Våga Vägra Tradolan

Nej, jag har inte tagit ens en liten tugga av det förbjudna pillret sedan i natt.
Istället har jag vankat av och an och försökt låtsas som att smärtan är på väg att släppa (huvve i sanden, ni vet).
En inte alls lika lätt uppgift som att svälja två små vita piller, jag lovar.
Till slut blev jag less och smorde in mig med solskyddfaktor sjutusen och pallade upp mig med huvudkuddar i Baden-Baden för att lösa korsord i den tropiska hettan.
Sedan smorde jag in mig en gång till. För säkerhets skull. För nog kändes det som jag vaporerade bort en hel del.
Men efter en plågsamt lång stund gav jag ändå upp. Jag fattar inte hur alla soldyrkare orkar! Jag gick in i skuggan och hasade omkring med min krumma rygg och plockade gula blad från pelargonerna istället. Puh!
Så duschade jag. Och lyckades faktiskt få upp armarna tillräckligt långt för att hjälpligt tvätta håret. Jag nådde inte hela kroppen när jag skulle smörja in mig med mitt nya lyxiga body butter från Spanien/Stockholm, men good enough liksom.
Så lagade jag middag i maklig och försiktig takt och åt med min vanliga goda aptit.
Och så råkade jag titta mig i spegeln...
HILFE!
Röd som en tomat. I ansiktet. På underarmarna. På bröstet. På knäna.
Kan det ha stått solskyddsfaktor noll på flaskan?
Nä, jag fattar ingenting.
Jag har inte bränt mig på över 30 år.
I och för sig solar jag aldrig heller men jag är ju ändå ute hela tiden.
Skumt.
Och imorgon tänker jag inte ens sticka näsan utanför dörren.
Särskilt inte om det är 25 grader och gassande sol som idag.

Mardrömsnatt

En 7-åring som vill ligga kloss mot mig och en 4-åring som rycker hela täcket och ligger och sparkas är inte optimalt när man har ryggskott.
Till slut gav jag upp och flyttade till soffan, men det gick inget bättre.
Halv fyra tog jag två Tradolan.
Nä, jag har knappt sovit nåt alls.
Och mygg som tusan dessutom.
Flera veckor för tidigt, för övrigt.
Precis som liljekonvaljerna som blommar.
Precis nu, 7.45, är det redan 22 grader och gassande sol.
Helt uppochnedvänt.

Å. Jag måste skriva om en dröm jag hade härom natten.
Den kändes så symbolisk och stark.
Jag skulle köpa en pytteliten kiosk som skulle läggas ner annars.
Kiosken hade vuxit ihop med en ihålig tall som var fylld med silverpengar.
Utanför fanns en liten damm som jag tänkte gräva ur och göra badplats av.
Men allt bara rasade in.
Ju mer jag grävde desto mindre vatten blev det.
Sedan hittade jag mer silverpengar i en vedlår.
Och började dela ut till kunderna.

Silver: Silver associeras med månen och mångudar, med det inåtvända, den feminina aspekten, natten, drömmar, mystik, klarhet och mognad. Metallen har i regel alltid skattas lägre än guld men har ofta använts till större föremål och haft en skinande funktion i kyrkor och borgerliga hem. Drömmar om silver kan kopplas till djupare förståelse som hämtas ur den kunskap som finns i våra inre, till åldrande och till behovet av att visa upp en polerad fasad.
Pengar: Med hjälp av pengar flyttas varor och tjänster fram och åter mellan människor. I sin yttersta betydelse står en stor mängd pengar för makt och en liten mängd för maktlöshet och ofrihet. Om man spenderar en massa pengar i en dröm kan det ha en kompensatorisk betydelse, man saknar tillgångar i verkliga livet och det kan finnas en underliggande ångest över att pengarna aldrig räcker till. Även om pengar har en grundläggande praktisk funktion i våra liv är deras symboliska värde minst lika stort i en psykisk dimension, om inte större. Mynt kan stå för tur och otur eftersom man kastar dem för att gissa på krona eller klave.
Träd: Trädet är en rik symbol som bland annat står för liv och kunskap, och världen i sin helhet. När träd förekommer i drömmar är de ofta bilder av Självet. Nya aspekter av personligheten som man ännu inte är medveten om, är på väg att växa fram. Trädets rötter står för den förankring man behöver, och den förmåga man har att tillgodogöra sig den emotionella och mentala näring man behöver för att kunna växa....Ett gammalt träd är vishet och fördjupad kunskap...Tall står för integritet och mod. Symboliserar också allt långt och högt.
Gräva: Står för vikten av att ge sig i kast med ett undersökande, särskilt om man länge förbisett det undermedvetnas roll i livet.
Vatten: Vatten är alltings ursprung, den kvinnliga principen och förutsättningarna för liv. Vatten är en stark symbol som kan uppträda i många former i drömmen, på ett eller annat sätt är det kopplat till djupare liggande emotioner och tillstånd.....Ett grunt vatten kan kan indikera att det finns rädsla för att se djupare på en problematik, är det dessutom grumligt är rädslan än starkare.
Butik: En butik i en dröm kan vara ett ställe där alla livets möjligheter finns.

Nå. Det får räcka. Observera att meningsuppbyggnaderna är tagna direkt från boken Drömmar A-Ö av Maria Ulander. Så ni inte tror att det är min egen vansinneskommatering, haha.

