Hör av dig!

Kanske var jag likadan en gång i tiden.
Ville inte tränga mig på och vara jobbig.
Ville lämna utrymme för vänner och bekanta som hade det svårt...
Genom att säga:
- Hör gärna av dig när du orkar! Åh, så länge sedan vi träffades!
Så där hurtigt och omtänksamt.
Och jag menade det garanterat.
Innan jag återgick till att inte störa.
Nu när jag själv är i en initiativlös sits inser jag att det där med att lämna ansvaret till den som inte orkar inte funkar så bra.
Tyvärr.
Särskilt inte när den som inte orkar dessutom absolut avskyr telefoner (av anledningar jag kanske skriver spaltkilometer om en annan dag).
Tvärtom vad man kanske tror är det sällan jobbigt  när folk visar att de bryr sig.
Dra täcket över huvudet kan man alltid skjuta på om en vän hör av sig.
Och att folk frågar hur man mår...tja, där väljer man ju själv om man har ork och lust att berätta. Att svara same ol´, same ol´ på den frågan funkar faktiskt i nödlägen.
Nej, jag är inte bitter (haha).
Det var egentligen bara apropå precis vad min chef skrev för några veckor sedan.
- Hör av dig när du orkar....
Eller så kunde ju hon ringa och höra om det passar. 
Rätt vad det är skulle jag faktiskt kunna överraska med att svara. 
Äh, jag försöker ju av och till jobba på att slippa bli isolerad.
Men det är inte helt lätt när man inte klarar att umgås så mycket, man orkar inte gå på fest och bara att ha inplanerade tider stressar skiten ur en.
Nä, det är nog inte otänkta chefer och annat löst folk man skulle försöka göra sig av med...
Utan samvetet.
Självspäkningen.
Den där tillbakablicken på den utåtriktade person man varit i hela sitt liv.
Jämförelsen.
Och igen då: Hade man en fysisk sjukdom tror jag att hinder i livet skulle vara lättare att låta bli att analysera sönder.
Herr B har en trafikolyckad söndertrasad fotled. Nej, han kan inte jobba som målare längre. Nej, han kan inte gå långa promenader eller spela tennis med moi.
För mig är det alltid en avvägningsfråga
Orkar jag inte....Eller ids jag inte?
Borde. Måste. Vill. Kämpa. Falla. Rasa. Gråta. Upp på hästen igen. Borde. Måste. Vill. Bli mig själv igen.
Förresten ska min fina chef sluta. Och den där underbara personalenhetsmannen som har hand om min rehabilitering. Plus att min gulliga läkare är borta från kliniken ända till sommaren.
Men jag får väl höra av mig till de nya.
Om jag orkar....    

Pretty Flamingo

Njä, det här med att göra bort veckans alla ärenden på en och samma förmiddag är kanske inte så fiffigt.
Men nu är det gjort i alla fall.
Och jag har mat för säkert två veckor.
Eller, ett halvår kanske om man räknar klimparna i min guldgruva/frys.
Alltid bra att vara förberedd på världskrig eller att man snöar inne.
Jag handlar ju som bekant allt till extrapriser eller på kort datum.
Så det är lite spännande att låta sig ledas till veckans meny.
Men det blir smarresmarr framöver den här gången.
Också.
Förutom femkronorsblodpuddingen då. Men i vanlig ordning räcker den tuväääär bara till alla utom mig.
Fortfarande på jakt efter en vinterjacka till 12-åringen ramlade jag på ett par strumpor:

...och dagen är räddad.
Nej, jag behöver inte mer än lite flamingo-vardags-bling för 9.75 för att tycka att den här dagen kanske inte är värst i mannaminne ändå.

För övrigt så unnade jag mig också en Året Runt. 
Så fulladdad med korsord är jag redo att möta kvällsångesten.
Så det så.
Och mamma blir glad när jag skickar dit alla mina nästintill olästa tanttidningar.
Återvinning när den är som bäst.

Kränga andras kalsonger

Aah, torsdag!
Snart helg.
Va?
Nähä, skit i det då.

I natt har jag återigen sovit som en kråka.
Ångest varvat med sömnlöshet varvat med domedagstankar.
Tack och lov kom i alla fall väckarklockans ilskna pipande som en befrielse vid sexsnåret.

Idag ska jag veckohandla.
Allt är nämligen slut.
Min nya strategi att handla rubbet på samma dag funkar inget vidare.
Det är svårt att bunkra upp en hel vecka till storfamiljen och alla kompisar.
Igår kväll tog jag med mig två liter mjölk från bästaste fru L för att barnen inte skulle svälta till frukost.

Föräldramöte i 9:an står på kvällsmåstelistan.
För herr B alltså. En sån här gång känns det inte så dumt med uppdelningen att han går på såna galenskaper och jag går på utvecklingssamtal.
Klassen försöker få ihop till en Göteborgsresa i vår. Men det går lite trögt. Kanske kan det ha med saken att göra att Göteborg ligger vid världens ände. Kanske kan det också ha att göra med att marknaden börjar vara mättad på plastpåsar, salami och underkläder. 
Ja, igen då: Varför inte hellre lägga en summa till kassan istället för att sälja andras kalsonger där bara en femtedel av intäkterna går direkt till 15-åringarna?
Nå. Föräldrarna är långt ifrån överens och det börjar brinna i knutarna. Skönt att slippa ge sig in i det ormboet.

