bild

bild

fredag 26 juli 2013

Undrens tid är inte förbi

Som ni kanske har förstått så har min man en förkärlek för elektroniska leksaker.
Jo, han är rätt dyr i drift min toyboy (2 år och en månad yngre).
Häromdagen försökte han sig på en fuling...
Påstod(!) att han hittat en surfplatta för blott tusen riksdaler...
Och när han fått mitt godkännande - ja, då uppgraderade han sig till en dubbelt så dyr...
Sedan efter mitt icke så kraftfulla himlande med ögonen ville han ha en för fyra tusen.
Men då satte jag ner foten.
Nån måtta får det väl ändå vara!
Först godtog han det. Men så slank han ner i diket igen och tänkte köra över mig.
Whatever, tänkte jag till slut. Köp dig less då.
Och så kom han hem. Med...
En ny laptop till mig!
Istället.
Nej, undrens tid är inte förbi.
Haha.
Jag som fått hålla tillgodo med 16-åringens gamla som har massor med pixlar borta och som knappt håller ihop.
Gla ja ä.




I drömmarnas trädgård

Herre min je så knasiga drömmar jag har haft i natt!
Tack vare en näve insomningstabletter, I´m sure.

Först träffade jag alla mina patienter inom handikappomsorgen...
Fast på 70-talet när de fortfarande var unga.
Jag var helt fascinerad över deras förmågor. Vissa som nu är helt multihandikappade kunde fortfarande gå och prata.
Men förhållandena var vidriga. Och jag lyckades göra mig ovän hela vägen upp genom småchefshierarkin på grund av en nu så självklar sak som att man inte skjutsar omkring patienter på duschbårar nakna genom stora lokaler. Mitt enkla förslag på en liten handduk över könsorganet väckte ramaskri.
I en annan dröm var jag på sommarteater. Jarl Kulle hade huvudrollen och kom ut på scenen med en mask över ansiktet. Men istället för att börja spela så stannade han upp, tog av sig masken och pekade på mig.
Tydligen var jag portad efter att ha protesterat ljudligt för 30 år sedan.
Jag försökte fly från läktaren och möttes då, i en oändlig korridor, av en nostalgimusikal spelad av bortglömda artister från förr. Totte Wallin tex. Sedan hamnade jag i bråk igen när jag påstod att Pernilla Wahlgren var ett one hit wonder. Jedrar vad hon kunde slåss!
Jag vet inte om det var samma dröm, men innan jag vaknade åkte jag buss genom bostadsområdet där jag växte upp och passerade hela 13-åringens klass som satt och rökte och drack starköl.

Ja.
Vad säger man?
Nutid och dåtid som flyter ihop. Och det där med 13-åringen var väl förhoppningsvis ändå framtid?
Kanske är det inte helt enkelt att fylla 40 ändå....

torsdag 25 juli 2013

På en av årets varmaste dagar...

....har jag:

1. Flyttat vattenspridaren mellan uttorkade rabatter.
2. Tant-fixat några små arrangemang med vatten i trädgården.
3. Suttit på bron och löst en knippe korsord samtidigt som jag bälgat i mig 1½ liter bubbelvatten.
4. Suttit vid kaffebordet och löst ett korsord tillsammans med herr B.
5. Tvättat och tumlat och hängt.
6. Lagat karré med rödvinssås, mozzarellafylld kyckling med chilisås samt stekt potatis och bjudit min vän herr J på middag.
7. Bjudit på blåbärsmilkshake till efterrätt.
8. Suttit ute i kvällssolen och umgåtts och druckit kaffe.
9. Diskat undan.

Tja. Det var väl det.
Bra att jag strukturerade upp dagen i punktform va?
Blogginlägg for dummies.

Men inalles: en bra dag.
Min vän herr J är en hyfsat ny bekantskap.
Vi träffades på Hälsans Trädgård och trivdes så bra ihop att vi började umgås på fritiden när han slutade där.
Och allt blir ju dessutom hundra gånger bättre då J är en lika stor skrotsamlare som herr B.
Idag åkte han hem med en båtmotor utan propeller från vårt förråd.
I utbyte ska herr B få några random delar som (eventuellt) passar vår andraskoter.
Haha.

Imorgon blir det hallonplockning med min ömma moder.
Bäst att köra två bilar.
Att säga att hon är besatt av hallon är en underdrift så vi får se hur länge jag och barnen pallar.
Ett yppans tillfälle att bättra på trädgårdsbrännan (= ryggen) i alla fall.

Sedan är det väl ofrånkomligen hög tid att börja tänka på hur vi ska lägga upp semestern.
Om inte annat för att ha bra svar när alla tjatar och frågar.
Själv tycker jag att det är lääänge kvar till söndag morgon...

Har ryckt upp mig

Typ i alla fall.
Eller rättare sagt försöker jag.
Utan lugna stunder hinner man inte tänka så många svarta tankar.
Idag ska jag klippa färdigt gräset. En liten stenig plätt som 13-åringen lämnade efter två timmars idogt klippande.
Och så har jag bjudit hem herr J och hans stora hund på middag.
Och om inte det räcker så har jag en bunt korsord att stänga av hjärnan med mellan ogräsrensning och stekar.

Vad är det för dag idag?
Igår trodde jag visst helt felaktigt att det var torsdag...
Plus att jag pratade med kära V i Hufvudstaden om att jag hade sagt att vi skulle komma måndag den 28:e.
Den 28:e är naturligtvis en söndag. Och igår var det onsdag.
Få se om jag håller reda på dagarna resten av dagen i alla fall.

