Sommarprosa

Nej, jag orkar inte låtsas för mig själv.
Leif Boork kan få ha sina plattityder i fred.

Sommaren är inte gäcksam och skojsam och käck.
Den plågar mig med ljusa sommarnätter.
Den plågar mig med svarta galna tankar.
Den plågar mig med barn som sitter klistrade vid mamma.

Det är inte på nåt sätt kul med sommar.
Visst, den har sina glimtar.
Men på vilket sätt hjälper det mig?
På vilket sätt tankar sommaren mig full av energi?

Jag finns där för hela storfamiljen.
Jag finns där för alla som behöver mig.
Men vem finns där för att fylla min tank?
Vem finns där för att trösta Knyttet?

Jag klurar för att finna saker som gör familjen glad.
Jag finner mig i semesterlunk.
Men när solen går ner bakom smutsiga barnafötter....
Så känner jag ingen tillfredsställelse över dagen.

Sommaren är krav på kul.
Sommaren är krav på umgåsande och grillande.
Jag försöker hänga med och göra som man ska.
Men lämnas med en fadd eftersmak av kol.

Jaha. Skit i det då.