Om jag får säga det själv.

Gallra böcker...
Vilken sorglig uppgift.
Många av mina offer var dessutom redan både gallrade och sedan ratade av bibliotekskunderna som inte tyckte att de var värda en femma eller en tia.
Ledsamt.
Men jag är ju också jag så inte kunde jag låta så många böcker åka till soptippen.
Jag skämdes nästan när jag plockade på mig en proppfull coop-kasse...
Men sedan när jag kom hem tänkte jag mest på de stackars förbrukade böckerna som vaktmästaren skulle hämta imorgon.
De titlarna som ingen vill låna längre. De som blivit omoderna. Och de som blivit för nötta av bläddrande barnfingrar.
Den luttrade bibliotekspersonalen å sin sida tyckte istället att det var skönt att göra plats för nya böcker. Och det kan jag ju absolut förstå. Det är väl naivt att tro att alla ska kunna samsas på bågnande hyllor.
Vi lever ju i en allt snabbare tid. Ring ut det gamla och in det nya i en rasande fart.
Det är ju bara att hoppas att det hundöronmärkta exemplaret av Anne Franks Dagbok där hela framsidan var repig och bortnött skulle bytas ut mot ett nytt. Nån måtta får det väl ändå vara.

Då kommer det en go-sse...

...med en byxa som en rakkniv vass. Mockaskorna har han på-see och hans hobby är att dansa jazz.

Jazzgossen. Karl Gerhard förstås. En sån där låt jag sjunger på lite då och då. Ackompanjerad av omgivningens himlande med ögonen.

Med rytmiskt vaggande hö-fter
Vi gossar gör en-tré

Ja, eller nåt sånt.

I helgen har jag inte kunnat släppa den.
Vilket antagligen beror på att helgen kretsat kring en gammal rakkniv som följde med huset.
Det började med att 10-åringen ville ha en egen - precis som 16-åringen - för att skära papper.
Jag rotade då fram den här ur gömmorna. Varvid 13-åringen lade beslag på den för att använda till sina fiskedragsbyggen. Och när 10-åringen väl fått tillbaka den dundrade 16-åringen in och sa det där faktiskt var hans och att vi bara hade en rakkniv.
Som en följd av sedvanlig mångsyskon(o)logik får nu ingen ha kniven. Och den är tillbaka i min låda.

Han och andra söta go-ssar
Som har tusch på sina ögon-lock

Nej, jag måste nog googla fram hela texten, tror jag minsann. Den är verkligen suverän.

Jahap, vad gör frun i veckan då?
Eh. Äh. Allt och inget.
Biblioteket, möte på folkhögskolan, utvecklingssamtal, holabaloo med vänner, uppvakta fru L...
Och säkert nåt mer som jag har glömt.
Förra veckan blev ju som den blev och jag har väl ungefär samma förväntningar på denna. Ha ha.
Butternutsquaschsoppa till middag. Alternativt äcklig burkravioli för de som föredrar det (För övrigt en av två saker jag verkligen inte kan förmå mig till att äta. Det andra är blodpudding).
Tänk om jag skulle återgå till mina veckoplaneringar istället för att hitta på från dag till dag?
Jag skulle ju ljuga om jag sa att min spontana laissez faire bohemiska sida och mitt kontroll- och strukturbehov inte krockade.

Dagens biblioteksoutfit:
Rödblommig sommarklänning, svart kofta, röd scarf och svarta tights.
Nästan irriterande matchande. Men nu hinner jag inte byta.

fredag 11 oktober 2013

Övertänka? Nehej då!

I natt drömde jag att jag fick en bebis.
Så kom en ytligt bekant och sa att hon hade stickat små tofflor åt honom.
Men sedan såg jag de var köpta på Kapp Ahl.
Av nån anledning öppnade jag paketet inne på Mekonomen, men som i drömmen var en bilaffär med monstertruckar och med han från Ö&B-reklamen som försäljare.

Ja?
Eller nä.
Jo, jag orkar....

Okej, så här står det i drömboken:

Födelse: Att bevittna en födelse eller att själv föda symboliserar att något nytt projekt är på gång eller att en ny fas i livet har startat. All födelse kommer även ur något som "dör", så drömmen kan även påminna om livets alla aspekter och dess cykliska rytm.