Småtrollen har börjat packa.
Lilleman har en hel ryggsäck full med kudde och majs(!)burkar.
Själv måste jag förstås stryka innan.
Booooooring!
Nä, min fäbless för klänningar och min aversion mot strykning går inte direkt hand i hand, om man säger så.
Men fördelen med att köra buss är att jag kan hänga alla klänningar istället för att knöla ner dem i en resväska i alla fall.
Man får vara nöjd med det lilla.
Det blir härmed dagens mantra.

 Kvällsbad vid havet. Gissa vilka som badar oavsett temperatur och vem som lika oavsett aldrig badar... 




onsdag 24 juli 2013

Sommarprosa

Nej, jag orkar inte låtsas för mig själv.
Leif Boork kan få ha sina plattityder i fred.

Sommaren är inte gäcksam och skojsam och käck.
Den plågar mig med ljusa sommarnätter.
Den plågar mig med svarta galna tankar.
Den plågar mig med barn som sitter klistrade vid mamma.

Det är inte på nåt sätt kul med sommar.
Visst, den har sina glimtar.
Men på vilket sätt hjälper det mig?
På vilket sätt tankar sommaren mig full av energi?

Jag finns där för hela storfamiljen.
Jag finns där för alla som behöver mig.
Men vem finns där för att fylla min tank?
Vem finns där för att trösta Knyttet?

Jag klurar för att finna saker som gör familjen glad.
Jag finner mig i semesterlunk.
Men när solen går ner bakom smutsiga barnafötter....
Så känner jag ingen tillfredsställelse över dagen.

Sommaren är krav på kul.
Sommaren är krav på umgåsande och grillande.
Jag försöker hänga med och göra som man ska.
Men lämnas med en fadd eftersmak av kol.

Jaha. Skit i det då.

Leifboorkologi


Ja, det känns som om hela sommarlovet tillbringas med hjärnan i Leif Boork-mode.
På sin höjd kommer det en och annan klyscha annars är man fullt upptagen med att göra milkshake eller hacka ogräs.

Exempel på Boork-dialog:

- Fint väder idag.
- Ja. Det är sol. 
- Får den vara framme blir det varmt.
- Annars blir det mulet.
- Ja. Om det inte skulle regna idag?
- Vet inte. Vilken dag är det?
- Det kan vara torsdag.
- Ja, är det torsdag så är det inte långt till helgen.
- Nä. Då är det nästan helg. Bara fredagen kvar.
- Det skulle visst vara fint väder i helgen.
- Då blir det varmt.
- Om det blir det så grillar vi.

Osv.
Man kan fortsätta med sitt stating the obvious i all evighet.
Säga sånt som varken tillför eller engagerar någon.
Men som inte heller provocerar eller utmanar de som lyssnar att tänka till eller i nya banor.
Det är skönt.
Oväntat skönt.

Inte lika skönt när det gäller kommenteringen av en spännande hockeymatch däremot.
Men det orkar jag inte skriva om nu.
Det är ju så fint väder idag.
Och om det håller i sig kommer det att fortsätta att vara sol.
Förmodligen rätt så varmt i söderläge också.


Här kommer bilder från gårdagens inlandstripp till Lycksele, där vi gick på djurpark, såg en crossuppvisning och grillade med kompisar i en husvagn på campingen:

 Bjärven hade fått busiga ungar. Det är inte varje gång man är där som järven syns till så det var faktiskt jättekul att se ungarna brottas. Mer exotiskt än att se apor på andra djurparker till och med.
 Min björnskräck höll sig i schack. Undrar om jag får dra av inträdesbiljetten som terapi?
 Skinksallad och pitabröd i djurparken. Att äta/dricka varje 2-2½ timme har varit mitt mantra ända sedan jag blev mamma. Hungriga och törstiga barn är inte att leka med när man är på resande fot.
 När kramade du en get senast?
 Nå. Det är uppenbarligen inte bara jag som vill ha getter hemmavid. På bilden har han sina gamla crocs på sig. En av dem flyter nu omkring hos sälarna och han har nyinköpta röda fuskisar istället. Men det vill han helst inte prata om.
Titta så glad jag skulle vara om jag hade en egen husvagn. Det var nära att herr D (ryggtavlan) och fru A hade fått nattockupanter. Om bara inte 9-åringen hade varit på sitt allra värsta humör hade vi kanske stannat. För sovplatser fanns det imponerande gott om.
 Titta så glad han skulle vara om han hade en egen husvagn. Han vet bara inte om det själv. Själv vet jag precis hur det står till i min egen skalle och grämer mig fortfarande över att vi inte köpte herr D:s gamla vagn i början av sommaren.
En galning som hade en ramp mitt i stan och körde omkring och gjorde bakåtvolter. Jag vågade bara titta genom kameran. Men ungarna var grymt impade och radade upp sig efteråt för att få autografer på armen. Våra vänners son gick steget längre och gick stolt därifrån med en autograf i pannan. Kanske inte lika kul idag för småtrollens tjocka svarta krumelurer på armarna sitter som berget.

måndag 22 juli 2013

Uppdatering

Tja, det var väl ett rätt konstigt inlägg som jag lämnade hängande häromsistens.
Men dock.
Folk är konstiga. 
Beter sig konstigt.
Och det är bara jag som är normal, haha.
Nog om det.

