Sent igår kväll när jag var ute med hundarna såg jag en fallande stjärna.
Oooooo, fort - önska nåt!
Vilket var lättare sagt än gjort. Hjärnsläppt som jag är fick jag inte in någon annan tanke i skallen än att jag ville att det här med en eventuell Ruff-valp skulle falla på plats.
Hehe, Be careful of what you wish for liksom.
Som om jag vill uppfostra ännu en valp. Nå, eller vill och vill...kan och kan...borde och borde.
Vi får väl se om jag straffas med att önskan inte går i uppfyllelse eller om den faktiskt gör det.
Nämen...Jag hade väl kunnat önska osvält till hela Afrika, fungerande antimobbningsprogram till världens alla skolor, botemedel till cancer eller en ny stadsminister med ett rödklappande hjärta. Eller åtminstone en fungerande tillvaro åt mig själv.
Idag har jag försökt navigera i svallvågorna efter IKEA-trippen. Lättare sagt än gjort. För om man skruvar ihop en möbel till 14-åringens rum och flyttar hans gamla till 11-åringens som i sin tur får över en möbel som mödosamt släpas till 8-åringens rum och sedan kånkar ner hans gamla till 5-åringen betyder ju det att 3-åringen får ett rum belamrat med allsköns bråte.
Just nu duschar jag Duplo i en tvättsäck av nät. En av alla de otänkbara svallvågor som följer med. Det ser ut som skrutt här. Ruttet äppelskrutt. I min borg av ordning. Nä, fy Fabian Bengtsson. Det är inte roligt. Särskilt inte med tanke på att jag ska göra smörgåstårtor åt ett helt kompani imorgon. Inför 14-åringens kalas i övermorgon.
Vicken lördagkväll asså...Men den sociala luften gick ur mig redan igår då ungarna hade besök både från när och fjärran. 11-åringen hade förresten inte mindre än fyra compadres här. Idag har det varit lugnare. Mycket beroende på att unge herr Ubersocial befinner sig fyra mil härifrån. Men också för att herr B har skjutsat runt de andra idag. 8-åringen har bland annat köpt nya skor. En muta för att han skulle gå med på att klippa sig. Nog för att han hade fått nya vårskor ändå, men det man inte vet mår man inte illa av. Han är helnöjd. Warp är Stadiums bästa märke. Billigt och coooolt. Och roligt att far och son kunde bonda över en liten shoppinggrej.
Nä, dags att skaka av Duplot i duschen och fortsätta med resten. Det är såna här gånger man märker hur mycket barngrejs man har. Men det är bra. Det får bli ett fint lockrop för farmor att ta till när grabbarna får egna barn.
bild
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
Sjukidentitet kontra Friskidentitet
Ah, ett av mina överdrivet ofta återkommande ämnen, haha.
Men ni vet....en snörlång (hur långt är ett snöre?)(nä, jag menar det) brottningsmatch:
När är man så lite frisk att man är sjuk...
Och när har man blivit det där snäppet mindre sjuk att man kan kalla sig frisk?
Något jag enligt konstens alla matematiska regler och andragradare hit och dit försöker klura på dagarna i ända.
Vilket naturligtvis brukar sluta med en statistisk säkerställd slutsats att jag trots allt fortfarande är sjukare än jag är frisk.
Men...
Idag sa min terapeut (en rätt klantig sak):
- Jamen vad bra! Om du sov hela måndag förmiddag och sedan kände dig piggare betyder ju det att du börjar fungera som folk gör mest.
Som folk gör mest...
Ja, jag skulle skulle behöva tona ner ända till tondöv om jag sa att jag inte grubblat på det sedan ettiden idag.
Fungerar som folk gör mest...
Gör jag det?
Gör jag inte det?
Är jag på väg dit?
Är jag inte det?
Varför?
Varför inte?
En gång gör ingen gång förstås. Men två gånger...tre gånger...fyra gånger...
Ja, hur många gånger ska till???
Jag kämpar med näbbar och klor emot en sjukidentitet så långt att det naturligtvis inte är friskt.
Jag vet, JAG VET, JAG VET!
Men igen då:
Vem fan vill vara sjuk!
Fast-eh: så länge jag kämpar emot det och inte tillåter mig att landa i faktum kan jag heller inte påbörja klättringen tillbaka.
Istället går min tillvaro ut på att ta tillvara på de små smulor av friskhet som inte ens med bästa vilja i världen kan kallas för bröd.
Vilket tar en oexisterande energireserv i anspråk.
Vilket förmodligen gör mig sjukare i längden och därmed motverkar sitt syfte helt och hållet.
Jag krälar mig baklänges till utvecklingssamtal, till fikaträffar med kompisar, till rehabilitering, till bjudmiddagar, till skjutsning hit och dit, till städning och varierade och hälsosamma middagar åt familjen, till att hjälpa de som har det värre, till...
Normalitet(!).
I en onormal situation.
En sjuksituation.
Nå. Ett friskhetstecken!, ropar omgivningen. Om nästan allt. I halvfalsk falsett. För att de hoppas och vill.
Kanske som terapeuten.
Som efter mitt skruvade/sjuka/trasiga/trötta/sluta babbel två gånger i veckan i ett års tid fortfarande hoppas...
Att jag kan vila mig i form.
Så det är väl bara att hoppas att hon hoppas rätt.
Men ni vet....en snörlång (hur långt är ett snöre?)(nä, jag menar det) brottningsmatch:
När är man så lite frisk att man är sjuk...
Och när har man blivit det där snäppet mindre sjuk att man kan kalla sig frisk?
Något jag enligt konstens alla matematiska regler och andragradare hit och dit försöker klura på dagarna i ända.
Vilket naturligtvis brukar sluta med en statistisk säkerställd slutsats att jag trots allt fortfarande är sjukare än jag är frisk.
Men...
Idag sa min terapeut (en rätt klantig sak):
- Jamen vad bra! Om du sov hela måndag förmiddag och sedan kände dig piggare betyder ju det att du börjar fungera som folk gör mest.
Som folk gör mest...
Ja, jag skulle skulle behöva tona ner ända till tondöv om jag sa att jag inte grubblat på det sedan ettiden idag.
Fungerar som folk gör mest...
Gör jag det?
Gör jag inte det?
Är jag på väg dit?
Är jag inte det?
Varför?
Varför inte?
En gång gör ingen gång förstås. Men två gånger...tre gånger...fyra gånger...
Ja, hur många gånger ska till???
Jag kämpar med näbbar och klor emot en sjukidentitet så långt att det naturligtvis inte är friskt.
Jag vet, JAG VET, JAG VET!
Men igen då:
Vem fan vill vara sjuk!
Fast-eh: så länge jag kämpar emot det och inte tillåter mig att landa i faktum kan jag heller inte påbörja klättringen tillbaka.
Istället går min tillvaro ut på att ta tillvara på de små smulor av friskhet som inte ens med bästa vilja i världen kan kallas för bröd.
Vilket tar en oexisterande energireserv i anspråk.
Vilket förmodligen gör mig sjukare i längden och därmed motverkar sitt syfte helt och hållet.
Jag krälar mig baklänges till utvecklingssamtal, till fikaträffar med kompisar, till rehabilitering, till bjudmiddagar, till skjutsning hit och dit, till städning och varierade och hälsosamma middagar åt familjen, till att hjälpa de som har det värre, till...
Normalitet(!).
I en onormal situation.
En sjuksituation.
Nå. Ett friskhetstecken!, ropar omgivningen. Om nästan allt. I halvfalsk falsett. För att de hoppas och vill.
Kanske som terapeuten.
Som efter mitt skruvade/sjuka/trasiga/trötta/sluta babbel två gånger i veckan i ett års tid fortfarande hoppas...
Att jag kan vila mig i form.
Så det är väl bara att hoppas att hon hoppas rätt.
TGIF
Nämen jag skojar bara. Med rubriken alltså. Det räcker ju att gå in och läsa den arton miljoner gånger på fejjan varje fredag.
Icke att förglömma så är fredag min mest arbetssamma veckodag dessutom. I alla fall om man räknar Hälsans Trädgård och Terapi som arbete. Vilket jag gör. För att inte tala om vilket heltidsarbete det är att gå omkring och må råtta över att inte orka vara på sitt riktiga jobb. Eller mitt "gamla" jobb, som barnen säger. De verkar tvivla starkt på att det finns kvar. Ungar är smarta.
Herr B får också sina fiskar varma idag. Han ska nämligen fira sin sista sjukskrivningsdag med att skruva ihop resten av IKEA-grejerna. Hoppas bara att det ser skapligt ut här när jag kommer hem i eftermiddag. Hehe, hoppas kan man ju alltid.
Nä hörrni. Jag vet inte ens varför jag öppnade laptopen nu. Places to go, people to see och allt det där. Antagligen var det bara ett svepskäl för att försöka slippa kamma igenom mitt nytvättade problemhår.
PS! Missa inte slutspelshockeyn ikväll. Den förra rysaren gick med sina sex perioder till historien som den tredje längsta slutspelsmatchen ever. Men ikväll vinner SAIK under ordinarie matchtid. På knockout.
Icke att förglömma så är fredag min mest arbetssamma veckodag dessutom. I alla fall om man räknar Hälsans Trädgård och Terapi som arbete. Vilket jag gör. För att inte tala om vilket heltidsarbete det är att gå omkring och må råtta över att inte orka vara på sitt riktiga jobb. Eller mitt "gamla" jobb, som barnen säger. De verkar tvivla starkt på att det finns kvar. Ungar är smarta.
Herr B får också sina fiskar varma idag. Han ska nämligen fira sin sista sjukskrivningsdag med att skruva ihop resten av IKEA-grejerna. Hoppas bara att det ser skapligt ut här när jag kommer hem i eftermiddag. Hehe, hoppas kan man ju alltid.
Nä hörrni. Jag vet inte ens varför jag öppnade laptopen nu. Places to go, people to see och allt det där. Antagligen var det bara ett svepskäl för att försöka slippa kamma igenom mitt nytvättade problemhår.
PS! Missa inte slutspelshockeyn ikväll. Den förra rysaren gick med sina sex perioder till historien som den tredje längsta slutspelsmatchen ever. Men ikväll vinner SAIK under ordinarie matchtid. På knockout.
torsdag 29 mars 2012
Drömläge eller mardrömläge?
Jag vet att jag ibland återkommer till min aversion mot tacksamhet.
Påtvingad tacksamhet alltså. Krävd. Inte den äkta varianten.
Men jag vet inte om jag någonsin skrivit om varför jag känner så...?
Tja, man kan väl räkna ut med lilltån kanske att jag själv förväntats vara så in i håvete tacksam över skruvade och rent felaktiga saker under under min uppväxt kanske.
Tacksam = snäll, tyst, inte synas, inte höras, vara överdrivet artig, vuxen, och när som helst finna mig att det fanns hållhakar att utnyttja denna tacksamhet om och om igen för att styra mig åt vissa håll.
Hårt?
You bet!
Och det är därför det är så viktigt för för mig att aldrig förvänta mig någonting tillbaka av människor jag försöker vara trevlig mot, hjälpa eller lägga ner energi eller pengar på.
In absurdum, förstås. För återigen: njä, det där med balans är inte riktigt min grej.
Senaste månaden har min uppväxt än en gång kommit i kapp mig och bitit mig i arslet.
På grund av att jag fått ett rätt så tjockt kuvert med sedlar i gåva.
För många andra med ett mer okomplicerat förhållande till fådda pengar hade det säkert varit kul att stoppa in dem i olika hål och kanske till och med unna sig själva en liten guldkant.
Men jag...
Ja, jag stack huvudet i sanden. Stoppade undan pengarna och låtsades som om de inte fanns. För att slippa vara tacksam. För att slippa förvandlas till någon jag inte vill vara. För att slippa känna att omöjligheten att leva upp till att betala tillbaka. För att slippa skuldbeläggas. För att slippa den obehagliga tanken på att en person som gjort mig så illa hade hjälpt mig. För att slippa tillverka IOU-lappar.
Men out of sight är sällan out of mind, förstås.
Så problemet växte mig till slut över huvudet. Jag hittade verkligen ingen lösning där jag skulle kunna gå ur situationen med mig själv i behåll.
Ända tills...