Baby: Den lilla och hjälplösa varelse som finns i varje människa och kan beskrivas som Självet.

Present: Om an får en present i en dröm kan man fundera över vem som ger och vad presenten består av. Det handlar i regel om vad man uppfattar att man saknar, och man önskar att en särskild människa ska ge det.

Butik: En butik i en dröm kan vara ett ställe där alla livets möjligheter finns. Ju större butik, desto större är möjligheterna att hitta det man söker. Om man bär med sig kläder ur butiken kan det handla om att man vill byta inriktning i livet.

Son: Symboliskt står drömmar om söner för ambition, framtiden, det som växer och är utåtriktat. För kvinnor står drömmar om söner för psykets ofullgångna manliga aspekter.

Fuska (i brist på bättre passande ord för lögnen om tofflorna): Kan beskriva svårigheten att vara sann mot sig själv eller känslan av att vara utlämnad åt andras opålitlighet.

Hehe. Det får räcka (och blir över).

Piece of cake att analysera:
Visst är jag i en ny fas i livet. Och jag funderar mycket på vad jag ska lämna kvar för att inte ta med mig för mycket. För att inte överbelasta mig när jag fortfarande är skör.
Självet, som symboliseras av bebisen, är den överordnade personligheten, en inre kärna som guidar individen. Det består av både en medveten och en omedveten del. Att jag drömmer om Självet kanske beror på att Jaget behöver ha större kontakt med det.
Det låter bra att jag befann mig i en jättestor butik och även om tofflorna inte var inköpta där så är det tydligt att jag vill byta inriktning i livet.
Lögnen om tofflorna är lite svårare att tolka. Dels för att jag inte hittade nåt klockrent ord i ordlistan, men också för att jag blir lite förvirrad av gåvan. Nog ville hon ändå vara snäll? Att vara utlämnad åt andras opålitlighet känner jag dock igen, så det kanske stämmer.
Bilarna går inte att tyda alls. Antingen måste man köra själv eller åka med för att boken ska ta upp dem.
Inte heller kan jag hitta nån rimlig förklaring att någon i jättedåliga reklamfilmer dök upp.
Och det mest ologiska av allt: personen som gav mig tofflorna! En sån där jag kan prata lite väder och vind med om jag möter henne på stan, men inte mer.
Men ibland är väl en cigarr bara en cigarr, antar jag.

torsdag 10 oktober 2013

Naivistisk barnkonst

Att BLI sin sjukdom eller diagnos tycker jag är nåt helt annat än att vara medveten om att man är drabbad och begränsad,
att man faktiskt ÄR till exempel utbränd eller astmatisk.
Apropå en kommentar jag fick på förra inlägget. Om nåt som Ann Heberlein skulle ha sagt.
Förresten identifierar jag mig inte särskilt mycket med frau Heberlein trots att vi båda ÄR bipolära. För det är en sån liten del av en person att man förstås inte automatiskt liknar varandra.

Att ha ett hjärnspökande handikapp är precis som att ha ett fysiskt handikapp.
Det blir bara ett handikapp när man stöter på patrull hos omgivningen. När sjukdomen gör att man/omgivningen måste anpassa sig för att klara av vissa saker.
I den allra mest utopiska av världar skulle inte ens utbrändheten vara ett problem. Inte om jag fick jobba precis när och om jag orkade, sova när jag var trött, slippa krav, ljud och måsten och inte minst att försöka komma ihåg viktiga saker.
Typ. Ja. Men ni fattar.

Förresten säger man ju att man ÄR allergisk.
Och det är man faktiskt hela tiden oavsett om man utsätts för nån allergen jämt och ständigt.
Det blev extra påtagligt förra veckan när vi hade getinginvasion här och då jag funderade på om jag skulle hinna ta adrenalinsprutan själv om jag trampade på en rackare.
Nå.

Idag ÄR jag inte så mycket.
Men jag HAR: ont i magen, sovit för lite, blivit bortbjuden på middag, en omgång tvätt som väntar, osv.
Hm. Eller så ÄR jag: förstoppad, trött, stressad över att åka bort, fast i tvättstugan, osv.
Roli ja ä.
Nej, jag ska sluta dumma mig.
Hårklyverier är slöseri med energi jag inte HAR, eh ÄR?

