Ordlös klagan

Ääh, jag vet inte vad som hänt med mitt bloggbehov på sista tiden.
Jag kan inte ens skylla på att Amelia sabbade bloggportalen för jag tillbringade redan allt mindre tid vid datorn.
Hm. Nu lät ju det positivt förstås. För man skaaaa juuuu iiiiiinte fastna vid datorn.
Om man inte har så mycket ord och tankar i sig att det blir över med råge till och med efter man delat med sig verbalt.
Som jag brukar ha. Som jag alltid haft.
Kanske har min bloggdagbok slut sidor nu...
Och det må väl vara hänt - om jag bara hittar andra kanaler där jag kan babbla på.
Och framför allt OM jag hittar mitt babbel igen.
Det är inte riktigt likt mig själv att bara sucka och somna om.
Inte ens i den djupaste depression.
Inte skriver jag domedagsdikter heller. Eller långa texter. Eller filar på romanidéer. Eller spinner vidare på nån oneliner från en dålig film. Det var flera månader sedan jag sparade minsta lilla ord i ett word-dokument.
Det känns som om det enda jag vill göra nu är att se tonvis med naturprogram och all sport som sänds på tv.
Meningslöshetsterapi.
Men så länge jag kan fascineras av spindlar som slåss eller bli tårögd över att Bergman tar Sveriges första VM-medalj för herrar sedan 1974 är jag väl inte helt under isen, antar jag.
Fast jag saknar bloggen.
Mycket.