Tvärnit

Ända sedan det hopplösa mötet med min arbetsgivares representant har jag försökt rycka upp mig.
Vara social och glad. Bejaka normaliteter.
Men mår man som man mår är det förstås bara en tidsfråga innan verkligheten hinner ikapp.
Fy och fasen så mycket ångest jag har idag.
Och rasar genast ner i brunnen igen.
Gäster igår.
Släktmiddag idag.
Annan släktmiddag imorgon.
Hälsans och dejt med kära E på tisdag.
Plus två fikadejter med fina vänner.
För att inte tala om att vi får övernattningsgäster i helgen.
Och så är jag hundra procent säker på att jag bokat in annat också som jag inte kan komma ihåg just nu.
Av alla diagnoser jag samlat på mig är all in den allra jobbigaste.
Smartast och dummast i världen på samma gång.
Bromsa i uppförsbackar och gasa som en tok när det redan rullar alldeles för fort nedför.
Och så min "favorit": gasa och bromsa på samma gång.
Jag har ingen aning vad jag håller på med längre.
Acceptera att jag inte mår bra...lura mig själv att jag mår bra...suga tag i mitt gamla jag...försöka hitta ett nytt jag...tänka att arbetsträning är en bra idé och samtidigt gömma mig hemma...äh.
Redan för ett par timmar sedan tog jag Sobril.
Mot den fysiskt smärtsamma ångest jag vaknade upp med i morse.
Än så länge ingen effekt.
Så alternativet verkar vara att skippa påskmiddag i svärföräldrarnas stuga...
För att ligga hemma och späka mig själv för att jag inte åkte.
Rumpan bak i vanlig ordning.
Rumpan som numera svällt till monstruösa proportioner, dessutom.

Svammel i kvadrat

Sex rör blod på bara ett stick.
Fantastiskt.
Förresten har jag haft en rätt så fantastisk dag även i övrigt.
Det var så mycket kärlek på Hälsans.
Och mycket köra ner fingrarna i härlig jord.
För att inte tala om en fantasifullt dekorerad gemensam påsklunch.
Sedan åkte jag och fina E för att handla påskgodis...
Och ramlade då på herr J som var på Hälsans tidigare.
Vi fick en upplyftande eftermiddag tillsammans då vi strosade omkring bland allt folk.
Både med flams och allvar.
Och jag bokade in en fikadejt med J till veckan.
På Rusta hittade jag några tv-spel med 75% rabatt.
Ifall det blir dåligt väder till veckan alltså.
Sedan landade la familia på gården en minut efter mig.
Så nu har alla påsklov.
Ikväll blir det godisfrossa serverad i det stora gröna papiermachéägget som herr B gjorde till mig för hundra år sedan.
Sedan följer ett intensivt påskfirande följt av 16-årskalas innan vi varvar ner till veckan.
Förhoppningsvis.
Nu är jag hur som helst tröttröttrött efter en hektisk men givande dag.
Men samtidigt känner jag att jag kanske har en framtid trots allt.
Och det är minsann inte varje dag jag känner så.
Fint att ha det på pränt också.
Så jag kan gå tillbaka och kolla när sugen är borttappad igen.

Och kvällen?
Ja, tackar som frågar.
12-åringen sover borta.
Vi andra ska se ett avsnitt av Arrow och sedan ska jag och herr B förstås se slutspelshockey.
Och lite vin.
Nä, inte se på vin utan dricka det.
Annars vore det ju helt absurt.
(Roli ja ä)
Imorgon ska vi till fruarna T och D på kafferep.
Så betoningen ligger väl på liiite vin kvällen före då.
Men dock.
Måttfullhet är en dygd.
Och små smulor är också bröd.
Ah, nu tänkte jag skriva ett ton dumma talesätt men kom av mig när jag började fundera på det första.
Varför är måttfullhet en dygd?
More is more heter det väl nu för tiden?
De sju dödssynderna gäller väl inte oss buttra lutheraner?
Frosseripunkten faller därmed bort.
Nej, jag pratar inte vin längre.
Gud bevars.
Men i övrigt.
Å vad jag svamlar.
Jag menar bara att man tydligen ska gå all in i alla lägen nuförtiden.
Shoppa mer, äta mer, träna mer, åka längre på semester, inreda mer...
När jag var barn shoppade man inte. Man köpte bara det som behövdes.
Till exempel.
Nu spårar vi ur i allt vi gör.
Hm. Det här resonemanget går tydligen inte åt det håll jag tänkte.
Nu låter det visst som om jag förespråkar vin morgon, middag och kväll.
Hehe.
Nej, det var talesätten jag ville angripa.
Det finns så många man inte ifrågasätter.
Förresten är små smulor inte alls bröd.
En rejäl u-båtsmacka däremot...
Då kan vi snacka.