När jag fick en ny laptop och det där jäkla Windows 8 - som inte kommer att få Nobels Fredpris - blev det segt och omständligt att lägga in foton. Så nu drar jag mig tuvär för det. Annars skulle jag lägga upp en helfrän teckning som 5-åringen gjorde igår.

Jag såg exakt när han fick sin idé. För i världens fart sprang han och hämtade både papper, kritor och lim. Limmade ihop papperen på längden och gjorde en helkroppsvampyr med arga ögonbryn, huggtänder och flygande mantel. Så hämtade han en bok som han visste hade ordet vampyr i titeln och skrev av det mitt på den långa kroppen.

Jag älskar barnkonst. Hur de utan att hålla sig till några som helst perspektivregler eller annat, med bara några få streck kan uttrycka sig bättre än vuxna som skissar detaljrikt och omsorgsfullt. Två tag med kritan ovanför ögonen så blev plötsligt vampyren jättearg.

Samma sak när jag var på 10-åringens utvecklingssamtal igår. Alla satt i klassisk stil två och två med bänkarna vända framåt. På framsidan hade de hängt varsin namnskylt. 10-åringen som sitter längst bak likaså. Men med ett grönt monster som tillägg. Och med texten He´s watching you....
Jag antog igår att det var en varning till klasskompisarna som slamsade vända åt fel håll, men nu undrar jag om det kanske var menat åt läraren?

För att återknyta till början av detta inlägg. Det är mycket nu. Och glömsk som jag HAR går jag ständigt omkring med känslan av att ha missat nåt. Och i utvecklingssamtalstider kan man förstås aldrig så noga veta. När skulle jag träffa herr J? Kanske imorgon. Och hur blev det med holabaloo:et vi skulle på? Nästa helg, möjligen. Sedan var det visst också möte med handledaren på folkhögskolan nån av dagarna. Och vilket datum är det nu fru L fyller år? Antagligen har jag också en bunt viktiga papper som ska postas och skyfflas hit och dit. En hisnande tanke är också att allt ovanstående skulle kunna vara just idag.....
Nå. Tur att man inte ÄR sin hjärnkollaps i alla fall.
Haha.

Tillägg:
Jo, NUUU har jag bemödat mig om att lägga in bilder. Bäst jag lägger ut flera stycken när jag ändå håller på :)

 
Vampyren. Så klart. Felvänd pga av skitdator.
 
 
Min nya frilla. Rättvänd pga av att skitdatorn gör som den vill.
 
 
Dagens ord är "Ödets Ironi". Som när jag just hade dammsugit och luftvärmepumpen fick för sig att självrengöra sig och lämna hallen full med damm. Bilden är felvänd trots att jag vände och sparade två gånger.

tisdag 8 oktober 2013

Vandraren har ingenstans att gå

Man ska ha variation i tillvaron, sa hon som klippte till orangea pumpagirlander på bibliotekskontoret istället för spöken som hon gjorde igår.
Men jag hann med lite annat också.
Bland annat hjälpa en kund som bara kunde persiska.
Vilket var lite av en pers(!). Och så har jag ställt in tillbakalämnade böcker i hyllorna samt letat lagom läskiga böcker till min Halloweenutställning.

Men sedan dess har jag blott:
1. Röjt i presentskåpet.
2. Gått ut med hundarna.
3. Tvättat.
4. Rensat ett äckligt filter i tvättmaskinen och skrubbat avloppet, luckan och gudvetallt äckel som blir kring en tvättmaskin.
5. Duschat den snart-ömsande ormen med vattenflaska. Ja, eller med vatten då, om det nu ska vara så noga.