Idag rensar jag ogräs som en besatt.
Jag är piggelin och mår väldigt bra psykiskt.
Trädgården ser därför vacker och härlig ut.
När jag mår dåligt brukar den se ut som en ogräsdjungel som vill kväva mig.
Så inalles är det en bra dag.
Icke välförtjänt, måste jag väl tillstå.
Gårdagskvällens holabaloo hos goda vänner erbjöd nämligen lite för mycket av det goda.
Och den korta kilometern hem blev aningen vinglig.
Kvällen avslutades med att jag bonkade pannan i dörren till tvättstugan och skramlade ner en babiljon plastgalgar som hängde där.
Needless to say har jag nu en liten bula just vid hårfästet.
Nä, nog om det också, tror jag bestämt.


Idag förföljde jag och småtrollen Glassbilen.

Jag kände mig snäll och generös.
Skulle låta dem välja glass själva trots att allt kostar skjortan.
Men så gick det inte att betala med kort. Just idag.
Snopna lommade vi hemåt.
Som tur var räddades situationen av att vi möttes av en igelkott som gick omkring under min klätterhortensia.
Men ändå. 
Så konstigt det kan bli när man aldrig har cash hemma.

Nu ska vi åka till havet och bada.
Sedan blir det en tripp till stan där herr B ska köpa någon (o)nödvändig elektronikgrunka.
Och så ska vi bunkra upp med mat och dryck till 16-åringen som ska vara ensam hemma nästa vecka när vi åker till Stockholm/Tallin.
Tja. Det var väl ungefär det. En vanlig spännande dag i bullmammans liv, ha ha ha.

fredag 19 juli 2013

Frågespalten

Vad är det för fel på folk?
Svar emottages med stor tacksamhet då jag helt saknar insikt i frågan.
Tack på förhand 
/Nettan

Julsaker

När man precis kört slut på sig själv av att ha haft en 7-åring som kompanjon hela dagen...
Ja, då lägger man sig och vilar va?
Eh. Fel.
Man tömmer heeela stora presentskåpet och flyttar allt till julsakschiffonjén istället.
Och julsakerna åker med stor möda upp i förrådet.
Varför?
Jo, för att vissa ligister har försett sig själva ur mina leksaksgömmor.
Och chiffonjén har lås.
Men jag blev ju inte mindre slut liksom.

Tur att det är lugnt här ikväll då.
16-åringen har moppat in till stan med gänget för att gå på musikfestival.
13-åringen och hans sovkompis är förstås ute och fiskar.
Och de andra är faktiskt rätt lugna.

Freuds ben är helt bra. Har jag sagt det?
Skönt i alla fall.
Men knäpp är hon ändå. Mitt i värstaste höglöpen som hon är.
Tur i oturen att hon passade på att tillbringa en natt i lost-and-found-finkan hos polisen före löpen.
Nu får hon verkligen inte vara lös.

Imorgon ska vi cykla till vänner på holabaloo.
Och på måndag ska jag träffa en gammal, gammal vän.
Det får räcka. Jag måste försöka bromsa lite så att jag orkar packa inför Stockholms-/Tallintrippen också.
Klok ja ä.

torsdag 18 juli 2013

Hamlet

Vet ni, 
Att det finns en replik i Hamlet för varje tillfälle?
Det sägs att det är en tragedi men det går jag inte på.
Vanliga livkringelkrokar med ovanliga kulisser, skulle jag säga.

Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.

Ja.
Alltid.
Det som känns så uppfyllande, predestinerat, glasklart och rogivande ena dagen behöver faktiskt inte stämma dag två.
Man tänker efter...och börjar plötsligt känna en bitter smak i munnen...men plågar ändå sig själv med fler närgångna frågeställningar...känner kräk...känner blodsmak...och så:
Nä, tidigare beslut var inte så himla käcka.
Inte käcka alls.
Till och med dumma.

När man överanalyserar sig själv och sitt eget beteende händer det lite för ofta.
Tuvär.
Ibland ser man inte skogen för alla träd, sägs det.
Men jag ser fan inte ett enda träd för all skog.
Och så får jag börja om.
Bryta ner mig själv i atomer och försöka skapa en molekyl som håller.
Vilket man förstås behöver energi till.
En masse.
Och som ni vet har jag inte riktigt de kvantiteterna.

Nej, hörrni - vad snackar hon om nu?
Allt...och inget. På samma gång. 
Inget särskilt som hänt.
Inga särskilda felbeslut.
Bara samma särskilda mönster av tankevurpor.
Ja.

Äh, lika bra att gå och fortsätta att karva smalbenen blodiga med epilator.
Mycket bra.
I den här takten har jag säkert släta ben lagom till...eh, november.

onsdag 17 juli 2013

OM jag ändå hade lite vin hemma...

För mig som lever i en konstant berg- och dalbana finns det ju, som jag brukar skriva om, inte särskilt många platåer i hjärnverksamhet att pusta ut på.
Det har varit rätt tungt ett tag.
Men nu har det lättat.
Och gissa vad jag gör då?
Jepp, bokar in allt möjligt med alla möjliga och omöjliga.
Igår kväll var jag både fysiskt och psykiskt äppelmos efter att ha gjort ärenden med la familia och sedan druckit kaffe hos herr D och fru A.
- Hur ska jag orka träffa bästaste H imorgon? Beklagade jag mig för min man. Som förstås inte ens bemödade sig om att svara. För han visste ju att jag skulle släpa mig till stan i vilket skick jag än var.
Vilket jag förstås också gjorde.
Jag och H har bara ett par chanser per år på oss att kunna umgås så det gäller ju att passa på.
Men igen då:
När bipolaritetens uppskruvning krockar med utbrändheten brukar det inte sluta så bra.
Hoppas bara att jag hinner genomföra alla åtaganden framöver först. 
Inklusive Stockholmsresan då.
För jag är ju så gla´ i alla jag vill träffa.