Men så var det ju det där med att alltid ha rumpan bak...
Att göra kvällsfika, lägga småtroll, göra läxa med övriga och tömma torktumlaren är väl inget skojsigt alternativ heller, haha.
Nej men herregud så trött jag är!
Mera kaffe!

Säng, säng, säng...

Apropå att bejaka.
Vet ni hur mycket jag tydligen behöver sova när jag tillåter mig?
A lot.
Nä, det är inte klokt vad jag sovit senaste dygnet.
Till min egen förvåning däckade jag direkt efter middagen igår, sov hela kvällen och somnade sedan om när herr B gick och lade sig...
Bara för att sova bort hela förmiddagen idag också.
Åsså den obligatoriska följdfrågan då:
Om jag är piggare?
Eh, nä.

Nä, usch.
Jag känner mig dekadent.
Samhällsonyttig.
Lat.
You name it.
Det hjälpte ju inte särskilt mycket att jag städade mitt dignande kryddskåp igår, hällde ihop olika öppnade påsar med ingefära och italiensk salladskrydda, kastade en tom grönpepparburk och torkade av alla hyllor.
Förstås.
Och idag har jag inte ens gjort det.
Förutom att försumma hundarna har jag faktiskt bara sovit och druckit kaffe.
Tur i oturen är ändå att min lilla flock anpassar sig efter mig. De har också sovit. Så jag antar att de inte känner av den där försummelsen. Men ändå.

Rester till middag och sedan iväg till vänner på en fika ikväll.
Kanske somnar jag där.
Men det må ju vara hänt.

 Det här programmet låg öppet när jag slog igång datorn. 4-åringen, skulle jag tro. Ja, vad säger man? Biss och Kajs, heter det. På Bolibompa.

En vanlig, ovanlig söndag

Skidorientering...
Ungefär lika vettig tv-sport som segling där alla åker omkring åt olika håll.

Skidutrustning...
Ungefär lika lätt att para ihop som att lägga ett tiotusenbitarspussel där himlen speglar sig i havet.

Bortbjudna på fika:
Ungefär lika kroppsnyttigt som att häva i sig motsvarande åtta koppar hemma.

Nåja. Söndan kom och gick.
En bra dag.
Trots ångest och meningslöshetstankar.
Jag gillar verkligen min kompis G som vi hälsade på.
Och det är väl sånt som håller en ovanför vattenytan, antar jag.
Men ändå....
Livet är inte lätt nu.
Men samtidigt inte så svårt att det inte finns avledningmanövrar.
Capice?
Ett limbo-lala-land mellan totalt haveri och ett vanligt liv.
Så som mitt liv ofta roar sig med nu för tiden.
Äh, inte vet jag.
Det fanns en tid då jag var en vanlig Svensson.
En tid då min tillvaro upptogs av vanliga normala handgripligheter.
Jag har tappat det.
Det har jag.
Men det finns trots allt skärvor av det vanliga livet som kan lyfta upp mig till lite djupare andetag.
Jag har ägnat veckan åt att bejaka umgänget med vänner.
Fina vänner som jag tycker så mycket om.
Som jag borde hårdsatsa på i alla lägen men inte kommer mig för.
På grund av att jag mår apa.
Äh.
 

Barntjat

Jamenvaddådå.
Vi skulle egentligen till bästaste herr G och fru L i kväll.
Men jag tappade sugen.
Som det kan bli när man redan har en tappad sug.
Hur som helst bokade jag om till en annan dag. 
För att inte lämna allt hängande i luften för att så sakta dö ut.
Gott så.
Nä, jag orkar inget mer idag.
Vi ska dessutom också bort imorgon så det får räcka med lite Stjärnor på Slottet.
Vi åt rester till middag. Goda rester för all del. Så det dog man inte av heller.
Egentligen är det himla få minsta-motståndes-utvägar man faktiskt dör av.
Håller jag på att lära mig.
Borde jag lära mig.
Äh.

Barnen är på mig som iglar.
De två yngsta alltså.
Herr B försöker rädda mig: 
- Sluta säga mamma nu! Inte EN gång till!
- Jaha. Då säger vi väl Annette då.
Så nu trycker de upp playmogubbar med nya hjälmar i mitt ansikte samtidigt som de säger Annette-Mamma!
Är det en mammas lott i livet eller vad? Att behöva bekräfta varenda moment i varenda lek?

9-åringen sover över hos bästisen. 12-åringen sov borta igår och har varit med kompisar hela dagen. 15-åringen trycker ute i bunkern. Så i övrigt är det frid och fröjd faktiskt.
Så mycket frid och fröjd att jag hyser stora förhoppningar att få se Robert Gustafsson hålla låda på slottet om ett par minuter.

Sovförmiddag

Fördelen med att inte ens ha dekanterat vinet på fredagkvällen är att man har kvar det på lördagen.
Tjoho.
Och fördelen med att det är för kallt för att åka skridskor familiastyle är att man slipper.
Tjoho.
Fördelen med att inte ha orkat helgstäda är att det bara är mer att göra någonting åt idag.
Tjoho.

Jiiiiisus vilken sovmorgon vi fick oss idag.
Till och med småtrollen låg ända till sjusnåret.
Vi låg och drog oss och precis när vi skulle kliva upp hade ligisterna lugnat ner sig och satt som ljus och såg en Emilfilm på 6-åringens rum.
Jag känner mig faktiskt utvilad.
Och nackontet som jag dog av igår efter min snålblåstiga promenad med vänner och chihuahuor är som bortblåst (haha).

