bild

bild

måndag 30 september 2013

Köldknäpp

Utmanövrerad från min egen säng fick jag hålla tillgodo med soffan och en tunn filt på morgonkvisten.
Bara för det låg jag kvar och tjurade när resten av familjen klev upp och drog till grottekvarnen.
Frös som bara den när jag äntligen pallrade mig upp.
Tittade på termometern. Jaha, ynka två grader. Brr.
Så kom jag in i matrummet och där stod ett fönster på vid gavel.
Inte undra på att hela huset kändes utkylt.
Man kan ju fundera sig blå över vem som öppnat fönstret och varför ingen stängde det igen.
Nå.
En liten inomhusköldknäpp sätter väl fart på livsandarna så här på måndagmorgonen.

Getingarna fortsätter att komma.
På lördag kväll var det så många i 7-åringens rum att grabbarna inte ville sova där.
Och igår kom det en invasion medan 13-åringen satt vid min dator. Han blev så fascinerad att han började fota getingarna. Sedan han tagit kål på dem lade han upp dem i en ring på fönsterbrädan. Ah, där kan de gott ligga, tycker jag. Kanske kan det avskräcka deras compadres.
Men vi har fortfarande inte hittat deras väg in. Det skumma är ju också att de dyker upp i olika rum.

Idag blir det inget bibliotek. Och jag tänker inte ens späka mig själv över det faktum att jag inte orkar.
Men jag tänker inte heller dra täcket över huvudet och tycka synd om mig själv utan åka till stan och kolla vinterskor till grabbarna. I sakta mak. Utan att behöva vara trevlig. Ja, till och med utan att ens behöva komma hem med några skor.
Good enough.

Kanske kan jag komma ikapp den här veckan.
Den är nämligen inte alls fullspäckad.
Biblioteket imorgon och eventuellt torsdag.
Och så lunch med kära E på fredag.
Det känns som att jag har alla chanser att vila mig i form.
Hitta balans rent utav.
Ha ha ha.
Nej, det var väl att ta i.

söndag 29 september 2013

Fälldin

Nja,
En kanske inte så vanlig helg i Dårhuset.
Herr J var ju här i fredags, men i övrigt har vi inte haft en kotte här.
Av lite olika anledningar.
13-åringen kom hem sent på fredagkväll och fick sina fiskar varma efter att ha mörkat att han haft två prov under veckan. Utegångsförbud resten av helgen.
16-åringen har fysikprov imorgon. Sånt tycker jag är trevligt. För då håller han sig hemma och inne hos mig.
7-åringen var hos bästa rövarkompisen igår. Annars har vi inte sett till en enda kompis.

Jag och herr B har istället städat några av våra otaliga bråtesförråd.
Long time overdue.
Kan man väl säga när man i ett och samma förråd hittar sitt eget klasskort från 2:an, en Josefssonkatalog från -68, samlartallrikar med Fälldin och kungaparet, en oanvänd bebispulka, minst 25 par skidor, trasiga krukor, bestick, herr B:s semiantika hockyutrustning/råttbo, några tält och en synt jag kunde spela Oh when the Saints på med tårna för över 30 år sedan. 
Ja. Nä. Det går inte att räkna upp allt.
När vi köpte Dårhuset var det ju som bekant ett ödetorp.
Fullt med skrot, eftersom tanten som en gång i tiden bodde här inte hade några anhöriga så nära att de brydde sig om att skicka allt med de nya ägarna.
Ja, det var verkligen saker överallt.
Jag ska aldrig glömma då jag i skenet från stearinljus tömde några skåp på den oinredda övervåningen.
Så plötsligt stötte jag på något tungt. Omsorgsfullt inlindat i gammalt vaxat papper och med ett snöre runt om. I tron att jag hittat en vinstlott rev jag ivrigt av papperet.
....och stod sedan med någons gamla löständer i handen.
Hehe. Jag skrek som en gris. Kände att jag var med i en skräckfilm eller nåt.
Men vi gjorde faktiskt riktiga fynd också. Bland annat sålde vi porslin och pryttlar till en antikaffär för att finansiera våra trätak.
Det som inte gick att sälja och som vi inte ville ha slängde vi i en stor hög på gården. Och så fick släkt och vänner plocka med sig sånt de ville.
Vissa saker behöll vi. Till exempel en jättefin gammal kökssoffa (som för övrigt står ute i nämnda uthus). Och ett snirkligt skrivbord som jag har i köket. Några gamla fina skomakarlampor jag har använt i snart 17 år utan att klirra. Bland annat. Men mitt bästa fynd är en söt kaffeservis vi hittade nedgrävd i spånet mellan våningsplanen. En sån där dyr sak som jag använder med andakt. Men självklart är den till för att användas.

På gården står en gammal ladugårdslänga. Själva djurdelen var riven redan när vi kom hit, men i längan som är kvar finns det tre stora utrymmen. Ett utedass som är fullt av isolering och byggmaterial, en vedbod med ved kapade av gårdens egna träd och så det tredje och sista utrymmet....
Oh boy. Varför o varför har vi slängt in så mycket grejer där? Och varför tömde vi det inte innan vi började att fylla på?
Ja. Nu är det röjt i alla fall. Och vänsterpartist som jag är ska jag ändå skyndsamt hänga upp tallriken med Fälldin. Kitsch när den är som fulast, haha.
5-åringen blev lycklig som hittade delar av min samling porslinskatter med 30 år på nacken. Och så tog han in en bricka så hemsk att den får Fälldin att framstå som Brad Pitt. Och några små koppargrejer och en hög udda kaffefat.
Förutom att skicka iväg en bunt vintersportgrejer till kyrkans flyktinginsamling har vi annars eldat och sopsorterat rubbet av äckliga, smutsiga och trasiga saker.
Känns sköööönt!

