Being Human

Jo.
Som sagt.
Jag bor ju med en sann cineast.
Helst filmer och tv-serier när jag egentligen vill se sport och dokumentärer.
Man kan inte säga att vi direkt har samma smak.
Men det är också så här:
Att några avsnitt på raken av vilken urbota serie det än må vara är rätt så hjärnavstängande.
Som att ta en näve Sobril och bara flyta ut i tv-soffan.

Just nu har vi fastnat i en brittisk serie som heter 
Being Human.
Och den är faktiskt inte så dum.
Håll i er nu när jag beskriver handlingen:
En kvinna som spökar i huset som var hennes innan hon dog får nya hyresgäster....
En varulv och en drygt hundraårig vampyr.
Varulven är rätt så nyomvänd och brottas med sitt nya jag.
Vampyren brottas med sin blodtörst och sina gamla illdåd.
Spöket brottas med hur hon dog och varför hon är kvar i huset.
Och det händer saker hela tiden!
Kärlek, mord, vampyrkrig, monsterjägare, ruttnande spöken, tillökning(!), varulvar som jagar vampyrer.
Ja. Bland en hel massa annat.
Nä, inte ens jag hinner ha ångest när jag sitter och ser på sånt.
Jag vet att det finns en amerikansk variant av serien också. Men det är förstås inte att tänka på. Brittiska produktioner är verkligen da shit.