Idag för sju år sedan...

Det här med att få ett beräknat datum som förstföderska..
Ja, det ställer ju förstås till det.
På dagen D när min förstfödde enligt uppgift skulle se dagens ljus satte jag igång en brasa i snödrivan.
Eldade.
Eldade.
Och eldade.
Hela dagen.
Med väskan packad och i full förvissning om att det stora som skulle hända skulle gå av stapeln precis den dagen.
Men: eh, nej.
Och förutom 12-åringen som behagade dyka upp före sitt beräknande datum har alla små herrar låtit vänta på sig.
6-åringen var inget undantag.
Vi förde en stressfylld kamp mot klockan när han skulle kläckas.
Eftersom svägerskan hade monopol på just den 18:e.
Jag var i vanlig ordning sjuk.
Sjukskriven, undernärd och med våldsamma kräkningar.
Jag hade i vanlig ordning dessutom öppnat mig i förtid och blivit beordrad sängläge med benen högt.
Ingen trodde att jag skulle gå tiden ut.
Allra minst jag.
Och till alla som ringde just före och på det utsatta datumet fick jag därför säga: skitsamma. Det blir när det blir.
Tralalalala. Liksom.
För det var ju i sanningens namn inte så att jag inte brydde mig.
Utan snarare - att om jag slipper ifrån kroken så kan jag växa min mage ifred.
Dagen efter utsatt datum är alltid värst.
Bekräftelsen att inte bara ens egen kropp utan även sjukvården har spelat en ett spratt.
Man känner sig övermogen. Tung. Tjock. Som den felande länken.
Nåja. Vad som hände sedan skriver jag nog mer om under det verkliga datumet.
Under titeln: Det oväntade, oönskade men inte oälskade gossebarnet.