Idag har jag ägnat mig åt trädgården medan herr B, som fått blodad tand, tokröjt i garaget.
Garaget som inte rymt en bil på två år på grund av att det legat ett trägolv där.
Ja, alltså inte på golvet då. Dööh. Utan på en släp. Ett trägolv som herr B "råkade" få med sig från fabriken när vi hälsade på herr H i fjällvärlden.
Men nu är det ordning och reda. Faktum är att herr B slängt mer skrot än jag trodde att han kunde.
Hoppas att städivern håller i sig. Jag menar - fatta hur fint vi skulle kunna ha det med två maniska röjare....

fredag 27 september 2013

Invasion av ohyra

Idag slåss jag mot allehanda kryp.
Ganska effektivt också, vill jag gärna inflika.
Men vad fan - för varje geting jag krossar dyker det genast upp två till!
Extra spännande när man är allergisk också. Och ensam hemma.
Jag känner mig nästan lite paranoid.
Som att de är ute efter mig.
Och paranoia ska man förstås ta på största allvar. För ni vet ju vad man säger:
Bara för att man inbillar sig att någon följer efter en betyder det inte att man inte är förföljd.
Nå. Någonting sånt.
Fruktflugorna är en annan läbbig historia.
Av och till i sommar har det seglat förbi några.
Varvid lättäcklade jag genast har slängt in all frukt i kylen och sanerat hela köket.
Tack och lov för hösten.
Tyckte jag.
Tills hela köket av nån outgrund-er-lig anledning var fyllt i morse.
Jag har gjort vinägerfällor, dammsugit upp ett antal, sprejat rengöringsmedel på ännu fler och sedan mosat dem. Ja, till och med rusat runt och klappat ihjäl dem i luften.
Hela köket är sanerat och fruktfatet desinficerat.
Och visst gav det resultat.
Tänkte jag när jag såg en ensam jäkel lite halvdrogad segla förbi.
Ähum.
Ända tills jag upptäckte att de inte alls bodde i fruktfatet utan i hamsterburen.
*krrrrrras*
Ursäkta, jag kom av mig. Var tvungen mosa en geting som krypande mot datorn.
Jamen, i en hamsterbur?
Som både är ren och fräsch och dessutom i total avsaknad av övermogen frukt.
Men hur som helst blev det förstås mer sanering.

Ja. Så kan man få en fredag att gå.
Nu väntar jag på herr J.
Och för all del på att la familia ska börja droppa in.
Fredag är det väl oavsett insektsinvasioner.
Förresten kanske jag har inbillat mig alltihop.

torsdag 26 september 2013

Shop til´ you drop

Efter en tripp till grannstaden Piteå och ljuuuuvliga Dollarstore är jag rätt mör.
Gråtfärdigt mör faktiskt.
Har försökt lägga mig och vila säkert tre, fyra gånger.
Men lyckas inte få mig ända ner mot madrassen.
Kanske är jag statisk eller nåt, men det känns som att jag svävar en bit ovanför.
Och så detta telefonelände dessutom.
Vägrar konstant att svara.
Men därmed inte sagt att jag inte registrerat vilka det är som vill mig nåt.
För en stund sedan gav jag upp.
Började med middagen istället.
Öste på en libanesisk krydda på kycklingköttbullar och tänkte göra nåt slags kebabaktigt med pitabröd.
Men precis som doften från kryddan nådde näsan kom jag på varför jag så sällan använder den.
Den stinker nämligen uteslutande av kanel.
För att rädda spektaklet öste jag på minst lika mycket av min kära spiskummin...
Bara för att upptäcka att jag tagit kanelburken invid istället.
Ridå.
Vad ska jag ge mig på att sabba nu då?
Uppackningen av diverse braatthasaker är liksom nog sabbad redan som den är.
Det är grejer överallt här.
Rengöringsmedel, värmeljus, ullsulor till kalla höstskor, diskborstar, snacks till helgen (som inte ryms i mitt vanliga gömställe)(snacksen alltså, inte helgen), julklappar och födelsedagspresenter som ingen får se....
Blä.
Korsordet som jag försökte mig på när jag kom hem är också sabb.
Ett av mina favoritkorsord som brukar ta en stund att lösa men aldrig, aldrig lämnas fel- eller olöst.
Kanske lika bra att se till att färga ögonbrynen en sån här konstig dag.
Jag menar, i vanliga fall har jag ju alltid utopiska illusioner om att det ska bli som jag vill.
Så det skulle vara rätt skönt att veta att på förhand att det bara blir halvgjort och jävligt.
Ha ha ha.

Nej, jag ska rycka upp mig. Dollarstore är ju faktiskt kul.
I alla fall om jag kunde låta bli att vara så mycket jag när jag går runt där.
Jämför priser i skallen.
Har en lista med grejer jag behöver.
Spanar efter roliga saker att ge bort.
Osv.
Den energin har jag ju uppenbarligen inte råd att ge bort som läget är.

Men imorgon...(hört den förr kanske?)....
Då ska jag:
1. Sova
2. Dricka kaffe med min vän herr J.
3. Steka entrecôte.
Och inget mer. Verkligen inget mer.

tisdag 24 september 2013

Wow-faktor

Jag ser mycket på BBC. Om jag mot förmodan ser på tv vill säga.
Lifestyle, som den bästa kanalen heter.
Come Dine With Me är det bästa programmet.
Som Halv Åtta Hos Mig på stereoider, typ.
Mycket underhållande, i och med att programmet bjuder på både katastrofer, bråk och obskyra maträtter.
I alla fall...
Envisas de med att bryta av den ständigt närvarande äckel-"blackpudding":en med butternut squash soup.
En halloweenfärgad sörja som fått mig att kväljas vid tanke på skolmatens moderniserande och serverande av äckelpäckel pumpasallad.
Men till slut kunde jag inte hålla mig.
Köpte en blekgul kalebassformad sak och gjorde soppa.
Jääääättegott!
Verkligen.
Nu är jag ju förvisso en sopperson, men även barnen gav tummen upp - så då förstår ni magin.

Jag gjorde ungefär så här:
En lagom stor kalebass, skalad och hackad i tärningar fick koka tillsammans med en hackad lök och två vitlöksklyftor.
Jag tillsatte en buljongtärning, salt och sambal oelek.
När det hade kokat sig mjukt mixade jag allt med min behändiga stav och tillsatte en skvätt grädde.
Serverade med riven lagrad ost.

Mums!

Kardinalfel

Jag drömde att jag var med i en frågesport på tv och fick frågan var uttrycket Kardinalfel kommer ifrån.
Min mikrofon var trasig så det var ingen som hörde vad jag svarade och jag åkte ut.

När jag vaknade låg jag en stund och funderade på vad jag egentligen dragit till med i drömmen.
Vet jag ens varför man säger så?
Cardinal sins....säger man ju på engelska. Fast det är ju Dödssynderna. Men i och för sig kan man väl säga att det är ett riktigt fett kardinalfel om de synderna begås av just kardinaler.
Nå.
Jag vet inte om det är en dödssynd att slarvigt köpa omatchande kläder på diverse halvareapriset-reor - men ett kardinalfel är det absolut.
Jag lär mig aldrig.
Idag har jag jeans, en ljusblå tunika med silverbrodyr, en vinröd ullväst och en mörkturkos scarf på mig.
Matchar inte ett smack.
Och jag drömmer vidare om den där basgarderoben jag är för snål för att börja bygga upp.