Jag kom på att 3-åringen skulle få en ny säng, 11-åringen en bäddfåtölj till övernattande kompisar, 8-åringen ett större skrivbord, 14-åringen en tjock bäddmadrass, 5-åringen mer förvaring, jag själv en ny taklampa i "mitt" rum (biblioteket) och herr B får hur många varmkorvar med bröd han vill.
Så. Slut pengar. Slut grubbel. Slut dåligt samvete. Och så kan man bara säga i förbigående att man fördelat pengarna mellan barnen när frågan kommer upp. Skickat tacksamhetsfrågan ett snäpp nedåt i generationsstegen, om man så vill.
Eller?
Nå. Vi får väl se. Barnen ska i alla fall inte behöva vara tacksamma mot MIG ;)
Bussen styr hur som helst mot Haparanda och IKEA om en kvart.
Påtvingad tacksamhet alltså. Krävd. Inte den äkta varianten.
Men jag vet inte om jag någonsin skrivit om varför jag känner så...?
Tja, man kan väl räkna ut med lilltån kanske att jag själv förväntats vara så in i håvete tacksam över skruvade och rent felaktiga saker under under min uppväxt kanske.
Tacksam = snäll, tyst, inte synas, inte höras, vara överdrivet artig, vuxen, och när som helst finna mig att det fanns hållhakar att utnyttja denna tacksamhet om och om igen för att styra mig åt vissa håll.
Hårt?
You bet!
Och det är därför det är så viktigt för för mig att aldrig förvänta mig någonting tillbaka av människor jag försöker vara trevlig mot, hjälpa eller lägga ner energi eller pengar på.
In absurdum, förstås. För återigen: njä, det där med balans är inte riktigt min grej.
Senaste månaden har min uppväxt än en gång kommit i kapp mig och bitit mig i arslet.
På grund av att jag fått ett rätt så tjockt kuvert med sedlar i gåva.
För många andra med ett mer okomplicerat förhållande till fådda pengar hade det säkert varit kul att stoppa in dem i olika hål och kanske till och med unna sig själva en liten guldkant.
Men jag...
Ja, jag stack huvudet i sanden. Stoppade undan pengarna och låtsades som om de inte fanns. För att slippa vara tacksam. För att slippa förvandlas till någon jag inte vill vara. För att slippa känna att omöjligheten att leva upp till att betala tillbaka. För att slippa skuldbeläggas. För att slippa den obehagliga tanken på att en person som gjort mig så illa hade hjälpt mig. För att slippa tillverka IOU-lappar.
Men out of sight är sällan out of mind, förstås.
Så problemet växte mig till slut över huvudet. Jag hittade verkligen ingen lösning där jag skulle kunna gå ur situationen med mig själv i behåll.
Ända tills...
Jag kom på att 3-åringen skulle få en ny säng, 11-åringen en bäddfåtölj till övernattande kompisar, 8-åringen ett större skrivbord, 14-åringen en tjock bäddmadrass, 5-åringen mer förvaring, jag själv en ny taklampa i "mitt" rum (biblioteket) och herr B får hur många varmkorvar med bröd han vill.
Så. Slut pengar. Slut grubbel. Slut dåligt samvete. Och så kan man bara säga i förbigående att man fördelat pengarna mellan barnen när frågan kommer upp. Skickat tacksamhetsfrågan ett snäpp nedåt i generationsstegen, om man så vill.
Eller?
Nå. Vi får väl se. Barnen ska i alla fall inte behöva vara tacksamma mot MIG ;)
Bussen styr hur som helst mot Haparanda och IKEA om en kvart.
tisdag 27 mars 2012
Allez hop!
Inte bara titeln på 14-åringens franskabok utan även våra käcka och uppmuntrande tillrop när det gäller pluggandet inför torsdagens prov.
Men det går lite halvtrögt.
För att ändå låta aaaningens positiv.
Franska är nämligen hans allra förhatligaste ämne. Så förhatligt att han "glömmer" både böcker och läxor och pluggar dubbelt så mycket historia och fysik istället.
Min plan att han skulle kunna dra nytta av en mamma som har sex års franskanötande i ryggen har efter snart tre år fortfarande inte fallit så väl ut.
You can lead a horse to water but you can´t make him drink.
Särskilt inte om hästen inte är kunskapstörstig på utrikisk grammatik.
I kväll blev jag desperat och lockade med en salamander om han skulle få C eller bättre på provet.
En omöjlighet, sa han och drog ner mungiporna samtidigt som han pluggade in hårdrock i öronen.
Då blev jag ännu mer desperat och sa att om han fick D eller sämre skulle HAN måsta köpa en salamander till MIG.
Äh, det är inte lätt att vara mamma.
Nu har han i alla fall gått och lagt sig. För att "plugga"...
Allez hop!
Men det går lite halvtrögt.
För att ändå låta aaaningens positiv.
Franska är nämligen hans allra förhatligaste ämne. Så förhatligt att han "glömmer" både böcker och läxor och pluggar dubbelt så mycket historia och fysik istället.
Min plan att han skulle kunna dra nytta av en mamma som har sex års franskanötande i ryggen har efter snart tre år fortfarande inte fallit så väl ut.
You can lead a horse to water but you can´t make him drink.
Särskilt inte om hästen inte är kunskapstörstig på utrikisk grammatik.
I kväll blev jag desperat och lockade med en salamander om han skulle få C eller bättre på provet.
En omöjlighet, sa han och drog ner mungiporna samtidigt som han pluggade in hårdrock i öronen.
Då blev jag ännu mer desperat och sa att om han fick D eller sämre skulle HAN måsta köpa en salamander till MIG.
Äh, det är inte lätt att vara mamma.
Nu har han i alla fall gått och lagt sig. För att "plugga"...
Allez hop!
måndag 26 mars 2012
Win some, lose some
Hockeyförlust!
Jag som hade tippat 4-1. Till hemmalaget alltså.
Nä fy bubblan, säger jag bara.
Men som plåster på såren fick jag just herr B att gå med på att åka till IKEA och köpa möbler till barnen på torsdag.
Så gick livet jämnt upp den här dagen ändå.
Jag som hade tippat 4-1. Till hemmalaget alltså.
Nä fy bubblan, säger jag bara.
Men som plåster på såren fick jag just herr B att gå med på att åka till IKEA och köpa möbler till barnen på torsdag.
Så gick livet jämnt upp den här dagen ändå.
Hellnight
Blev attackerad av gammal ohederlig Lagerkvist-ångest igår kväll.
Vilket i och för sig kunde kvitta eftersom jag ändå hade för ont i ryggen för att sova.
Vilket i och för sig kunde kvitta eftersom jag ändå hade för ont i örat för att ligga på min vanliga sida.
Vilket i och för sig kunde kvitta eftersom jag ändå vaggade upp och kräktes.
Ja. I urval.
Illamåendet kom av att jag tog herr B:s starka värktabletter. Jag har nämligen upptäckt att de kan funka mot ångest. Tydligen hade glömt att jag kräktes av dem även förra gången.
Det är länge sedan jag tog Sobril nu. Och tanken var att låta bli igår för att vara vid mina sinnens fulla bruk på Hälsans Trädgård idag. En plan som föll på eget grepp. Har istället sovit hela förmiddagen.
Måndagsdekadens när den är som värst.
Vilket gör att gammal ohederlig Lagerkvist-ångest attackerar igen.
Vilket i och för sig kan kvitta eftersom jag ändå är så ledsen och uppgiven att jag inte kan fungera.
Vilket i och för sig kan kvitta eftersom jag ändå har för ont i ryggen för dansa på bordet.
Vilket i och för sig kan kvitta eftersom jag fortfarande mår illa.
Vilket i och för sig kunde kvitta eftersom jag ändå hade för ont i ryggen för att sova.
Vilket i och för sig kunde kvitta eftersom jag ändå hade för ont i örat för att ligga på min vanliga sida.
Vilket i och för sig kunde kvitta eftersom jag ändå vaggade upp och kräktes.
Ja. I urval.
Illamåendet kom av att jag tog herr B:s starka värktabletter. Jag har nämligen upptäckt att de kan funka mot ångest. Tydligen hade glömt att jag kräktes av dem även förra gången.
Det är länge sedan jag tog Sobril nu. Och tanken var att låta bli igår för att vara vid mina sinnens fulla bruk på Hälsans Trädgård idag. En plan som föll på eget grepp. Har istället sovit hela förmiddagen.
Måndagsdekadens när den är som värst.
Vilket gör att gammal ohederlig Lagerkvist-ångest attackerar igen.
Vilket i och för sig kan kvitta eftersom jag ändå är så ledsen och uppgiven att jag inte kan fungera.
Vilket i och för sig kan kvitta eftersom jag ändå har för ont i ryggen för dansa på bordet.
Vilket i och för sig kan kvitta eftersom jag fortfarande mår illa.
söndag 25 mars 2012
Nejdå
Jag har ingen kris.
Har aldrig haft det faktiskt. Även om det är hysteriskt roligt att prata om ålder och så för det är alltid nån som reagerar med överdriven känslighet.
Äldre = bättre och klokare. Kanske visare till och med.
Förresten gör det djävulskt ont i örat nu.
Rätt åt mig.
Men jag är fin på andra ställen ändå.
Jag har nämligen klippt topparna på håret, tonat in det i exakt min vanliga nyans, färgat ögonfransarna och hörochhäpna: rakat benen.
Hårfärg från Rusta för 39 kr. Gammal(!) fransfärg och en slö engångshyfvel.
Det kan man ju vara värd.
Jag har även slickat insidan av en bag in box torr och fått i mig den sista slatten vin som huset hade att erbjuda.
Det kändes helt rätt att zzzzippa på medan hårinpackningen fick verka.
Fast nu måste ju tilläggas att jag inte haft en sådan egodag som det verkar. Jag och 5-åringen har gjort matteläxa, jag har hjälpt 3-åringen och 8-åringen att baka morotskaka, vi har varit ute i snön och instruerat två huliganer i slalomens grunder, jag har lagat ugnsstekt sik med ägg- och smörsås och så har jag torkat de vita väggarna i trappan rena från barnhandskladd.
Jojomensan.
Och så har jag köpt ett par små bord på loppis utan att själv vara där. De ska kapas till lagom höjd att ställa terrariet på inne under snedtaket på 11-åringens rum.
Nu ska jag mata Ozzy en sista gång innan han flyttar upp.
Kvällen är ung. Åtminstone om man glömt att ställa fram några av klockorna.
Har aldrig haft det faktiskt. Även om det är hysteriskt roligt att prata om ålder och så för det är alltid nån som reagerar med överdriven känslighet.
Äldre = bättre och klokare. Kanske visare till och med.
Förresten gör det djävulskt ont i örat nu.
Rätt åt mig.
Men jag är fin på andra ställen ändå.
Jag har nämligen klippt topparna på håret, tonat in det i exakt min vanliga nyans, färgat ögonfransarna och hörochhäpna: rakat benen.
Hårfärg från Rusta för 39 kr. Gammal(!) fransfärg och en slö engångshyfvel.
Det kan man ju vara värd.
Jag har även slickat insidan av en bag in box torr och fått i mig den sista slatten vin som huset hade att erbjuda.
Det kändes helt rätt att zzzzippa på medan hårinpackningen fick verka.
Fast nu måste ju tilläggas att jag inte haft en sådan egodag som det verkar. Jag och 5-åringen har gjort matteläxa, jag har hjälpt 3-åringen och 8-åringen att baka morotskaka, vi har varit ute i snön och instruerat två huliganer i slalomens grunder, jag har lagat ugnsstekt sik med ägg- och smörsås och så har jag torkat de vita väggarna i trappan rena från barnhandskladd.
Jojomensan.
Och så har jag köpt ett par små bord på loppis utan att själv vara där. De ska kapas till lagom höjd att ställa terrariet på inne under snedtaket på 11-åringens rum.
Nu ska jag mata Ozzy en sista gång innan han flyttar upp.
Kvällen är ung. Åtminstone om man glömt att ställa fram några av klockorna.
Kvällens slutord. Från en som alltid är seriös. Så dä så.
39-årskris?
På bokrean såg jag titeln "39-årskrisen". Men jag kände inte igen mig så jag lät bli att köpa boken.
Fast nu börjar jag undra...
Jag har ju utvecklat ett sånt intresse för mina örhängespluppar på sista tiden (se inlägg från förra veckan).
Kanske är det nån slags ålderskris som fick mig att trycka igenom en blingad trollslända genom mitt hål längst upp i örat - som varit oanvänt i över 20 år.