Sent ska syndaren vakna

Ja, det gjorde susen för effektiviteten att sova till elva.
Nu har jag faktiskt satt om alla blommor och torkat fönstren.
Visserligen beror det på hur man ser det...men ändå.
Jag har bytt det översta lagret jord, duschat av blommorna och torkat insidan på en del fönster.
Haha.
Jag börjar bli bra på good-enough.
Har också hämtat trumpetspelaren och utfodrat två 12-åringar med mellis.
Samt förberett middag då.
Så när la familia kommer hem verkar det som att jag är en helt vanlig hemmafru.
Förutom att jag orkar absolut nada och kanske börjar gråta när nån skriker.
Och förutom att det ser ut som skrutt här och jag ser ännu skruttigare ut.
Och förutom...
Äh, det är nog ingen som går på mitt hemmafruclownfejs förresten.
Särskilt inte den stackars man som stått ut med mig i 19 år.
Nä, fy. Snacka om självuppfyllande. Efter att läkaren sagt att jag var negativ är det precis det jag har blivit.
Eller...?
Så är jag bara less på min situation. Deprimerad. Slutkörd. Ångestfylld. Och säger det rakt ut.
Inte vet jag hur man ska bete sig.
Att jag är Dr Jekyll och Mr Hyde kan jag inte göra så mycket åt.
Eller...?
Äh.

Jag kör en annan approach:

Idag är jag glad för:

• att det är så soligt och varmt att jag kan ha ytterdörren öppen
• att jag pysslat med mina kära krukväxter
• att 9-åringen kom hem och sa att han är mammas pojke
• att vi har två skotrar som barnen har så mycket kul med
• att jag kan ha kläder utan bh utan att brösten ligger längst ner på magen
• att jag har så många husdjur
• att jag har flera olösta korsord
• att 9-åringen kom hem med en miniatyr av Harry Potter istället för en kyckling som resten av klassen hade gjort
• att jag har facebook att vända mig till när jag behöver stänga av hjärnan

Och faktiskt en hel del annat.
Ah, jag har ju skrivit om det tusen gånger förr.
Men det tål att upprepas.
Jag har ett bra liv. Jag har en bra familj. Jag har fina vänner. Jag har ett fint hus. Osv.
Count your blessings, brukar man säga (vem säger det?)
Och det ska man göra.
Särskilt när man mår dåligt.
Kortslutning och sprattspelande av hjärnan är bara sjukdom.
"Bara".
Nån gång vänder det.
Kanske redan idag...
 

Trött

Ah, kaffe som stått på sedan halv sju borde väl sätta fart på livsandarna.
Eller inte.
Nej, inte hasade jag omkring hemma igår.
Jag blev nämligen bjuden på lunch på lokal. Och sånt tackar man ju inte nej till.
Det ena ledde till det andra och plötsligt hade jag både påskhandlat och köpt brallor till behövande 9-åring.
Så kom jag hem till blomjordskaos fulla köket, ryckte på axlarna och somnade i soffan.
Herr B fick röja undan den värsta jorden och bjuda barn och kompisar på klassikern falukorv och makaroner. Visserligen med en fin fetaostsallad som komplement.
Men ändå.
Dekadent.
Tja, och sedan fick han - mot 15-åringens vilja - följa med till utvecklingssamtal.
Det kändes som om jag vuxit fast i soffan.
Försökte mig på några korsord, men fuskade och bytte sida när jag körde fast.
Något som är absolut förbjudet i vanliga fall.
Så bestämde jag och 9-åringen oss för att flytta till Irland och sedan diskuterade vi orättvisan i att han aldrig kan bli gravid(!).
Slut kväll efter det.
Och imorse somnade jag om när alla åkt.
Nu känns det som att dagen nästan är slut.
Utan att den ens börjat.
Balans var det ja...
Veckans ord.
Inte för att jag vet vad det betyder.