Rivstart på dagen blev det hur som helst. 13-åringen hade sovmorgon och skulle sedan åka buss in till stan med alla sjuorna för en friluftsdag. Men han försov sig. Och hade sedan ingen brådska alls och missade bussen från grannbyn trots att jag körde i hundra knyck. Vet inte vad det var för missförstånd men han påstår att lärarna sa till hans kompis (som satt på bussen och försökte hålla kvar den) att 13-åringen skulle åka bil till stan. Hm. Tacka fan för det. Jag kastade ut honom i farten så fick han ringa mormor för att få skjuts. Men det kunde ju inte läraren veta.

Med stress ända upp till ögonbrynen sladdade jag en kvart senare in på parkeringen för veckans andra dag på biblioteket. Som ligger i motsatt riktning till stan, ifall ni undrar.
Igår var jag rätt produktiv. Sorterade in böcker i hyllorna tills jag blev helt snurrig av att inte riktigt förstå systemet.
Sedan valde jag tema till skyltningsbordet i entrén och letade både barn och vuxenböcker till det.
Plus att jag lagade och märkte om ett par böcker.
Idag gjorde jag väl ungefär samma sak. Förutom att jag även planerade en hel bokserie för invandrare(!) och fortsatte på min livsuppgift: nämligen att hitta manliga barnboksförfattare med tjejhjältinnor. Något jag pysslat med av och till i ett par år nu. Men inte är de många. Nå. En bunt prins- och prinsessböcker av Per Gustavsson fick i alla fall följa med hem.

Vaddå tråkigt att sortera böcker? Jamen det är väl hela poängen. Bättre övergång till helg kan man ju inte få, haha.

Risgrynsgröt från igår kväll och soppa på butternutsquash till middag. Ja, antingen eller då. Så då vet ni.

Nu ska jag gå och lägga mig.

måndag 23 september 2013

Höstträdgårdande

Åkej rå - hösten är väl här trots allt.
7 grader, mörkt, regn och gula och röda löv vart man än vänder sig.
Idag har jag kjol och blus på mig...
Och så är det väl bara att krångla på sig strumpbyxorna som ligger inne i badrummet och glor uppkäftigt på mig.
Suck.
Jomen, jag gillar hösten. Det är min absoluta favoritårstid.
Däremot gillar jag som bekant inte kläder.

I helgen har jag tvingat herr B att hjälpa till i trädgården.
För att jag fortfarande har ont i axeln.
Annars gör jag helst allting själv.
Men vi var faktiskt ett rätt bra team.
Förvånande nog.
Dessutom tror jag faktiskt att han tyckte det var kul, även om han aldrig skulle erkänna det.
Helgens bästa var att jag gjorde ett nytt jordgubbsland.
Och påbörjade en totalrenovering av söderrabatten nedanför köksfönstret där en levnadsglad näva trängt undan alla andra.
Herr B har hjälpt till att klippa ner perenner inför vintern.
Jag har nämligen så tur att mina perenner inte har en aning om att de inte alls ska snaggas på hösten och kommer snällt tillbaka till våren varje år i alla fall.

Jo. Visst har jag för stor trädgård.
Ibland känns det övermäktigt och djungel- och ogräsaktigt.
Men ibland blir jag också lite stolt att jag lyckats göra en riktig tomt av gården där det var skog ända fram till husknuten, växte granar upp genom den murkna bron och hallonriset bredde ut sig som ett effektivt taggtrådstängsel.
Tänk, det fanns inte en enda rabatt eller bärbuske här. Ingen gräsmatta heller för den delen.
Och det var typ i fjol. Eller hrm, åtminstone "bara" 17 år sedan. Men trädgårdande är en dynamisk och en ständigt pågående process. Det är väl en del av tjusningen antar jag. Som att leka med en bit modellera och så plötsligt föreställer den nåt. Och väldigt sällan det man kanske hade trott på förhand.

Om en stund åker jag till biblioteket.
Idag ska jag försöka hugga i ordentligt.
När jag frivilligt tog på mig att göra tråksaker som personalen aldrig hinner med möttes det med viss skepsis.
Men min förhoppning är ändå att kunna avlasta när jag är där.
Att fylla en funktion.
För om man som 40-åring med utbildning och en karriär (nåja, hehe) i ryggen kommer till en arbetsplats är man ingen vanlig "prao i åttan".
Har jag bestämt. Vilket jag också stack ut hakan och sa till personalen sist jag var där.
Jag tror att de tycker att jag säger konstiga saker. Men vaddådå?

Jahap. Strumpbyxor på alltså. Men vänta nu! Då måste jag rota fram höstskor också. Ujuj, vilka krav så här på morgonkvisten.

fredag 20 september 2013

(bajs)korvfredag

Jahap.
Avbokade lunchen med herr J.
Igen.
Stackarn.
Eller, nä förresten - man ska inte överdriva sin egen betydelse. Vad är det som säger att han inte har det roligare utan mig?
16-åringen är hemma med hjärnskakning efter en krock rätt in i gympasalsväggen igår.
Så vi bestämde oss för att sova.
Något som gick lite sisådär för oss båda.
När jag äntligen lyckades somna om i morse drömde jag hemska mardrömmar.
Tydligen hade jag gått med på att medverka i nån slags dokusåpa á la familjen Annorlunda.
Och när producenten (för övrigt Alan från Två och en halv män) kom och visade bilderna hade de klippt ihop allt till oigenkännlighet. Jag protesterade på alla sätt jag kunde men avsnittet visades ändå och soc kom och tog alla barn.
Nä, då är man hellre vaken.

På agendan idag står att åka till grannbyn för att hämta ut mitt paket från Panduro.
Och för all del för att köpa korv.
Av någon bisarr anledning har jag visst lovat 13-åringens flickvän att laga hennes favorit Makaronipudding till middag.
En fredag? Hahaha.

Innan jag går och lägger mig händer det att jag sent på kvällen ser en fantastiskt rolig komediserie som heter Skenet bedrar. Eller Keeping Up Appearances, som original. Och en mycket bättre titel. Seriens huvudperson är Hyacinth Bucket som gör allt för att uppfattas som rik och belevad och försöker hela tiden nästla sig in de fina salongerna. Det värsta hon vet är när folk inte respekterar att hennes efternamn (numera) stavas Bouquet och uttalas på franskt vis.
I alla fall, igår kväll sa hon ungefär så här:

- Jag avskyr alla sorters snobbism. Och folk som går omkring och tror att de är bättre än andra förstör ju bara för oss som verkligen är det.

*fniss*

torsdag 19 september 2013

Nivåindikator:

Har skickat herr B på de där jäkla föräldramötena.
Har skickat ondsinta småtroll till sängs.
Har skickat en bunt slamsiga 13-åringar för att hämta hundbastard på väg till hästhagen.
Samtidigt som...
Jag häller upp ett glas vin till mig själv.
Jepp.
En sån dag är det.

