Berg- och dalbana

Tja, det är väl den åkturen som bipolaritet bjuder på, antar jag.
Varken mer eller mindre.
Men sedan min ohängde far med sin argaste röst tvingade mig att åka karuseller på Liseberg för hundra år sedan har jag skytt allsköns sorter av sug i magen.
Ändå tvingas jag åka.
Runt, runt. Och upp och ner. Fort och våldsamt.
För att min skalle inte är överens med resten av mig.
Diagnos, som det kallas.
Just nu åker jag utför så maginnehållet hamnar i munhålan.
Det smakar surt och o-normalt.
De salta och feta smaker jag drömmer om får fortsätta att gäcka i periferin.
Jag tar tag i olika måsten/borden/villen...och sedan rullar det på...
Så fort, så fort att jag blir åksjuk.
Världen är vacker - när min hjärna ställt in sig på lovemode.
Men världen är också så in i håvete ful - när hjärnan behagar jävlas.
Ibland tappar jag kontakten med vad som är verkligt.
Vad som skulle fortsätta gälla även dagen efter jag tappar min wonderful-button.
Eller min ragnarök-button.
Nej, jag vill inte skriva fler inlägg om la familias la-da-di-da-da-da-sommarlov.
Egentligen hjälper det inte mig.
Mitt utbrända, bipolära mig.
För min skalle är långtifrån ledig...
Bzz.....bzzz.bz....bzzzzzz....b-zzzz....bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.
Surrar hela tiden.
Reflekterar. Överanalyserar. Rackar ner. Gör mig själv illa.
Och emellanåt....
Måste jag le, kramas och mixa mangosmoothies till barnen.
Inte för det på nåt sätt är en ofaktisk mamma som lallar på,
Utan för att det krävs av mig och för att jag i stunden känner mig nöjd med min mammaroll trots att den också smakar kräk i munnen när jag känner efter.

Mitt sommarloooov....Va jätteskönt....mitt sommarlov ska bli...Då är man ledig hela låååånga dan...