Och så påsklov på den här infernaliska tröttheten och uppgivenheten.
Var det inte nyss sportlov?

Nä, skärp dig nu Nettan!
Sätt om resten av blommorna innan du ska hämta 9-åring och trumpet.
Klä dig, dra upp rullgardinerna och ät lite frunch.
För tusan.

Balans

Ja, vilken dag.
Så somnade jag ifrån en tv-serie också.
Det händer inte ofta.
Efter allt det där med läkare, söta L, promenad, handling, Hälsans och lite annat ringde jag en kompis och bokade sedan in några dejter med folk jag tycker om.
Sedan drog jag visst hips vips till grannbyn med min kompis G och gick en till promenad.
Ja, herregud.
Idag ska jag därför ta det lugnt.
Byta ut lite blomjord i krukorna och lösa ett par korsord.
Tur man har balans i tillvaron, haha.

För en stund sedan stod det en taxi och väntade på 9-åringen och 6-åringen.
Mycket märkligt.
Vi har ju haft skolskjuts i alla år men i höstas bestämdes det visst att vi har 16 meter för kort väg för det.
Konstigt då att det ibland kommer en taxi i alla fall.

Igår kväll åt Freudan upp en hel skål chokladpudding som 15-åringen hade ställt ute på bron för att stelna.
Men hon verkar ha plåtmage.
Tack och lov.

Utvecklingssamtal ikväll.
Men jag har redan talat om att jag kanske inte orkar.
Så det känns kravlöst.
Vi får se, helt enkelt.

Jag är jag?

Jo.
Eh.
Jag är tillbaka.
Som på den gamla goda tiden då man bloggade så det kom rök ut genom öronen.
Men,
Faktum är att mitt förra inlägg lämnade en fadd eftersmak.
Klart jag kan vara besviken över att personkemin inte stämmer när jag måste pallra mig till sjukvården.
Men jag vet inte om jag har nån rätt till det.
Jag är så klart en komplex patient.
Knäpp, om man så vill.
Kanske är det mer vettigt från läkarens sida att inte bemöta och bejaka min galenskap.
Inte vet jag.
Men vad jag vet är att han inte begick nåt tjänstefel när han ifrågasatte min existens.
Faktiskt.
För om läkarna inte skulle pusha..tja, vad skulle de då göra för slags jobb?
Jag är ett söndagsbarn.
Ett A-barn.
Har haft det lätt för mig i livet.
Har kunnat få med mig folk, betyg och åsikter hur lätt som helst.
Men de läkare jag fått med mig på det sättet har i sanningens namn inte fått världens högsta betyg heller.
Så vad vill man då?
Äh, inte vet jag.
Mothugg på ett kärleksfullt sätt...
Tough love...
Medhåll utan att jamsa med....
Nä, det är inte lätt.
Sedan är jag himla beroende av att folk tycker om mig samtidigt som jag är totalt oförmögen att anpassa mig till nåt sånt.
Jag vill bli omtyckt och förstådd som MIG.
Sårbart som tusan när man inte kan skärpa till sig ens på minsta lilla läkarbesök.
Å, om ni visste vad jag skulle vilja vara nån annan. Bli nån annan. Lägga mig själv åt sidan och bli den jag vill vara.
Men det funkar ju inte så. Tuvär.
Jag är jag. Och jag är inte ens bäst i världen på mig själv. Men det är ju så det måste vara.
Haha.
Nej, det är inte kul.
Imorgon ska jag bli nån annan. En roligare, mer seriös, mer i paritet med hur jag mår, vuxnare, osv.
Imorgon är en annan dag.