Igår ringde käraste E ända från Thailand.
Hon har snart varit där i två månader nu.
Otroligt fräckt att lämna mig här, tycker jag.
Jag saknar henne.
Sedan mår hon inte riktigt bra heller. Och då känns avståndet dessutom oändligt mycket större.

Ah, asså jag vet att jag tjatar...
Men jag måste än en gång lufta mina knasiga drömmar.
För er som följt med kan jag berätta att jag IGEN drömt om min fd kollega herr G.
I natt skulle jag flytta in med honom och hans bror och ta hand om en stor bondgård.
Men det var inte kul för det enda de gjorde var att bråka om veden.
Några djur såg jag inte heller till, utan de hade fyllt varenda lada och uthus med ved.
Mitt i alltihop byggdes dessutom en ny snirklig sträckning av E4:an tvärs över gårdsplanet.
Nämen, vad gör den mannen i mina drömmar?
Galet.

Nu ska jag beställa en tioveckors prenummeration på Året Runt.
För korsorden förstås.
Löjligt billigt. 
149 kr - och då får man ansiktskräm, cerat och en mascara från Oriflame på köpet.
Haha.

Lagom

Ibland får jag ändå glimtar av mitt gamla jag.
Och känner att mitt mellannamn inte alls borde vara Nina utan Effektivitet.
Ska man sammanfatta veckan så har jag faktiskt inte gjort så lite som jag jämt går omkring och skriker i megafonen i örat på folk.
Så det så.
Idag har jag veckohandlat. Högst välbehövligt eftersom jag inte gjort det tidigare under veckan och som en riktigt hemsk mamma tvingat barnen att ha min grevéost som pålägg för att deras gouda var slut.
Jag har också skjutsat och hämtat barn samt lagat middag.
Gott så.
Nej, jag skojar ju bara.
Jag har gjort en massa andra ärenden också. Till exempel fyllt på herr B:s och 15-åringens garderober från halva reapriset klädställen.
Och inte minst jagat land och rike kring (nåja) för att hitta en knasig liten lampa till bordslampan i farstun.
Ah, ni vet ju vad jag tycker om bloggar med dethärharjaggjortidag - poängen med mitt upprapande går förstås djupare än så.
Jag är nöjd med dagen. Och nöjd med veckan. Det får jag så lov att vara. Faktiskt.
Good enough, vet ni. Haha.
Imorgon ska jag jobba hårt för att SLIPPA göra saker. Tex badhuset.
Däremot ska jag gå ut en promenad med en vän inne i byn. Fast det ser jag som rena terapin.

Mammagrisen

Nestor får inte ligga i vår säng på nätterna.
En gång när han var yngre kissade han nämligen där.
Herr B är rätt bestämd av sig så det är bara att lyda...
Men den bestämda B somnar ju även på en millisekund så det är bara att vänta nedanför sängen och sedan försiktigt smyga upp och sno alla mina kuddar.
Alla nöjda.
Eller, nåja.
Jag har ju inte bara en mammagris som vill sova med mig så jag har det förstås lite trångt.
Därför brukar jag flytta över till 4-åringens gamla rum och säng.
Och då kommer förstås mina grisar efter på en lång rad.
Ja, man får förstås skylla sig själv.
De finns ju de som varken tillåter barn eller hundar i sängen.
Jag vet till och med föräldrar som mutat sina barn med pengar för att sova i sina egna sängar.
Trist att betala för att kapa den närheten tycker jag.
En liten varm barnkropp är det mysigaste som finns.
Och att vara den där trygga famnen i nattmörkret är garanterat guld värt för de små som tassar till en.

Idag är jag hyfsat ledbruten.
Jag gick minst ett par mil igår.
Och så föll jag ju.
Skavsår på smalbenen efter mina halkiga powerboots, ont i höft och nacke efter fallet, ont som tusan i knävecken och begynnande träningsvärk lite överallt.
Hm. Man kanske inte ska gå all in i alla lägen.
Jag menar, när en skogspromenad i strostakt är alldeles lagom för en utbränd stackare - varför får man då för sig att powerwalka till en kompis flera kilometer bort...för att sedan gå ut och promenera två långa turer tillsammans?

Men jag ska försöka mig på att veckohandla i alla fall. Det blir lätt idag. Allt är nämligen slut för att jag väntat ända till torsdag (är det torsdag idag?).
Glömmer jag potatis en gång till får jag tuppjuck. Jag är ingen pastafan direkt. I well hawa pären!

12-åringen och 15-åringen är lediga från skolan idag. Sover förstås. Men sedan ska 12-åringen skjutsas till flickvännen. Igen. På tal om folk som går all in. 15-åringen får motionera hundarna idag. Så inte den gamla mamman går i kras.

Sedan tar vi helg.
 

Hundska

Freud och Ferry är ganska lättsamma hundar.
Och framför allt är de små och hårar inte ner.
Nestor är stor, klumpig, valpig, gåpåig, hårig och tuggar sönder saker.
Dessutom lyssnar han sällan på mig.
Så det är inte allt helt lätt att vara matte till honom.
Men idag var det faktiskt det.
Eftersom han inte gillar att åka bil började vi dagen med en promenad på tre kilometer in till byn och fru L.
Han gick rätt fint i kopplet.
Och sedan gick vi längs en skoterled med J och hennes bjässe till hund.
Det gick alldeles utmärkt. Inte vek lilleman ner sig bara för att hon försökte dominera. Man kan ju undra lite över psyket hos den där... Om det var jag skulle jag ha gett upp på en gång. Men han sänkte inte ens svansen.
Efter kaffe i stugvärmen gick jag och fru L en annan sväng med hennes vovve.
Fast det var kanske inte lika kul för Nestor eftersom Fabbe försökte para sig med honom (uäk) hela tiden. Först trodde jag att det var en dominansgrej, men...eh, han verkar vara lagd åt det där hållet helt enkelt. Kanske är det inte så lätt att avgöra vad en hanhund utan kulor är för slags varelse.
När vi var nästan hemma igen halkade jag till och stöp raklång på vägen.
Dumma powerboots som är halkiga på snö!
Landade på höften och fick ont som f-n. Dessutom slog jag i huvudet så att min stackars nacke kommer säkert att få veta att den lever.
Men en trevlig dag var det.
Och ljuvligt väder. -13 och strålande sol.
Behöver jag säga att jag är slutare än slutast?
Och att Nestor gått och lagt sig?