Hur som helst...
Halva reapriset på Åhléns.
Mmmm.....mumsigt!
Och nu går inte presentskåpet att stänga längre.
Men jag köpte även lite grejer till mig själv.
Tänkte att jag kunde unna mig det med lite födelsedagspengar.
Brödburk i plåt tex. En tröja. Klistermärken (kanske lite svåragjort om det egentligen räknas till presenter förresten. För det är ju där jag sätter dem).
Och - håll i er nu:
En epilator. Eller eppilator? Eppillator? Eeeepilatoor?
Hahaha!
Jag har förmodligen norra jordklotets mest orakade ben.
Jag har inte jättemycket hår på dem med det är lååångt.
Det är osett om jag vågar använda mitt tortyrredskap, men jag känner mig i alla fall väldigt kvinnlig på det där rätta sättet.
På Kapp-Ahl hittade jag söta flätade ballerinaskor för 37.50. My kind of prisklass.
Sedan dog jag och åkte hem. Ja åkte. Jag var så trött att det nog var tur att bilen hittade hem av sig själv.

Nu vill jag ha vin.
Så dää så.
Men det har jag inget.
Klantigt nog.

tisdag 16 juli 2013

Shop ´til you drop

Idag har vi gjort precis som alla invaderande norrmän gör en regnig dag:
Nämligen shoppat.
Först var vi på Lantmännen och köpte hundmat. Och en hundleksak, halsband, en oreganoplanta och finfina presenter till X. Och nåt mer tror jag minsann.
Efter det kände jag på lukten att det var halva reapriset på Kapp-Ahl.
Och mycket riktigt. Snacka om att jag har ett användbart sjätte sinne, haha.
Och jiiisus vad vi shoppade loss!
Herr B köpte en vansinnigt snygg jacka.
Jag köpte illrosa shorts och en grå blus.
Jag hittade massor av bra-att-ha-grejer att lägga i mitt presentskåp.
Och jag köpte kläder till 13-åringen och 4-åringen.
Men även en readrottning som jag får lyfta på kronan och buga åt 7-åringen. Han är faktiskt min överman.
- Köp vad du vill bara det är röda prislappar.
Sa jag. Till det av alla mina barn som är mest intresserad av kläder. Icke helt genomtänkt...
Så han sprang iväg till barnavdelningen. Och kom helt lyrisk tillbaka med plagg efter plagg.
Matchande, coola och i rätt storlek.
Snacka om att han blev tagen av köpdjävulen. Till slut fick vi bokstavligen slita honom från reaställen. Helt speedad.
9-åringen som också var med nöjde sig med huvtröja, shorts och en t-shirt. Tack och lov.
Ja. I alla fall. Så har nu fyra av fem barn långbyxor och andra smarta plagg inför skolstarten.
Nettan Rea

måndag 15 juli 2013

Lill-Fråddan

Fröken Freud har gjort illa sig i benet.
Sätter knappt ner frambenet alls när hon går.
Och så gråter hon.
Jag har ingen aning om vad som hänt.
Kanske är det Nestor som bufflat omkull henne.
Kanske gjorde hon sig illa i skogen igår kväll.
Risken finns förstås att vi måste ta henne till veterinären.

Roligare födelsedag kunde man ju ha.
Tur i oturen är i alla fall att mamma och plastefar kommer hit med hämtmat i afton.
Och att jag gjorde bort stora släktbjudningen igår.
När man inte riktigt vet var den här dagen slutar, menar jag.

Nej usch.
Jag har aldrig upplevt sjuka/skadade hundar.
Och helst vill man ju intala sig att man aldrig ska behöva uppleva det heller.
Men förr eller senare händer det förstås nåt.
Jag är så himla blödig att det förmodligen gör ondare i mig än i Freudan.

Livet börjar efter 40, sägs det ju.
Och därmed alltså inte på själva 40-årsdagen.
Uppenbarligen.

söndag 14 juli 2013

Check!

Visst.
Jag överlevde.
Släktkalaset.
Buffén gjorde succé.
Presenterna var riktigt bra.
Alla verkade ha skapligt trevligt.
Då så.

lördag 13 juli 2013

Nej, det bidde ingen tumme

Rökt lax är överskattat.
Kan vi väl enas om.
Lax i ugnen däremot...ja, det är grejer det.
Och nu är jag klar med allt mat till imorgon.
Känns fint.
Och det känns även i nacken, fötterna och orken.
Men det är ändå gjort.