Mardrömstabletter

Att vara konstant trött samtidigt som man helt saknar förmåga att varva ner är förstås ett hjärndött tillstånd.
Var man inte knäpp innan så blir man det garanterat.
Antagligen är det just för såna tillfällen jag har medicinskåpet fullt med sjutusen sorters insomningstabletter.
Men jag är inte så förtjust i dem.
Obstinat som jag kan vara.
Om ingen tycker att jag är såååå duktig som låter bli förstås. För då tar jag genast en hel näve.
Nå.
Den här veckan är jobbig.
Riktigt jobbig.
Jobbigare än på länge.
Således har jag de facto knaprat insomningstabletter.
Med samma höga dos av mardrömmar jag får oavsett pillersort som resultat.
I natt drömde jag att jag var i min farmor och farfars gamla stuga.
Den stod egentligen öde men i drömmen skulle min döda farmor bjuda på lunch.
Det enda som fanns i de dammiga skåpen var smörgåsgurka från när jag var barn.
Jag vägrade äta och sköt burken ifrån mig så att den åkte i golvet.
Helt plötsligt var min lika döda farfar där och plockade upp glasbitarna...
Och jagade farmor med dem. Runt, runt bordet där jag satt.
Allt var liksom gammalt, dammigt, nött och ja, jag tror till och med att allt var grått.
Utom gurkan.
Ja.
Jag vaknade förstås.
Och sova är väl överskattat ändå.
När man hellre kan veckohandla, hämta på dagis, åka till svärmor på middag och avsluta med 3i1 föräldramöte.
Jaa...Vad ville jag ha sagt med allt detta då?
Ingen aning.
Jag är så trött att jag inte orkar tänka efter.

onsdag 18 september 2013

Rudimentärt, min käre Watson

Ni vet kanske att vi roar oss med veckans ord eller ordstäv här hemma.
Och denna vecka är givetvis inget undantag.
Rudimentärt är ett roligt och användbart ord.
Och uppfyller dessutom kriteriet att det inte används i särskilt stor utstreckning annars.
Jag antar att ordet används mest inom biologin, och det är därför det blir så kul i andra sammanhang:
- Nä, nu tycker jag att nivån på det här mötet är för rudimentär för mig. Jag går hem!
- Ah, du har jämt så rudimentära skämt.
- Det går inte att titta på den här matchen. Motståndarna har ju det mest rudimentära försvarsspelet.
- Jag tycker att det är rudimentärt tänkt att rösta på moderaterna.
- Shabby chic? Närå. Jag har medvetet satsat på den rudimentära inredningsstilen.
Och så vidare.

Annars då?
Jo, jag gjorde om bloggen lite igår.
Något som egentligen totalt ointresserar mig.
Men jag var döless på att se mig själv flina på nåt slags mystiskt Mona Lisa sätt varenda gång jag gick in på sidan.
Sedan passade jag på att ta bort lite rosa också.
Nu känns det rent och fritt fram för att skriva igen.
Jo - för tusan - jag bytte förstås också namn på bloggen.
Före: bullmamman - bipopulära funderingar
Efter: bullmammans bipopulära funderingar
Hehe. Förstår att det blir mycket att ta in. Men är det dags för förändring så är det. Ungefär som i åttan när jag bytte från mittbena till lätt sidbena.

I övrigt har jag mest bara sovit.
Ja, sedan jag äntligen lyckades somna alltså.
Halv två i natt gick jag upp och tog en näve insomningstabletter...
Vaknade till när la familia klev upp i morse...
Somnade om....
Klev upp vid halv elva och avbokade dagens lunchdejt med herr J...
Somnade om...
Och vaknade kvart i ett.
Tja, det var den dagen liksom.
Jag som skulle veckohandla och allt.
Men som det brukar heta: antagligen behövde jag det.

Min rastlöshet, hjärntrötthet och övertänkarhet räddades igår efter "jobbet" av att kära V tipsade mig om tokrea på Panduro.
Så där satt jag och klickade korgen full... bara för att en stund efteråt ta bort det mesta igen (i vanlig ordning). Men det är bra sysselsättning. Hjärndött och roligt. Jag beställde pyssliga saker till barnen, fina saker för mig att ge bort och framför allt ett hysteriskt häfte med Carpe Diem-klistermärken som jag kan roa mig med att sätta lite varstans. I sann anarkistisk anda. Mitt kräkuttryck. Som ni vet. Haha.

Ja. Det var en passus.
Vart var jag på väg med det här om trötthet egentligen?
Hm. Jo. Ja.
Det ÄR jobbigt att komma till en ny arbetsplats. Nya personer. Ny miljö. Nya uppgifter och rutiner.
Och är man inte frisk tar det jättemycket kraft i anspråk.
Kraft som jag helt kallt hade räknat med att ha kvar till andra måsten.
Nu känns det som att veckan jag hade byggt upp i skallen rasar som ett korthus.
Det är inte roligt.
För att jag inte är lagd åt det där hållet att jag bara kan nöja mig med att ha tagit mig till "jobbet" två förmiddagar.
(Förresten, visa mig den som egentligen är det, sjuk eller frisk)
Jag är ju så fräck att jag också vill ha ett liv.
Vill orka träffa vänner. Vi orka handla. Vill orka uppvakta svärmor. Vill orka åka till föräldramöte och träffa 7-åringens nya lärare. Vill orka hämta tidigare på dagis när det blir fredag. Vill orka fira fredag med familjen. Vill orka göra nåt kul på helgen. Vill orka dyka upp i kyrkan på söndag för att min scoutson ska få ett märke.
För att göra det måste jag tydligen stänga av allt och sova...
Så mycket att jag missar sånt jag hade tänkt orka när jag vaknade.
Det är sånt här friska personer missar med att vara utbränd.
Jag vet inte hur många dumma (ja, dumma) kommentarer och tips jag fått genom åren.
Att jag bara ska släppa allt(!!!) och ta hand om mig själv, tex.
Asså, vad betyder det?
Många tänker också utifrån sina egna liv. Antar jag. När man får kommentaren om att det måste vara skönt och avstressande att vara hemma och kunna fylla dagarna som man vill.
Jojo. Hade jag varit frisk så. Och utan familj. Eller?
Äh. Nog om det.
Nu ska jag gå och kolla om det kommit några vaktelägg.