Läkare bortslumpas

Att hålla på att byta läkare medför väl oundvikligen att man förr eller senare råkar ut för ett stolpskott.
Att vara jag medför lika oundvikligen att man beter sig som en pajas.
De två i kombination var inte dagens höjdpunkt om man säger så.
Äh, jag tror inte att han förstod ett ord av vad jag sa.
Ingen humor hade han heller.
Men som vanligt var det inga problem att få ännu fler sorters medicin.
Mot alla andra mediciner, I´m sure.
Negativ var jag visst också.
Tja, fråga inte hur jag mår om du inte vill veta. Säger jag då.
Jag som brukar få höra att jag är för glad och käck i alla möjliga sammanhang försökte nu hålla mig lite saklig och blev då negativ.
Haha. Jo, liiite kul är det ändå.
Jag skulle vilja veta hur många positiva patienter med ångest, depression, utbrändhet, bipolaritet och en taskig barndom han träffar i genomsnitt varje dag...
Jaha, jag hör att du säger att det är roligt med barn men när jag sedan frågar upp tar du upp uteslutande negativa saker. Du verkar väldigt ambivalent.
Smart slutsats på bara sex års utbildning måste jag säga.
Och på frågan om jag tycker att det verkar trevligt att vara död så är det ju bara att svara ärligt:
Nej, döda verkar inte ha särskilt trevligt.
Nej, hörrni.
Jag längtar efter min bästaste läkare.
Alternativt att sluta vara negativ, ambivalent och sjuk då.
Men det var väl positivt i överkant för att vara jag.

I övrigt har jag haft en finfin dag.
Finaste L och jag har varit på turné.
Först på Hälsans Trädgård, där jag minsann fick mig en promenad med sötaste E, och sedan har vi handlat.
Som avslutning bjöd jag på fika på stan.
Nu ska jag banne mig inte göra nåt mer än att lösa korsord.

Apropå helgens VM-curling

Det finns föräldrar som curlar...
Och så finns det föräldrar som tar allt ett snäpp längre.
Som herr B:
- Har du packat schampo i badväskan?
- Ja.
- Har du tagit en flaska till schampot?
- Eh?
Hehe. Snacka om att styra upp. Nu var det förvisso en felsägning (plastpåse). Men ändå. Dagens skratt.

Nu åkte just alla.
Tystnaden som följer är dagens bästa stund.
Särskilt som att jag har extra mycket att göra idag.
Klä mig, inte minst.
Men också ett besök i Skammens Väntrum och en sväng till Hälsans.
Plus att jag måste hitta presenter till ett trippelkalas som 6-åringen är bjuden på ikväll.
Och det grämer mig inte lite att jag har ett lager av presenter hemma...
Till varje tillfälle utom detta.
Grr.

Hela helgen har herr B och 12-åringen hållit på med skotrarna.
Lagat? Fixat? Bytt ut?
Äh, jag vet inte vad de gjort.
Men varenda grunka som ska dit säljs förstås till ockerpriser.
Och av nån anledning fick de också för sig att svetsa en förlängning på styrstången.
Coolt? Jaha. Whatever.
I alla fall,
Så ska bussen besiktas idag.
Och jag hoppas verkligen att den går igenom.
För inte har jag nån lust att lägga ut mer pengar på tråkiga motorgrejer.

När jag kommer hem från stan...
Nä, nu lät det som att det var jag som skulle besikta.
Det dementerar jag härmed. Nån måtta får det ju vara.
I alla fall, när jag kommer hem från stan ska jag vila.
Helgerna är tuffa och jag behöver en måndag eftermiddag ifred.
Ja, tisdag, onsdag och torsdag också för den delen.
För sedan klampar ju påsklovet in.
Objudet och oönskat.
Av mig.
Släktmiddagar, skrik och skrän och inte minst 15-åringens kalas.
Tänk om man kunde vila upp sig i förväg?
Fast det funkar väl på samma sätt som med vår telefon antar jag:
Man ska inte lägga den på laddning förrän batteriet är helt slut.

Nej herregud så trött jag är på att prata om min trötthet.
Och allt annat elände för den delen.
Skit i det.

Nu ska jag skynda mig så att jag hinner hämta upp finaste L på vägen.
Glad över sällskap.
Det ska nog kunna bli en skaplig dag.