Snygg blev jag hur som helst.
Jäkligt ungdomlig, om jag får säga det själv.
(I alla fall om det röda blomkålsörat lugnar ner sig)
Fast nu börjar jag undra...
Jag har ju utvecklat ett sånt intresse för mina örhängespluppar på sista tiden (se inlägg från förra veckan).
Kanske är det nån slags ålderskris som fick mig att trycka igenom en blingad trollslända genom mitt hål längst upp i örat - som varit oanvänt i över 20 år.
Snygg blev jag hur som helst.
Jäkligt ungdomlig, om jag får säga det själv.
(I alla fall om det röda blomkålsörat lugnar ner sig)
Mellan syren och hägg
En härlig dag för att göra upp en brasa ute. Fast-eh...vedbo´n är bakom den mittersta dörren...
Bordet vid grillplatsen
Rabatten utanför köksfönstret
Vad är det de säger om Norrland? Nio månader vinter och tre månader dåligt sparkföre. Vet inte riktigt vad mars månad räknas som...
Tur man bor längs Norrlands Riviera i alla fall. Massor med soltimmar blir det.
Bob med cykelstyre.
Nåja. Det finns hopp om liv och vår även här.
Minnas tillbaka
Jag tyckte själv att det var en rolig rubrik. Har ni tänkt på så många ord man förstärker i onödan?
Jag menar, minnas kan man ju bara göra åt ett håll. Det är redan inbakat i själva ordet.
En sån här dag minns jag inga våfflor. Däremot minns jag min älskade momme extra mycket. Idag skulle hon ha fyllt 80 år. Hade hon och moffe bott kvar i sin lägenhet här i byn antar jag att jag hade hastat dit redan i morse för att rulla köttbullar till hela släkten. Eller nåt annat husmoderligt. Kanske hade hon till och med bjudit på sin specialitet: blod-leverpalt. Min momme var nämligen ett sånt där rekordeligt fruntimmer. Chosefri. Vi hade bokat samlingslokalen nere i källaren, dukat med pappersduk på rulle och helt vanligt porslin. Till efterrätt hade vi ätit sockerkaka med cocktailbär och grädde. Plus ett glas likör eller två som momme hade blivit lite fnissig av. Och så fram med gitarren för att sjunga Taube, Pärleporten, Internationalen och andra välkända visor som skulle klara sig bra på hennes tre ackord. Moffe hade berättat historier från när han skjutsade höjdare som chaufför i det militära. Kanske hade han också än en gång bjudit på godbiten när han tappade dasstunnan över sin pappa när han var barn. Barnen skulle vara mitt i smeten. Inget barnbord och ingen läggtid. Å, vi hade haft mysigt och trevligt!
Hm, undrar vad 80-åringen skulle uppskatta i present? Eftersom det är min fantasi här bestämmer jag rakt av att hon skulle vara pigg och kry, utan krämpor och med tanken i behåll. En upplevelse av nåt slag alltså...Jo, nu vet jag. Vi skulle allihop boka in oss på campingen dit momme och moffe brukade åka. En liten, enkel samling stugor vid en sjö och med fri tillgång till roddbåt. Där skulle vi sitta ute vid brasan och mysa. Och bara vara. Ja, med mommes gitarr och moffes berättarkonst förstås.
Men idag är det inte bara födelsedag utan även 26 år sedan momme somnade och aldrig mer gick att väcka. Hon fattas mig.
Jag menar, minnas kan man ju bara göra åt ett håll. Det är redan inbakat i själva ordet.
En sån här dag minns jag inga våfflor. Däremot minns jag min älskade momme extra mycket. Idag skulle hon ha fyllt 80 år. Hade hon och moffe bott kvar i sin lägenhet här i byn antar jag att jag hade hastat dit redan i morse för att rulla köttbullar till hela släkten. Eller nåt annat husmoderligt. Kanske hade hon till och med bjudit på sin specialitet: blod-leverpalt. Min momme var nämligen ett sånt där rekordeligt fruntimmer. Chosefri. Vi hade bokat samlingslokalen nere i källaren, dukat med pappersduk på rulle och helt vanligt porslin. Till efterrätt hade vi ätit sockerkaka med cocktailbär och grädde. Plus ett glas likör eller två som momme hade blivit lite fnissig av. Och så fram med gitarren för att sjunga Taube, Pärleporten, Internationalen och andra välkända visor som skulle klara sig bra på hennes tre ackord. Moffe hade berättat historier från när han skjutsade höjdare som chaufför i det militära. Kanske hade han också än en gång bjudit på godbiten när han tappade dasstunnan över sin pappa när han var barn. Barnen skulle vara mitt i smeten. Inget barnbord och ingen läggtid. Å, vi hade haft mysigt och trevligt!
Hm, undrar vad 80-åringen skulle uppskatta i present? Eftersom det är min fantasi här bestämmer jag rakt av att hon skulle vara pigg och kry, utan krämpor och med tanken i behåll. En upplevelse av nåt slag alltså...Jo, nu vet jag. Vi skulle allihop boka in oss på campingen dit momme och moffe brukade åka. En liten, enkel samling stugor vid en sjö och med fri tillgång till roddbåt. Där skulle vi sitta ute vid brasan och mysa. Och bara vara. Ja, med mommes gitarr och moffes berättarkonst förstås.
Men idag är det inte bara födelsedag utan även 26 år sedan momme somnade och aldrig mer gick att väcka. Hon fattas mig.
Momme, mamma, momme-momme åsså jag.
Antagligen från början av 1974. Momme är alltså 42, mamma är nästan 20, momme-momme är knappa 70 och lilla jag ska fylla 1. Tragiskt nog blev momme-momme överkörd av en lastbil samma år. Det hade varit kul att känna henne. Hon var också ett rekordeligt fruntimmer. Som jämt målade om köket. Och gick till grannen för att dricka grogg. För hemma drack man icke ;)
Antagligen från början av 1974. Momme är alltså 42, mamma är nästan 20, momme-momme är knappa 70 och lilla jag ska fylla 1. Tragiskt nog blev momme-momme överkörd av en lastbil samma år. Det hade varit kul att känna henne. Hon var också ett rekordeligt fruntimmer. Som jämt målade om köket. Och gick till grannen för att dricka grogg. För hemma drack man icke ;)
lördag 24 mars 2012
Förlegat?
I sann depressionsanda begraver jag mig i diverse tv-program så fort jag kommer åt fjärrkontrollen.
Och inte såna där program som "alla andra" ser heller. Typ Desperate Housewifes, Magnum, Onedinlinjen eller vad det nu är "alla andra ser".
Förresten säger min terapeut att de där "alla andra" jag brukar hänvisa till inte ens finns. Ungefär som "Medelsvensson" kanske. Eller så kanske hon bara försöker stävja mina hallucinationer.
Nå, nu kom jag bort ifrån ämnet. Sorry.
Jag har vid ett flertal gånger - via Minnenas Television och annat - lagt märke till ett återkommande ord som förr ofta användes för att beskriva personers karaktär:
Generös.
Smaka på det...
Visst är det vackert?
Positivt. Allomfattande. Rekordeligt.
Och i så många olika avseenden. Det kunde handla om att man bjöd på sig själv, sin tid, sin kunskap, sin humor, sina pengar eller att man helt enkelt var en riktig hedersknyffel rätt igenom.
Jag började fundera på när jag senast använde ordet generös själv...
Jag känner många människor som är trevliga, gulliga, fina, rara, snälla (jo, det är faktiskt positivt), glada, roliga, givmilda, inbjudande, empatiska, sympatiska, karismatiska och alla andra -atiska som finns.
Men är folk verkligen generösa nu för tiden?
För en stund sedan dök ordet faktiskt upp i en nutida film. En sliskig amerikansk bröllopsfilm med ett fluff-fluffigt happy ending, i och för sig. En nog så förlegad genre också, i och för sig. Men det var hur som helst vackert att höra den tårögda brudgummen beskriva sin marängbrud just som generös.
Bröllopsscenen var la grande finale i filmen och både 5-åringen och 3-åringen satt helt andäktiga som klistrade framför rutan. Av naturliga anledningar gled samtalet in på när jag och herr B gifte oss. I samband med 5-åringens dop när han var 3½ månad ung och då lillebror inte ens var påtänkt. Så för att få dem att känna sig lite delaktiga plockade vi fram klänningen jag bar. En skir off-white spetsklänning i dubbla lager...
I storlek 36. Inte för att jag var så dum att jag försökte prova den nu - för vi kunde väl alla se att den såg ut som en kroppsstrumpa i minsta storleken. Usch, dessutom minns jag att jag vägde mer än någonsin när jag bar den.
Fast vid närmare eftertanke....Så hade väl just ordet generös legat nära till hands om jag ålat mig in i den. Även om ordets positiva klang förmodligen hade avtonat något när det hade varit kroppshyddan som åsyftats.
Jag gick i alla fall raskt vidare till att entusiastiskt vilja visa filmen från bröllopet. Med klänningen ihop med sin rätta kropp. Men då hade småtrollens bröllopsyra gått över. 3-åringen brast i gråt och skrek:
- Nääää! Jag vill ju se Smurfarna i stället!
Och inte såna där program som "alla andra" ser heller. Typ Desperate Housewifes, Magnum, Onedinlinjen eller vad det nu är "alla andra ser".
Förresten säger min terapeut att de där "alla andra" jag brukar hänvisa till inte ens finns. Ungefär som "Medelsvensson" kanske. Eller så kanske hon bara försöker stävja mina hallucinationer.
Nå, nu kom jag bort ifrån ämnet. Sorry.
Jag har vid ett flertal gånger - via Minnenas Television och annat - lagt märke till ett återkommande ord som förr ofta användes för att beskriva personers karaktär:
Generös.
Smaka på det...
Visst är det vackert?
Positivt. Allomfattande. Rekordeligt.
Och i så många olika avseenden. Det kunde handla om att man bjöd på sig själv, sin tid, sin kunskap, sin humor, sina pengar eller att man helt enkelt var en riktig hedersknyffel rätt igenom.
Jag började fundera på när jag senast använde ordet generös själv...
Jag känner många människor som är trevliga, gulliga, fina, rara, snälla (jo, det är faktiskt positivt), glada, roliga, givmilda, inbjudande, empatiska, sympatiska, karismatiska och alla andra -atiska som finns.
Men är folk verkligen generösa nu för tiden?
För en stund sedan dök ordet faktiskt upp i en nutida film. En sliskig amerikansk bröllopsfilm med ett fluff-fluffigt happy ending, i och för sig. En nog så förlegad genre också, i och för sig. Men det var hur som helst vackert att höra den tårögda brudgummen beskriva sin marängbrud just som generös.
Bröllopsscenen var la grande finale i filmen och både 5-åringen och 3-åringen satt helt andäktiga som klistrade framför rutan. Av naturliga anledningar gled samtalet in på när jag och herr B gifte oss. I samband med 5-åringens dop när han var 3½ månad ung och då lillebror inte ens var påtänkt. Så för att få dem att känna sig lite delaktiga plockade vi fram klänningen jag bar. En skir off-white spetsklänning i dubbla lager...
I storlek 36. Inte för att jag var så dum att jag försökte prova den nu - för vi kunde väl alla se att den såg ut som en kroppsstrumpa i minsta storleken. Usch, dessutom minns jag att jag vägde mer än någonsin när jag bar den.
Fast vid närmare eftertanke....Så hade väl just ordet generös legat nära till hands om jag ålat mig in i den. Även om ordets positiva klang förmodligen hade avtonat något när det hade varit kroppshyddan som åsyftats.
Jag gick i alla fall raskt vidare till att entusiastiskt vilja visa filmen från bröllopet. Med klänningen ihop med sin rätta kropp. Men då hade småtrollens bröllopsyra gått över. 3-åringen brast i gråt och skrek:
- Nääää! Jag vill ju se Smurfarna i stället!
fredag 23 mars 2012
Rutschkanedag
5-åringen slog upp ögonen direkt jag satte mig upp i sängen i morse.
- Idag ska jag ha långkalsonger!
- Men varför det??
- För då glider jag bättre i tigerruschelkanan!
Jepp. Vi ska på Leos Lekland i eftermiddag. Ett stort äventyr.
Fördelen med att ha en niositsig buss är också att precis alla som vill kan ha med sig en kompis.
Själv ska jag ha med mig öronproppar.