tisdag 17 september 2013

Bilkörningsmeditation

Jodå.
Visst dog jag igår kväll. Stekte falukorv till middag och lät sedan herr B styra upp scouterna och läggning.
Idag är det riktigt motigt att ta sig iväg.
Och i vanlig ordning är det svårt att veta om bästa medicinen är att göra just det eller om det vore bättre att sova.
Äh.
Det är ju inte precis grottekvarnen jag ska till.
Och inte precis hela dagen.
Dessutom mår jag väldigt bra av att sitta ensam i bilen.
Särskilt när det är längs en okomplicerad E4.
Undrar hur långt jag kan ha till "mitt" bibliotek? Nånstans kring 2.5-3 mil, tror jag.
Helt kravlöst. Eller aktiv vila, som det också kan kallas.
Om jag inte tar med mig Ferry förstås.
Han blev rejält sur igår och smyger han omkring väldigt misstänksamt och registrerar att jag både har klätt mig och satt upp håret.
Ja, vi får väl se hur det känns när det är dags att åka.
Om en halvtimme. En HALVTIMME? Oh boy!
Nej, jag ska inte jaga upp mig.
*djupandas*
Förresten får jag ju vila resten av veckan.
Förutom...
Att jag ska handla och äta lunch med herr J imorgon,
Fira svärmor över en middag och hasta till föräldramöten (jo, i plural) på torsdag,
Så vet jag att det är nåt i helgen jag har glömt,
Plus ett besök i kyrkan på söndag fm.
Ha ha ha.

Dagens biblioteksoutfit: Svart volangklänning och syrenlila kofta(!).

måndag 16 september 2013

Zebran är ett randigt djur...

Och mina ränder går förstås aldrig ur heller.
Ett snabbt möte på biblioteket för att lägga upp mina tider inför hösten förvandlades på nolltid till både utfrågning, förslag på förändring och erbjudande om att damma alla hyllor.
Men jag måste ju ändå få poäng som sa åt personalen att ta mig i örat om jag blir för entusiastisk.
Hehe.
Ja, vad jag egentligen gjorde för intryck vet jag inte.
Men på gott och ont har jag ju bara ett sätt att vara, så man får gilla(!) läget(!).
Snygg var jag i alla fall.
Nytvättat hår, smink och en tjock bibliotekariekofta.
Lite spattig är jag dock. Körde i racerfart hem och bälgar nu i mig ännu mer kaffe efter en speedad tur kring ägorna för att rasta Ferry och titta till vaktlarna.
Antagligen självdör jag alldeles strax.
Men på ´t igen imorgon.
Då funderar jag på att bygga ut bibblan, klä ut mig till sagofe och gå runt i skolan och förtrolla alla barn med läsfeber, byta gardiner på kontoret och ja, läsa alla böcker jag tydligen har missat och sätta upp recensionerna på varenda hylla.
Mycket?
Nejdå. Betänk all tid jag sparar på att inte behöva tvätta håret.

Nämen, jag tror att det blir bra det här.
Äntligen nåt vettigt att göra.
Jag ska bara försöka behålla ett nu-perspektiv.
Tänka att här och nu är viktigt för att komma vidare.
Inte övertänka. Inte hoppa sju steg framåt.
Så det så.
Första dagen: check!
Gott så.




Uniformskofta

Dagens horoskop för Kräftan:

En väg du slagit in på verkar leda rätt, men förvänta dig inga omedelbara framgångar.

Se där.
Med tanke på vad jag som arbetsoför och totalt novis inom området kan förväntas göra på ett bibliotek låter det väl ganska rimligt.
Dagens målsättning är liksom att helt enkelt dyka upp.
Inte vidareutveckla verksamheten eller hoppa på bibliotekarieutbildningen parallellt med arbetsträning, hehe.
Däremot tror jag stenhårt på den första meningen. För att eventuellt komma tillbaka till jobb och framför allt för att kunna utvärdera hur mycket jag orkar måste jag sluta flumma runt med yoga, avslappning och självhjälpsföreläsningar.
Jag har full respekt för att det kan hjälpa andra. Men om man redan har reflekterat och analyserat ihjäl sig blir det lite tjatigt. Och det där med att träffas och djupandas tillsammans...njä.

Vad jag ska ha på mig vet jag däremot inte. Till och med den här evighetssommaren verkar nu lida mot sitt slut och alla mina sommarklänningar måste väl förr eller senare förpassas till översta garderobshyllan.
13-åringen tipsade mig om att åka förbi stan och köpa "en sån där bibliotekariekofta". Haha. Nej, här har vi inga fördomar liksom.
Nå. Just koftor har jag gott om, så jag kanske skulle lägga mer krut på att tvätta det här trasslet till hår.

Förresten känner jag mig rätt utvilad efter en helg utan särskilt mycket inbokat.
Fredag var jag ju och plockade lingon. Sedan har jag gjort blåbärsdricka och skördat i min köksträdgård och pysslat om vaktlarna. För att inte tala om att jag äntligen tagit tag i min nådiga lunta av diverse recept och börjat föra över dem till en fin bok med praktiska flikar, sett hockey och film med barnen och faktiskt till och med rakat benen. Det ni. Slappande på hög nivå.

Hur man än fördriver helgerna går det inte att komma ifrån att det är barnen i centrum. Med skjutsning, stryka pärlplattor, tjafs och hyss, övernattningskompisar och Bröderna Lejonhjärta på högsta volym. Så varje gång jag överlever är det bra (och den här gången lyckades jag ju dessutom peta in en hel del jag).
Vardagarna är lite mer på mina villkor. Om jag orkar kan jag hämta på dagis eller fritids lite tidigare, men jag behöver inte. Och idag ska jag och 10-åringen baka. Bara han och jag. Bara en sort. Men jag behöver inte.
Trallalala...Enkelt va?

Om det inte vore för det där med hårtvätten då.....

lördag 14 september 2013

Stabilt mannen!

Ibland önskar jag att min blogg handlade om nåt annat än mig.
Att jag bara hade lust att slänga ut en dagens outfit eller funderingar kring ett allmänt ämne.
Haha.
Men varför göra det lätt för sig när det är så lätt att göra det svårt?
Liksom.
Kanske ändå borde skaffa mig ett sorglöst bloggalterego...
För att lätta på lättsamhetstrycket.
Närå.
Det får jag nog av på fejjan.
Jag antar att vissa vänner där undrar vad jag pysslar med.
Men det skiter jag i.
Jag menar, jag undrar ju hela tiden vad de pysslar med.
De som i de friska alltså.
Nå.
Dagen idag har gått upp och ner.
Som vanligt.
Vissa stunder har jag nöjt mig (nej, inte varit förnöjsam. Det är en helt annan sak).
Medan jag vissa stunder har sjunkit så djupt att jag inte sett nån möjliget att ta mig upp.
Tidernas värsta hyss av småtrollen...Bästaste helgen löst inbokad med finaste V...Känslan av att tappa alla bollar på samma gång...En nästanröd tomat i växthuset....Trötthet över familjeskrik och skrän....Klarat femuggliga korsord....Hatat mig själv....Ätit svenssontacos....Rengjort tvättmaskinen....Epilerat varulvsfingrar....Dissat omgivningen....Pysslat...Späkat mig själv för att jag inte blev klar...osv i all oändlighet.
Varför ska det vara så in i bängen svårt att bara vara?
Att bara göra ingenting och vila upp sig?
Vila från sig själv?
Vila från familjen?
Nöja sig?
Ah.
Ni vet.