Okej...
Vad hade den här drömmen då att berätta?
Jag tror att (kiosk-)butiken visar att jag är redo att gå vidare från mitt jobb som sjukgymnast.
Det leriga vattnet som försvann står för min "sticka huvve i sanden"-taktik.
Men samtidigt kommer grävandet in så kanske kommer jag vidare ändå.
Trädet är en positiv symbol. Och jag hoppas att jag kan hitta nya aspekter av min personlighet.
Och visst - pengar är antagligen viktigare än vad jag intalar mig. Att jag gav bort dem i drömmen ska visst tyda på att jag inte har råd med det på riktigt.

Klart som korvspad. Som vanligt.

Ynklig

Försökte rycka upp mig efter att ha satt världsrekord i kräkning på morgonen.
Smorde in mig där jag nådde (inte så långt) och baxade ner mig i en solstol...
Och somnade.
Herregud.
Gissa hur ynklig jag kände mig när jag vaknade?
Sedan kom mamma på sillunch.
Och gulle hon som erbjöd sig att handla åt mig när hon ändå skulle iväg och besikta bilen.
Nu vankar jag av och an igen.
Nöter väl stigar i trägolvet snart.
OM jag ändå kunde sitta.
Eller ligga skönt, för all del.
Nå.
Men glädjande nyheter:
Mamma bjuder på en IKEA-resa så fort jag mår bättre.
Jippi!
Då kan jag spana in sommarens serie med flamingotryck.
Jättefina duschdraperier och badlakan och rolig metervara. Bland annat.
Fast jag vet inte när vi ska klämma in den nätta rundturen på 50 mil.
Det är verkligen mycket den här årstiden.
Och mitt i alltihop en 12-åring som äntligen blir tonåring.

Nä, nu ska jag vanka som en anka utomhus.
Gå och lösa korsord samtidigt.
För jag och mamma bytte nämligen tidningar idag.
Tack och lov.
25 grader varmt.
Bisarrt.

Klagomuren

Skräcknatt.
Knaprat Tradolan.
Inte sovit.
Tradolan på morgonen.
Vankat av och an.
Böjd rygg.
Kräktes av Tradolan.
Avbokat möte imorgon.
Avbokat skjuts av 7-åringens klass till bowling.
Slut korsord.
Yr.
Svettig.
Ont.
Ont.
Ont.

Trado-lado-la, trado-lado-la, trado-lado-lalla...

Efter mitt trädgårdsmaroderande kom la familia hem.
Och jag lyfte upp lilleman för att kramas.
Varvid ryggen dog.
Jag har en bröstrygg som knäpper och hoppar lite nu och då - men så här illa har det aldrig varit.
Jag har skrikit och bölat och försökt lägga mig/sätta mig/vända mig/ställa mig/gå iväg och kissa/etc...
Med smärtor värre än förlossningsvärkar som följd.
Herr B var gullig och åkte i ilfart till min mor för att låna några Tradolan.
Som tydligen har verkat lite grand nu.
I alla fall om jag rör mig långsamt och låter bli att böja och vrida mig.
Nämen vad fan!
Tänk om det är diskbråck?
Hu.
Och jag som hade jättemycket inbokat senare i veckan.
Bara att glömma.
Hålla sig stilla när man är en sån som jag är ju också att glömma.
Fy vilken skräck!
Blä säger jag bara.
Så har jag sagt det.
Så vet ni.
Och får gärna tycka synd om mig.
För det gör jag.

VAD har jag gjort??

Vet inte om det är nån slags jetlag jag lider av.
Nåt är det i alla fall.
Rastlös (nej, jag väljer att inte använda ordet ångest. Jag är så less på det) som få.
Inte ens supersvåra A-korsordet i Allers hjälper.
Så vad gör djur då?
Jo, tar en sekatör och går lös på halva trädgården.
Det började som det brukar:
Att jag bara skulle ansa bort några döda kvistar från från mina Shersminer.
Men suck. Det fortsatte förstås också som det brukar:
Att det följde med en hel del annat.
Till exempel snaggade jag min Kaprifol.
Om den kunde skrika skulle den ha gjort det. För det är nämligen inte länge sedan jag gjorde samma sak.
Bredvid den fick en intet ont anande Klätterhortensia ses sig snuvad på nästan alla grenar den hade klistrat fast på fasaden.
Sedan gick jag vidare till en trasslig Alpklematis. Nä, där blev det inte mycket kvar heller.
Efter det kändes det självklart att snagga härvan där Humle blandar sig med en vacker vit Klematis och en annan spaljéväxt.
Varför håller jag på så här?
Knäppgök.
Okej, men det känns faktiskt lite bättre.
Haha.

Och. Nåja. Schersminerna överlever nog:

http://www.alltomtradgard.se/forum/tradgard/tradgardsforum/schersmin-hur-beskar-jag-den-66733

Back in the old country

Både jag och herr B har lite problem med att greppa hur fort man förflyttar sig när man reser.
Ena sekunden står man inne på Designtorget...
Och nästa har man redan landat hemma.
Snopet på nåt sätt.
Och det händer förstås alltid när man just börjar förstå att man rest bort, haha.

