Jag vet att jag ibland återkommer till min aversion mot tacksamhet.
Påtvingad tacksamhet alltså. Krävd. Inte den äkta varianten.
Men jag vet inte om jag någonsin skrivit om varför jag känner så...?
Tja, man kan väl räkna ut med lilltån kanske att jag själv förväntats vara så in i håvete tacksam över skruvade och rent felaktiga saker under under min uppväxt kanske.
Tacksam = snäll, tyst, inte synas, inte höras, vara överdrivet artig, vuxen, och när som helst finna mig att det fanns hållhakar att utnyttja denna tacksamhet om och om igen för att styra mig åt vissa håll.
Hårt?
You bet!
Och det är därför det är så viktigt för för mig att aldrig förvänta mig någonting tillbaka av människor jag försöker vara trevlig mot, hjälpa eller lägga ner energi eller pengar på.
In absurdum, förstås. För återigen: njä, det där med balans är inte riktigt min grej.
Senaste månaden har min uppväxt än en gång kommit i kapp mig och bitit mig i arslet.
På grund av att jag fått ett rätt så tjockt kuvert med sedlar i gåva.
För många andra med ett mer okomplicerat förhållande till fådda pengar hade det säkert varit kul att stoppa in dem i olika hål och kanske till och med unna sig själva en liten guldkant.
Men jag...
Ja, jag stack huvudet i sanden. Stoppade undan pengarna och låtsades som om de inte fanns. För att slippa vara tacksam. För att slippa förvandlas till någon jag inte vill vara. För att slippa känna att omöjligheten att leva upp till att betala tillbaka. För att slippa skuldbeläggas. För att slippa den obehagliga tanken på att en person som gjort mig så illa hade hjälpt mig. För att slippa tillverka IOU-lappar.
Men out of sight är sällan out of mind, förstås.
Så problemet växte mig till slut över huvudet. Jag hittade verkligen ingen lösning där jag skulle kunna gå ur situationen med mig själv i behåll.
Ända tills...
Jag kom på att 3-åringen skulle få en ny säng, 11-åringen en bäddfåtölj till övernattande kompisar, 8-åringen ett större skrivbord, 14-åringen en tjock bäddmadrass, 5-åringen mer förvaring, jag själv en ny taklampa i "mitt" rum (biblioteket) och herr B får hur många varmkorvar med bröd han vill.
Så. Slut pengar. Slut grubbel. Slut dåligt samvete. Och så kan man bara säga i förbigående att man fördelat pengarna mellan barnen när frågan kommer upp. Skickat tacksamhetsfrågan ett snäpp nedåt i generationsstegen, om man så vill.
Eller?
Nå. Vi får väl se. Barnen ska i alla fall inte behöva vara tacksamma mot MIG ;)
Bussen styr hur som helst mot Haparanda och IKEA om en kvart.
Förstår vad du menar. Vissa tjänster och presenter vill man inte ha, för förväntningarna och skulden som medföljer gör det inte värt det. Men för barnens räkning tar jag emot vad som helst, nästan.
SvaraRaderaJag ska vara i bollhavet.
SvaraRaderaDet var ett bra beslut att fördela ut det. Det finns ett ord för det där... välskylla. Påtvingad tacksamhet.
SPLUTT!
Förstår precis vad du talar om. Och jag avskyr också den forman av tacksamhet. Av att säga tack. För mig har det lett till att jag absolut ALDRIG förväntar mig att någon skall göra något för mig. Eller oss. Jag vill/kan göra allt själv. MEN. Jag gör väldigt gärna annat för andra. Hjälper/fixar/ordnar allt! För att det är så det skall vara. Inte för att folk skall vara tacksamma. För att man ställer upp för andra. Är solidarisk.
SvaraRaderaAlltså: jag förväntar mig aldrig något av någon, men gör så mycket jag kan för alla. Säkert någon form av bakvänt matyrskap/skuldkänsla från min uppväxttid.. If it makes some sense...
Kramar på dig!
Åhh, den pissigaste formen av gåva, den som ges bara för att mottagaren ska känna skuld... Bra att du shoppar upp dem till barnen, och kul att åka på IKEA i Happis!/Freja
SvaraRaderaJo, jag vet vad du menar...
SvaraRaderaHoppas dagen blev lyckad, kram.