Depressionskonfetti all over the place

Nä, nu är det inte bra.
Varför säger man alltid så förresten?
"inte bra"
Jag börjar om:
Nä, nu är det verkligen förjävligt!
Så.
Närmare sanningen.


Numera verkar ju det spruckna (vin)glaset vara konstant halvtomt.
Visst är det märkligt då att det kan rinna över av en liten droppe...


Utan att överanalysera mig själv alltför mycket (ähum!) känner jag ändå vad som utlöst översvämningen:


Härom veckan hade jag visst varit sjukskriven i ett år. Då måste man tydligen ansöka om fler sjukdagar från FK. Och det må ju vara hänt...men att motivera varför man behöver dem är riktigt jobbigt. Att fläka ut sjukdom och galenskap men samtidigt göra det inom ramarna på pyttesmå rutor på en blankett. Att både tvingas berätta sånt som jag tycker är min ensak, sånt jag skäms över och sedan göra det i så komprimerad form att det inte ser klokt ut.


Och så bifoga ett detaljerat sjukintyg till det. Som inte ser ett dugg mer upplyftande ut.


On top of det så har jag ju även haft möte med FK och Hälsans Trädgård, bokat in en träff med arbetsgivaren, lämnat massor med blodprover, haft så mycket terapi att jag reste mig och gick efter halva tiden senast, varit hos läkaren och fått en ny sjukskrivning och höjt medicineringen...


Jag säger alltid käckt att jag inte har några problem med att prata om sjukdom och elände. Men det är egentligen inte sant. Visst, jag kan svara på frågor och vara så där imponerande klarsynt många gånger. Men det kommer surt efter. Svarta tankar, framtidsvackel, värdelöshet och gråt och tandagnisslan kommer som ett brev på posten när jag öppnat Pandoras ask.


Ibland när jag pratar om att jag är deprimerad känns det inte så farligt. Inte om jag befinner mig i glada vänners lag eller i andra sammanhang där jag själv väljer att spinna vidare på nyfikna frågor. Så blir jag förvånad över min egen uteblivna reaktion och tänker - VARJE GÅNG - att det betyder att jag inte är deprimerad längre. Men ämnet är långt ifrån så okänsligt som jag lurar mig själv att tro. Fröet som sås gror med rasande fart och tar lätt över hela tillvaron. Så blir jag förvånad över mina egen överdrivna reaktion och tänker - VARJE GÅNG - fan, jag som trodde att jag mådde bättre nu!.


Och givetvis behöver man inte ens nämna ordet depression för att man ska hamna där nere på botten av brunnen. Där har jag säsongsbiljett hur som helst. Men poängen med inlägget var att det pratats, skrivits och frågats extra mycket på sista tiden och att jag vet att det är därför jag mår apa. Extra apa. Den här gången.


Det paradoxala är också att mina sjukdomar är i fokus och vänds och vrids på för att jag fått så fina chanser att rehabiliteras. Jag önskar att jag kunde känna mig styrkt av det istället för sämst i hela världen och med en vattenfast psykfall-stämpel i pannan.