På sovfronten intet nytt

Mitt försök att köra så slut på mig själv i natt att jag till slut skulle däcka slog förstås bakut.
Dum-tv, korsord, facebook, gå runt och plocka, lite google, fila naglarna...
Nej, inte har jag sovit mycket.
Kanske två timmar. Om man får räkna alla småslattar.
Men jag har ju inte så mycket inbokat idag.
Till fru L en sväng bara.
Lite SM-skidåkning på tv.
Och så klura ut en GOD middag.
12-åringens nya flickvän kommer hit idag.
Och tydligen skulle det vara pinsamt om jag bjöd på "typ korv i ugnen med vahettere senap och typ ost på".
Undra sa flundra vad som är icke pinsam mat...?
Broccoligratäng? Soppa? Eller ska man bli nödd och tvungen att hala fram oxfilén och stryka en linneduk (som jag inte äger)?
Antagligen förväntas jag väl även ha kläder på mig.
Unge.

Igår kväll såg jag Min Sanning där gamle moderatledaren Ulf Adelsohn intervjuades.
Han är en skön prick.
Jag har alltid gillat honom.
Han fick mycket sagt. Om dagens parti. Om privatiseringen av SJ. Om Olof Palme. Om sin nakenbadarklubb.
Allt med glimten i ögat och med stor trovärdighet.
6-åringen såg samma program. Med stora ögon. Fast inte riktigt med samma ögon som jag...
- Jag skulle också vilja vara så där flintis. För då skulle jag kunna tatuera hela huvudet.

Alltså den där Nestor...
Nu blev han visst rädd för skotorken också.
Som om det inte räckte med plastpåsar, pet-flaskor och dammsugaren.
För att inte tala om de där läskiga lådorna jag duschade av när jag städade i frysen.
En knasig hund.
Och idag lär han väl få sina fiskar varma när han ska umgås med en stor vorsteh och en dominant rodgesian ridgeback. Usch, jag är lite nervös. Han är inte särskilt hundvan. Inte heller tycker han om att åka bil.
Nå. Nu lugnade han ner sig i alla fall. Ligger på behörigt avstånd och blänger på det brummande skotorkmonstret.
Hundpsykologi är inte lätt. Och det blir svårare ju fler hundar man har. För det är inte mycket som är direkt överförbart mellan dem. Olika raser och olika individer. 
Freudan är inte rädd för nåt. Gör som hon vill. Lite som en katt. Vill vara med men helst vid fotändan.
Ferry är också som en katt. Fast på ett helt annat sätt. Vill hela tiden rulla ihop sig i mitt knä. Och kommer det gäster insisterar han på att bli buren av dem.
Nestor kan jag inte ens greppa. Vilket kanske till viss del kan förklaras av att han är en korsning av två mycket olika raser. Men det kan förstås också ha att göra med att jag inte är nån hundmänniska, haha.

Nä. Dags att klä sig kanske. Och rota i frysen. Jo, det blir soppa, bestämde jag just. Med köttfärs. Så får vi se om det är pinsamt eller inte.

6-åringens legobygge. Ja, vad säger man?

Nattamat

Tja,
Om man vill ha en högtfisande hund invid sig i soffan medan man ser på Come Dine With Me i alla fall.
Nån annan mat serveras tydligen inte här.
Gott så.
Med tanke på att la familia blev bjudna på hämtpizza till middag.
Nämen allvarligt,
Min lilla terrier och min chihuahuablandis är inte direkt kända för sina avgaser.
Det var inte heller min kära älghund.
Men den här bastarden...
Vojne, vojne.
Nyss släppte han sig så högt att han hoppade till själv, luktade i rumpan, hoppade ner från soffan och luktade igen. Som att han inte ens själv trodde att det var sant.
Och det luktar ju....tja, apa.
Andra gången jag var och tittade på mina egenproducerade valpar gick den ömma modern på någon slags blodpuddingdiet för att orka dia alla valpar.
Pruttångorna låg som en dimma över huset.
Jag tänkte då att det var just dieten som var boven.
Föga anade jag då att det var själva bullterriern som osade av sig.
Nej, herregud vad Nestor fiser.
Trots högklassigt torrfoder med endast någon liten enstaka pizzakant som avvikelse.
Jätteäckligt.

Idag har varit en ganska bra dag.
Sobrilstinn som jag var lyckades jag sova bort ett par meningslösa morgontimmar.
Sedan har jag städat och fixat.
Skuttat ute i snön med hundarna.
Och inte minst gjort en ansiktsmask.
Bjudmiddag gjorde ju inte saken sämre heller.
Efter det såg vi en ny serie med Kevin Bacon. Som såg lika ung ut som när jag såg honom i filmer på 80-talet. Gick därför och googlade. Joråsåatteh, han är tydligen född -58. Haha. Ett år före mammas sambo. Galet. Som vanligt i Hollywood.
Enligt herr B:s det-är-en-dag-imorgon-också-filosofi har han förstås tagit av sig brillorna, vänt sig på sidan och somnat.
Tur att jag har korsord för att föda en hel armé då.
För min natt börjar tuvär inte än.