Åkej. Skärpning.
Här kommer därför en dagens outfit utan kamera:
För stor rea-tischa i mörklila från Kapp Ahls halvaprisetrea.
Blå fotbollsshors från nån sportaffär på 80-talet.
Skitigt hår i spretig tofs.
Och monstruöst stora nattbindor.
Nähä. Det lyfte väl knappast upp va?
Ah, jag kanske verkligen behöver en annan cyberinriktning.
Med en käck, rolig och snygg layout.

Hur som helst har jag vunnit 90 kronor på att SAIK vann i elitseriepremiären.
Undrar om det räcker till nya fotbollsshorts?

fredag 13 september 2013

Glida omkring på en räkmacka

Tja, jag vet inte vad det säger om mig men...
Livet erbjuder ju faktiskt en hel del räkmackor.
Fast de jag fick igår kväll kräktes jag upp.
Häpp!
(Nej, jag vet att häpp är ett jättetöntigt uttryck. Och det är därför jag inte kan låta bli att använda det).
If life gives you lemons - make lemonade.
Tvärtom mot räkmackorna.
Men ändå enklare.
Ha ha ha.
Äh, man kanske inte ska tolka in så mycket symbolik i bokstavliga räkmackor förresten.
Utan helt enkelt nöja sig(?) med att konstatera att jag har en känslig mage.

Mor blev i alla fall glad över vindflöjeln.
Och när vi åkte vinglade plastefar helt räkmackestinn på en stege och försökte skruva upp den samtidigt som han både försökte ignorera höjden och väste åt mig:
- Om det här hamnar på nätet är du saltad!
Hehe. Ja, vi får väl se. En kul bild fick jag hur som helst. En uppe på stegen och typ tolv som håller i den.

Idag var jag uppe i ottan och piskade barnen till tandborstning.
För förmiddagen var nämligen vikt åt lingonplockning i min moders skogar.
Och att vara på plats redan kl 09 är inte illa pinkat av en utbränd sate.
Massor med lingon senare låg vi fortfarande långt före tidsschemat och åt lunch redan vid 11-rycket.
Asså...man känner sig ganska nöjd med dagen när man fått allting gjort redan på förmiddagen.
Sedan dess har jag bara svurit åt A-korsordet men förvisso löst några andra femuggliga korsord, tjollrat vid datorn och gjort goda hallondrinkar till barnen.
Men med rätta. Förstås.

16-åringen är i stan och lanar hela natten.
13-åringen har just pussat iväg flickvännen och väntar på en övernattningskompis.
Herr B ska försöka sig på konststycket att linda in fläskytterfilé i bacon och steka.
Det ska bli kul(!).
Sedan blir det zombiefilmkväll med 10-åringen. Två filmer på raken. På bioduken. Oh, my...

Det är väl ungefär vid den här tiden på fredagen man önskar att man hade köpt det där vinet.

torsdag 12 september 2013

Uppe med tupparna

Nej, inte tidigt som det skulle vara om jag hade vanliga tuppar.
Utan sent. Lika sent som mina vaktlar verkar kliva upp.
Inte är de särskilt lika höns. Faktiskt.
Värper på eftermiddagarna till och med (nej, inte tupparna)(dööh).
Sedan bryr de sig inte ett dugg om sina potentiella avkommor utan överger helt osentimentalt ägget varhelst det än råkar ploppa ut.
Men det syns att de är glada för att vara ute på grönbete.
Där jag hämtade dem bodde de längst inne i ett mörkt stall.
Nu har de två rum och kök, gräs, en stor sten, ett hus som barnen byggt, spån, granris att gömma sig under och ett stort sandbad i form av ett avgjutet rabarberblad.
Flott ska re va!

Idag anammar jag mammas sambos taktik och vilar före diverse vedermödor.
Vi får se om det funkar.
Jag känner mig trött, ledsen och förvirrad.
Trött av all vardag som pockar på.
Ledsen av okänd anledning.
Och förvirrad angående min framtid. Som ändras så fort jag blinkar. Hej och hå, och på måndag börjar jag arbetsträna på ett bibliotek ett par mil härifrån. Spännande. Och mitt eget förslag. Ni vet, träffa folk men inte ansvara för deras hälsa, i en lugn miljö och så gillar jag ju böcker. Nä, jag ska inte klaga på möjligheterna jag ges. För visst är det smått fantastiskt. Men....är jag verkligen redo för det här? Ingen aning. Och vad kryper jag tillbaka till om det inte går? Jag gillar faktiskt inte att krypa tillbaka. Gjort är gjort och gå vidare är alltid bästa medicin. Men till vad i så fall?
Nej, oroa er inte för att behöva klura på svaren. Alla frågor är givetvis retoriska.

I kväll ska vi på kalas. Det är min ömma moder som fyller år. Hela 59 sådana. Hon ska bjuda på räkmackor och vi ska bjuda på en handsmidd vindflöjel som mäter vindstyrka. Förhoppningsvis uppskattad eftersom de bor på ett extremt blåsigt ställe.
Före det ska jag och 10-åringen åka och handla.
Antagligen vill han följa för att se till att jag köper mjölk.
För jag kan hålla med om att det är grymt att vara utan när mamsen för en gångs skull har slagit till och inhandlat O´boy.

Och så måste jag nog koka älgtungan som 7-åringen och 5-åringen var och tiggde i älgslakteriet.
Men jag drar mig...
Nog för att jag kokar oxtunga varje jul och tycker att det är jättegott, men att skala bort knottrorna på tunga är inte direkt en hobby. Blä.


Så här sur blir man om man inte får följa med ut till vaktlarna. Kolla mungiporna. Och dregelspåren på rutan.

tisdag 10 september 2013

Here comes the bride...