Ah, vi har haft tre härliga dagar.
Efter att ha landat rätt så tidigt på lördag morgon fick vi snällt nog hämtning på Arlanda.
Och så chillade vi ett tag i Åkersberga innan vi åkte ut till Vaxholm, åt lunch och strosade.
Jag försökte få syn på kungen Ingemar Stenmark men tyvärr.
På kvällen satt vi ute på altanen och åt hummer med lyxiga tillbehör.
Kanhända slank det ner ett och annat glas bubbel, vin eller rom och cola också, men det behöver jag ju inte skriva om här.
Eftersom V är en sån kär och viktig vän till mig hade jag bestämt mig för att våra män skulle trivas ihop.
Och det gjorde de. Förenade av ett brinnande teknikintresse och varsin koko-fru, haha.
På söndagen kom pojkarna hem efter övernattning hos mormor. Då stod fotbollsmatch och kalas på agendan. Så jag och herr B bestämde oss för att åka ut i skärgården på egen hand i det vackra vädret.
Men lagom till att jag tog på solbrillorna på kajen i Vaxholm drog det in elaka moln...
Och strövandet ute på den fina ön med naturreservat förvandlades till en lerig språngmarsch till ett kafé.
Behöver jag tillägga att precis alla utom vi var klädda efter väderlek?
Nåja. De andra var förstås inga norrlänningar. Och vi fortsatte att demonstrera det rätta virket genom att sitta ute på båten även på hemvägen, när alla andra satt inne och huttrade. Jag med genomskinlig vit tunika och herr B som skulle ha behövt torkarblad på glasögonen.
I Vaxholm fick vi sedan en snilleblixt: Ja, vi tar bussen till Åkersberga så slipper herr P hämta oss!
Hur svårt kan det va liksom?
Eh, jättesvårt visade det sig. Vilket också vårt värdpar hade varnat oss för.
Den korta versionen: vi hoppade av första bussen på fel ställe, irrade omkring mitt ute i ingenstans på jakt efter nästa buss, vände tillbaka och hoppade på samma buss igen, hoppade av, stod på fel sida vägen...
Jaja. Till slut ringde herr P och sa: Rör er inte. Jag kommer! ....Ridå.
Men å andra sidan: Det är väl ändå inte varje dag två lantisar som aldrig åker buss lyckas ta sig mer än halvvägs mellan Vaxholm och Åkersberga.
Det fortsatte att vräka ner så det blev pizza till middag, ett varmt bad och sedan ett glas vin framför en film i deras härliga soffa.
Jag somnade. JAG. Som aldrig sover.
Sedan rusade jag upp för trappan, lät bli att borsta tänderna (!!!) och slängde mig i sängen.
- Prata inte med mig så kanske jag slipper vakna till. Sa jag till herr B.
Och banne mig - sov jag inte hela natten!
Tur det. För igår var det shopping i Täby Centrum på agendan. Inte min idé som man kanske skulle ha trott. Inte heller kära V:s. Även om det är hennes favvoställe och hon flikade in ett Täääby Ceeentrum i var och varannan mening när vi ville ha förslag på vad vi skulle göra. Nej, det var herr B som nödvändigtvis skulle dit och köpa en eh,...data- och tv-grunka av bästa kvalitet.
Efter lunch på Donken och en hel massa rännande vinkade vi av V och satte oss på tåget in till Stockholm. Jag menar, man kan ju liksom inte vara i Stockholm utan att vara i Stockholm.
Man kan visst inte heller vara på resande fot utan att äta minst en kebab. Enligt herr B.
Vi gick in på Designtorget (min favvo), Lagerhaus (min favvo) och Buttericks (min favvo) (jo, man kan ha mååånga favvisar).
Sedan kostade vi på oss svindyrt snabbtåg ut till Arlanda. Hutlöst dyrt faktiskt. Men på nåt sätt ändå värt det.
Så small det bara till och vi var hemma.
Och jag har faktiskt ingen aning om vi varit borta alls eller om jag bara drömt det...
Ah, jag får väl fråga kära V och P när vi träffas senare i sommar för att åka karuseller till vi spyr.

I töcken och dis...