Imorgon har jag hundskola med pruttkungen.
Hoppas att han blir hunsad så där lagom av den dominanta ridgebacken.
Och att jag inte blir hunsad av nån.
Det vore en bra dag.
Hör du det nu jaget!

Zå Zyyynd

Livet har en tendens att ställa in sig själv just nu.
Prima liv för en som absolut avskyr att avboka men samtidigt inte orkar hänga med.
Att Hälsans har stängt i veckan är inget jag gråter blod över.
Och knappast att 6-åringens familjeklassfest är inställd heller.
Und so weither.
Jag håller mig tillräckligt flytande ändå serrö.
Dejt med en kompis för promenad,
Dejt med en Rodgesian Ridgeback för att få Nestor att fatta att man inte hoppar på vem som helst,
Planer för helgen,
Och inte minst det förhatliga badhuset på fredag.

Att ta med 6-åringen till en tatuerare får därför stå på reservlistan.
I mån av tid.
Igår kväll roade vi oss med att göra färgglada fejktatueringar på varandra.
På 4-åringens initiativ.
Men när 6-åringen hade fulla armen med ankare, eldkulor och drakar fnös han plötsligt och bad mig boka tid för att göra det ordentligt.
En massiv ryggtatuering "som alla vuxna har"....snälla mamma?
Öh, vilka vuxna har han omgett sig med?
Och hur gammal är den där ligisten egentligen?

I övrigt så såg vi en annorlunda film sent igår kväll.
Berättelsen om Pi av Ang Lee.
En lite Forrest Gump-aktig tillbakablick med den indiska pojken som döptes efter en fransk simbassäng, Piscine, blev retad och kallad för Pissing ända tills han lärde sig flera hundra decimaler på Pi.
Pi sökte Gud istället för att leka och spela fotboll. Med den följden att han anslöt sig till alla religioner på samma gång. När familjen beslöt sig för att lämna Indien för en framtid i Kanada började hans stora äventyr där Richard Parker (nej, jag kan inte avslöja vem han var) kom att spela en viktig roll...
Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Och här hade han inte sparat på krutet. En sagobetonad berättelse i mustiga färger med naturfenomen och djur i bärande roller. Aldrig har jag sett så många surikater på en och samma gång. Och stimmet med flygfiskarna var mäktigt. För att inte tala om mina favoriter maneterna.
Varför Gerard Depardieu dök upp förstod jag dock aldrig. Inte heller förstod jag riktigt vad Pi ville få sagt i slutet. Men det är nog min egen enkla filosofiska/religiösa läggnings fel, och inte Mr Lees. Hur som helst är det fritt fram för tolkning och hur man vill ta till sig filmens budskap.
Nå. En söt, spännande, rolig, sorglig, vacker film berättad i lågmält tempo och där Gud är ständigt närvarande.
Se den.

Mother of alla mardrömmar

Shit pommes vilken mardröm jag hade i natt!
Jag var på ett äventyrsbad med 4-åringen.
Det var massor med tunnlar och kringelkrokar man kunde åka igenom.
När vi skulle kliva upp gav jag honom en knuff i rumpan genom två stora kugghjul.
Men när jag skulle ta emot honom på andra sidan fanns han inte där.
Jag letade överallt i den stora överfyllda bassängen.
Till slut hittade jag honom livlös på den djupa sidan.
När jag skrek och grät och desperat försökte ta mig fram till honom blev jag bortförd av två ordningsvakter.
Han är död och det är mitt fel, försökte jag ropa gång på gång men ingen lyssnade.
Sedan skulle jag sova över hos en omtänksam kvinna från badhuset.
Hon beklagade sorgen och allt var jättehemskt.
Men på kvällen sjöng hon en egenkomponerad låt för mig. Med melodin från Bamse(!).
Texten var väldigt elakt humoristisk och handlade om att hon hela tiden vetat att lilleman hade klarat sig och satt på sjukhuset och ritade teckningar.
Så vaknade jag.
Puh.

Ja, varför drömmer man som man gör?
I det här fallet behövs nog ingen konsultation i min drömtydningsbok.
Jag är livrädd att det ska hända barnen någonting.
Och när jag var 8 eller 9 höll jag själv på att drunkna på badhuset.
Allt blev aktuellt i fredags när jag, fru L, hundarna och 4-åringen gick en promenad ned mot älven och han började klättra upp på broräcket.
Brr. Äh, nog om det.

Idag gör jag ingenting. Efter bästa förmåga.
Hälsans har visst stängt hela veckan.
Och jag ska inte sticka under stol med att det känns aningen befriande.
Herr B tyckte dock att det var lite synd. Med motiveringen att jag behövde komma ut och träffa folk.
Men när jag kontrade med namnen på alla jag träffat under senaste veckan ändå blev han tyst.
I veckan är det nog mycket inbokat i alla fall.
Men det där med att komma UT kanske stämmer.
Jag är ingen vintermänniska.
Andra årstider är jag utomhus dygnet runt men på vintern fryser man ju bara om fötterna.
Tur att jag har hundarna i alla fall. De tillsammans med Vinterstudion gör får jag alldeles tillräckligt med vintersport. Eller nåja.
12-åringen fick i alla fall ett årskort till byns slalombacke igår. Visst är det fantastiskt att vi har en backe här på lilla Jönsberget? Ideellt skött förstås. Där alla turas om att sköta liften.