Och på förekommen anledning måste jag ändå säga en sak...
Att ha förödelsedagsbjudning när man fyller jämt är ett måste.
Inte ett roligt borde.
La familia dyker förstås upp - och då vore det lika förstås fräckt att inte bjuda på nåt.
Men såna här tillställningar...
Nej, inte min tekopp.
Mitt mantra under förberedelserna har varit: Lugna ner dig. Kom ihåg att du faktiskt inte fyller år precis på söndag. Din riktiga födelsedag kan du fortfarande planera för att fira precis som du vill.
Det hjälper.
Men i sanningens namn vet jag inte hur jag skulle vilja fira om det inte fanns några måsten.
Hur jag skulle lägga upp min halvvägsilivetdag om lilla jag fick bestämma.
Pressen utifrån att 40 är så makalöst stort är påtaglig.
Fast jag som inte har nån ålderskris och de facto inte tycker om att stå i centrum har lite svårt att bemöta den.
Att fira födelsedagar är stort för mig. Som en hågkomst av den stora dagen då varje person gick från att vara ett foster i magen till en riktig person.
Men sedan spelar det inte alls roll hur många solvarv det är sedan det magiska hände.
40 är halvvägs genom livet. Kanske därför det är så stort. Jag vet inte. Och jag bryr mig inte. På riktigt.
Inte om saggig bakdel. Inte om rynkor. Inte om att man är helt förlegad. Inte heller om att man passerat den ålder då man visste allt, kunde allt, hade svar på allt.
Jag trivs bra här under korkeken där jag kan lukta på blommorna. Och de dagar då jag inte trivs alls skulle det inte falla mig in att skylla på ålder.
Karriären har jag aldrig brytt mig om, så varför börja nu?
Och eftersom jag är gift och har fem barn känns familjenojorna långt borta.
Nä. Jag vet inte.
Strunt samma.
Alla lär bli mätta imorgon.
Och jag lär le och hålla mig så där lagom trevlig.
Plus tacksam till de presenter folk tycker att jag borde ha önskat mig ;)
Nej, ni fattar inte vad jag snackar om va?
Förståeligt.
Men ser ni....jag vill ju faktiskt inte firas alls.
Och särskilt inte av vissa särskilda personer som kommer.
Idén om att får göra precis vad man vill för att det är ens egen stora dag faller också platt.
För att jag i dessa bistra tider inte har den blekaste aning om vad jag egentligen vill.
Så då vet ni.

Röka på

Jag vet inte vad man får för storts kick av att röka på i ordets vanligaste bemärkelse.
Men bara tanken på att röka egen lax till kalaset har verkligen gett mig en kick.
Jag trodde nämligen att jag hade rökt lax i frysen.
Och eftersom jag inte är så mycket för att göra det lätt för mig - som att snäppa till Ica och köpa - så tänker jag plocka fram vår lilla fiskrök.
Gästerna som kommer är inga storätare.
Och bryr sig definitivt inte om ifall jag köpt eller lagat nåt själv.
Nej, buffébordet är för min egen skull.
Så dää så.
Och därför måste det också vara fisk-, räk-, kräft- och rombaserat.
Så dää dää så.
Och ost? Sa jag ost? Att jag älskar ost?
Vb-paj, ostbricka, mozzarella, fetaoströra...mmmmmm, så gott!
Ja.
Visst låter jag uppåt?
Hehe, vänta bara ett par timmar tills jag har vräkt ut allt över köksbänken och står och kastar omkring mat som svenska kocken.
Antagligen gråter jag en skvätt då.
Och förbannar mina ambitioner.

Och annars då?
Tja, same ol´ same ol´.
Barnen hade lämnat Evas bur öppen i morse.
Igen.
Förra gången var hon borta ett dygn.
Då hade vi tur som hittade henne i rummet invid. Mitt på golvet och nyfiket nosande på Nestors jättesnok.
Den här gången tänkte jag att det var karma om hon var borta för evigt.
Men nej då. Efter en liten stund hittade jag henne när hon brottades med en bit toalettpapper täckt med dammråttor under tv-soffan.
Puh!

Jag försökte klippa gräset inför kalaset.
Men ryggen håller inte.
Så strunt samma.
Och när vi satt upp partytälten syns det inte så mycket.
Och med vi menar jag herr B och 13-åringen.
Man ska inte utmana sitt goda humör i onödan.
Det blir nog bättre om de får svära åt alla små pinnar som inte passar i varandra än om jag gör det.


fredag 12 juli 2013

Kul-turdag

Min sjukgymnasttjänst har jag i ett litet team inom Handikappomsorgen.
När jag först började jobba hade jag mitt kontor och min anställning på ett Dagcenter, men med en annan chef än dem.
Nog så krångligt bara det liksom.
Sedan blev vi ett litet team tillsammans med arbetsterapeuter och sjuksköterskor.
Och när min första chef kort efter det försvann hängde tjänsten liksom i luften ett antal år.
Hur vi skulle ligga organisatoriskt visste ingen.
Och "tillfälliga" chefer som tog sig an oss utanpå sina åtaganden avlöste varandra.
När vi till slut fick en egen, riktig, boss trodde jag att allt skulle falla på plats...
men hon sade upp sig efter en kort tid.
Så vi hängde i luften igen.
Något som blir extra krångligt när man inte ens är på jobbet.
Det senaste jag fick höra var att vi tillfälligtvis hade fd handikappchefen som chef.
Så det var honom jag skrev till när jag nu behövde ett arbetsgivarintyg.
Autosvar: På semester. Kommer inte tillbaka. Tar pension. Hör av dig till henne eller henne.
Eh. Jaha.
Jag skrev till båda för säkerhets skull...
Och fick tillbaka ett mejl från lönekontoret. Från en helt annan person som absolut inte är min chef.
Jag skrev tillbaka och sa att det hastade. Kanske hon visste vem jag skulle vända mig till?
Autosvar: På semester. Hör av dig till henne.
Ännu ett namn. Suck. Och en återvändsgränd. För inte vill jag prata med nån på lönekontoret.
Nog för att jag har ett självständigt jobb...
men en chef måste jag väl ändå ha?