Igår gjorde jag en Nettanklassiker:
Råkade ta en sömntablett när jag egentligen tänkte ta en insomningstablett.
Häpp!
Och jag var död i morse.
Död som att det verkligen inte med bästa vilja i världen gick att vakna.
Sa jag att alla barnen var lediga också?
Ha ha (torrt).
Det var visst nån som skakade i mig och behövde 40 kronor till disko ikväll.
Sedan var det nog nån som sa att Nestor hade ätit upp allt hamstergodis.
Efter det är jag rätt säker på att samma galna hund öppnade dörren och stack till skogs.
Så ringde min mor och bjöd oss på lunch.
Visst, sa jag. Men jag måste vakna till lite först. Och jag kan inte köra bil.
Hon skulle komma och hämta oss om en och en halv timme.
Skönt. Då kunde jag morna mig.
Nickade till igen...och så var klockan plötsligt lunchdags.
Sedan kvicknade jag till i och för sig.
Men bevisen är överhängande:
Nej, jag klarar inte den här sorten heller.
Tacka vet jag annan medicin än den för sömnen. Då får jag åtminstone lite dråpliga reaktioner. Men det här är bara trist.
Jo, jag reagerar rätt kraftigt på det mesta. Utom sånt jag inte reagerar på alls.
Vilket på sätt och vis rimmar bra med bipolariteten men i övrigt är det aningen jobbigt.
I min groggyhet hade jag visst också glömt att jag bjöd hem kompisar idag.
Usch vad jag skäms.
Men jaja. Hjort är hjort och älg är älg.
Hur som helst tror jag att det blir lugnt här ikväll.
Så här dagen före avresa i ottan till finaste V i Hufvudstaden.
Som jag säger.
Själv säger hon nog att hon är från Åkersberga.
Ungefär som att jag är noga med att säga att jag är från Ersmark och inte Skellefteå trots att det bara tar en kvart in till stan.
Nåja, en NollÅtta är hon ju i alla fall. Haha (Vet inte varför jag skrattade där. Kanske för att 08 är ett skällsord här i isbjörnland)
Allt är redan fixat. Barnvakt till P och V. Sovplats. Mat. Äventyr. Mm, mm. Vi har till och med redan checkat in på planet (ologiskt, jag vet. Hur kan man göra det så långt i förväg? Det borde väl rimligtvis vara när nån faktiskt ser en gå ombord).
Kanske borde jag därför packa.
Hög tid.
Det finns alltid en anledning till att man skjuter på saker och ting.
Som att jag drar ut på att lämna Litiumprover för att jag vet med mig att jag missat nåt medicintillfälle.
Som att man alltid kan ringa till FK nästa dag för att man är rädd för vad de ska säga.
Eller som att man låter bli att köpa sättpotatis i det längsta för att man vet att man då måste göra i ordning potatislandet.
Jamen, ni fattar.
Jag har inga kläder som matchar. Inte en chans i hela Makedonien heller att jag hittar nåt jag inte ser fet ut i när jag börjar rota i garderoben.
Så med en nästan 40-årings logik låter man då helt sonika bli att packa.
Hm. Undrar hur många inlägg jag skrivit genom åren om min huvve-i-sanden-taktik?
Ah, men det funkar ju!
Väldigt länge i alla fall.
Ibland när jag skjuter på saker tänker jag:
Vad är egentligen det värsta som kan hända?
Och svaren är sällan särskilt skrämmande.
Jag menar, om jag inte kommer mig för att packa några kläder lär jag väl knappast flyga till Hufvudstaden naken hur som helst.
Jag kommer att överleva.
I värsta fall får jag väl låna en tunika om vi ska gå ut och äta.
Haha (roat och glatt).

O - just det: 16-åringen har fått sommarjobb! Hipp hurra för det. Nära och bra och jag är inte så lite avis. Att jobba på en kyrkogård låter som rena drömjobbet för mig. Och dessutom är det på min momme och moffes kyrkogård. Så han kan pyssla om deras gravar lite extra. Det känns fint.

Nå. Grillfredag du sa, grillfredag det va.
Och så en ny Wallanderfilm med 12-åringen ikväll.
Sedan var det nog nåt mer....
Jo, just det: P-A-C-K-A.

Sol och regn

Nej, jag pratar inte om vädret utan om dagens upplevelser.
Jag känner mig vilsen.
Vilse.
Är det nån skillnad förresten: mellan att vara vilsen och vilse?
Vilse i pannkakan var ju förvisso både vilse och Vilse, men det hör nog inte hit.
Nej, jag ska sluta dumma mig.
Jag fick höra idag att jag gör det för ofta.
Att det är en roll jag går in i.
Helt galet att ens behöva försvara sig och säga att Nej, det här är mitt riktiga jag. Fråga vem som helst som har känt mig redan innan jag blev sjuk! 
Men det gjorde jag i alla fall.
Och nu ångrar jag mig.
Skit samma om nån vill amatörpsykologa mig i smådelar.
Det är egentligen inte mitt problem.
Och inte heller kan jag göra nåt åt att jag skämtar, skrattar, bryr mig, hjälper, pratar med alla, osv trots att jag inte orkar.
Sån är jag.
För stunden kan allt funka riktigt bra. Och så länge jag håller igång. Att jag sedan sitter och gråter eller inte kan sova på nätterna...nä, det är det verkligen inte vem som helst som har med att göra.
Men det var inte det jag skulle skriva om.
Utan om den vilsenhet som kallas Framtiden.
En del säger att framtiden är ett land långt borta...
Medan jag hävdar att det är precis där man bor.
I nuet.
Där man ska klara sig samtidigt som man gör upp mer långsiktiga och hållbara planer.
Ay caramba!
Skitdåligt går det för mig. Verkligen skitdåligt.
Vill...borde...känner...hoppas...pushar...
Allt utom att faktiskt ORKA.
Och orkar man inte - ska man då gå omkring och göra ingenting på dagarna?
Nej, det tycker ju varken FK, läkare eller AF.
Flumma omkring i olika projekt som varken får mig att känna mig arbetsför eller för all del rehabiliterar mig från sjukdom däremot - ja, då snackar vi.
Nä, nu kanske jag är orättvis.
Jag menar inte att jag inte får nån hjälp. För det får jag.
Jag menar mer att alla lösningar förutsätter att jag är en gnutta frisk redan. 
Och det blir ett moment 22.
Ett hack mellan tiden då man blir sjuk och tiden man är frisk.
Inte för att jag vet vilka lösningar som ska till för att jag ska må bättre.
Inte för att jag vet nånting alls.
Vilsen.
Eller vilse.

