Å helgen kom å gick

Njä, fredag och lördag var jag inte på bästa humör. Det låg liksom hela tiden en bitter smak av ett mindre bra framtidsmöte i både mun och bakhjärna.
Men Finnkampen lättade förstås upp. Plus det faktum att jag tack(!) vare min pajade axel fick herr B att hjälpa till i trädgården. Och inte minst fick jag 13-åringen att på ett väldigt empatiskt sätt klippa hela mossmattan.

Sedan gjorde jag nåt som är ytterst ovanligt för mig i Finnkampssammanhang:
Nämligen att jag skippade de sista tävlingarna för att åka och hämta mina vaktlar.
(Och för all del samtidigt köra fel i småbyarna i närheten för att försöka lokalisera 13-åringen och hans fiskekompanjon).
Nu känns det som att jag är tillbaka på banan.
Sort of.

Vaktlar är en ny bekantskap för mig.
Men de verkar vara som vilka minihöns som helst.
Fast tystare och med en bisarr flygförmåga. Dvs, att de är duktiga flygare men saknar helt styrspak.
Redan igår värpte en av hönorna - Judit eller Judit - ett pytteägg.
Nu turas de om att bada fotbad i vattenskålen.
Och att försöka picka sönder huset som 10-åringen och 5-åringen byggt.
Tja, det är väl ungefär vad som händer.
Varken mer eller mindre.
Nej, de verkar väl inte ha de största personligheterna. Inte som mina älskade hönor.
Men dock.
Både jag och barnen är jättepeppade.
Och herr B, som egentligen är så där halvbuttert emot alla djur fick mig nästan att ramla av stolen när han föreslog att de skulle få bo inne tills vi fixat klart där ute.
Det gäller att smida medan järnet är varmt så idag har jag skickat honom på inköpsuppdrag på Lantmanna. Haha.

Fågelhunden Freud sitter som hypnotiserad och väntar på att det ska komma stekta sparvar flygande om hon slickar sig tillräckligt mycket runt munnen eller nåt. Men pilutta henne. De här små rackarna är inte gjorda för att någonsin i full frihet picka omkring på gården (eller inne för den delen).
Ferry är som vanlig skeptisk till husdjur. Vill inte ens gå fram och nosa. Tycker att fåglar är lika fåniga som hamster, orm eller vadsomhelst.
Fast Nestor är roligast. Han verkar ha adopterat vaktlarna som sina egna valpar. Igår kväll låg han med huvudet på sned utanför buren och nosade så försiktigt.

Ursäkta dålig Instagrambild. De få gånger jag har med mobilen nånstans brukar jag instagramma. Mest för det redan låg i telefonen när jag fick den. Fattar fortfarande inte riktigt vitsen med att kommunicera via suddiga bilder med olika filter.

Men. Nåja. Det här är i alla fall första bilden på underverken. Tagen i bilen på väg hem. Om jag säger att de färdades i en gammal hamsterbur så kanske ni förstår hur små de är. Den större av de mörka längst upp och den som sitter längst ner i bild är vuxna hönor, Judit och Judit. Och de andra två är 6-veckors tuppar. Den mörka är 10-åringens och han heter Jack/"Jackie". Min lilla ljusa tupp heter Sekuritas (jo, med k)....för att han är en vakt-el.