Och fika till hela storfamiljen. Trots att jag hört att man inte får ta med eget fika. Men det struntar jag högaktningsfullt i. Inte betalar jag dyra pengar för att sju ungar ska lämna hälften.
Men först ska jag till Hälsans Trädgård. Jag och E ska ta loss alla våra cementprojekt ur formarna. Det blir spännande.
Lika spännande blir det väl att se reaktionerna när jag värmer min matlåda med gratinerad blomkål. Till och med jag som är riktig blomkålsfantast kan ju känna att det luktar apa.
Nå. Dags att klä sig kanske. Få se om jag hittar nåt som är rutschkanevänligt.
- Idag ska jag ha långkalsonger!
- Men varför det??
- För då glider jag bättre i tigerruschelkanan!
Jepp. Vi ska på Leos Lekland i eftermiddag. Ett stort äventyr.
Fördelen med att ha en niositsig buss är också att precis alla som vill kan ha med sig en kompis.
Själv ska jag ha med mig öronproppar.
Och fika till hela storfamiljen. Trots att jag hört att man inte får ta med eget fika. Men det struntar jag högaktningsfullt i. Inte betalar jag dyra pengar för att sju ungar ska lämna hälften.
Men först ska jag till Hälsans Trädgård. Jag och E ska ta loss alla våra cementprojekt ur formarna. Det blir spännande.
Lika spännande blir det väl att se reaktionerna när jag värmer min matlåda med gratinerad blomkål. Till och med jag som är riktig blomkålsfantast kan ju känna att det luktar apa.
Nå. Dags att klä sig kanske. Få se om jag hittar nåt som är rutschkanevänligt.
onsdag 21 mars 2012
Onsdagsdekadens
En bisarr kombo kanske...
Men visst känns det vardagslyxigt att skölja ner en påse husvagnar med tutti-fruttismak med ett glas rött.
Särskilt som jag lagade Åke-Tråk till middag = Makaronipudding.
Nu var det ju bara jag som tyckte att maten var tråkig i och för sig. Det är en av herr B:s favoriter. Och 3-åringen satt mest och var arg över att makaronerna var VARMA. Resten var antingen icke närvarande eller arga för att deras pappa hämtat dem i grannbyn FÖRE innebandyn (inga namn).
Idag har jag fått mycket gjort:
Legat och dragit mig så länge att det stack i ögonen på dem som hade morgontider att passa,
Klätt mig(!),
Hälsat på gamle gode vännen herr M,
Haft celebert och oväntat besök av svärföräldrarna,
Tvättat (of course),
Fyllt en halv sopsäck med bråte från 5-åringens rum,
Dammtorkat,
Sett Bolibompa med småtrollen (med större behållning än de som är 33 resp 35 år yngre än mig),
Och inte minst skrivit en dikt.
Med nyfunnen självinsikt som ett spjut i ryggslutet ska jag därför göra precis exakt nada imorgon.
Alltså ickesanicke se dagen som en uppvärmning inför än större bravader.
Klok ja ä.
Nå. Ett besök på soptippen står i alla fall på schemat. Men det dör man ju inte av. Inte när man har makaronipudding i parti och minut att värma när man kommer hem.
Men visst känns det vardagslyxigt att skölja ner en påse husvagnar med tutti-fruttismak med ett glas rött.
Särskilt som jag lagade Åke-Tråk till middag = Makaronipudding.
Nu var det ju bara jag som tyckte att maten var tråkig i och för sig. Det är en av herr B:s favoriter. Och 3-åringen satt mest och var arg över att makaronerna var VARMA. Resten var antingen icke närvarande eller arga för att deras pappa hämtat dem i grannbyn FÖRE innebandyn (inga namn).
Idag har jag fått mycket gjort:
Legat och dragit mig så länge att det stack i ögonen på dem som hade morgontider att passa,
Klätt mig(!),
Hälsat på gamle gode vännen herr M,
Haft celebert och oväntat besök av svärföräldrarna,
Tvättat (of course),
Fyllt en halv sopsäck med bråte från 5-åringens rum,
Dammtorkat,
Sett Bolibompa med småtrollen (med större behållning än de som är 33 resp 35 år yngre än mig),
Och inte minst skrivit en dikt.
Med nyfunnen självinsikt som ett spjut i ryggslutet ska jag därför göra precis exakt nada imorgon.
Alltså ickesanicke se dagen som en uppvärmning inför än större bravader.
Klok ja ä.
Nå. Ett besök på soptippen står i alla fall på schemat. Men det dör man ju inte av. Inte när man har makaronipudding i parti och minut att värma när man kommer hem.
Provocerande
Tydligen provocerade det 14-åringen att jag låg kvar i sängen i morse.
Så därför gjorde jag som varje god mor skulle ha gjort:
Låg kvar extra länge.
Men till slut måste man förstås stiga upp, även om man är dagledig. Särskilt om man på eget bevåg bokat in en träff med vännen herr M redan på förmiddagen.
Vet ni förresten vad det sista jag tänkte på innan jag somnade igår var...? Nej, det är klart att ni inte vet. Det är därför jag tänker tala om det:
Att det är helt fantastiskt hur mycket kunskap det finns runt ikring oss, som bara väntar på att sugas upp. Bara man är öppen för det, vill säga.
Är det någonting som genomsyrat mitt liv så är det just nyfikenhet på att lära mig mer. Lära mig allt. Om allt. And beyond. Helst.
Och nu menar jag inte bara mina dryga 20 i skolan, utan kanske framför allt den guldgruva av oviktigt vetande som finns helt gratis vart man än vänder sig.
Igår lärde jag mig till exempel att det kan leva upp till 400 humlor i samma bo,
Att vandrande pinnar ömsar,
Att man kan trava ut ifrån och bojkotta en butik där expediten fräckt hävdar att en ring är nog liten för att passa i allas öron när man både visat och sagt att man har extremt små örsnibbar,
Att rökta räkor inte är gott,
Osv, osv.
Och det är naturligtvis inget som säger att jag ska lära mig mindre idag heller.
I livets skola.
Najs.
Ah, nu känner jag mig så uppåt att jag kanske stannar och köper blomjord på vägen hem. Efter ett par torftiga år är mina krukväxter verkligen värda lite omtanke. Kanske inte just idag, men att snubbla över en jordsäck i några veckor lär väl göra susen för initiativförmågan.
Vårdagjämning...nåja. En del snö har uppenbarligen kvar. Soligt och fint är det i alla fall. Och mina benjaminfikusar har slutat tappa blad. Nu har det vänt!
Så därför gjorde jag som varje god mor skulle ha gjort:
Låg kvar extra länge.
Men till slut måste man förstås stiga upp, även om man är dagledig. Särskilt om man på eget bevåg bokat in en träff med vännen herr M redan på förmiddagen.
Vet ni förresten vad det sista jag tänkte på innan jag somnade igår var...? Nej, det är klart att ni inte vet. Det är därför jag tänker tala om det:
Att det är helt fantastiskt hur mycket kunskap det finns runt ikring oss, som bara väntar på att sugas upp. Bara man är öppen för det, vill säga.
Är det någonting som genomsyrat mitt liv så är det just nyfikenhet på att lära mig mer. Lära mig allt. Om allt. And beyond. Helst.
Och nu menar jag inte bara mina dryga 20 i skolan, utan kanske framför allt den guldgruva av oviktigt vetande som finns helt gratis vart man än vänder sig.
Igår lärde jag mig till exempel att det kan leva upp till 400 humlor i samma bo,
Att vandrande pinnar ömsar,
Att man kan trava ut ifrån och bojkotta en butik där expediten fräckt hävdar att en ring är nog liten för att passa i allas öron när man både visat och sagt att man har extremt små örsnibbar,
Att rökta räkor inte är gott,
Osv, osv.
Och det är naturligtvis inget som säger att jag ska lära mig mindre idag heller.
I livets skola.
Najs.
Ah, nu känner jag mig så uppåt att jag kanske stannar och köper blomjord på vägen hem. Efter ett par torftiga år är mina krukväxter verkligen värda lite omtanke. Kanske inte just idag, men att snubbla över en jordsäck i några veckor lär väl göra susen för initiativförmågan.
Vårdagjämning...nåja. En del snö har uppenbarligen kvar. Soligt och fint är det i alla fall. Och mina benjaminfikusar har slutat tappa blad. Nu har det vänt!
tisdag 20 mars 2012
Hopp om livet
Jo, jag har mått bättre idag faktiskt.
Så bra att jag har besökt både bokrea och provhytt.
En alldeles ljuvlig klänning för ynka 50 kr och en trädgårdsbok jag snopet nog redan hade hemma i bokhyllan blev resultatet.
Och en liten näsring(!) till mitt översta hål i örat (24.50).
Herr B fick en lärarmässig stickad tröja och en nästan lärar-parodi-aktig stickad väst. 50 kr/plagget där med. Ett mycket acceptabelt och depressionsmotande pris.
Jag har även veckohandlat. Rubbet. Till och med helgsnarret och kött (entrecote, 79 kr) och grädde till fredagsmiddagen. Efter uppackningen stöp jag raklång i sängen, men det var ändå värt det. Sinnesfrid och duktighetspoäng får kosta nästan hur mycket som helst.
5-åringen fick en bok där huvudpersonen heter Holger, precis som han, och 3-åringen fick en bok av bästaste Pija Lindenbaum.
Hm. Herr B sitter bredvid mig och pratar i mobilen. "Röka långa Ritz hela vägen till banken". Konstigt samtal. Kanske pratar han om min förmåga att handla billigt, haha.
Apropå ingenting.
Slutspelshockey ikväll. En match SAIK vinner borta mot MODO med 4-2 och går därmed vidare till semifinal. Kom ihåg var ni hörde det först.
Hm. Det blir verkligen komprimerade inlägg nuförtiden. Mitt liv for dummies.
Så bra att jag har besökt både bokrea och provhytt.
En alldeles ljuvlig klänning för ynka 50 kr och en trädgårdsbok jag snopet nog redan hade hemma i bokhyllan blev resultatet.
Och en liten näsring(!) till mitt översta hål i örat (24.50).
Herr B fick en lärarmässig stickad tröja och en nästan lärar-parodi-aktig stickad väst. 50 kr/plagget där med. Ett mycket acceptabelt och depressionsmotande pris.
Jag har även veckohandlat. Rubbet. Till och med helgsnarret och kött (entrecote, 79 kr) och grädde till fredagsmiddagen. Efter uppackningen stöp jag raklång i sängen, men det var ändå värt det. Sinnesfrid och duktighetspoäng får kosta nästan hur mycket som helst.
5-åringen fick en bok där huvudpersonen heter Holger, precis som han, och 3-åringen fick en bok av bästaste Pija Lindenbaum.
Hm. Herr B sitter bredvid mig och pratar i mobilen. "Röka långa Ritz hela vägen till banken". Konstigt samtal. Kanske pratar han om min förmåga att handla billigt, haha.
Apropå ingenting.
Slutspelshockey ikväll. En match SAIK vinner borta mot MODO med 4-2 och går därmed vidare till semifinal. Kom ihåg var ni hörde det först.
Hm. Det blir verkligen komprimerade inlägg nuförtiden. Mitt liv for dummies.
Okej, jag erkänner...
Måhända har jag missat ett(?) eller annat(?) medicintillfälle senaste veckan.
Kanske är det därför jag mår flodhäst:
Yr, susande i skallen, illamående, näsblod, går varm-kall...
Andra rimliga förklaringar är klimakteriet, graviditet eller för mycket kaffe (låt det i så fall vara det sistnämnda, please).
Igår låg jag i alla fall hela kvällen. Och 3-åringen satt invid mig och klippte våfflor ur vartenda reklamblad.
Nu på morgonen känns det lite bättre faktiskt. Eller så vill jag bara att det ska vara så för att jag är så sugen på halva reapriset på Bokia.
Kanske är det därför jag mår flodhäst:
Yr, susande i skallen, illamående, näsblod, går varm-kall...
Andra rimliga förklaringar är klimakteriet, graviditet eller för mycket kaffe (låt det i så fall vara det sistnämnda, please).
Igår låg jag i alla fall hela kvällen. Och 3-åringen satt invid mig och klippte våfflor ur vartenda reklamblad.