Söndagsbabbel

Ja, som vanligt har vi haft en helt vanlig helg.
För med barn och djur blir det förstås helt vanligt att det händer nåt ovanligt.
Som att man hittar en två meter lång orm i en byrålåda till exempel.
Jamen tänk att han mådde bra!
På kvällen gav jag honom två möss. Direkt efter varandra också. Han var så hungrig att han inte ens brydde sig om att svälja ner den första hela vägen till magen innan han gapade över den andra.
Nu ligger han och slappar.
Synd att han inte kan prata. Det skulle vara kul att höra om hans två månader lös i huset. Vilket äventyr för en majsorm född i fångenskap. Och tänk att vi inte sett röken av honom trots att han uppenbarligen slingrat runt i hela huset.
I övrigt har jag mest sovit och sett sport.
Kraaaamat ut de sista dropparna av Kalla, Northug, Emil Jönsson och de andra.
Och sett VM-finalen i curling förstås. Sverige ledde länge men föll sedan på mållinjen (bildligt talat alltså). 
Tur att jag har hockeyslutspelet kvar. Annars skulle tomheten överfalla mig nu.
Imorgon blir det både Hälsans och farbror Doktorn.
Jag gruvar mig. Det känns motigt att besöka världen.
Jag har helt slut krafter.
Kaputt.
Men jag drog ju täcket över huvudet förra veckan och bokade om så det är väl bara att pallra sig dit, antar jag.
Ny läkare igen.
Jippi.
Jag längtar efter min McDreamy. Han kommer visst tillbaka till sommaren.
Man får ju bara hoppas att man fortfarande är sjuk då.
Haha.

En "vanlig" dag...

Precis när jag höll på att jaga ut alla ungar och just hade gjort upp en brasa och satt ut hundarna i hundgården ropade herr B in mig:
- Öööö, jag har hittat ormen!!!
Och mycket riktigt. Där låg han ihoprullad och sniffade på oss som om ingenting hänt.
I en handsklåda i farstun. Som vi för övrigt gräver i nästan varje dag.
Hur han tagit sig dit har jag ingen aning om.
Men han är i alla fall vid god hälsa.
Inte ens avmagrad.
Däremot var han förstås väldigt törstig och har tillbringat den senaste halvtimmen i sin vattenskål i terrariet.
Å, vet ni - jag hade verkligen gett upp.
Var helt säker på att han krupit ner i avloppet.
Efter nästan två månader dök han så upp.
Vilken solskenshistoria.

Håller tummarna

Ja, ska man nånsin vänja sig vid att sitta på nålar och vänta på att barnen eventuellt ska ta sina steg mot vuxenlivet?
Jag tvivlar.
I skrivande stund är 15-åringen i stan för att köra upp inför skoterkortet.
Och sedan är det inte länge kvar innan han fyller 16 och får skriva teorin.
För att inte tala om övningsköra.
För att absolut inte tala om att börja gymnasiet i stan.
Och så vidare.
Hu.
Och 12-åringen hade förstås flickvännen här igår.
För säkerhets skull ställde jag till med fredagsbuffé.
Gud förbjude att jag hade lagat nån pinsam mat.
Man blir trött av att trampa okänd mark.
Då kände jag mig mycket tryggare igår när jag släpade hem en tomkartong stor som en lekstuga från Ica igår.
Lilleman blev överlycklig. Den största lådan någonsin i kartongsamlingen. Vi började genast tejpa och inreda.
Jo, sånt kan jag.
Haha.

Nå.
Minus två grader och strålande sol.
Jag och 4-åringen ska ut och hämta in påskris.
Kanske gör vi en brasa också.
Om det inte krockar med VC-avslutningen i Falun för mina skidvänner förstås.
Sedan blir det en gräddig pastasås till middag.
En kärlekshandling till min själs älskade.
Jag tycker annars att pasta är mer vardagsmat.
Jag skulle tro att vi får besök av coola I och hans lilla terrier nån gång under dagen.
Men eftersom herr H från fjällvärlden som skulle komma har bokat om blir det nog inte så mycket mer.
Gott så.
För den veckan verkar jag ju mest sova ändå.
Igår sov jag som en klubbad säl trots full aktivitet runt om mig.
Jag missade till och med skidorna på tv.
Två timmar...och ändå gick vi och lade oss tidigare än pensionärerna...och somnade.
Nä, hörrni - jag tänker aldrig vänja mig vid att vara så här trött.
Det är skittråkigt.