Tja. Det var väl det.
I övrigt förgås jag av ångest.
På det där förlamande sättet så att jag inte kommer mig för nåt vettigt.
Inte heller kan jag lägga mig.
Det är bara 10-åringen som är hemma och han är i nån Minecraftvärld och alltså inte till nån större nytta för en vandrande mamma.
Ibland önskar jag att jag kunde förmå mig till att döda tid genom nåt av de tusen fåniga spelen som finns på facebook.
Men det skulle naturligtvis inte falla mig in att ens prova.
Istället surfar jag på det där jobbiga sättet.
Just nu ligger tre biljetter till fredagens berättarteater för barn i korgen.
Ett klick bara...så återgår jag till att vara den där mamman jag egentligen skulle vilja orka vara.
Som jag egentligen är.
Av nån anledning har jag dock besinnat mig.
Väldigt atypiskt.
Men det kan ju också vara så att mitt kaotiska inre vet något som jag själv vägrar fatta.
Ah, vi får se.
Förresten drabbar det ju inte direkt omgivningen om man går hemma och sorterar i det oändliga heller.
Om man inte blir helt manisk förstås. Men det orkar jag ändå inte nu.
Sjuk, frisk eller whatever. Efter 40 år har jag fortfarande inte en aning om hur man slappar. Hur man hittar det där mellanläget där man inte river upp himmel och jord men ändå är skaplig nöjd med sig själv.
Ay, there´s the rub!
Om jag kunde vara lite nöjdare skulle nog en hel del falla på plats, misstänker jag.
Som jag redan skrivit sjutusen inlägg om, eller hur? Nöjd, förnöjsam, lättsam och käck...

Nä, om man skulle hitta nåt annat ställe att skrubba kanske?
Eller ännu hellre en oreda att sortera.
Tur det finns gott om såna i ett stort gammalt hus med två vuxna, fem barn och tre hundar.

Resumé

En ögonbedövande vacker dag igår.
Så vacker att jag tog små grusvägar hem från biblioteket istället för snabba E4:an och lät mig hänföras av vackra höstfärger och ett kuperat landskap.
Sedan satt jag barfota och i t-shirt ute på bron och löste korsord.
Men det var efter jag hade tillverkat tio meter spökgirlander (och som en följd av det även städat mitt pysselskåp).
Jag har nämligen bestämt att vi ska fira Halloween på biblioteket.
Något som mina faktiskt-inte-så-mycket-äldre kollegor först ställde sig helt frågande till.
Jamen, kom igen! Årets höjdpunkt. Juuu!
Förresten är pysslande hemmavid det ultimata eldprovet när man som jag både är utbränd och bipolär.
Jag vet inte hur många kraschade projekt jag har olyckats med genom åren. För att jag inte orkat. Eller för att jag blivit manisk och rört ihop alltihop.
Fast det har jag ju inte sagt till kollegorna förstås.
Förvånande nog äger jag inte så mycket pysselnödvändigheter som jag trott.
Jag måste ha legat av mig.

Efter middagen sov jag en stund till Bolibompa.
Men kompenserade det med att läsa både fakta(?)bok om vampyrer och lyssna på 7-åringens läsläxa. Plus att jag samvetes-skrubbade fogarna i den kaklade duschen.
Balans du sa, balans det va.

Värdelös vampyrfilm, rostade mackor och sockerdricka under kvällen.
Såsom det kan bli när man skickar sin man för att handla mjölk och frukt.
Men faktum är att man(!!) måste släppa kontrollen ibland och låta andra ta över.
Eller hur? Visst är jag klok? Ha ha.
Och lika glad för att jag lät min man ta över när det gällde hämtning på scouterna blev jag också.
Prästen sög nämligen tag i herr B och sa (med glimten i ögat):
- Det där är DIN son. Och det är DIN uppgift att prata med honom om Gud!
Tydligen hade 7-åringen stått i självaste kyrkan och förnekat den allsmäktiges existens på ett för honom helt logiskt sätt:
- Gud finns inte. För han är död. Och de döda finns inte längre.
Oops. Tur jag slapp bemöta det. Förresten vet jag inte vad det där var för utspel, för Jesus verkar vara högst levande och dyker upp i var och varannan superhjältediskussion här hemma.

