I töcken och dis...

Igår gjorde jag en Nettanklassiker:
Råkade ta en sömntablett när jag egentligen tänkte ta en insomningstablett.
Häpp!
Och jag var död i morse.
Död som att det verkligen inte med bästa vilja i världen gick att vakna.
Sa jag att alla barnen var lediga också?
Ha ha (torrt).
Det var visst nån som skakade i mig och behövde 40 kronor till disko ikväll.
Sedan var det nog nån som sa att Nestor hade ätit upp allt hamstergodis.
Efter det är jag rätt säker på att samma galna hund öppnade dörren och stack till skogs.
Så ringde min mor och bjöd oss på lunch.
Visst, sa jag. Men jag måste vakna till lite först. Och jag kan inte köra bil.
Hon skulle komma och hämta oss om en och en halv timme.
Skönt. Då kunde jag morna mig.
Nickade till igen...och så var klockan plötsligt lunchdags.
Sedan kvicknade jag till i och för sig.
Men bevisen är överhängande:
Nej, jag klarar inte den här sorten heller.
Tacka vet jag annan medicin än den för sömnen. Då får jag åtminstone lite dråpliga reaktioner. Men det här är bara trist.
Jo, jag reagerar rätt kraftigt på det mesta. Utom sånt jag inte reagerar på alls.
Vilket på sätt och vis rimmar bra med bipolariteten men i övrigt är det aningen jobbigt.
I min groggyhet hade jag visst också glömt att jag bjöd hem kompisar idag.
Usch vad jag skäms.
Men jaja. Hjort är hjort och älg är älg.
Hur som helst tror jag att det blir lugnt här ikväll.
Så här dagen före avresa i ottan till finaste V i Hufvudstaden.
Som jag säger.
Själv säger hon nog att hon är från Åkersberga.
Ungefär som att jag är noga med att säga att jag är från Ersmark och inte Skellefteå trots att det bara tar en kvart in till stan.
Nåja, en NollÅtta är hon ju i alla fall. Haha (Vet inte varför jag skrattade där. Kanske för att 08 är ett skällsord här i isbjörnland)
Allt är redan fixat. Barnvakt till P och V. Sovplats. Mat. Äventyr. Mm, mm. Vi har till och med redan checkat in på planet (ologiskt, jag vet. Hur kan man göra det så långt i förväg? Det borde väl rimligtvis vara när nån faktiskt ser en gå ombord).
Kanske borde jag därför packa.
Hög tid.
Det finns alltid en anledning till att man skjuter på saker och ting.
Som att jag drar ut på att lämna Litiumprover för att jag vet med mig att jag missat nåt medicintillfälle.
Som att man alltid kan ringa till FK nästa dag för att man är rädd för vad de ska säga.
Eller som att man låter bli att köpa sättpotatis i det längsta för att man vet att man då måste göra i ordning potatislandet.
Jamen, ni fattar.
Jag har inga kläder som matchar. Inte en chans i hela Makedonien heller att jag hittar nåt jag inte ser fet ut i när jag börjar rota i garderoben.
Så med en nästan 40-årings logik låter man då helt sonika bli att packa.
Hm. Undrar hur många inlägg jag skrivit genom åren om min huvve-i-sanden-taktik?
Ah, men det funkar ju!
Väldigt länge i alla fall.
Ibland när jag skjuter på saker tänker jag:
Vad är egentligen det värsta som kan hända?
Och svaren är sällan särskilt skrämmande.
Jag menar, om jag inte kommer mig för att packa några kläder lär jag väl knappast flyga till Hufvudstaden naken hur som helst.
Jag kommer att överleva.
I värsta fall får jag väl låna en tunika om vi ska gå ut och äta.
Haha (roat och glatt).

O - just det: 16-åringen har fått sommarjobb! Hipp hurra för det. Nära och bra och jag är inte så lite avis. Att jobba på en kyrkogård låter som rena drömjobbet för mig. Och dessutom är det på min momme och moffes kyrkogård. Så han kan pyssla om deras gravar lite extra. Det känns fint.

Nå. Grillfredag du sa, grillfredag det va.
Och så en ny Wallanderfilm med 12-åringen ikväll.
Sedan var det nog nåt mer....
Jo, just det: P-A-C-K-A.