Nej, hörrni. Nu känner jag nog att jag måste ut i det blott tio grader kalla vädret ändå.
Och borsta Nestor om inte annat. Han löser nämligen drivor med valppäls nu. Storkillen.

Lagomdag

Har mått hyfsat idag.
Lite städning,
Lite vintersport,
Lite nästantonåringar här på LAN,
Lite kaffe och hundpromenad med fru L.
Slog till och med till och kokade en kalops men upptäckte i elfte timmen att potatisen inte skulle räcka.
Men nåja. Nu har vi middag till imorgon.
Och så bjöd vi hem vänner på holabaloo ikväll.
Men de kunde tyvärr inte komma.
Hur som helst så känner jag mig uppåt.
På det där sättet att världen inte går under. Typ. Inte uppåt som i att jag inte har några bekymmer alls. Fattar ni?
Ja.
Lördag du sa, lördag det va.
Stjärnorna på slottet och kanske en god kvällsmacka.

Fredagkväll dans la familia

Ja. Kul va? En rubrik på tre olika språk?
Whatever.
Vi har ätit ätit geletårta (jello) som fick oss att drabbas av värsta diskofebern.
Vi har ätit nya ostkrokar med cheddar.
Vi har slamsat som bara den.
Pastasåsen med kyckling och soltorkade tomater gick hem.
Vilket även 12-åringens kvinnliga bihang gjorde.
Vi försökte se en snutt av På Spåret, men det är förstås stört omöjligt med två småtroll.
Strunt samma.
Kära facebook har förärat mig med två sociala umgängen i helgen.
Hockeymatch med medföljande kaffe med bästaste fru L,
Och ett besök i G:s och U:s nya hem.
Jaja. Fint att det blir av. Besöken hos people jag tycker om menar jag.
Jag är så trög och osocial numera att det inte skulle bli av om inte andra ansträngde sig.
Gott så.
Däremot somnade jag även idag till skidskytte.
Men är man trött och slut så är man.
Tydligen.
Det är svårt när man känner att ingen kan förstå hur lite man orkar.
Hur lite energi man har att fördela.
Hur slut man är.
Nu har de små just lagt sig. Och det känns som en befrielse. Men skammen som följer med det är inte värt ett par timmars sinnesro, säger jag bara.
Dock.
Det är tyst här.
Frid och harmoni i Dårhuset.

Aouch! Och: eskalering

I morse hasade jag omkring i herr B:s sladdriga t-shirt och trosor (mina egna - inte B:s).
Ungefär som vanligt alltså.
Men så kläckte 12-åringen en kommentar som visste var den tog:
- Idag när jag kommer från skolan kan ni väl ha kläder på er!
Hoppla!
Ja, jag tog åt mig faktiskt.
Och klädde mig på en gång.
Blus, jeans och till och med bh och strumpor.
Sedan tvättade jag håret och tog på mig mascara.
Jag antar att jag måste skärpa till mig.
Särskilt som herr B verkar ha dragits med ner i sunkträsket och på pinsamt vis flashar kallingarna i tid och otid.
Var det inte jag - med min trasiga insida - som inte alltför länge sedan körde med mantrat:
Det är utsidan som räknas.
???
Åh, jag kanske borde boka en klipptid till och med.
Att herr B har kapat min man i flera år är faktiskt ett riktigt lågvattenmärke.

Nå.
Den föräldralediga pappan hade lovat 4-åringen lunch på lokal idag.
När han ändå skulle iväg och köpa den där essentiella tv-grunkan för flera tusen kronor.
Jag tänkte sova under tiden...
Men har man tvättat håret är det väl lika bra att åka runt och visa upp sig.
Sagt och gjort.
Men ett ärende på stan har liksom en tendens att eskalera till någon slags tjurrusning runt i olika butiker.
Jag föreslog att vi skulle dela på oss för att vara effektiva, men det hjälpte föga.
Vet ni hur länge jag och lilleman irrade runt på Clas Ohlsson (min hataffär) för att hitta ett sånt där metalletui som 12-åringen kan ha sitt busskort i?
Svar: FÖR länge!
Ja, och så var det ju det här med möss till Ozzy, hämta ut ett nytt busskort eftersom slarvern knäckt sitt för andra gången, och lite annat.
Men jag antar att jag motionerade bort hamburgaren i alla fall.
Nu skulle jag behöva vila men frågan är om jag hinner.
Skidskytteherrarna bjuder ju upp till sprint om en timme.
Igår när damerna körde råkade jag somna. Och det får förstås inte upprepas.