Kort varsel

Igår kväll fick jag ett knöligt papper upptryckt i ansiktet.
Det var 9-åringen som meddelade att han har utvecklingssamtal idag.
Visst.
Bra.
Va??? Sa du ONSDAG?
Snacka om kort varsel.
Och jag som verkligen - jo, verkligen - hade tänkt göra ingenting idag.
Men okej,
Det är samma lärare jag träffat på många samtal tidigare eftersom storebror också hade honom.
Och det är samma skola vi har ockuperat sedan 2003.
Det tar inte ens fem minuter att köra dit.
Jag känner inte ens att det är ett måste att tvätta håret innan. Ha ha.
Så det ska väl gå.
Men precis som när det börjar med en liten snöboll har såna här dagar en tendens att växa sig till en lavin.
Antagligen får jag 7-åringen med mig hem. För det är svårt att smyga omkring på en liten skola utan att synas.
Kanske vill han ha med en kompis också.
Och så har jag lovat 9-åringen att vi åker till Biltema(!) och köper födelsedagspresent åt hans bästa kompis som fyller år imorgon.
Ja.
Nå.
Nog om det.

Så länge jag kan minnas har jag haft problem med magen.
Eller med tarmrörelserna kanske.
Det kan gå dagar utan att jag behöver göra nummer två.
Vilket inte alltid är så bra för välbefinnandet.
Igår fick jag nog...
Och tog till absolut sista utvägen: Lactulos.
Vansinnigt dumt eftersom jag vet att jag blir sjuk av det. Men å andra sidan - vad gör man?
Herr B skrattade gott åt mullret i min mage hela kvällen igår.
Och för all del åt de hemska fisarna.
Han skulle nog ha skrattat hela natten åt underhållningen också om han inte hade sovit.
Det är lika illa nu.
Men jag antar att det går över snart.
Och jag ska skyndsamt hälla ut resten av flaskan innan jag dräper mig själv på kuppen.

Igår fick vi ett otippat telefonsamtal.
Det var en snubbe som ville köpa vår sommarstuga.
Inte för att den varit till salu - men till rätt pris så...
Han skulle åka dit och titta (hilfe!) idag och sedan höra av sig igen.
Galning.
Men han kanske har samma planer som vi haft:
Att riva rucklet och bygga nytt.
För tomten är ju verkligen kanon.
En stor gräsmattetomt med lite träd på. Och sluttning ner mot sjön med sandstrand, egen brygga och båt.
Ja, vi får väl se vad som händer.
Herr B verkar uppspelt. Vill väl komma undan allt jobb som annars väntar där, antar jag. Förståeligt.
I sanningens namn finns det tillräckligt att göra här hemma.
Men kravet på att vi köper en husvagn istället slipper han inte ifrån....

 7-åringen med halsband, vax i håret och rosa färg. Klart man ska vara extra fin på en onsdag ;)

Bort med o:et

Mötet avklarat.
Några mejl skickade.
Mobilnumret utlämnat till diverse handläggare.
Nytt möte inplanerat.
Liten gråtskvätt producerad på mötet.
Viktigt brev postat.
Påskrifter på gudvetallt avklarade.
Erbjudit skjuts till FK-handläggare.
Fixat fin morsdagspresent till min moder.
Förberett middagen.
Tagit på mig att skjutsa förskoleklassen till bowling och hamburgerlunch.
Så. 
Det får räcka.

Eeeh, vänta nu...
Den där sista punkten...kan man ju undra hur den hamnade där.
Nåja.
Lite barnskrik, bowlingsmällar och jättehög dunkadunkamusik på Max har väl ingen utbränd skalle dött av.
Ha ha ha (lite halvvasst).

Nä, det var verkligen inte meningen att gråta på mötet.
Jag tycker inte att det passar sig.
Jag menar, det räcker ju med att alla VET allt om mig - de behöver faktiskt inte SE det också.
Men är man en känslomänniska redan som frisk är det förstås svårt att ha ett staket med skylten privat runt sig när man har nere hela sitt känslomässiga immunförsvar.
Nå.
Jag grät en skvätt för att jag sa precis som läget var. Hur lite jag orkade och hur jag reagerar på belastning, stress och krav. Både AF-kvinnan och FK-snubben förstod...och ekade tillbaka allt så jag fick höra mina egna ord utifrån.
Sånt känns märkligt.
Och verkligt.
Som att det sjunker in.
Där satt jag helt fulltaggad och tänkte börja arbetsträna...
Men glömde visst bort att jag knappt klarar 6 timmar i veckan på ett sånt kravlöst ställe som Hälsans Trädgård.
Reality check liksom.
Jaja. Jag får väl göra nåt flumflum med andra flumflummare ett tag till.
Tills jag hittar orken och sugen.
Och för all del stegen till den slemmiga mörka brunnen.
För jag är jäkligt less på att sitta där nere.
Ah. Det var ett bra möte.
Jag är alldeles uppfylld av så många som jobbar för att få människor på fötter.
Glad och ödmjuk inför att lilla jag fortfarande syns och räknas med.
Typ.

Underbar text. Och bandet är visst från Skellefteå

O-allting

I den här landsändan är vi kända för att sätta o framför vartenda ord.
Och det är nästan som att jag börjar misstänka att det var jag som startade alltihop.
Jag har nämligen:
oskickat in mina sjukintyg,
oskickat in nåt papper som FK skulle ha,
otagitredapå om jag har någon ny chef över huvud taget,
otagit tjänstledigt (ologiskt, men det ska tydligen göras),
okollat mejlen för att ta del av viktig info i min rehabilitering,
och så vidare.
Behöver jag säga att jag är tämligen ointresserad av dylikt?
Rehabiliteringsprocessen står och stampar.
Naturligtvis för att alla fall framåt kräver att jag mår bättre - medan det inte finns någon hjälp att få mig att må bättre.
Nå. På dagens möte kommer jag säkert ändå att skämta, skratta och vifta med mina knallrosa tånaglar.
Vara uppfylld av stunden och på riktigt tro på att arbetsträning var de än föreslår kommer att funka.
Om jag inte lyckas besinna mig förstås.
Men det är så osett som det kan bli.

