Ah, äntligen!

Men hallå!
Ser ni nåt nytt va, va, va?
Jepp: Nettan har en ny dator!
Fast-eh...
Bara för det så känner jag mig helt datoravgiftad och har ingenting att skriva.
Haha.
Jamen, det är väl fint att ha nyutrustad 15-åring att ärva en skabbig laptop av.
Istället för att lägga sjukpenningen på en ny, menar jag.
Good enough tills vidare. Trots att den saknar en massa pixlar. Men då har jag å andra sidan nåt att skylla på när mina slarviga skrivfel hopar sig.
15-åringen själv sitter som en pösmunk och jäser ute i bunkern.
Ny speldator och en skärm på hela 27 tum gör honom värst av alla i kompiskretsen.
Vet ni, jag tycker ju att pengar är världsligt och bryr mig inte ett dugg om inkomster.
Som jag brukar tjata om ibland.
Men däremot bryr jag mig när våra surt förvärvade små slantar räcker till i-landslyx gång på gång.
Det är fantastiskt att jag kan ge mina barn det jag aldrig fick.
Inte för att datorerna var så eftersträvansvärda när jag växte upp.
Jag minns att brorsan fick en gammal (redan då) Commodore 64 då det begav sig, men jag har en stark känsla att det var lite si och så med internetuppkopplingen på det tidiga 80-talet.
Nä. Det är inte alltid de stora inkomsterna som gör att man har råd - utan som det heter: rätt prioriteringar.
Som att köpa vin i box istället för på flaska, haha.
Nej, jag ska inte skoja.
Men begagnad slalomutrustning är förstås tusen gånger bättre än den obefintliga jag hade.
Och inte behöver man dyra skridskor för att barnen ska spela hockey.
För övrigt är det både roligt och enkelt att handla precis alla kläder till hela familjen på tokrea utan att man för den skull ser ut som en tok (nåja).
Och vem behöver en rasren irländsk varghund efter meriterade föräldrar när man kan få en egenproducerad bastard helt gratis?
Jo. Jag tycker att sjukpenningen räcker långt.
Jag har inte råd att resa eller ha en ny bil. Inte heller har jag råd att gå på krogen eller köpa smycken. Men eftersom jag ändå inte vill nåt av det har jag faktiskt råd med en 27-tums dataskärm.