Nå. Nog om det.
Idag har varit en riktigt bra dag.
Jag och 7-åringen har varit på resande fot nästan hela dagen.
Med bäste herr J.
Först gjorde vi några ärenden. Köpte partytält till mitt kalas, bla.
Sedan åt vi hamburgerlunch och åkte till museet.
Där strosade vi länge och väl och avslutade sedan med fika i lekparken.
Herr J är fantastiskt trevlig och lättsam. Funkar hur bra som helst ihop med mina barn, trots att han inte har några egna. Dessutom har han ett djup som gör att man även kan prata om svåra saker. Och en ryggsäck som ibland liknar min egen.
Och som en blixt från klar himmel sprang jag även på herr T, som jag jobbat med tidigare, och tycker hemskt mycket om.
Museet har en härlig presentshop. Lite Designtorget möter Norrland, typ. Jag hittade en bra grej som kära V ska få när vi åker ner till Hufvudstaden senare. Och en liten grej till herr H i fjällvärlden. Plus en kylskåpsmagnet till min egen samling.
7-åringen har ätit snask hela dagen. Det är så härligt (och billigt) att skämma bort bara ett barn. Men till slut blev det nog, och han lämnade nästan hela glassen i parken.
Herr J visste att det var ligisten jag skulle ha med mig. Men jag kan nog aldrig mer presentera honom så. För han har varit hur snäll, trevlig och o-hyssig som helst idag. Haha.

Nu gör jag plommonspäckad karré och tar i ända från tårna med hela tre stora köttklumpar.
Nå. Det går ju frysa in som smörgåspålägg om det inte blir uppätet på söndag.
När ugnen blir ledig ska jag passa på att grilla kycklingbenen.
Men äggen får jag ta nya tag med. Jag glömde nämligen bort dem på spisen och råkade koka dem i en halvtimme...
Till Nettan - från Nettan.

torsdag 11 juli 2013

Tillbaka på banan

Åkej, 
Humöret lite bättre efter ogräsrensning.
Och efter att ha fått ställa ut lite möbler på den nybyggda altanen.
Nu kokar jag nässlor för att baka Hulkenbröd.
7-åringen och hans kompis sköter sig själva.
4-åringen är ute och åker moppe med herr B.
Frid och harmoni i Dårhuset.

Andningspauser är ack så viktiga.
Och lyser oftast med sin frånvaro här.
Egentid finns inte på kartan liksom.
Det närmaste jag kommer är att försöka skärma av mig med korsord, men det funkar inte så bra.
Imorgon ska jag ju träffa en vän.
Fast då tänker jag ta med 7-åringen.
Så gör jag nästan alltid när jag åker på utflykt.
Som på förra veckans lunchdejt då jag hade två 13-åringar vid bordet.
Men det är avslappnat nog.
Man skaffar ju liksom inte barn för att slippa dem.
Vilja slippa bråken, kraven och surret däremot...ja, det är en annan femma.
Och det kan man kanske åstadkomma när man delar på unghopen.

Jo. Mitt kalas på söndag...
Jag tänker bjuda på middagsbuffé i det gröna.
Eller åtminstone i några partytält om det regnar.
Smart som jag är(?) har jag planerat effektivt.
All mat ska vara kall och förberedd.
Och efterrätten ska ju min fars sambo stå för.
Jag börjar med att baka bröd idag och frysa in.
Och imorgon blir det att göra plommonspäckad karré i ugnen.
Så har jag lördagen till potatissallad, vb-paj, fetaoströra, kycklingklubbor och lite annat.
På söndagen gör jag sallad, romsås, ägghalvor med kräftstjärtar och skivar lax. Plus ställer i ordning en smarrig ostbricka med melon och vindruvor.
Enkelt va?
Så blir det hallondrinkar att mingla kring: hallonvin + fruktsoda + frysta hallon och citronmeliss.
Burkläsk, bubbelvatten, rödtjut eller öl till maten.
Aaaantagligen har jag alldeles för mycket mat för min lilla släkt, men överflöd är roligt. Festligt.
16-åringen är ju på resande fot, så jag skulle tro att vi blir ungefär 20 pers.
Och det bästa är:
Att värdinnan själv kommer att vara vacker och strålande och fortfarande 30+ på kalaset.
Närmare bestämt 39 år och 364 dagar.


Grodövergödning

Ibland kan jag ångra att jag släpper ut vissa känslor i bloggform.
I morse till exempel.
Tyckte att jag var onödigt negativ igår. För egentligen vet jag ju att det inte är jag. Bara trötthet och sjukhet. Så jag tänkte kompensera med en vanlig klämkäck dag idag.
Men så gick jag ut för att påta lite i trädgården...
Och möttes av en stor gran...nakenbarkad med yxa.
Suck.
Ett steg fram med en tomatplanta i kruka - och sjuttielva steg tillbaka med ett hundraårigt träd förstört.
Nae hörrni, sommarlov är inte alltid så kul.

Nog för att yxmannen är hos bästisen.
Och nog för att 13-åringen sovit hos en kompis ett par byar bort.
Och nog för att 16-åringen i skrivande stund åkt med sin kompis familj för att bo i husvagn en vecka.
Men det räcker gott med de ligister jag måste vakta ändå.
Till exempel den som nyss hängde i garagets hängränna.
Och den som har hällt en hel burk med fiskmat i mitt nyrengjorda grodyngelakvarium.
Herr B är ute och målar. Och det är ju jättebra förstås. Men simultankapaciteten är inte den bästa så när det gäller barnen stänger han då helt sonika av.
Förresten har jag fler 7-åringar på ingående.
Och säkert en hel bunt ungar till innan dagen är slut.