Insomningstablett

Ja, nog får man valuta för frikortet med mina insomningstabletter.
Ett litet vitt piller och man halvsover ett dygn.
4-åringen försökte få mig att sätta på tv:n i morse.
Viiiisst.
Inga probleeeem.
Sedan frågade han mig igen.
Och jag trodde att jag svarade, men så hörde jag:
- Mamma, HAR du tagit en tablett?
Då tvingade jag mig själv att spela normal. Fixade tv:n och klev upp för att dricka kaffe.
Nu har de åkt.
Så nu kan jag erkänna att jag inte är ett dugg piggelin.
Nå.
Jag ska släpa mig till Hälsans i alla fall.
Usch, jag har väldigt fullt upp den här veckan.
AF tillsammans med FK-snubben imorgon...
Provtagning...
Alla barnen lediga på fredag...
Ja, också så var det nåt mer. Hm...
Jo, just det. En nätt liten resa till andra änden av Sverige.
Ha ha.
Fast det är väl inte så konstigt att man är trött.
Uteliv och trädgårdsarbete är inte kompatibelt med utbrändhet och total avsaknad av muskler.
Men jag försöker begränsa mig.
Som när grannen och söta F var här igår kväll.
Då avstod jag faktiskt från att försöka hjula som de andra gjorde.
Dutti ja ä.

Idyll

Lika varmt idag.
Både fönster och dörrar på vid gavel.
Våra grodyngel har kläckts och grönskan har exploderat.
7-åringen kör fyrhjuling.
Jag fixar i rabatterna och hjälper 4-åringen att fånga insekter.
9-åringen har bjudit på en egenfinhackad fruktsallad med vaniljsås.
Och så ska vi förstås grilla till middag.
Idylliskt va?
Ja. Jag menar det. På riktigt.
Dessutom har jag en kitschig gammal sommarklänning på mig. Vit med röda och rosa blommor.
Jag mår banne mig ganska bra idag.
Korsordsbristen och slutheten till trots.
Och jag kan gå på min stortå igen.
För er som oroat er sömnlösa över min sticka (trästock) i natt.
Å. Jag tror att jag ska ta ut ormen en stund.
Kanske får han upp aptiten av att kräla lite på mossmattan.
Han matvägrar nämligen.
Av okänd anledning.
Vi har till och med försökt tvångsmata honom efter konstens alla regler.
Jag är lite orolig över att han är gammal och är på väg till de sälla jaktmarkerna.
Det skulle vara jättetråkigt.
Kanske tog det knäcken på honom att vara på vift i Dårhuset hela vintern.
Nä. Usch. Det är nog bara en tillfällig svacka. Ormar klarar sig länge utan mat. Så det så.

Dagens bästa fynd. Som vi studerade under lupp en stund och sedan släppte ut. Jag gillar faktiskt insekter. Bara de inte sitter i en klump på tusentals och kryllar.

Kalasdag

Jodå.
Tydligen har en av mina bebisar fyllt hela 7 år idag.
Overkligt.
Smörgåstårta till frukost.
Och så fika hela dagen med släkten.
Barnens kompisar här.
Mera fika med kära L och hennes M.
Massor med ungar som kommit och gått.
Vattenkrig i flera timmar.
Herr B som har blåst upp (=smällt) ballonger med kompressorn.
Mera gäster och som vanligt fullt runt middagsbordet.
Nu är det bara en (sov-)gäst kvar.
Tack och lov.
För slut är hon den här bullmamman som sett sitt bästföredatum för länge sedan.
Så slut att ångesten tränger sig på.
Och korsorden är slut.
Tropiskt varmt dessutom.
Tror att det var hela 24 grader varmt idag.
Galet för att vara i maj.
Och jag går varm.
Min oförmåga att svettas ställer till det.
Tjocka, röda, varma fötter....
Som dessutom fick in en flera centimeter lång sticka i stortån tidigare ikväll.
Jo, efter många om om men fick jag ut den.
Jag har haft fyra svåra förlossningar och en lätt.
Stickan kändes ungefär som de tre krystvärkarna jag hade när 12-åringen ploppade ut.
Haha.
Stackars mig va?
Alla dessa eländesdiagnoser...och så en sticka på det!

I alla fall...
7-åringen är nöjd över dagen.
Nöjd över alla presenter, pengar och framför allt över årets premiärvattenkrig.
Att skjuta varandra med iskallt vatten är en tradition som vi haft ända sedan hans ettårsdag.
Det är roligt att skapa egna traditioner.
Man får liksom en känsla av sammanhang när man gör det.
Nu har han legat och myst med oss i soffan helt själv utan bröder hela kvällen.
Något hög efter farfars present: Monsterdryck.
Nu har han äntligen somnat.
Och i Dårhuset härjar nu bara två 12-åringar vid varsin dator i hallen.
Frid och harmoni.
Och jag är tacksam över att inte ha en annan son som fyller år imorgon.

 Så här liten var han typ, äh igår.