Jag avslutade kvällen med en sömntablett. Sov rätt så gott faktiskt. Har till och med krånglat på mig en obskyr biblioteksoutfit i form av plommonfärgade tights, blå tunika (sommarklänning) och en fluffig poncho. Och inte minst har jag lyckats sätta ihop håret i nacken. Men det var inte mer heller. Nyser jag så lär håret stå som en häxkvast runt ansiktet igen. Nä, hörrni. Nu skulle jag verkligen behöva en sån där mössa som det står Bad Hairday på. Jag har bara en med trycket Bitch och den är lite mer svårburen. Utom för 7-åringen då. Som försökt smita iväg till skolan med den ett flertal gånger.

Ja, en vanlig tisdag.
Förutom risken att jag helt sömntablettstinn råkade lova barnen någonting tidigare i morse händer det inte så mycket mer än biblioteket idag.
Rester till middag idag igen. Tänk så mycket för mycket mat man kan laga när 13-åringen haft utegångsförbud och därmed inte kunnat släpa hem 3-4 hungriga kompisar varje dag.

Tydligen ska Kräftan stöta på patrull under dagen. Men det kommer att lättas upp av att ett annat problem är på väg att lösas.


måndag 7 oktober 2013

Katten på råttan och råttan på repet

Nu tycker jag att det snurrar så där fort igen.
Livet.
Och all skit som följer med.
Försäkringskassan, arbetsträning, familjer, vänner...
Ja, tänk för att jag till och med har varit till frissan.
För första gången sedan våren -09.
Den här veckan och nästa kommer dessutom att fyllas av diverse utvecklingssamtal.
Undrar när man ska få dra täcket över huvudet egentligen?
Såsom man får göra när man är frisk och känner sig slut och lat, menar jag.
Som sjuk är det paradoxalt nog mycket svårare.
Att vara lat på ett friskt vis...ja, det vore nåt det. Ha ha.

Har just tillbringat en galet lång stund i telefonkö hos FK.
För att få tag på ett intyg om hur mycket jag var föräldraledig det året min ersättning under tiden hos AF grundas på.
Tydligen räckte det inte med ett arbetsgivarintyg. Säger A-kassan.
Fattar ni?
Eh, inte jag.
De tre månaderna jag är/varit i åtgärd hos AF (trots att jag har en anställning) kommer ersättningen ändå från FK.
A-kassan ska bara räkna ut hur mycket jag hade haft per dag om jag var arbetslös, tala om det för AF som i sin tur talar om det för FK.
Hehe. Man kan ju alltid hoppas på ett förvanskande á la viskleken och att jag då helt plötsligt blir miljonär och kan be hela kedjan dra åt håvete.
Nejdå. Några miljoner behövs inte. Inte om jag söker pengar hos AFA i alla fall. Vilket i sin tur kräver att jag nosar rätt på precis alla sjukskrivningspapper, skriver precis rätt saker i blanketterna och som grädde på moset får tag på nån som ska föreställa vara min chef.
Tjoho!

13-åringen är frisläppt på grönbete igen efter en veckas utegångsförbud.
Anledningen till bestraffningen var att han mörkat att han haft två prov och istället för att läsa på stuckit ut med kompisar.
Men i alla fall...
Så hade vi nog den bästa veckan ever. Sällan har vi umgåtts så mycket. Sett så mycket film. Åkt och shoppat. Plus att han snidat till en hel låda full av fiskedrag.
Och dessutom läste han på till nästa prov och skrev A.
Hoppas bara att vi kan hålla lite balans mellan kompisar och skola denna vecka.

Det här med att gå till frissan förresten...
Är väl kanske inte så smart alla gånger.
Inte om man aldrig gör nåt annat med håret än att sätta upp det i alla fall.
En kort page med uppklippt nacke kräver ju någonting helt annat.
Fast jag har ingen aning om vad.