Ja, just det,
Enligt horoskopet ska jag idag hamna i konflikt och tydligen inte kunna förstå varför.
Det blir spännande.
Jag hamnar sällan i konflikt.
Dels för att jag är extremt konflikträdd men också för att jag tycker om nästan alla människor jag möter.
Fast mest på grund av tröttheten kanske.
När jag var frisk var jag mycket argare.
Intressant va?
Ja, jag menar det.
Ungefär som det här:
Nu ska jag tömma torktumlaren innan herr B kommer hem.
Så då vet ni.

Nästintill

Vet ni,
Jag känner mig sansad idag.
Faktiskt.
På riktigt.
Förvisso tröttare än om jag låtit bli dagens mastodonttupplur, men dock.
Känner mig vuxen.
Eller var det fel ord?
Mogen.
Känslomässigt alltså.
I en torktumlarluddgrå zon (som bokstavligen inte alltid är så genomgrå).
Och inget energikrävande studsande mellan svart och vitt.
Hela mitt jag har alltid varit en bergochdalbana, så det är en ganska skön känsla faktiskt.
Ångesten är i schack, de svarta tankarna håller sig borta, mitt maniska städande är helt obefintligt, jag är inte uppfylld och förälskad av någon ny bekantskap och jag har inte anmält mig till några kurser.
Bland annat.
Ikväll ska jag bara vara.
I nuet.

Skotersnack

Enligt horoskopet ska Kräftan idag inte kunna ta tag i måsten.
No kidding, liksom.
Men ett måste har jag faktiskt klarat av:
Nämligen att somna om och sova hysteriskt länge.
Och det klappar jag mig själv på huvudet för.

15-åringen kom hem halv elva igår kväll efter fem timmars sista teorikorvstoppning i skoterkörning.
Nu är det bara uppkörningen kvar.
Tidigt på lördag morgon ska han infinna sig med vårt vrålåk (nåja) till skoter i stan tillsammans med sina compadres.
Om allt går bra får han plocka ut körkortet på sin 16-årsdag den 2/4.
Perfekt tajming med kurs och snö och allt.
Vissa kompisar måste nämligen vänta tills nästa skotersäsong innan de fyller.

Som ni kanske har räknat ut är jag själv noll intresserad av att köra fast i snödrivor i 20 minusgrader.
Ge mig en krispig höstdag, ett par hundar, en kaffetermos och en bärplockare så kan jag gladeligen skutta ut i naturen varenda dag.
Men vintern...tja, jag fryser mest om fötterna.
I alla fall så har jag den perfekta ursäkten för att slippa köra på ett träd med en gammal urblekt Yamhaha:
Eftersom jag inte tog körkort förrän jag var 27 år är mitt för nytt för att skoter ska ingå.
Något jag tycker är ett mycket hållbart argument.
Sedan hoppas jag att vi kan strunta i att det visst är tillåtet att köra bakom någon som har tillstånd.
Fast man vet aldrig. Med så mycket snö som vi har i år lär säsongen bli lång. Och jag kanske ändrar mig.

Igår fick jag en observant kommentar om mitt ojämna fejsbookande.
Och fick förklara att frånvaro antingen kunde visa att jag mår extra dåligt eller riktigt bra.
Likaså närvaron. Flamsa omkring och skämta är världens bästa ångestmedicin. Samtidigt som det förstås också är kul när man mår bra.
Capisce?
Nä, kanske inte världens bästa logik.
Fritt fram för funderingar om varför jag idag bloggar om skotrar i alla fall, haha.

Tänk vad roligt förresten om jag faktiskt skulle ta skotern och åka iväg för att rasta motorgalna Freud...
Inte för att nån skulle tro mig när de kommer hem.

9-åringens fingertoppar ser fortfarande för hemska ut. Skenan är kvar och senan är inte läkt. Naglarna håller på att skrumpna ihop. Jag som hade bävat för skolarbetet kan ändå pusta ut. Det har nämligen visat sig att han är en rackare på använda vänster hand. Kanske två vänsterhänta föräldrar fört över lite dominans?