Sova är för amatörer

Skrev jag verkligen att den blivande 7-åringen var oönskad?
Hm. Det gjorde jag nog visst.
Jaja. Det var hur som helst bara i det ögonblick jag/vi förstod att jag hade en liten grodd i magen.
Inte senare. Absolut inte.

Och med det förklarat vill jag bara låta meddela att jag har halvsovit i en och en halv timme i natt.
Tjoho!
Eller så inte.
Lösningen på trött- och slutheten stavades nu och för alltid: håll igång!
Så det har jag gjort.
In absurdum.
Utfodrat egna och andras barn, grävt i trädgården, planterat, bakat till kalas, tvättat...
Nu vågar jag inte stanna av.
För snacka om att det blir fel att sova nu.
Men å andra sidan blir det förstås lika fel att helt slutkörd försöka få ihop ett gemensamt kalas för 6-åringen och hans faster.
Ja, vi får väl se.
Det känns som att städgurun, perfektionisten och allmänt duktiga Nettan hur som helst har gett upp.
När vår skottkärra hade punka som inte gick att laga åkte herr B och köpte en ny.
För att ta upp alla högar med löv, gammalt gräs och hundbajskorvar jag hade krattat ihop.
Men KAAA-BOOONG!!!! så small däcket.
Och jag blev inte ens upprörd.
Det årliga vattenkriget får helt enkelt föras mellan högarna.
Whatever.
En konstig känsla.
Så. Inte. Jag.

Ikväll ska jag göra frukostsmörgåstårta och slå in ett par sista paket.
Kanske ta en insomningstablett också.
Om jag är klok nog.
Men sent ska syndaren somna...

Den fina(!) planschen som 16-åringen fick av mig igår. Jag satte den på hans ytterdörr...men fem sekunder senare var den visst försvunnen. Konstigt.

Idag för sju år sedan...

Det här med att få ett beräknat datum som förstföderska..
Ja, det ställer ju förstås till det.
På dagen D när min förstfödde enligt uppgift skulle se dagens ljus satte jag igång en brasa i snödrivan.
Eldade.
Eldade.
Och eldade.
Hela dagen.
Med väskan packad och i full förvissning om att det stora som skulle hända skulle gå av stapeln precis den dagen.
Men: eh, nej.
Och förutom 12-åringen som behagade dyka upp före sitt beräknande datum har alla små herrar låtit vänta på sig.
6-åringen var inget undantag.
Vi förde en stressfylld kamp mot klockan när han skulle kläckas.
Eftersom svägerskan hade monopol på just den 18:e.
Jag var i vanlig ordning sjuk.
Sjukskriven, undernärd och med våldsamma kräkningar.
Jag hade i vanlig ordning dessutom öppnat mig i förtid och blivit beordrad sängläge med benen högt.
Ingen trodde att jag skulle gå tiden ut.
Allra minst jag.
Och till alla som ringde just före och på det utsatta datumet fick jag därför säga: skitsamma. Det blir när det blir.
Tralalalala. Liksom.
För det var ju i sanningens namn inte så att jag inte brydde mig.
Utan snarare - att om jag slipper ifrån kroken så kan jag växa min mage ifred.
Dagen efter utsatt datum är alltid värst.
Bekräftelsen att inte bara ens egen kropp utan även sjukvården har spelat en ett spratt.
Man känner sig övermogen. Tung. Tjock. Som den felande länken.
Nåja. Vad som hände sedan skriver jag nog mer om under det verkliga datumet.
Under titeln: Det oväntade, oönskade men inte oälskade gossebarnet.

Naked number one

Igår åkte långbrallorna av.
Och fisketurer i fjällen undantaget, så åker de inte på förrän i höst.
Jag känner mig instängd med mycket kläder.
Strumpor har jag nästan aldrig.
Och helst skulle jag nog vara nudist, men det skulle inte grabbarna uppskatta - så därför är jag det bara i smyg.
Sommaren är bra.
Fladdriga sommarklänningar och ytterdörren öppen hela tiden.
Då känner jag mig fri.
Fast med 11 grader och rätt så tveksam sol får jag hålla mig till capribyxor.
Och en kofta utanpå min tunna tunika.
Men ändå.
En försmak är det, helt klart.

Jag är på väg till Hälsans.
Ska bara först.
...ta ut hundarna
...kamma håret
...tanka
...hämta fina E i stan
Typ.

När jag kommer hem ska jag vila.
Så gott det nu går när 9-åringen kommer hem med 6-åringen i släptåg.
Driftiga barn. De skrev en lapp till fröknarna om att 6-åringen skulle vara ledig från fritids...
Och undertecknade med herr B:s namn.
Och på ett sånt där lite formellt och vuxet språk.
Haha. Vi lät dem hållas. Jag kan inte påstå att herr B har snyggare handstil än två ligister så lappen slipper nog igenom.

I övrigt så planerar jag/vi Stockholmstrippen nästa helg.
Jättekul.
Barnvakt, hundvakt, goa vänner, kryssning och hela paketet.
Sånt man borde göra oftare för att hålla kärleken vid liv i sitt 19-åriga förhållande.
Sägs det.
Här går det inga båtar. Jag kan inte ens minnas när jag var på en kryssning senast.
Tur att kära V har koll. Jag litar på att hon skakar fram ett bra alternativ.

Ja.
Nå.
Off I go.
Om inte rumpan har vuxit fast här.