söndag 6 oktober 2013

Ju-be-li-um

I fredags kände jag instinktivt att jag borde ha köpt present och pallrat mig iväg till ett kalas.
Det som störde mig var att jag inte kunde komma på vem det gällde.
4/10...mycket bekant...och Frans och Frank hade namnsdag, det visste jag...hm?
Men så kom jag på att det var just den fjärde oktober jag voltade och kraschade våldsamt med bilen.
För elva år sedan.
Var i tjänsteärende några mil utanför stan.
När jag åkte var det en klar och rätt så varm höstdag. Det minns jag, för jag hade nämligen bara inne-Birkenstock på mig på förmiddagen.
Men på eftermiddagen hade det hastigt och olustigt snöat minst femton centimeter. Kanske mer.
Med bakhjulsdriven bil iklädd sommardäck gled jag hitan och ditan över vägen.
Hamnade bakom en gammal pensionärskörd Saab som sniglade sig fram.
Med fullt fokus på fredagsfikat som kollegan och vännen herr M skull lägga undan till mig och min nya kollega höll jag så ut i mitten av vägen för att se om det gick att köra om.
I den tjocka snösträngen fick jag omedelbart sladd.
Vi seglade kors och tvärs över vägen. Sladd...Retursladd...Slowmotion...Nu döööör jag....
Och så KRASCH! i diket.
Opeln hamnade i ett djupt krondike, ställde sig på nosen och tippade våldsamt över på förarsidan.
Jag slog ut sidorutan med min skalle och tuppade av.
När jag vaknade var jag skapligt desorienterad.
Tittade upp och såg min kollega hänga i bältet på passagerarsidan.
Registrerade att det såg lustigt ut innan jag fattade vad som hänt.
Vi krälade oss ur.
Levde.
Överlevde.
Tackochlov.

Det var elva år sedan i fredags.
Min nacke är inte vad den var innan.
Och sedan kraschen har jag haft tinnitus.
Men med tanke på vad som hade kunnat hända...
Är det inte hela världen.

Och rubriken: jag hade en annan kollega som helt enkelt trodde att jubileum hette jubelium.

tisdag 1 oktober 2013

Böcker

Sorterat igenlämnade böcker.
Ställt tillbaka böckerna i hyllorna.
Limmat trasiga böcker.
Tejpat trasiga böcker.
Märkt böcker.
Gluttat i böcker.
Läst högt ur böcker.
Funderat på böcker jag eller nån borde skriva.
I teorin satt ihop en dikthörna av böcker.
Letat böcker att läsa för unga besökare.
Kört hem och funderat över...böcker.
Städat mina egna bokhyllor.
Lagat mina egna böcker.
Hittat böcker jag borde läsa.
Dammvippat mina bokhyllor.

Nu räcker det med böcker för idag.

Dagens filmtips. Not.

Mickey Rourke som Hin Håle själv och Danny Trejo som skurken som dör och förhandlar till sig att komma tillbaka till livet i utbyte mot att skicka ner några andra skurkars själar.
I vilda västern miljö. Vad annars?
Oh my.
Det var vad jag gick med på att se igår kväll sedan barnen lagt sig.
Så då förstår ni hur trött jag är.
Helt i avsaknad av motståndskraft.

Men jag köpte faktiskt två par godkända höst-/vinterskor igår. Plus en mörk superspräcklig matta som tål både smutsiga tassar och säkert vad som helst.
Och vilade.
Och sabbade tre svåra korsord.
Och för all del sabbade köttfärssmet till ybersalta hamburgare.
Och postade ett viktigt brev.
Och satte upp mina samlartallrikar från -76 i köket.
Ha ha.
Ja, what a dagsverke.

Idag bär det av till bibblan.
Dagens kulturtantsoutfit består av svarta byxor, mörkblått linne och en storblommig, nästan genomskinlig, omlottblus som jag fått av min vän I som tömde garderoben förra veckan för att flytta till Berlin.
Önskar bara att jag hade haft mascaran jag såg i en annons i morse också:
Illegal Length Mascara.
Då hade man garanterat varit en maxad uppenbarelse.
Nämen, konstigt namn va?
Det måste ju ha tagit slut superlativ.
Och exakt hur långa ska fransarna vara för att man ska bli stoppad av polisen?
Nå. Jag har ett antal helt vanliga mascaror att beta av först. Nämligen hela min samling av premier jag fått när jag prenumererat på tanttidningarna.
Men idag blir det inget smink.
Jag går istället som vanligt all in och låter min naturliga trötthet lysa upp mitt medelålders ansikte.

Nu: mer kaffe.
Sedan: ut med hundarna.
Sist: mata vaktlarna på vägen ner till bilen.