Så mycket för den vilan

Har just kommit hem från la stada.
Fullproppade kassar med nödvändigheter.
Och begärda helgonyttigheter.
Den där jellon till exempel. Eller red, eller vad det nu heter.
Ica hade halva reapriset på barnkläder.
Jag köpte ett par fina fodrade jeans med mudd längst ner till lilleman...
Och så när jag kom hem såg jag på kvittot att de dragit av 89 kr från reapriset 99 i rabatt.
Men nääääj, jag åker inte tillbaka för att rätta till det. Liksom.
Jag köpte även två par gummistövlar till barnen. För trettinånting spänn.
Världens bästa ångestmedicinering.
Världens sämsta sysselsättning när man är utbränd.
Nu har jag tagit en paus i uppackandet, urtorkandet av kylen och av rastning av hundar.
Men på ´t igen bara!
För kl två ska jag hämta 9-åringen på skolan och köra järnet hem för att hinna se skidskytte.
Sedan ska jag visst hacka sjutusen ingredienser till tacosoppan som 4-åringen har önskat till middag.
Och hjälpa till med läxor. Tvätta. Kanske skjutsa till jägarskola till och med.
Vet ni, jag tänker alltid att jag ska göra bort en massa måsten i rasande tempo för att kunna få utrymme till att vila/sova. Alltid. Varje gång jag sätter igång med nåt.
Men när man jobbat undan tornar det förstås upp sig nya måsten. Varvid den där vilan gång på gång får stryka på foten.
Nej, då är det bättre att göra som mammas sambo: lägga sig på sofflocket med motiveringen att man sedan ska orka ta sig an veden.
Vaddå? Om inte en timmes skidskytte räknas som vila?
Haha. Trodde ni verkligen att jag sitter still framför tv:n?

De tuffa grabbarnas förening

Trots att det är nästan 30 grader kallt idag stack 15-åringen till skolan i slimmade jeans och lågskor.
Och 12-åringen, som är frusen av sig, tog långkalsonger under sina tunna chinos och skippade täckbyxorna.
Knäppskallar.
Själv är jag inte så frusen numera men funderar ändå på skoteroverall och powerboots när jag ska åka och göra några ärenden.
Som vanligt har ungarna snappat upp att jag ska till stan och därför önskat (beställt) knasiga grejer i matväg.
Jordgubbsjello, bland annat.
15-åringen hade nämligen köpt det för ett tag sedan och det tyckte 6-åringen var orättvist. 4-åringen lade sig också i:
- Vad är det där?
- Jello.
- Mäh. Det där är inte yellow - det är ju red!

Igår kväll såg jag Tarantinos nya film Django Unchained.
Den handlar om en slav som hjälper en bounty hunter i utbyte mot sin frihet.
Men filmen glider allt mer över till att de tillsammans ska hitta Djangos fru, som blivit såld vidare.
Ja, vad säger man?
Som vanligt är det inte helt lätt att förhålla sig till en Tarantinofilm.
Han visar upp en massa vidrigheter med slaveriet i USA på 1800-talet, men samtidigt finns det gott om humorinslag, en skvätt spagettiwestern och naturligtvis en hel del av hans karaktäristiska blodsplatter.
Skådespeleriet är tiptop. Jamie Foxx är mycket bra som Django och Leonardo Di Caprio som elak plantageägare gör sin bästa roll på länge. Enda besvikelsen är Samuel L Jackson som överdrivet spelar en gammal babblig slav som gått över till sin ägares sida. Anstränger man sig kan man hitta flera oväntade kända skådespelare flimra förbi. Tex Don Johnson.
Tarantiono själv dyker förstås upp i en liten roll. Och blir för övrigt sprängd i bitar.
Jag gillar inte westernfilmer. Och det är inte helt lätt att få en inblick i det vidriga slaveriet i underhållningssyfte. Äh, jag gillar inte ens Di Caprio.
Men trots detta...så stannar filmen liksom kvar efteråt.
Men det kanske är mest tack vare det coola soundtracket.

Nej, dags för mössa och långkalsonger och ut med hundarna.
Få se om lille Ferry ens sätter ner tassarna idag. Det behöver nämligen inte vara många minusgrader för att han ska balansera enbart på framtassarna när han gör nummer två.

Jobbigt

Idag lyckades jag äntligen klämma ur min ömma moder vad senaste tidens spring hos läkaren har resulterat i.
Precis som jag misstänkt i flera år fick hon tyvärr diagnosen KOL.
Visserligen i ett hyfsat tidigt stadium, men dock.
Ofrånkomligt. Obestridligt. Obehagligt.
När jag växte upp hade jag hårda antirökkampanjer hemma.
Klippte ut såna där otäcka varningstexter och satte på kylen.
Tjatade mig blå.
Med den följden att mamma blev arg och tyckte att rökningen var hennes ensak.
Även senare har bolmandet varit en het potatis.
Och kanske allra särskildast sedan hennes kedjerökande sambo slutade.
Ett sånt där ämne som aldrig får nämnas liksom.
Jag har därför försökt vara lite taktisk och diplomatisk.
Vilket har varit svårt eftersom hon dragits med en misstänkt hosta ända sedan min äldsta son föddes.
På ytan - och ibland på djupet - är mamma expert på att skaka av sig obehagligheter.
Jag antar att hon lärde sig det efter skilsmässan från min ohängde far.
För att överleva.
Men ibland vill jag bara skaka om henne!
Visst, hon har dragit ner på rökningen nu. Ganska kraftigt till och med. Hon har som mål att sluta helt till den första mars. Och går verkligen in för det. Hon är superduktig.
Men jag kan inte låta bli att känna att diagnosbeskedet borrar sig djupare in i mig än i henne.
Nå.
Hon är inte jätteilla däran.
Det finns mediciner för att bromsa och hjälpa till med andningen.
Det ÄR inte hela världen.
Bara nästan.
Lilla mamma...

Jag och mamma åker tåg för hundra år sedan.

