För sent för att bli supermodell?

Sitter här i lugn och ro nu när la familia är på utflykt.
Som jag skrev tidigare tänkte jag frossa i dokumentärer och vetenskapsprogram.
Sånt där som bara jag vill se.
Men så ramlade jag in på den här filmen:
About face: supermodels then and now.

Visserligen en dokumentär.
Men ämnet är inte direkt min tekopp, om man säger så.
Trots detta: förvånansvärt intressant.
Om djupet under hårsprej och smink.
Om hur modeller ser på sig själva och sitt yrke.
Om hur yrket förändras under 50 år.
Alla modeller som intervjuas i programmet är äldre.
Och perspektivet är det inget fel på.
Isabella Rossellini är klart bäst. Eftertänksam och klok.
Liksom citatet från hennes mor:
Att åldras är det enda sättet att få uppleva ett långt liv.
Och som Paulina Poryzskova säger:
Varför skulle jag vilja se ut som 25 när jag är 45? Inte vill jag väl attrahera nu det jag ville då. Fertila män(!) till exempel.

Men många har ändå gjort något åt sitt utseende. Och framför allt visar de med både kropp, hår och kläder att utsidan fortsätter att räknas långt efter att karriären tagit slut.
Och jag tänker på mig själv...
Som gått upp en massa kilo sedan jag blev sjuk.
Som trollklipper mig själv hemma och sedan virar ihop håret i ett hårspänne.
Som bara sminkar mig i undantagsfall.
Som köper snygga klänningar med sedan bara hasar omkring i strykfri trikå.
Som börjar vara rynkig.
Som lägger ut bild på fejjan där jag är svettig, röd i ansiktet, osminkad och iförd herr B:s hemmavirkade solhatt.

Frågan är om jag skulle vilja att de vackra kvinnorna på tv var mer som jag...eller om jag egentligen vill vara mer som dem?
Hm. Tja, gå ner tio kilo skulle ju inte sitta fel. Inte heller en riktig frisyr. Eller nån som strök mina snygga klänningar. Orken att sminka mig skulle jag inte tacka nej till. Liksom.
Rynkor då? Nä, de gör mig ingenting. Men jag säger ändå att när ögonlocken saggar ihop helt kanske jag tar bort lite skinn.
Typiskt dubbelt kvinnligt alltså.

Alla vill väl se så bra ut som möjligt. Det enda som skiljer är nog viljan och intresset att anstränga sig. Hur viktig utsidan är gentemot annat man pysslar med.
Dessutom tycker jag att det är löjligt att piffa för mycket. Då det blir lite peacocking över det hela (Fast tvärtom då, eftersom honorna i fågelvärlden inte är ett dugg piffade).
Kanske det är därför jag så ofta kör med det säkra kortet: piffa ingenting alls.
Och i en djupare mening kan jag hålla med Rossellini som också förhöll sig dubbel till att sträva efter rådande skönhetsidal. Hon var rädd för att det är ett nytt uttryck för kvinnoförakt (jo, hon sa så). En fotboja som vi måste ha med oss hela tiden.
När duger man? När är man vacker?

Se bra ut för sin ålder är ett sånt där dumt uttryck. Eller hur? Se ung ut för sin ålder menar man väl? Och varför måste det vara en komplimang? Undrar om karlar någonsin får höra samma sak...
Och apropå mina fula facebookbilder - tja, där kan jag väl bara hålla med modellerna:
Det är bara bilder på mig och inte jag.
Och förresten är jag med mina 169.5 cm ändå för kort för modelljobb.
Hårmodell har jag varit. Men det tuperade håret och de höga klackarna bidrog ju förstås mycket till 2-metersuppenbarelsen.
Nej, jag ska inte skoja.
Det var verkligen en intressant film.
I all sin ytlighet.

La Bella Isabella. 61 år. Olyft.