Värdelös

Ja, så känner man sig när man skippar sin rehabilitering för att följa sonen på tandregleringen...
Och sedan skippar det med...
För att gå omkring ute i trädgården och skippa allt krattande...
För att i brist på riktiga korsord sänka ribban och lösa Amelias superlätta...
Bara för att sekunden efter skippa att ta hand om all tvätt...
Och istället byta ut det gröna nagellacket på tårna mot ljusrosa.
Denna dag.
Ett liv.
Förvisso har jag sovit och ska väl föreställa vara hyfsat utvilad(!)...
Men psykiskt tar det hårt att ha sovit bort en förmiddag.
Värdelöst.
I helgen tyckte jag ändå att jag var på g.
Och i grund och botten mår jag väl ändå lite bättre nu.
Men jag skulle förstås önska att de här jävla svajningarna åkte mer åt andra hållet.

Lörda med Larssons

Nä, jag vet inte...
Jag älskar mina barn..
Jag älskar min familj.
Jag älskar mitt liv...
De korta stunder jag är i kontakt med det som är ljust.
All annan tid då?
När mardrömmarna häcklar mig.
När mörka tankar tar över mitt liv.
När otillräcknerligheten tar över.
Vad är det tänkt att jag ska göra då?

Skogspromenad

När man är utbränd...
Tja, då strejkar förstås både kropp och själ å det grövsta.
Att låta bli att utsätta sig för stress hjälper liksom inte.
Utan man måste även låta bli att anstränga sig fysiskt.
Något jag är och förblir så in i håvete dålig på.
Jag och fru L gick säkert enochenhalvmil idag.
I skogen.
I min trollskog just utanför husknuten.
Mysigt. Trevligt. Och med lilla Ferry skuttandes lös som en sommarkanin på jakt efter pinnsmala nyodlade morötter.
Men dock.
För mycket för min utbrända kropp.
Jag har darrat, skakat och rört mig som en överårig snigel hela kvällen.
Klagat, bräkt, förbannat och påtalat min fysiska oigenkännlighet.
Jeg er kaputt. Finished. Broken.
Har inte mer att ge.
Inte ens så mycket som jag gav.
Visst, jag överlevde just då.
Hade kul. Trivdes. Myste.
Älskar fru L. Och Ferry. Och skogen.
Hatar mitt eget förfallna själv.
Äh.
Vad är väl en bal på slottet...
Och så vidare.
Att vara där man är.
Att njuta av stunden.
Att se skogen för alla träd.
Jo, det är där jag måste vara.
För att leva.
För att överleva.
För att ta mig vidare till nästa kravfyllda dag.
För att förstå att whatever comes my way...så ska jag vara tacksam.

Puh!

Nej, dags att dra ner på tempot, tror jag minsann.
En del undrar kanske hur jag kan städa så mycket...
Men då har ni aldrig städat Nettan Style.
I morse skurade jag varenda fog mellan klinkerna i duschen.
Och hela badrummet för övrigt.
Sedan beordrade jag herr B att duscha alla hundarna...
Medan småtrollen lekte med Barbie och hennes surfarpojkvän vid handfatet.
En utryckt Bliwtvål och ett igenkorkat avlopp senare syns det inte att jag gnott för livet.
Bara att börja om.
Ha ha ha.
Men hundarna är fräscha i alla fall.
Själv skulle jag också behöva en dusch.
Fast eftersom varmvattnet är slut och jag även skulle behöva rensa golvbrunnen känner jag att jag hellre avstår.
Förresten ska jag och fru L strax ta en skogspromenad.
I regnet och leran.
Nämen, det blir bra.
Så får herr B agera taxi under tiden.
Idag hade vi tänkt grilla. Men det blir kanske att steka kött inne i stället.
Och sedan banne mig inte göra nåt mer.

Att vara jag

Mitt nya jag alltså.
Mitt utbrända, trötta och icke stresståliga jag.

Sov som en kratta i natt.
Jag och herr B skulle skilja oss.
Vi rök ihop över att han skåpätit pålägg för 100(!) kronor.
Han orkade inte höra på mitt tjat.
Varvid jag smällde lillemans höga barnstol i golvet för att han skulle lyssna.
Sedan var skilsmässan ett faktum.
Och jag vaknade.
Kunde inte somna om.
Kl 04 tänkte jag att det inte var nån idé alls...
Eftersom jag hade en enormt viktig tid att passa:
Nämligen att köpa biljetter till Jesus Christ direkt de släpptes kl 09.
Just före 08 åkte la familia.
Jag låg kvar i sängen för att vila mig i form inför långhelgen.
Jag skulle tro att jag somnade typ 8.45...
Och vaknade med ett ryck strax efter 10.
Gaaah!!!
Jag skulle aldrig förlåta mig själv om biljetterna var slut.
Fort, fort till datorn.
Jodå. Puh. Det fanns biljetter kvar.
Knappa in, knappa in....
Vaddå fel lösenord???
Kände att den där mardrömskilsmässan närmade sig på riktigt.
Typiskt herr B att fippla med sånt.
Och medan Ticnet obehagligt fort tickade ner minuterna jag hade på mig att slutföra köpet fick jag bita i det sura äpplet och ringa min blivande exman.
Jaha. In på Internetbanken med hans dosa.
Knappa, knappa, knappa.
Fel lösen ändå.
Och så rätt lösen.
Till slut.
Och jag kunde torka stresstårarna och låta nya glädjetårar flöda.
Två biljetter på första parkett!

...och jag är helt slut.