Nu på morgonen känns det lite bättre faktiskt. Eller så vill jag bara att det ska vara så för att jag är så sugen på halva reapriset på Bokia.
måndag 19 mars 2012
My precious
Har ju haft en massa dataspelande grabbar här i helgen. Några av dem tog upp min dator redan i fredags och lämnade inte tillbaka den förrän sent igår - då de hittade den under ett berg av tomma chipspåsar, tomma läskflaskor och gamla bananskal. Och iiiiiinte riktigt i samma skick...
Hela laptopen är kladdig och chipssmulig, musen är trasig, allt går trögt och segt, och det värsta av allt:
De har varit inloggade på min fb-sida och lagt upp helt galna spellistor med Sean Banan.
Haha.
I brist på min bäste vän har jag tv-vintersportat. Säsongsavslutninghelg i både längd, alpint och skidskytte. Att det har varit kanonväder ute kvittar ju i såna lägen. Dessutom har jag mörkläggningsgardiner i tv-rummet. Nämen, jag skoooojar bara. Precis som alla andra får jag också hysteriskt dåligt samvete över att vara inne när vårsolens första strålar värmer in genom fönstren. Så....Nä, nu skojar jag visst igen. Jag får faktiskt inte ett dugg dåligt samvete. Särskilt inte när det är sport på tv.
Vi hade go´a vänner här över slutspelshockeyn på fredag kväll. Sedan har jag både gråtit en skvätt över André Myhrers fantastiska bäst-när-det-verkligen-gäller och totalsegern i slalomcupen, Anjas och Helenas sorti från makalösa karriärer och för all del när SAIK äntligen tvålade till det på papperet sämsta slutspelslaget i hockey och vann med uddamålet igår.
Det enda jag gjort på utefronten var att grilla hamburgare och steka fläskfilé ute på murikkan i lördags. Men gott så. Ungarna har faktiskt varit ute desto mer. Som vanligt hade vi en dator- och barnprogramfri dag igår. Att ha det en av helgdagarna + en av vardagarna är bland det bästa vi gjort. Först slåss de och kan inte hitta på nåt alls att göra men det löser sig rätt fort.
Idag är det Hälsans Trädgård. Hoppas att det är den fysiska hälsan som gäller för min rygg har nämligen låst sig igen. Jag trodde nämligen att jag var fit for fight att slarvigt och förstrött torka insidan av ETT fönster igår. Nu är det värre än förra veckan till och med.
Kanske borde jag och herr B ha bytt plats med varandra. Han har just åkt iväg mot Umeå och sin PT/sjukgymnast.
Jaja. Gnällgnäll. Osvosv. Det är ju inget nytt att jag känner mig som 100. Även om det är omvänt förhållande mellan kropp och själ nu för tiden.
I övrigt gäller det att hålla sig på mattan idag. Jag har nämligen registrerat att Bokia börjar med halva bokreapriset just idag. Grymt att göra det dagen före barnbidraget säger jag bara...
Hela laptopen är kladdig och chipssmulig, musen är trasig, allt går trögt och segt, och det värsta av allt:
De har varit inloggade på min fb-sida och lagt upp helt galna spellistor med Sean Banan.
Haha.
I brist på min bäste vän har jag tv-vintersportat. Säsongsavslutninghelg i både längd, alpint och skidskytte. Att det har varit kanonväder ute kvittar ju i såna lägen. Dessutom har jag mörkläggningsgardiner i tv-rummet. Nämen, jag skoooojar bara. Precis som alla andra får jag också hysteriskt dåligt samvete över att vara inne när vårsolens första strålar värmer in genom fönstren. Så....Nä, nu skojar jag visst igen. Jag får faktiskt inte ett dugg dåligt samvete. Särskilt inte när det är sport på tv.
Vi hade go´a vänner här över slutspelshockeyn på fredag kväll. Sedan har jag både gråtit en skvätt över André Myhrers fantastiska bäst-när-det-verkligen-gäller och totalsegern i slalomcupen, Anjas och Helenas sorti från makalösa karriärer och för all del när SAIK äntligen tvålade till det på papperet sämsta slutspelslaget i hockey och vann med uddamålet igår.
Det enda jag gjort på utefronten var att grilla hamburgare och steka fläskfilé ute på murikkan i lördags. Men gott så. Ungarna har faktiskt varit ute desto mer. Som vanligt hade vi en dator- och barnprogramfri dag igår. Att ha det en av helgdagarna + en av vardagarna är bland det bästa vi gjort. Först slåss de och kan inte hitta på nåt alls att göra men det löser sig rätt fort.
Idag är det Hälsans Trädgård. Hoppas att det är den fysiska hälsan som gäller för min rygg har nämligen låst sig igen. Jag trodde nämligen att jag var fit for fight att slarvigt och förstrött torka insidan av ETT fönster igår. Nu är det värre än förra veckan till och med.
Kanske borde jag och herr B ha bytt plats med varandra. Han har just åkt iväg mot Umeå och sin PT/sjukgymnast.
Jaja. Gnällgnäll. Osvosv. Det är ju inget nytt att jag känner mig som 100. Även om det är omvänt förhållande mellan kropp och själ nu för tiden.
I övrigt gäller det att hålla sig på mattan idag. Jag har nämligen registrerat att Bokia börjar med halva bokreapriset just idag. Grymt att göra det dagen före barnbidraget säger jag bara...
Jiiiiisus så brun jag blev i lördags!
fredag 16 mars 2012
Otid
"I tid och otid" säger man ju.
Vilket jag anser betyder ungefär samma sak som "titt som tätt". Gör man något i tid och otid gör man det ofta.
Att sätta o framför ord är i de flesta fall en norrländsk företeelse. Oftast för att markera något man inte gjort eller nåt man inte är. Och för att visa på ett motsatsförhållande.
Vilket rimligtvis också borde avses i uttrycket ovan. Att otid är motsatsen till tid?
Och eftersom vi är omringade av tiden hela tiden(!) funderar jag på är vad otid egentligen kan vara. Finns det verkligen utrymme även för o-tid?
Kan det vara samma sak som tidshål kanske? Väntetid som är för kort för att fyllas med nåt vettigt.
Eller är otid den tid man sover? Den tid man gör tråkiga saker? Då klockan stannat?
Det här måste genast undersökas.
Min man säger att vissa uttryck helt enkelt bara är cigarrer ibland. Och så himlar han med ögonen.
Men så lätt är sällan livet.
Vet vi inte varför vi säger som vi säger kan vi ju inte fortsätta säga dem.
Det vore som att gå omkring och prata mandarin utan att inte förstå ett enda ord.
Så däää så.
Ah,nu tror jag att jag fattar vad den där otiden är. Det är när man gör rätt saker fast i fel proportioner.
Städar garderober mitt i nätterna...
Sorterar i kökslådorna i flera dagar...
Köper lådvis med presenter till andra när man egentligen behöver en bh till sig själv...
Ha. Jag kanske inte alls är manisk.
Bara råkar göra saker i otid istället för i tid. Det kan väl ändå inte vara en diagnos ;)
Nå. Färdigsvamlat.
Nu tar jag helg. Jag gjorde en kortdag på Hälsans Trädgård + att terapeuten är borta i eftermiddag. Skööönt!
Idag har jag och fina E varit i betongverksta´n och tillverkat allt från påskägg till små hjärtan (förstås). Vi råkade nämligen blanda till alldeles för mycket betong. Men vi hade roligt. Inte för att jag tänker tala om för 11-åringen vad vi geggat med. Han tycker ju redan att jag går på dagis och dessutom lär jag förstås få pikar för min fula ståltrådstrollslända jag tog hem idag så...
Jag är supertrött. Men uppåt ändå liksom. På hemvägen stannade jag och köpte en blomma till herr B. En rosa gerbera kan han ju vara värd som står ut med mig.
Jag ska försöka hålla mig vaken i eftermiddag och göra lite nytta. Städa terrariet och helsteka fläskfilé till exempel. Eventuellt sammanstrålar vi med vänner senare men det får hänga lite löst. Vi har ju slutspelshockey att ta hänsyn till också, haha.
Vad som sällan hänger löst nu för tiden är 11-åringens LAN-anade. Ikväll/natt ska han ha ett par kompisar här. Eller förresten hela helgen. Det har dessutom smittat av sig på 8-åringen. Men eftersom jag bestämt att han är för liten för att vara uppe hela natten med kompisar kommer hans polare imorgon bitti. De ska mörklägga hans rum, spela hela dagen och låtsas att det är natt. 14-åringen är INTE road över alla ungar som kommer. Hans planer för helgen sköts upp till nästa helg så nu vet han inte hur han ska fly.
Sjukt nog är det ÅTTA grader varmt här. Verkligen helsjukt i mitten av mars. Hundarna ligger ute i en snödriva och myser. Jag ska också släppa lös hönsen. Kanske booooorde man vara ute själv också. Vi får se. Tvärtemot de flesta andra blir jag ofta tvärdeppad när solen lyser. Allt blir så kravfyllt. Tacka vet jag att sitta inne i en dammig betongverkstad och gegga.
Alla utom en. Kanske stoppade jag den i fickan och tog hem...
Jag fastnade annars för den som ligger med tassarna i vädret. Livsnjutaren. Kolla lillen som ligger i mitten också. Söt som en sockerbit.
Vilket jag anser betyder ungefär samma sak som "titt som tätt". Gör man något i tid och otid gör man det ofta.
Att sätta o framför ord är i de flesta fall en norrländsk företeelse. Oftast för att markera något man inte gjort eller nåt man inte är. Och för att visa på ett motsatsförhållande.
Vilket rimligtvis också borde avses i uttrycket ovan. Att otid är motsatsen till tid?
Och eftersom vi är omringade av tiden hela tiden(!) funderar jag på är vad otid egentligen kan vara. Finns det verkligen utrymme även för o-tid?
Kan det vara samma sak som tidshål kanske? Väntetid som är för kort för att fyllas med nåt vettigt.
Eller är otid den tid man sover? Den tid man gör tråkiga saker? Då klockan stannat?
Det här måste genast undersökas.
Min man säger att vissa uttryck helt enkelt bara är cigarrer ibland. Och så himlar han med ögonen.
Men så lätt är sällan livet.
Vet vi inte varför vi säger som vi säger kan vi ju inte fortsätta säga dem.
Det vore som att gå omkring och prata mandarin utan att inte förstå ett enda ord.
Så däää så.
Ah,nu tror jag att jag fattar vad den där otiden är. Det är när man gör rätt saker fast i fel proportioner.
Städar garderober mitt i nätterna...
Sorterar i kökslådorna i flera dagar...
Köper lådvis med presenter till andra när man egentligen behöver en bh till sig själv...
Ha. Jag kanske inte alls är manisk.
Bara råkar göra saker i otid istället för i tid. Det kan väl ändå inte vara en diagnos ;)
Nå. Färdigsvamlat.
Nu tar jag helg. Jag gjorde en kortdag på Hälsans Trädgård + att terapeuten är borta i eftermiddag. Skööönt!
Idag har jag och fina E varit i betongverksta´n och tillverkat allt från påskägg till små hjärtan (förstås). Vi råkade nämligen blanda till alldeles för mycket betong. Men vi hade roligt. Inte för att jag tänker tala om för 11-åringen vad vi geggat med. Han tycker ju redan att jag går på dagis och dessutom lär jag förstås få pikar för min fula ståltrådstrollslända jag tog hem idag så...
Jag är supertrött. Men uppåt ändå liksom. På hemvägen stannade jag och köpte en blomma till herr B. En rosa gerbera kan han ju vara värd som står ut med mig.
Jag ska försöka hålla mig vaken i eftermiddag och göra lite nytta. Städa terrariet och helsteka fläskfilé till exempel. Eventuellt sammanstrålar vi med vänner senare men det får hänga lite löst. Vi har ju slutspelshockey att ta hänsyn till också, haha.
Vad som sällan hänger löst nu för tiden är 11-åringens LAN-anade. Ikväll/natt ska han ha ett par kompisar här. Eller förresten hela helgen. Det har dessutom smittat av sig på 8-åringen. Men eftersom jag bestämt att han är för liten för att vara uppe hela natten med kompisar kommer hans polare imorgon bitti. De ska mörklägga hans rum, spela hela dagen och låtsas att det är natt. 14-åringen är INTE road över alla ungar som kommer. Hans planer för helgen sköts upp till nästa helg så nu vet han inte hur han ska fly.
