Bajs-Banarne

Idag är jag så där himla trött på att kämpa.
Kämpa med och mot myndigheter.
Kämpa mot fördomar.
Kämpa för att bli tagen för den jag är.
Och framför allt kämpa med mig själv för att komma ut på andra sidan av en tunnel jag inte vet vart den leder.

Jag satt på ett bisarrt möte idag.
Ni vet, där myndighetspersoner spänner ögonen i en och verkligen, verkligen vill veta hur man mår och vad man har för planer för framtiden...samtidigt som man gång på gång blir avbruten och får ord lagda i sin mun.
Vet ni det? Nä, hoppas verkligen inte.

Hur förväntas man ha en plan för framtiden när man inte orkar tvätta håret?
Hur förväntas man passa in i en mall som till och med är för trång för en fiktiv medel-Svensson?

Nå. Öppna eget är tydligen ett realistiskt alternativ.
Alltså i ett jättekliv från hel sjukskrivning och ett par timmars rehabilitering i veckan.
Öppna eget som i att jobba hemifrån dessutom...
Samtidigt som jag helt standarsmässigt fick rådet att komma mig hemifrån.
Hm?

Ja. Jag var arg idag.
Tydligen var det två amatörterapeuter som höll låda.
Och sånt slutar aldrig bra.
När frågorna gled in på hur arbetsfördelningen ser ut hemma blev jag ännu argare.
Röt ifrån å det bestämdaste och sa:
- Ni kan väl inte på allvar menar att mitt tillstånd beror på att min man inte är lika huslig som jag? Vad vet ni om det och hur ser det ut hemma hos er "friska"?
- ....
Nä, jag menar det.

Hur jag ska börja må bättre är förstås en stor gåta.
Annars hade jag ju redan börjat hasa mig längs den rätta vägen.
Men visst, sitt för all del ni med era anteckningsblock och vänta på att jag ska kläcka allt och föreslå-  nej, bestämma mig för hur allt ska gå till.
Och rationalisera därmed bort er själva.

Och den där jävla chi gongen kan hoppa upp och ta sig i arslet.