Egentligen hade jag tänkt träffa en kompis idag.
Men det känns inte som det är läge för det.
Ah, jag får höra om han kan imorgon istället.
Då kanske herr B är klar som i helt klar med målningen och kan ägna sig åt barnen.
Hugga ner en ful gran tillsammans eller nåt annat kul.

onsdag 10 juli 2013

Berg- och dalbana

Tja, det är väl den åkturen som bipolaritet bjuder på, antar jag.
Varken mer eller mindre.
Men sedan min ohängde far med sin argaste röst tvingade mig att åka karuseller på Liseberg för hundra år sedan har jag skytt allsköns sorter av sug i magen.
Ändå tvingas jag åka.
Runt, runt. Och upp och ner. Fort och våldsamt.
För att min skalle inte är överens med resten av mig.
Diagnos, som det kallas.
Just nu åker jag utför så maginnehållet hamnar i munhålan.
Det smakar surt och o-normalt.
De salta och feta smaker jag drömmer om får fortsätta att gäcka i periferin.
Jag tar tag i olika måsten/borden/villen...och sedan rullar det på...
Så fort, så fort att jag blir åksjuk.
Världen är vacker - när min hjärna ställt in sig på lovemode.
Men världen är också så in i håvete ful - när hjärnan behagar jävlas.
Ibland tappar jag kontakten med vad som är verkligt.
Vad som skulle fortsätta gälla även dagen efter jag tappar min wonderful-button.
Eller min ragnarök-button.
Nej, jag vill inte skriva fler inlägg om la familias la-da-di-da-da-da-sommarlov.
Egentligen hjälper det inte mig.
Mitt utbrända, bipolära mig.
För min skalle är långtifrån ledig...
Bzz.....bzzz.bz....bzzzzzz....b-zzzz....bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.
Surrar hela tiden.
Reflekterar. Överanalyserar. Rackar ner. Gör mig själv illa.
Och emellanåt....
Måste jag le, kramas och mixa mangosmoothies till barnen.
Inte för det på nåt sätt är en ofaktisk mamma som lallar på,
Utan för att det krävs av mig och för att jag i stunden känner mig nöjd med min mammaroll trots att den också smakar kräk i munnen när jag känner efter.

Mitt sommarloooov....Va jätteskönt....mitt sommarlov ska bli...Då är man ledig hela låååånga dan...

Storhandling

Puh!
Har varit och handlat till söndagens kalas.
Och gjort lite andra ärenden.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att lära av mig med att försöka göra bort ALLT på samma gång, ALLTID.
Men nu är det gjort i alla fall.
Och av bara farten har jag dessutom försökt få tag i någon slags chef och skrivit till a-kassan.
Ibland förvånar man sig själv.
Men nu räcker det.
Både skalle och kropp är helt slut.

Förresten hade jag en bisarr dröm i natt.
Jag hade panik över ett missat tandläkarbesök.
Tydligen skulle jag ta bort några stygn och det skulle kosta 1000 kronor.
Herr B tyckte förstås att jag jagade upp mig i onödan.
Varvid jag gick omkring med två femhundringar och försökte få honom att fatta att jag var så illa tvungen att betala ändå.
Men jag ringde i alla fall till tandläkaren för att be om ursäkt. Jag hade nämligen för ont i ryggen för att ligga i tandläkarstolen, hade tänkt avboka men glömt bort det.
- Men du ringde ju igår kväll och sa det! Sa sekreteraren.
-Nä, det gjorde jag inte.
- Jooo då! Men jag kan förstå att du inte minns nåt. För du var ju dyngrak.
Dyngrak? Och min förklaring att det var Tradolanet som gjorde mig lite konstig bara viftades bort.
Efter ett långt samtal om förmaningar med alkohol och om minnesluckor lade jag på.
Och började leta på nätet hur man skulle få bort diagnoser(!) ur sina journaler.
Dyngrak! Tänk om nån skulle råka läsa det där?
Herr B tyckte fortfarande inte att det var så allvarligt. Vilket förstås gjorde att det blev ännu värre.
Sedan vaknade jag med hjärtklappning.

Haha. Ja, ska det stå så där i mina journaler är det kanske tur att det även står "icke psykotisk".
För att balansera upp.


tisdag 9 juli 2013

För sent för att bli supermodell?

Sitter här i lugn och ro nu när la familia är på utflykt.
Som jag skrev tidigare tänkte jag frossa i dokumentärer och vetenskapsprogram.
Sånt där som bara jag vill se.
Men så ramlade jag in på den här filmen:
About face: supermodels then and now.

Visserligen en dokumentär.
Men ämnet är inte direkt min tekopp, om man säger så.
Trots detta: förvånansvärt intressant.
Om djupet under hårsprej och smink.
Om hur modeller ser på sig själva och sitt yrke.
Om hur yrket förändras under 50 år.
Alla modeller som intervjuas i programmet är äldre.
Och perspektivet är det inget fel på.
Isabella Rossellini är klart bäst. Eftertänksam och klok.
Liksom citatet från hennes mor:
Att åldras är det enda sättet att få uppleva ett långt liv.
Och som Paulina Poryzskova säger:
Varför skulle jag vilja se ut som 25 när jag är 45? Inte vill jag väl attrahera nu det jag ville då. Fertila män(!) till exempel.