Sjukt nog är det ÅTTA grader varmt här. Verkligen helsjukt i mitten av mars. Hundarna ligger ute i en snödriva och myser. Jag ska också släppa lös hönsen. Kanske booooorde man vara ute själv också. Vi får se. Tvärtemot de flesta andra blir jag ofta tvärdeppad när solen lyser. Allt blir så kravfyllt. Tacka vet jag att sitta inne i en dammig betongverkstad och gegga.
Alla utom en. Kanske stoppade jag den i fickan och tog hem...
Jag fastnade annars för den som ligger med tassarna i vädret. Livsnjutaren. Kolla lillen som ligger i mitten också. Söt som en sockerbit.
torsdag 15 mars 2012
Valpar
Jag och herr B åkte till stan för att äta lunch idag.
Under tiden satt Ruff ute i sin lina.
Jag lovade honom en överraskning från la stada om han skötte sig.
Så när jag kom hem bjöd jag honom på en smarrig pizzakantfiesta.
Matsnål som han är såg jag inga problem med att han var lös under tiden.
Men givetvis dumpade han pizzan för att tjurrusa hem till sin älskade flickvän.
Så kom alltså ögonblicket jag fasat för, och medvetet skjutit upp för att slippa dratta dit:
Att åka dit och titta på valparna (och hämta Ruff förstås).
Ååååh, herregud!!! Det var det vackraste jag sett. Sju små "marsvin" som låg och snusade huller om buller. Alla i olika svart-brun-vit-fläckiga varianter. Vilket är lite lustigt eftersom både mamman och pappan är helvita.
Jag ville förstås ta hem allihop. Naturligtvis. Självklart. Eftersom jag saknar spärrar (sägs det).
Herr B var också med. Märkbart påverkad. Vill jag bara inflika. Ja, inte av alkohol då utan av hela bebissituationen.
Jag blev däremot lite besviken av att inte se Ruff i valparna. Mamman såg man tydligt däremot. Men det kan ju ändras.
Stolt farmor är jag hur som helst.
Under tiden satt Ruff ute i sin lina.
Jag lovade honom en överraskning från la stada om han skötte sig.
Så när jag kom hem bjöd jag honom på en smarrig pizzakantfiesta.
Matsnål som han är såg jag inga problem med att han var lös under tiden.
Men givetvis dumpade han pizzan för att tjurrusa hem till sin älskade flickvän.
Så kom alltså ögonblicket jag fasat för, och medvetet skjutit upp för att slippa dratta dit:
Att åka dit och titta på valparna (och hämta Ruff förstås).
Ååååh, herregud!!! Det var det vackraste jag sett. Sju små "marsvin" som låg och snusade huller om buller. Alla i olika svart-brun-vit-fläckiga varianter. Vilket är lite lustigt eftersom både mamman och pappan är helvita.
Jag ville förstås ta hem allihop. Naturligtvis. Självklart. Eftersom jag saknar spärrar (sägs det).
Herr B var också med. Märkbart påverkad. Vill jag bara inflika. Ja, inte av alkohol då utan av hela bebissituationen.
Jag blev däremot lite besviken av att inte se Ruff i valparna. Mamman såg man tydligt däremot. Men det kan ju ändras.
Stolt farmor är jag hur som helst.
onsdag 14 mars 2012
En ledig dag
Fast...eh...alla mina dagar är förstås mer eller mindre lediga nu för tiden.
Nå. Idag ska jag försöka vara ledig på det där energisamlande sättet. Något som är jättesvårt när man tömt sina egna batterier alldeles för mycket. Hur trevligt jag än har brukar det sluta med härdsmälta.
Fast slutar man försöka samla energi säger det sig själv att chanserna minskar drastiskt så jag kämpar(!) på.
Nu på förmiddagen ska jag hem till vännen S i grannbyn. Det ser jag fram emot. Det är så sällan man (läs:jag) kommer sig för.
Sedan är vi hembjudna till mamma på god köttsoppa till middag. Barnens favorit. Och rätt skönt att sätta sig vid dukat bord.
Dagen avslutas sedan hemma i tv-soffan där jag ska vråla fram SAIK till tredje raka vinsten mot MODO.
En ledig dag, med andra ord.
Skidloppet på dagis igår. Det är en härlig ålder när barnen tränar hemma, "vet" att de är världsbäst, tänker vinna loppet på dagis, och sedan ändå kommer hem som stolta tuppar med medaljerna kring sina små halsar och är mer än nöjda med att ALLA vann.
Nå. Idag ska jag försöka vara ledig på det där energisamlande sättet. Något som är jättesvårt när man tömt sina egna batterier alldeles för mycket. Hur trevligt jag än har brukar det sluta med härdsmälta.
Fast slutar man försöka samla energi säger det sig själv att chanserna minskar drastiskt så jag kämpar(!) på.
Nu på förmiddagen ska jag hem till vännen S i grannbyn. Det ser jag fram emot. Det är så sällan man (läs:jag) kommer sig för.
Sedan är vi hembjudna till mamma på god köttsoppa till middag. Barnens favorit. Och rätt skönt att sätta sig vid dukat bord.
Dagen avslutas sedan hemma i tv-soffan där jag ska vråla fram SAIK till tredje raka vinsten mot MODO.
En ledig dag, med andra ord.
Skidloppet på dagis igår. Det är en härlig ålder när barnen tränar hemma, "vet" att de är världsbäst, tänker vinna loppet på dagis, och sedan ändå kommer hem som stolta tuppar med medaljerna kring sina små halsar och är mer än nöjda med att ALLA vann.
tisdag 13 mars 2012
Karma
Förutom seriöst sovande och ännu mer seriösa försök att däremellan hålla ögonlocken någotsånär öppna och låtsas att jag har orkat lyssna på vad folk haft att säga har jag nästan uteslutande ägnat en veckas tid åt mina ond-god-tankar (se tidigare inlägg).
Tankar jag öste och öste ur mig hos terapeuten också. Ända tills hon fick tårar i ögonen. Kanske för att hon under tiden satt och tänkte att hon inte fick nog hög lön för att ha en sån jobbig patient.
I vanlig ordning har jag samtidigt försökt göra goda gärningar när jag haft möjlighet. Men så när jag råkade överanalysera det blandade jag in karma i mina funderingar också.
För visst borde det vara så att gott kommer tillbaka till den som gör gott?
Jag medger att det inte alltid känns så, men just idag har det varit en sån dag när allt liksom gått på räls. Jag hittade till och med en kundvagnsplupp i vagnen jag greppade på Ica. Som ersättning till den jag gav bort till tanten.
Det är ett fint sätt att tänka tycker jag. Att gott man skickar iväg i en eller annan form studsar tillbaka. Och inte i just i form av tacksamhet eller motprestation av den man varit snäll mot, utan kanske ännu hellre från helt oväntat håll (Tacksamhet är i övrigt bland det värsta jag vet. Det man ger av sig själv, sin tid eller sina pengar ska vara villkorslöst. Mottagaren är fri att ta emot det på sitt eget sätt).
Förresten tror jag minsann att jag hädanefter ska tolka all form av vänlighet mot lilla moi som karma. Att jag har faktiskt lyckats göra någonting mot någon rätt någon gång tidigare.
Eller näh. Men jag önskar att jag kunde tänka så. Vara nöjd och glad med det lilla man kan bidra med och sedan tänka att man förtjänar glädje och det lilla/stora man får tillbaka.
Och apropå att dagen gått på räls:
I Jyskbladet såg jag en kökssoffa som hör till vår matgrupp. Nedsatt från tvåtusennånting till femtonhundra. Extra sittplatser som vi faktiskt behöver. Utan förhoppning att den skulle finnas inne (sa jag att det var på Jysk?) rattade jag kökssoffevänliga bussen dit...
Mitt på golvet i butiken stod ett ihopmonterat skyltex av soffan. Precis den jag ville ha. Lite längre bort såg jag en skylt med halva priset. Jag frågade expediten om soffan också ingick i det. Haleluja - det är julafton! Jo, jag skrek faktiskt så. Till alla andra kunders förskräckelse. Men till expeditens förtjusning. Tydligen. För när jag kom till kassan drog han av ännu mer. Bussigt, sa jag. Ja, jag känner mig glad, sa han.
Faller under rubriken Plötsligt Händer Det.
Eller så var det helt enkelt karma...
Tankar jag öste och öste ur mig hos terapeuten också. Ända tills hon fick tårar i ögonen. Kanske för att hon under tiden satt och tänkte att hon inte fick nog hög lön för att ha en sån jobbig patient.
I vanlig ordning har jag samtidigt försökt göra goda gärningar när jag haft möjlighet. Men så när jag råkade överanalysera det blandade jag in karma i mina funderingar också.
För visst borde det vara så att gott kommer tillbaka till den som gör gott?
Jag medger att det inte alltid känns så, men just idag har det varit en sån dag när allt liksom gått på räls. Jag hittade till och med en kundvagnsplupp i vagnen jag greppade på Ica. Som ersättning till den jag gav bort till tanten.
Det är ett fint sätt att tänka tycker jag. Att gott man skickar iväg i en eller annan form studsar tillbaka. Och inte i just i form av tacksamhet eller motprestation av den man varit snäll mot, utan kanske ännu hellre från helt oväntat håll (Tacksamhet är i övrigt bland det värsta jag vet. Det man ger av sig själv, sin tid eller sina pengar ska vara villkorslöst. Mottagaren är fri att ta emot det på sitt eget sätt).
Förresten tror jag minsann att jag hädanefter ska tolka all form av vänlighet mot lilla moi som karma. Att jag har faktiskt lyckats göra någonting mot någon rätt någon gång tidigare.
Eller näh. Men jag önskar att jag kunde tänka så. Vara nöjd och glad med det lilla man kan bidra med och sedan tänka att man förtjänar glädje och det lilla/stora man får tillbaka.
Och apropå att dagen gått på räls:
I Jyskbladet såg jag en kökssoffa som hör till vår matgrupp. Nedsatt från tvåtusennånting till femtonhundra. Extra sittplatser som vi faktiskt behöver. Utan förhoppning att den skulle finnas inne (sa jag att det var på Jysk?) rattade jag kökssoffevänliga bussen dit...
Mitt på golvet i butiken stod ett ihopmonterat skyltex av soffan. Precis den jag ville ha. Lite längre bort såg jag en skylt med halva priset. Jag frågade expediten om soffan också ingick i det. Haleluja - det är julafton! Jo, jag skrek faktiskt så. Till alla andra kunders förskräckelse. Men till expeditens förtjusning. Tydligen. För när jag kom till kassan drog han av ännu mer. Bussigt, sa jag. Ja, jag känner mig glad, sa han.
Faller under rubriken Plötsligt Händer Det.
Eller så var det helt enkelt karma...
Rumor has it...
För det första vill jag bara uttrycka tacksamhet över att ultraljud för människor är mer exakta än de som görs på hundar.
Så att man slipper obehagliga överraskningar.
När Ruffs dräktiga bullterrierflickvän var till veterinären visade ultraljudet att det var två valpar där inne. Och visst, det kunde förstås gömma sig fler men två var det alldeles säkert.
Att det gömde sig hela sex valpar till kom lite som en chock (varav en var dödfödd).
Så nu har alltså Ruff genom ett ooooops! blivit pappa till inte mindre än sju valpar.
Jag har inte hunnit se dem än men tydligen är det bara en av dem som är helvit. Lustigt, med tanke på att såna som Ruff bara finns i en färg och att tiken också är helvit.
Mitt i alla känslor och allt kaos ställer jag mig samma fråga om och om igen:
Hur i hela friden ska jag kunna värja mig mot att ta hem en valp???
Så att man slipper obehagliga överraskningar.
När Ruffs dräktiga bullterrierflickvän var till veterinären visade ultraljudet att det var två valpar där inne. Och visst, det kunde förstås gömma sig fler men två var det alldeles säkert.
Att det gömde sig hela sex valpar till kom lite som en chock (varav en var dödfödd).
Så nu har alltså Ruff genom ett ooooops! blivit pappa till inte mindre än sju valpar.
Jag har inte hunnit se dem än men tydligen är det bara en av dem som är helvit. Lustigt, med tanke på att såna som Ruff bara finns i en färg och att tiken också är helvit.
Mitt i alla känslor och allt kaos ställer jag mig samma fråga om och om igen:
Hur i hela friden ska jag kunna värja mig mot att ta hem en valp???
måndag 12 mars 2012
När man sover längre än man tänkt...