Egentligen ville jag gifta mig innan jag fick barn.
Traditionell som jag trots allt tydligen är innerst inne.
Jag skulle kunna skylla på att det alltid var fullt upp med husbygge, utbildning och hockey i division III, men i sanningens namn vet jag inte varför vi aldrig kom till skott.
Särskilt inte som de två första barnen var minutiöst planerade och därmed inte ens kom och överrumplade oss.
Ja, sedan rullade det på. Med fosterbarn och son nummer tre som en glad överraskning.
Och det gick ju liksom bra utan att vara gifta.

När son nummer fyra tittade ut som en lika stor överraskning kände vi väl att det var dags. Sista barnet (haha) och allt...
Så vi gifte oss när vi döpte. Praktiskt, fint och enkelt med bara den närmaste familjen. Jag hade vit spetsklänning från Kapp Ahl och barnen var tjusiga i vita skjortor/blus och jeans eller jeanskjol. Vår alldeles egna kväll tillbringade vi med varsin trerättersmiddag på restaurang och ilade sedan hem för att mina mjölkstinna bröst inte skulle sprängas. Det var en fin dag. Utan ståhej och utan att lägga pengar på oviktigheter. Hemma i vår egen kyrka och med vår alldeles egna byapräst.

Jag kan som sagt fortfarande undra hur jag kan leva tillsammans med samma man i hela mitt vuxna liv men inte bli gift förrän vid 33.
Men i alla fall...
Igår var det exakt sju år sedan.
Ylle- eller kopparbröllop.
Har jag googlat mig fram till att det heter.
Wikipedia har ingen aning varför det heter som det heter, och säger att det inte finns någon officiell lista.
Så vitsen med att sätta namn på varje ojämn bemärkelsedag är lite svår att förstå....
Ylle? Tja, det kliar ju. Och man brukar ju tala om sjuårskris. Eller seven year itch.
Koppar? Hm. Något som en gång var glansigt och fint har nu ärgat till oigenkännlighet.
Hahaha.
Nej, jag skojar bara.
Nog för att jag brukar få höra att jag inte är romantisk men så där krass är jag faktiskt inte.
Jag tänker mer så här:
Att både ylle och koppar är dyra, rejäla och användbara grejer. Och har man kommit sju år på vägen gäller det även ett äktenskap. Man har byggt upp något fint som ska hålla länge.

Och förresten är jag visst romantisk! För jag bakade en smarrig Pavlova och satte ett bröllopspar med stora huvuden på toppen. Fint va? Fast inte på långa vägar lika fint som att herr B kom hem med en säck värpfoder till mina #¤&%&**"!% vaktlar som han tycker är helt onödiga.
Sarkastisk? Nej, för tusan. Jag menar det verkligen. När ens man vet att man hellre vill ha sånt än choklad då har man kommit en bit.  


måndag 9 september 2013

Å helgen kom å gick


Njä, fredag och lördag var jag inte på bästa humör. Det låg liksom hela tiden en bitter smak av ett mindre bra framtidsmöte i både mun och bakhjärna.
Men Finnkampen lättade förstås upp. Plus det faktum att jag tack(!) vare min pajade axel fick herr B att hjälpa till i trädgården. Och inte minst fick jag 13-åringen att på ett väldigt empatiskt sätt klippa hela mossmattan.

Sedan gjorde jag nåt som är ytterst ovanligt för mig i Finnkampssammanhang:
Nämligen att jag skippade de sista tävlingarna för att åka och hämta mina vaktlar.
(Och för all del samtidigt köra fel i småbyarna i närheten för att försöka lokalisera 13-åringen och hans fiskekompanjon).
Nu känns det som att jag är tillbaka på banan.
Sort of.

Vaktlar är en ny bekantskap för mig.
Men de verkar vara som vilka minihöns som helst.
Fast tystare och med en bisarr flygförmåga. Dvs, att de är duktiga flygare men saknar helt styrspak.
Redan igår värpte en av hönorna - Judit eller Judit - ett pytteägg.
Nu turas de om att bada fotbad i vattenskålen.
Och att försöka picka sönder huset som 10-åringen och 5-åringen byggt.
Tja, det är väl ungefär vad som händer.
Varken mer eller mindre.
Nej, de verkar väl inte ha de största personligheterna. Inte som mina älskade hönor.
Men dock.
Både jag och barnen är jättepeppade.
Och herr B, som egentligen är så där halvbuttert emot alla djur fick mig nästan att ramla av stolen när han föreslog att de skulle få bo inne tills vi fixat klart där ute.
Det gäller att smida medan järnet är varmt så idag har jag skickat honom på inköpsuppdrag på Lantmanna. Haha.

Fågelhunden Freud sitter som hypnotiserad och väntar på att det ska komma stekta sparvar flygande om hon slickar sig tillräckligt mycket runt munnen eller nåt. Men pilutta henne. De här små rackarna är inte gjorda för att någonsin i full frihet picka omkring på gården (eller inne för den delen).
Ferry är som vanlig skeptisk till husdjur. Vill inte ens gå fram och nosa. Tycker att fåglar är lika fåniga som hamster, orm eller vadsomhelst.
Fast Nestor är roligast. Han verkar ha adopterat vaktlarna som sina egna valpar. Igår kväll låg han med huvudet på sned utanför buren och nosade så försiktigt.


Ursäkta dålig Instagrambild. De få gånger jag har med mobilen nånstans brukar jag instagramma. Mest för det redan låg i telefonen när jag fick den. Fattar fortfarande inte riktigt vitsen med att kommunicera via suddiga bilder med olika filter.

Men. Nåja. Det här är i alla fall första bilden på underverken. Tagen i bilen på väg hem. Om jag säger att de färdades i en gammal hamsterbur så kanske ni förstår hur små de är. Den större av de mörka längst upp och den som sitter längst ner i bild är vuxna hönor, Judit och Judit. Och de andra två är 6-veckors tuppar. Den mörka är 10-åringens och han heter Jack/"Jackie". Min lilla ljusa tupp heter Sekuritas (jo, med k)....för att han är en vakt-el.

fredag 6 september 2013

Bajs-Banarne

Idag är jag så där himla trött på att kämpa.
Kämpa med och mot myndigheter.
Kämpa mot fördomar.
Kämpa för att bli tagen för den jag är.
Och framför allt kämpa med mig själv för att komma ut på andra sidan av en tunnel jag inte vet vart den leder.

Jag satt på ett bisarrt möte idag.
Ni vet, där myndighetspersoner spänner ögonen i en och verkligen, verkligen vill veta hur man mår och vad man har för planer för framtiden...samtidigt som man gång på gång blir avbruten och får ord lagda i sin mun.
Vet ni det? Nä, hoppas verkligen inte.

Hur förväntas man ha en plan för framtiden när man inte orkar tvätta håret?
Hur förväntas man passa in i en mall som till och med är för trång för en fiktiv medel-Svensson?

