Tillbaka till brottsplatsen

Sitter under trappan vid moderdatorn - aka: stordatorn.

Det är banne mig inte ofta.

Vilket är tur för mellanslagstangenten gör mig galen! Kan tänka mig att den hakar upp sig för att den är full med glass, gröt, cola och en hel del fruktspill.

Stordatorn är nämligen småligisternas högkvarter. Härifrån bolibompas, youtubas, melodifestivalas, och Musse-Pigg-surfas det en hel del. Och gärna i kombination med mellis eller kvällsfika. Därav det kladdiga tangentbordet.

Men det är ändå häftigt...Att 2000-talets barn helt och hållet är födda i dataåldern. På något sätt har mina två yngsta söner datorn i blodet. Den är ett naturligt redskap i tillvaron. Ett naturligt sätt att spendera fritiden på. Ett naturligt sätt att skaffa nödvändiga kunskaper.

Förutsatt att man har ett stenhårt vuxenfilter och en stenhård mamma som springer till datorn när 3-åringen youtubesurfar med 5-åringen och plötsligt ropar:

- Titta mamma: gorillan juckar på tanten.  

Jo. De har definitivt youtubeförbud nu. Needless to say. Tuvär. För det finns mycket kul där också. Bara man klarar den nödvändiga detaljen att hoppa vidare till rätt sidor, vill säga. Jag minns en gång när jag och 8-åringen satt en hel(!) kväll och tittade på olika banor där de välte omkull dominobrickor.

Nå.

Jag fick hur som helst en flashback när jag satte mig här vid det kladdiga och klappriga tangentbordet. 

Det var här jag skrev mina första blogginlägg under försommaren 2009. Ett om dagen. Alltid ett om dagen. Ett sätt att få egentid mitt i småbarnslivet och mellan amningar. Ett sätt att få utlopp för skrivlusten. Ett sätt att ta plats i cyberrymden.

Helt plötsligt kände jag en smekande vind från den tiden. Det var stort att börja blogga. Det ÄR stort att blogga. Att fylla i sida efter sida i en dagbok som vem som helst kan läsa.

Min egen dator? Jo, tackar som frågar. Den är numera nästan alltid upptagen. Trots att vi har mer än gott om datorer här i Dårhuset. Irriterande. Eftersom jag  vant mig vid att alltid ha datorn på, mitt i huset - i biblioteket, och har kunnat gå förbi och lätta på trycket när som helst. 

Förresten fattar jag inte vad alla grunkor här under trappan ska vara bra för. Det känns mest som om de stirrar ut mig. Manicker och sladdar och....glassfläckar.