Jag somnade till Äntligen Hemma vid halvtretiden i eftermiddags.
Vaknade inte förrän väckarklockan ringde 06.00.
Slängde en trött blick på stationsklockan i portalen in till biblioteket. Jaha, den hade visst stannat på 14.45. Slut batteri alltså.
Så fick jag upp andra ögat också och fick syn på väckarklockan. Men vad i hela friden...Den hade också stannat på 14.45! Hur kunde batterierna ta slut så exakt samtidigt?
Hahaha. Hur knäpp får man bli!
Naturligtvis var det fortfarande eftermiddag och ringsignalen kom från herr B:s mobiltelefon.
Nä, jag blev varken klokare eller piggare av att sova en kvart. Tydligen.
Däremot fick jag om möjligt ännu ondare i ryggen. Vilket jag börjar vara väldigt less på. Så jag tog två av herr B:s starka värktabletter på tom mage och gled in i dimman. Eller njä, ingen dimma direkt men nog får man en portion tomteskägg i skallen av dem i alla fall. Och bara en dutt mindre ont.
Nu har jag städat i tvättstugan-slash-förrådet-slash-linneskåpet-slash-bråtesavstjälpningsplatsen för att det gör ont att både sitta och ligga. Men eftersom det även gör för ont för att böja sig kanske det inte blev så bra.
Fuskstädat alltså, ska tilläggas. Inte ett dugg frenetiskt på det där farliga maniska sättet. Jag lovar.
Nu väntar jag på slutspelshockey. Förutsatt att de små behagar sluta dra ut på att kvällsfika och vi kan slänga i säng dem. Annars kan man glömma alla planer på att se på tv.
Vaknade inte förrän väckarklockan ringde 06.00.
Slängde en trött blick på stationsklockan i portalen in till biblioteket. Jaha, den hade visst stannat på 14.45. Slut batteri alltså.
Så fick jag upp andra ögat också och fick syn på väckarklockan. Men vad i hela friden...Den hade också stannat på 14.45! Hur kunde batterierna ta slut så exakt samtidigt?
Hahaha. Hur knäpp får man bli!
Naturligtvis var det fortfarande eftermiddag och ringsignalen kom från herr B:s mobiltelefon.
Nä, jag blev varken klokare eller piggare av att sova en kvart. Tydligen.
Däremot fick jag om möjligt ännu ondare i ryggen. Vilket jag börjar vara väldigt less på. Så jag tog två av herr B:s starka värktabletter på tom mage och gled in i dimman. Eller njä, ingen dimma direkt men nog får man en portion tomteskägg i skallen av dem i alla fall. Och bara en dutt mindre ont.
Nu har jag städat i tvättstugan-slash-förrådet-slash-linneskåpet-slash-bråtesavstjälpningsplatsen för att det gör ont att både sitta och ligga. Men eftersom det även gör för ont för att böja sig kanske det inte blev så bra.
Fuskstädat alltså, ska tilläggas. Inte ett dugg frenetiskt på det där farliga maniska sättet. Jag lovar.
Nu väntar jag på slutspelshockey. Förutsatt att de små behagar sluta dra ut på att kvällsfika och vi kan slänga i säng dem. Annars kan man glömma alla planer på att se på tv.
Ond eller god?
Jag fläkte ut mina ond-god tankar på fejjan igår.
Eller fläkte och fläkte...Det blir förstås lite snålt i det miniformatet.
Och kanske lite malplacerat bland alla perfekta fruar som bakar gigantiska bullar och är såååå nöjda med sig själva ;)
Jag vet inte hur många blogginlägg jag skrivit i ämnet.
Det stora svåra ämnet jag så ofta tänker på.
Är jag ond eller god?
Jag känner mig nämligen elak för jämnan. Eller - i mina bästa stunder: inte tillräckligt god.
För man kan nämligen alltid bli godare. En bättre människa. Frommare.
När jag försöker dra upp mig ur ondhetsträsket brukar jag tänka på vad Stefan Einhorn skrev i sin bok Konsten att vara snäll. Han menar nämligen att det är gärningar och inte tankar som avgör hur snäll man är. Att det är tanken som räknas är bara nonsens.
Jag försöker göra goda gärningar. Som idag när jag veckohandlade. Först gav jag bort min bästa kundvagnsplupp till en tant som desperat försökte hitta en egen längst ner i handväskan. Sedan lät jag en kvinna gå före i kön. Nu ska man väl inte överanalysera såna enkla handlingar...men (för det kommer alltid ett men) jag kan inte låta bli att tänka vilket motiv jag - och andra - har för att vara snäll. Är det bekräftelse utifrån eller inifrån som avgör?
Jag såg en gudstjänst igår morse där biskop Hammar menade att äkta godhet måste komma inifrån. Att gott måste komma från gott. Ska jag vara ärlig så förstod jag inte hela monologen, men precis där var han klockrent tydlig.
Nä, usch...
Nu trasslade min hjärna ihop sig med sig själv. Jag tänkte skriva massor med mer men...äh.
Kanske räcker det med ett osjälviskt tänkande för att man ska vara god? Så var det i alla fall idag på Ica. Om det nu inte var så att jag på nåt sätt behövde tack och leenden från två tanter...
Nu ska jag i alla fall vara självisk ett tag: Lägga mig och vila innan barnen kommer från skolan. Om det inte är gott så gör det i alla fall gott, haha.
Godnatt.
Eller fläkte och fläkte...Det blir förstås lite snålt i det miniformatet.
Och kanske lite malplacerat bland alla perfekta fruar som bakar gigantiska bullar och är såååå nöjda med sig själva ;)
Jag vet inte hur många blogginlägg jag skrivit i ämnet.
Det stora svåra ämnet jag så ofta tänker på.
Är jag ond eller god?
Jag känner mig nämligen elak för jämnan. Eller - i mina bästa stunder: inte tillräckligt god.
För man kan nämligen alltid bli godare. En bättre människa. Frommare.
När jag försöker dra upp mig ur ondhetsträsket brukar jag tänka på vad Stefan Einhorn skrev i sin bok Konsten att vara snäll. Han menar nämligen att det är gärningar och inte tankar som avgör hur snäll man är. Att det är tanken som räknas är bara nonsens.
Jag försöker göra goda gärningar. Som idag när jag veckohandlade. Först gav jag bort min bästa kundvagnsplupp till en tant som desperat försökte hitta en egen längst ner i handväskan. Sedan lät jag en kvinna gå före i kön. Nu ska man väl inte överanalysera såna enkla handlingar...men (för det kommer alltid ett men) jag kan inte låta bli att tänka vilket motiv jag - och andra - har för att vara snäll. Är det bekräftelse utifrån eller inifrån som avgör?
Jag såg en gudstjänst igår morse där biskop Hammar menade att äkta godhet måste komma inifrån. Att gott måste komma från gott. Ska jag vara ärlig så förstod jag inte hela monologen, men precis där var han klockrent tydlig.
Nä, usch...
Nu trasslade min hjärna ihop sig med sig själv. Jag tänkte skriva massor med mer men...äh.
Kanske räcker det med ett osjälviskt tänkande för att man ska vara god? Så var det i alla fall idag på Ica. Om det nu inte var så att jag på nåt sätt behövde tack och leenden från två tanter...
Nu ska jag i alla fall vara självisk ett tag: Lägga mig och vila innan barnen kommer från skolan. Om det inte är gott så gör det i alla fall gott, haha.
Godnatt.
Det här är Bert som bor alldeles ensam på planeten Hej.
8-åringens konstverk. Igenkänningsfaktor: skyhög.
Rygg-jvl
Igår när jag just pallat upp mig i sängen för att se skidskytte kom ju Ruff skuttande...
och landade med alla 23 kilon på min bröstkorg.
Jag kan meddela att ryggen absolut inte känns bättre så här dagen efter heller.
Nä, det känns till och med som att själva fyrfota svanhoppet var rejält onödigt.
Åtminstone tajmingen.
Förresten har han aldrig gjort så där förut. När han ska upp i sängen brukar han försiktigt dra sig upp och sedan vara noga med var han sätter tassarna.
Nå.
Ont ska med ont fördrivas. Kanske.
Nu har jag krånglat på mig kläder och blivit alldeles svettig. För smärtan till trots kändes det av nån anledning nödvändigt att ta på klänning och strumpbyxor.
Det får bli en snabbvisit på Hälsans Trädgård idag. Men jag ska inte avboka. Att komma sig iväg är bästa medicinen. Tja, kanske inte mot onda ryggar - men mot onda värdelöshetstankar i alla fall.
Och som av en händelse är det dags att åka NU.
På återgnällande.
och landade med alla 23 kilon på min bröstkorg.
Jag kan meddela att ryggen absolut inte känns bättre så här dagen efter heller.
Nä, det känns till och med som att själva fyrfota svanhoppet var rejält onödigt.
Åtminstone tajmingen.
Förresten har han aldrig gjort så där förut. När han ska upp i sängen brukar han försiktigt dra sig upp och sedan vara noga med var han sätter tassarna.
Nå.
Ont ska med ont fördrivas. Kanske.
Nu har jag krånglat på mig kläder och blivit alldeles svettig. För smärtan till trots kändes det av nån anledning nödvändigt att ta på klänning och strumpbyxor.
Det får bli en snabbvisit på Hälsans Trädgård idag. Men jag ska inte avboka. Att komma sig iväg är bästa medicinen. Tja, kanske inte mot onda ryggar - men mot onda värdelöshetstankar i alla fall.
Och som av en händelse är det dags att åka NU.
På återgnällande.
söndag 11 mars 2012
Tillbaka till brottsplatsen
Sitter under trappan vid moderdatorn - aka: stordatorn.
Det är banne mig inte ofta.
Vilket är tur för mellanslagstangenten gör mig galen! Kan tänka mig att den hakar upp sig för att den är full med glass, gröt, cola och en hel del fruktspill.
Stordatorn är nämligen småligisternas högkvarter. Härifrån bolibompas, youtubas, melodifestivalas, och Musse-Pigg-surfas det en hel del. Och gärna i kombination med mellis eller kvällsfika. Därav det kladdiga tangentbordet.
Men det är ändå häftigt...Att 2000-talets barn helt och hållet är födda i dataåldern. På något sätt har mina två yngsta söner datorn i blodet. Den är ett naturligt redskap i tillvaron. Ett naturligt sätt att spendera fritiden på. Ett naturligt sätt att skaffa nödvändiga kunskaper.
Förutsatt att man har ett stenhårt vuxenfilter och en stenhård mamma som springer till datorn när 3-åringen youtubesurfar med 5-åringen och plötsligt ropar:
- Titta mamma: gorillan juckar på tanten.
Jo. De har definitivt youtubeförbud nu. Needless to say. Tuvär. För det finns mycket kul där också. Bara man klarar den nödvändiga detaljen att hoppa vidare till rätt sidor, vill säga. Jag minns en gång när jag och 8-åringen satt en hel(!) kväll och tittade på olika banor där de välte omkull dominobrickor.
Nå.
Jag fick hur som helst en flashback när jag satte mig här vid det kladdiga och klappriga tangentbordet.
Det var här jag skrev mina första blogginlägg under försommaren 2009. Ett om dagen. Alltid ett om dagen. Ett sätt att få egentid mitt i småbarnslivet och mellan amningar. Ett sätt att få utlopp för skrivlusten. Ett sätt att ta plats i cyberrymden.
Helt plötsligt kände jag en smekande vind från den tiden. Det var stort att börja blogga. Det ÄR stort att blogga. Att fylla i sida efter sida i en dagbok som vem som helst kan läsa.
Min egen dator? Jo, tackar som frågar. Den är numera nästan alltid upptagen. Trots att vi har mer än gott om datorer här i Dårhuset. Irriterande. Eftersom jag vant mig vid att alltid ha datorn på, mitt i huset - i biblioteket, och har kunnat gå förbi och lätta på trycket när som helst.
Förresten fattar jag inte vad alla grunkor här under trappan ska vara bra för. Det känns mest som om de stirrar ut mig. Manicker och sladdar och....glassfläckar.
Kotknäckning
När man redan har så ont i ryggen att man vill gråta vid minsta rörelse....
Får man definitivt inte mindre ont av när en 23-kilos hund plötsligt får för sig att han kan flyga och kraschlandar på ens bröstkorg.
Ville jag bara säga.
Så där i förbigående.