Nå. Öppna eget är tydligen ett realistiskt alternativ.
Alltså i ett jättekliv från hel sjukskrivning och ett par timmars rehabilitering i veckan.
Öppna eget som i att jobba hemifrån dessutom...
Samtidigt som jag helt standarsmässigt fick rådet att komma mig hemifrån.
Hm?

Ja. Jag var arg idag.
Tydligen var det två amatörterapeuter som höll låda.
Och sånt slutar aldrig bra.
När frågorna gled in på hur arbetsfördelningen ser ut hemma blev jag ännu argare.
Röt ifrån å det bestämdaste och sa:
- Ni kan väl inte på allvar menar att mitt tillstånd beror på att min man inte är lika huslig som jag? Vad vet ni om det och hur ser det ut hemma hos er "friska"?
- ....
Nä, jag menar det.

Hur jag ska börja må bättre är förstås en stor gåta.
Annars hade jag ju redan börjat hasa mig längs den rätta vägen.
Men visst, sitt för all del ni med era anteckningsblock och vänta på att jag ska kläcka allt och föreslå-  nej, bestämma mig för hur allt ska gå till.
Och rationalisera därmed bort er själva.

Och den där jävla chi gongen kan hoppa upp och ta sig i arslet.

Påtvingad österländsk filosofi

Ja.
Eller: Nä!
Inte gjorde jag "ingenting" igår.
Om nu någon hade trott det.
Jag hade en galen ångest och försökte förstås springa ifrån den bäst jag kunde.
Genom att städa, baka, tvätta, koka saft och trädgårda.
Men klok som ja ä såg jag vartåt det barkade och bjöd skyndsamt hem herr J på kaffe.
Varvid jag speedade upp tempot ännu mer för att hinna allt innan han kom.
Knäppgök.
Och egentligen borde man väl ha lagt av långt tidigare innan man börjar brottas med att flytta en djupt rotad buske och börjar gråta av sluthet och hopplöshet.
(Vänta bara, för det kommer en poäng här...)
När vi sedan skulle dricka kaffe kunde jag plötsligt inte lyfta vänster arm utan att det skar som knivar i axeln.
Tänkte väl först att nåt hade hamnat i kläm men ju längre kvällen led (Haha! Jag blev led av att jag led av ont i min led medan kvällen led) insåg jag att det nog hade hänt nåt på riktigt.
Vad?
Ingen aning. Hade jag varit sjukgymnast hade jag säkert vetat, ha ha (torrt skratt).
I natt har jag sovit på soffan och pallat upp armen med kuddar.
Och när jag säger sovit så menar jag förstås inte det. För jag har också haft sällskap av två hundar och en 5-åring.
Lika illa idag.
Fick stå som en schimpans och klia mig med deon med högra handen i höger armhåla medan jag utstötte en serie gutturala ljud.
Fick ta hjälp av herr B att krångla på tunikan.
Fick ta på mig sommarvita tights till för att jag inte kan knäppa knappar.
Och framför allt färdas jag väääldigt långsamt och försiktigt genom tillvaron.
Som en sengångare.
Som en chigångare.
Ja.
Klok kropp ja ha.
Som bromsar när skallen slår frivolter utan skyddsnät.
Och tur man är tvåhänt.
Även om jag skriver jäkligt fult med höger hand så funkar det väl så länge jag inte ska göra julkort.
Fast vet ni,
Det där med att det är mer ansträngande att göra någonting sakta - jorå, det stämmer.
Så jag får väl se det här som ren träning.
Och en prövning.
Jag har helt enkelt inget annat val än att vara i nuet, göra en sak i taget och försöka utveckla nåt slags tålamod.

torsdag 5 september 2013

Good Hair Day

Jaså torsdag allaredan minsann, minsann.

Ja, det är mycket nu.
Inte minst säsongens alla föräldramöten.
Logistiken blir näppeligen enkel när man både har barn på dagis, på lågstadiet, på mellanstadiet, på högstadiet och på gymnasiet. Plus att lärarmaken har sina egna möten. Som ikväll till exempel.

Förresten har hela låg- och mellanstadiet friluftsdag idag. Gemensam promenad till nån skog i min by-utanför-byn för lek och hamburgergrillning.
Ha ha. Bäst att hålla sig inomhus då.

Tur(??) man har saker att göra. Det ser ut som skrutt här. Sedan jag gick loss som en tornado i skåp och lådor för att rensa ut sånt som flyktingfamiljer har nytta av och köra iväg till kyrkan.
Förutom...att jag inte kommit mig så långt som att få iväg grejerna.
Nu flyttar jag mest runt alla bananlådor och sopsäckar för att jag blir trött i huvve av att se dem.
Och så borde jag ta mig i kragen och skrubba upp ett par barnvagnar. Det är inte så himla käckt att kryssa mellan sånt inomhus när man inte har småbarn längre.

Hur som helst....Shit, vad mycket man har hemma som man inte använder! Ändå tycker jag ju att jag är skapligt minimalistisk och gör mig av med saker helt osentimentalt. Men tydligen inte då. Eller så feng shuiar jag helt enkelt på fel sätt.

Men skyfflar man runt bråte nog länge går det även att fynda till sig själv. I linneskåpet hittade jag av nån anledning en jättefin sommarklänning. Och så hittade jag en bunt trädgårdstidningar som jag köpte billigt på en trädgårdsmässa förra året. Fast de låg inte i linneskåpet. Vill jag bara tillägga.

Nä, om man skulle ta och tona håret kanske?
Nu när jag äntligen hittat en kulör som verkar vara exakt min egen. Det är inte lätt, ska ni veta.
För tydligen är orange inte heller detta års heta färg, haha.
Men jag bidar min tid.
För eller senare blir jag säkert jätteinne.
Hur som helst sitter jag där jag sitter. Jag har ju inte så mycket annat att välja på.
När jag var tonåring provade jag alla möjliga andra färger men oftast såg det för hemskt ut. Särskilt som jag är så himla blek också.
Så nu tonar jag håret en, eller möjligtvis två, gånger per år. Känner mig lite piggare när jag ser mig i spegeln men det är sällan nån annan märker nåt.
Fåfänga när den är som mest....eh, meningslös.

Jo. Så får det bli.
På en av mina föreläsningar på Folkhögskolan i början av veckan var jag extra insiktsfull och deklarerade att jag skulle ge mig själv i läxa att göra fler saker för min egen skull - och utan dåligt samvete för att jag inte gör "nytta". Inte för att jag hade en aning om vad det konkret skulle betyda när jag sa det. Men precis nu kom jag på att det måste vara att sitta med toning i håret medan jag bläddrar i trädgårdstidningar. Häpp!