Men många har ändå gjort något åt sitt utseende. Och framför allt visar de med både kropp, hår och kläder att utsidan fortsätter att räknas långt efter att karriären tagit slut.
Och jag tänker på mig själv...
Som gått upp en massa kilo sedan jag blev sjuk.
Som trollklipper mig själv hemma och sedan virar ihop håret i ett hårspänne.
Som bara sminkar mig i undantagsfall.
Som köper snygga klänningar med sedan bara hasar omkring i strykfri trikå.
Som börjar vara rynkig.
Som lägger ut bild på fejjan där jag är svettig, röd i ansiktet, osminkad och iförd herr B:s hemmavirkade solhatt.

Frågan är om jag skulle vilja att de vackra kvinnorna på tv var mer som jag...eller om jag egentligen vill vara mer som dem?
Hm. Tja, gå ner tio kilo skulle ju inte sitta fel. Inte heller en riktig frisyr. Eller nån som strök mina snygga klänningar. Orken att sminka mig skulle jag inte tacka nej till. Liksom.
Rynkor då? Nä, de gör mig ingenting. Men jag säger ändå att när ögonlocken saggar ihop helt kanske jag tar bort lite skinn.
Typiskt dubbelt kvinnligt alltså.

Alla vill väl se så bra ut som möjligt. Det enda som skiljer är nog viljan och intresset att anstränga sig. Hur viktig utsidan är gentemot annat man pysslar med.
Dessutom tycker jag att det är löjligt att piffa för mycket. Då det blir lite peacocking över det hela (Fast tvärtom då, eftersom honorna i fågelvärlden inte är ett dugg piffade).
Kanske det är därför jag så ofta kör med det säkra kortet: piffa ingenting alls.
Och i en djupare mening kan jag hålla med Rossellini som också förhöll sig dubbel till att sträva efter rådande skönhetsidal. Hon var rädd för att det är ett nytt uttryck för kvinnoförakt (jo, hon sa så). En fotboja som vi måste ha med oss hela tiden.
När duger man? När är man vacker?

Se bra ut för sin ålder är ett sånt där dumt uttryck. Eller hur? Se ung ut för sin ålder menar man väl? Och varför måste det vara en komplimang? Undrar om karlar någonsin får höra samma sak...
Och apropå mina fula facebookbilder - tja, där kan jag väl bara hålla med modellerna:
Det är bara bilder på mig och inte jag.
Och förresten är jag med mina 169.5 cm ändå för kort för modelljobb.
Hårmodell har jag varit. Men det tuperade håret och de höga klackarna bidrog ju förstås mycket till 2-metersuppenbarelsen.
Nej, jag ska inte skoja.
Det var verkligen en intressant film.
I all sin ytlighet.

La Bella Isabella. 61 år. Olyft.

När verkligheten hinner ikapp

Jo, den kan ju lätt göra det trots att man försöker lalla på i bästa sommardekadensstil.
När man liksom. Är. Sjuk. Ändå.
Brev från FK, flera mejl från AF och telefonsamtal...
Plus alla dessa o-grejer som inte blir mer gjorda för att man struntar i dem (dö-öh): tjänstledighetsansökan, kontakt med a-kassan och göra avslut på Hälsans Trädgård...
Kronan på verket är dessutom i vanlig ordning mina o-tagna blodprover...
Äh.
Åtminstone har jag lite löst börjat planera för min 40-årssläktmiddag på söndag.
Det får väl duga.
Kan vi väl säga i alla fall.
För dekadensens skull.

Idag har vi varit bortbjudna på lunch.
Och så har jag satt igång en tvättmaskin och löst några korsord.
I övrigt: sovit.
Senaste tidens trädgårdande har tagit ut sin rätt.
Tur då att herr B är klar med altanen och all målning ute vid bunkern så att han kan åka på äventyr med herr D och barnen för att se galningar köra snöskoter på vattnet ikväll.
Så att småtrollen får nån stimulans alls när mamsen är väck.
4-åringen är gullig. Lite småkär i herr D:s 10-åriga dotter. Så nu har han slagit in ett cerat med colasmak i cellofan åt henne inför kvällens "dejt".

Själv ska jag uppbåda kraft att ägna mig åt lite fotvård i kombination med nån dokumentär på tv. Nu när man för en gångs skull får styra över fjärrkontrollen.
Tv:n tillkommer förstås för att det är onödigt krångligt att lösa korsord när man har en fotfil i näven.
Nog för att jag är tvåhänt, men jag har en känsla av att min avdomnade hjärna skulle protestera, haha.
Och så ska jag försöka beta av lite sms och sånt på telefonen jag aldrig använder.
Herr J hade tydligen bjudit med mig på loppis i helgen utan att jag visste om det.
Bland annat.
Så jag behöver skärpa mig.
Jag mådde så apa över att inte ha svarat på nåt av hans sms att jag tog med mig telefonen till mamma när vi åt lunch. Och ibland ska man ha tur också. När jag skulle gå för att stoppa ner lite lime(!) i handväskan hörde jag av en slump att min handläggare från AF ringde. Jag kände mig världsvan och anträffbar när jag svarade, hehe.
Kanske jag skulle uppdatera mitt instagram till och med. När jag ändå håller på. Det borde ju förvåna folk.

Rabarber. Varken mer eller mindre. Men eftersom jag alltid ska krångla till det:
Jag har satt ihop två sorter - varav en med mindre oxalsyra och därmed nyttigare - och nu vet jag inte vilken som är vilken.