Får man definitivt inte mindre ont av när en 23-kilos hund plötsligt får för sig att han kan flyga och kraschlandar på ens bröstkorg.
Ville jag bara säga.
Så där i förbigående.
lördag 10 mars 2012
Husdjursdag
För ett tag sedan när jag var hemma hos en bekants bekant frågade hon mig om jag hade några djur.
Då hörde jag mig själv säga Nej.
Lite märkligt. Men förstås inte lika märkligt som när jag lite krystat skulle förklara att jag svarat fel. Hehe.
Hur som helst,
Ibland kan man förtränga allt jobb det är med husdjur. Men inte alltid. Idag var just en sån inte-alltid-dag.
Vilket inte är lätt att kombinera med en pajad rygg. Men fördelen är att man kan spela lite grand på det och få hjälp av barnen.
Skotta hönshus till exempel. 11-åringen var som vanligt omöjlig att ha att göra med när han blev tvungen att hjälpa till hemma, men ju mer han skottade bajshögar desto mer medelsam blev han. Till slut tror jag till och med att han tyckte det var roligt. Inte för att han skulle erkänna det.
Jag tycker också att det är roligt att städa och feja (näha) - och inte minst pyssla om hönorna och ge dem det där lilla extra. Som idag var en solig plusgradig dag av sprättande ute i snön. Och för all del en härlig portion av feta maskar (läs: spagetti) (men säg inget till hönorna).
Den buttre 14-åringen kom inte undan han heller. Vilket han i och för sig inte heller ska göra när det gäller hans eget akvarium inne på hans egna rum.
Eftersom det är ganska stort brukar jag - eh, vi - fuskstäda: Byta ut en del av vattnet, rengöra pumpen, alla stenar och växter och fiska upp skräp som flyter omkring.
Och faktiskt vände humöret efter en stund och han blev till och med intresserad av vad vi höll på mig. Något som förmodligen triggades igång av att vi hittade en ål som varit försvunnen ett bra tag. Levande, alltså.
Efter frenetiskt skrubbande av lavastenar var jag helt slut. Dessutom började ju all sport jag skulle försöka se samtidigt på olika kanaler. Så jag fixade kaffe och var precis på väg till tv-soffan på nedervåningen när jag träffades av stora vattendroppar....
Aaaaah! Jag rusade upp för trappan och till akvariet som av en händelse stod precis ovanför pölen i tv-rummet. Efter en obehagligt lång stund kunde vi dock konstatera att det inte var någon spricka utan bara pumpen som lossnat och börjat spruta upp vatten på ovansidan av akvariet. Vatten som sedan rann längs skåpet och genom golvet.
Ja, herregud.
Och så har jag pysslat om Freudan. Borstat och satt upp luggen. Något som fram till nu varit dödfött, men jag har äntligen hittat gummiband som sitter kvar. Det är pyttesmå gummiband med vita (fåniga) rosetter som egentligen ska användas till hästar.
Och så lite städning i terrariet på det.
Jo, idag var det påtagligt att jag faktiskt har husdjur. Trots allt.
Då hörde jag mig själv säga Nej.
Lite märkligt. Men förstås inte lika märkligt som när jag lite krystat skulle förklara att jag svarat fel. Hehe.
Hur som helst,
Ibland kan man förtränga allt jobb det är med husdjur. Men inte alltid. Idag var just en sån inte-alltid-dag.
Vilket inte är lätt att kombinera med en pajad rygg. Men fördelen är att man kan spela lite grand på det och få hjälp av barnen.
Skotta hönshus till exempel. 11-åringen var som vanligt omöjlig att ha att göra med när han blev tvungen att hjälpa till hemma, men ju mer han skottade bajshögar desto mer medelsam blev han. Till slut tror jag till och med att han tyckte det var roligt. Inte för att han skulle erkänna det.
Jag tycker också att det är roligt att städa och feja (näha) - och inte minst pyssla om hönorna och ge dem det där lilla extra. Som idag var en solig plusgradig dag av sprättande ute i snön. Och för all del en härlig portion av feta maskar (läs: spagetti) (men säg inget till hönorna).
Den buttre 14-åringen kom inte undan han heller. Vilket han i och för sig inte heller ska göra när det gäller hans eget akvarium inne på hans egna rum.
Eftersom det är ganska stort brukar jag - eh, vi - fuskstäda: Byta ut en del av vattnet, rengöra pumpen, alla stenar och växter och fiska upp skräp som flyter omkring.
Och faktiskt vände humöret efter en stund och han blev till och med intresserad av vad vi höll på mig. Något som förmodligen triggades igång av att vi hittade en ål som varit försvunnen ett bra tag. Levande, alltså.
Efter frenetiskt skrubbande av lavastenar var jag helt slut. Dessutom började ju all sport jag skulle försöka se samtidigt på olika kanaler. Så jag fixade kaffe och var precis på väg till tv-soffan på nedervåningen när jag träffades av stora vattendroppar....
Aaaaah! Jag rusade upp för trappan och till akvariet som av en händelse stod precis ovanför pölen i tv-rummet. Efter en obehagligt lång stund kunde vi dock konstatera att det inte var någon spricka utan bara pumpen som lossnat och börjat spruta upp vatten på ovansidan av akvariet. Vatten som sedan rann längs skåpet och genom golvet.
Ja, herregud.
Och så har jag pysslat om Freudan. Borstat och satt upp luggen. Något som fram till nu varit dödfött, men jag har äntligen hittat gummiband som sitter kvar. Det är pyttesmå gummiband med vita (fåniga) rosetter som egentligen ska användas till hästar.
Och så lite städning i terrariet på det.
Jo, idag var det påtagligt att jag faktiskt har husdjur. Trots allt.
torsdag 8 mars 2012
Hemsida
Det är inte tvärlätt att skapa en hemsida och bland annat blogga därifrån!
Herr B har roat(?) sig med att fixa en domän och allt det där idag. Men så enkelt är det förstås inte.
Nåja. Blogger får duga tills vidare.
Jo. Jag hade ju stormöte idag.
Är helt peplex över hur mycket energi såna saker suger. Fortfarande.
Åkte hem och däckade i sängen i 1½ timme efteråt.
Men det gick bra. Jag menar, varken arbetsgivaren eller någon annan vill ju någonting annat än att jag ska bli frisk. Som jag skrivit efter flera möten förut så kände jag en värme och medmänsklighet som jag blev helt rörd över. Om man antar att alla vill en väl tror jag att man kan må så bra som möjligt inombords. Jag mår ju ändå apa i mig själv, men att veta att det finns folk som vill hjälpa mig betyder mycket.
Det jobbiga i att sitta i dylika möten är att det först verkar handla om någon annan. Sedan tänds en glödlampa - aha, det handlar om mig! Men man fortsätter att hålla allt på en armlängds avstånd. Till slut, när man pratat tillräckligt länge, går det inte att hålla faktum ifrån sig längre: Man är ett besvärligt psykfall som belastar alla möjliga samhällsinsatser utan förmåga att kunna repa sig. Det är tungt. Brottartungt. När jag kommer i det stadiet att all sjukdomsfakta sjunker in vill jag helst explodera och lämna slabbiga avtryck på fönstret.
Fast så göööör man ju inte. Nej då. Jag satt snällt kvar och nickade och hmm-ade åt allt personalenhetssnubben sa. Trots att jag gått in i mig själv och seglat bort för länge sedan. När vi gick ut från mötet sa min arbetsledare att han såg när jag gled iväg. Att det blev för jobbigt. Att jag var trött. Så mycket för mitt skådespeleri alltså, haha. Nämen. Det är bra att det syns hur jag mår. Tror jag. Eller? Äh.
Hur som helst..
Planen är att jag ska doktorera, skriva tre hysteriskt roliga kåseriböcker, starta egen handelsträdgård och laga mat på BBC Lifestyle före första april.
Det låter rimligt, tycker jag.
Jag gillar att ha en plan.
Herr B har roat(?) sig med att fixa en domän och allt det där idag. Men så enkelt är det förstås inte.
Nåja. Blogger får duga tills vidare.
Jo. Jag hade ju stormöte idag.
Är helt peplex över hur mycket energi såna saker suger. Fortfarande.
Åkte hem och däckade i sängen i 1½ timme efteråt.
Men det gick bra. Jag menar, varken arbetsgivaren eller någon annan vill ju någonting annat än att jag ska bli frisk. Som jag skrivit efter flera möten förut så kände jag en värme och medmänsklighet som jag blev helt rörd över. Om man antar att alla vill en väl tror jag att man kan må så bra som möjligt inombords. Jag mår ju ändå apa i mig själv, men att veta att det finns folk som vill hjälpa mig betyder mycket.
Det jobbiga i att sitta i dylika möten är att det först verkar handla om någon annan. Sedan tänds en glödlampa - aha, det handlar om mig! Men man fortsätter att hålla allt på en armlängds avstånd. Till slut, när man pratat tillräckligt länge, går det inte att hålla faktum ifrån sig längre: Man är ett besvärligt psykfall som belastar alla möjliga samhällsinsatser utan förmåga att kunna repa sig. Det är tungt. Brottartungt. När jag kommer i det stadiet att all sjukdomsfakta sjunker in vill jag helst explodera och lämna slabbiga avtryck på fönstret.
Fast så göööör man ju inte. Nej då. Jag satt snällt kvar och nickade och hmm-ade åt allt personalenhetssnubben sa. Trots att jag gått in i mig själv och seglat bort för länge sedan. När vi gick ut från mötet sa min arbetsledare att han såg när jag gled iväg. Att det blev för jobbigt. Att jag var trött. Så mycket för mitt skådespeleri alltså, haha. Nämen. Det är bra att det syns hur jag mår. Tror jag. Eller? Äh.
Hur som helst..
Planen är att jag ska doktorera, skriva tre hysteriskt roliga kåseriböcker, starta egen handelsträdgård och laga mat på BBC Lifestyle före första april.
Det låter rimligt, tycker jag.
Jag gillar att ha en plan.
Jord
Vårt ursprung och vårt slut. Ur det som multnat växer nytt. Om man in drömmen gräver i jord kan det betyda att man söker i det förgångna. Gräver man ner något finns viljan att se något nytt ta form. Om man själv täcks av jord kan det betyda att man måste låta tillstånd, emotioner eller relationer dö för att något nytt ska kunna spira.
Ur: Drömmar A-Ö, Lexikon. Av Maria Ulander.
Ur: Drömmar A-Ö, Lexikon. Av Maria Ulander.
Touché!
Drömtillvaro
I natt drömde jag att jag var tillbaka i barndomsradhuset och skulle grilla.
Men istället för grillkol köpte jag en stor jordsäck. Den sprack i bilen och det var jord överallt, men jag lyckades släpa in den på gräsmattan och fylla grillen.
Sedan vaknade jag.
Måste kolla i min drömbok sedan. Jord kan vara nåt bra, tänker jag. Tryggt. (Trots att säcken sprack)
Vilket skulle passa bra inför dagens stormöte.
Behöver jag säga att jag ångrar att jag bjudit med mig även FK och Hälsans Trädgård?
Nä hu, jag ångrar nog hela min situation tror jag minsann.
Herr B tycker att jag ska gå till en kiropraktor. When pigs fly, säger jag om det. Hur skulle det se ut om en sjukgymnast gick till en kiropraktor?
Men ont har jag. Hela vänstra sidan. Och nu strejkar nacken också. Det kan bli en kul tripp till stan. Kanske kan jag bara köra rakt fram. Ha ha ha.
Men istället för grillkol köpte jag en stor jordsäck. Den sprack i bilen och det var jord överallt, men jag lyckades släpa in den på gräsmattan och fylla grillen.
Sedan vaknade jag.
Måste kolla i min drömbok sedan. Jord kan vara nåt bra, tänker jag. Tryggt. (Trots att säcken sprack)
Vilket skulle passa bra inför dagens stormöte.
Behöver jag säga att jag ångrar att jag bjudit med mig även FK och Hälsans Trädgård?
Nä hu, jag ångrar nog hela min situation tror jag minsann.
Herr B tycker att jag ska gå till en kiropraktor. When pigs fly, säger jag om det. Hur skulle det se ut om en sjukgymnast gick till en kiropraktor?
Men ont har jag. Hela vänstra sidan. Och nu strejkar nacken också. Det kan bli en kul tripp till stan. Kanske kan jag bara köra rakt fram. Ha ha ha.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)