Tejp

Märkligt att hundarna blir oroliga och följer efter mig när jag går runt och plockar.
De borde ju liksom ha vant sig vid det här laget.
Men kanske är de bara frustrerade över att jag inte kommer nån vart.
Jag tycker de ser lite anklagande ut.
4-åringen har ju som sagt utvecklat ett ohälsosamt tejpberoende.
Jag hittar bitar överallt.
Igår kväll drog jag bort en lång remsa från herr B:s kalsonger(!).
Och nu när jag satte igång datorn fick jag börja med att klösa och klösa på sladden till musen.
I helgen hade han dille på att göra spindelnät precis där man behövde komma fram.
Ja, det är tur att han är söt som en sockerbit.

I natt var jag i fjällvärlden och härjade.
Hälsade på vännen herr H.
Men det var lite bökigt för han bodde i en stuga som stod mitt i en fors.
Lite längre ner i forsen hade han en bastu.
Där fick 12-åringen för sig att han skulle röka gädda.
Det gick knappt att ta sig dit.
Sedan skulle vi åka och handla.
I en utomhusbutik med snitslad bana uppför slalombacken.
Oj, vad jag kämpade med kundvagnen som bara hade ett hjul.
Så hade butiken bara torrvaror så när vi kom tillbaka till forsen kunde jag inte laga nåt.
Ja, så där höll det på.
Inte undra på att man är trött när man vaknar.

Konstigt väder förresten.
I morse var det drygt 20 grader kallt, så 6-åringen fick lämna skridskorna hemma.
Men mitt på dagen var det plötsligt bara 12.
Skumt. Så där som det brukar vara under senvintern.
Men det kanske betyder att det blir en extrakort vinter i år?

Stekt strömming och potatismos till middag.
Så då vet ni.
Dubbla förstås. För annars får jag steka hela kvällen.

Jag kom, jag såg, jag degade

Problemet med att ha varit borta från rehabiliteringen i flera veckor är att det blir stort pådrag när man väl dyker upp.
Äsch, bara strunta i lilla mig. Keep calm and carry on, liksom.
Men jag fick mig dit ändå.
Och även om jag inte fick så himla mycket gjort känns det bra nu.
Enligt principen Ibland måste man åka bort för att kunna komma hem.
På hemvägen tog jag och kollegan L en liten shoppingtur.
Av nån anledning var hon helt fascinerad över det faktum att jag inte ens kollar  på kläder om det inte är halva reapriset (vilket det upplysningsvis inte var heller).
Alltid kul att kunna roa någon.
Dubbelt road blev hon dessutom eftersom jag sprang runt inne på Willys och plockade på mig en massa kort-datum-varor.
Fast sånt är ju enkelt att hålla på med när man har en stor familj. Jag hittade pastrami jättebilligt med morgondagens datum på. Gissa om den är slut innan dess? Likaså päronyoghurten till halva priset. Förresten, den är slut redan innan 12-åringen hunnit få av sig jackan i eftermiddag.

Mitt eget datum är nog tyvärr inte ett bäst-före utan gamla tiders sista förbrukningsdag.
Är?
Var.
Menar jag förstås.
Jag blev otjänlig redan för tre år sedan.
Så nu ska jag bara lösa korsord resten av eftermiddagen.
Jag var nämligen hos mamma igår och ryckte ut alla korsordsbilagor ur hennes tanttidningar.

För er som blev oroliga över min amatöroperation igår kan jag rapportera att såret ser fint ut. Det har inte blött mer och det är inte rött runt om. Förmodligen blir det ett ärr där, men som sagt: det är ändå under bh-bandet så det kvittar ju.
Om 15-åringens kompis hämtat sig efter chocken när jag skrek vet jag dock inte. Stackarn. Det är som att det är precis han som är här varje gång vi gör nåt knäppt. 
 

Drömmen om ett eget sovrum...

Nä, jag vet inte om jag har nån sån dröm egentligen.
Men vissa nätter känns det som att det är lite väl fullt i sängen.
Som i natt.
Med både Freudan i fotändan och 23-kilos älghundbullterrier mellan mig och herr B.
Och en 9-åring.
Och en 4-åring.
Jaja. Visst kan man sparka ner hundarna och följa barnen tillbaka till sina egna sängar.
Men inte jag.
Och som man bäddar får man därför ligga.
Och på morgonkvisten när jag och 4-åringen tassade iväg till ett annat rum följde förstås hundarna också efter.
Aningen trött idag.
Men jag måste väl pallra mig till Hälsans, antar jag.
Medan någon där fortfarande kommer ihåg vem jag är.
Dagens outfit råkade än en gång bli enligt alla-färger-på-samma-gång-principen:
Turkost linne, spräcklig klänning, gröna byxor och ljuslila kofta.
Hehe.
Psykfallshumor.
Slänger man därtill in ett rött hår, knallröda kinder och blålila hudfärg så blir det ännu roligare.
Idag får jag sällskap av fina L.
Trevligt och samhällsnyttigt att samåka.
Plus att man lättare håller sig vaken då.

Herr B - kirurgen

I brist på annat spännande har herr B fått operera bort en leverfläck från min axel.
En sån där stor plupp som har irriterats av bh-bandet under många år.
12-åringen kom in i operationssalen (badrummet) med filmkameran i högsta hugg, men tydligen har jag gränser ändå för jag körde ut honom igen. Det kändes inte okej att en sån film skulle hamna på Youtube.
Rakblad, pincett och noll bedövning.
Tuff man ä.
Men efteråt skrek jag...
Jo, det blödde som tusan.
Och alunsiftet svider som tusan upphöjt till tio.
Men det funkade i alla fall.
Nu blöder det inte alls.
Om det här läker fint ska han få ta vårtan jag har på hakan också.

En ny hobby är ju inte fy skam, haha.