En del av en större teckning. Ritad med fel hand då. Kolla blicken på klättraren. Uppgiven och ensam. Snacka om uppförsbacke.

Fördomar

Okej, jag erkänner.
Anledningen till att jag inte läst David Batras humorböcker om arga lappar i tvättstugan och överallt är för att jag inte har kunnat släppa tanken på att hans fru är moderat politiker.
Humor från högerflanken...?
Hm. Nä.
Men tack och lov trumfar halva bokreapriset över såna fördomar.
Hysteriskt roligt!
Jag skrattade nästan på mig igår kväll.
Klart prisvärt. Knappt en femtiolapp för två böcker.
Och för övrigt det enda jag inhandlat på bokrean i år.
Ovanligt nog.

Idag kommer fina L hit på lunch.
Och sedan ska jag klantigt nog skjutsa en bunt nästansextonåringar till skoterkortsteori samtidigt som världscupens sista sprinttävling avgörs på tv.
(Nä, den avgörs förstås i Stockholm)
Det får räcka för idag.

Åh, nu ser jag att min porslinsblomma i norrfönstret blommar!
Är det vår då kanske..?
Åtminstone talar den väl om att det inte är så nödvändigt med ny jord som jag tror.
Synd bara att den inte breder ut sig mer, för då hade jag kunnat blunda för att fönstren inte är torkade.
I år heller.
Ah, visst låter det som att jag tar lätt på tappade sugar idag?
Bra. Då är det nån som går på det i alla fall.

40-årskris

Som bekant eller inte så fyller jag ju 40 i sommar.
Förutom att det inte är så lätt att vara mitt i livet, sjukskriven och utbränd brukar jag säga till folk att jag inte har någon kris.
Jag menar, den dagen jag fyller kommer jag ju att vara så ung som jag aldrig kommer att bli igen.

Ingen fara på taket.
Ingen hetsbantning.
Ingen äktenskapskris.
Ingen popofferlook.
Ingen panik över små rynkor eller obefintliga gråa hår.
Ingen tokträning för att få tillbaka kroppen man inbillar sig att man hade innan barnen.
Inget hoppa fallskärm eller ta dykcertifikat.
Faktiskt inget åh-herregud-vart-tog-åren-vägen-jag-har-ju-inte-gjort-ett-smack-med-mitt-liv! alls.

Intalar jag mig.
På mitt vanliga käcka manér.

Men så här i förtroende måste jag tillstå att den där krisen nog smugit sig på en del ändå.
Som 30-plussare kommer man lätt undan med en hel massa saker.
30-plus. Ung vuxen. Hipp och skoj och lite charmigt bohemisk och uppstudsig. Så där gulligt tankspridd och allmänt vilse i livet.
Herregud, tills för ett par år sedan hade inte ens alla jag känner bildat familj!
Men nu känner jag de snart drar repet medan jag fortfarande sippar på blåbärsdrickan vid vallaboden.
40...
Shit! Det är så mycket jag vill åstadkomma. Så mycket jag måste och borde. Hinna. Innan förfallet sätter in. 
Likstelheten. 
Innan...
Det. Är. För. Sent.

Kanske man skulle göra en lista...?
Börja bocka av måsten för att bygga en framtid inför livet efter första halvlek?
Ja. Det gör jag.
Och det första klarade jag av idag:

Att med flera månader tillgodo hinna investera i åtta stycken äggkoppar.
Puh!
Och jag känner mig faktiskt vuxen på det där mogna sättet.
På andra sidan repet.
För inte kan en 40-åring fortsätta att tvinga barnen att trycka ner frukostäggen i snapsglas...

Pissdag

Ja, jag flippade lite igår.
Det blev för mycket med både planer på Hälsans och sedan en läkartid på eftermiddagen.
Så jag sket i alltihop.
Hasade omkring hemma och slog på tv:n.
Såg lite curling mellan två länder som inte ens var Sverige och sedan en film med Billy Bob Thornton som utvecklingsstörd liemördare.
Efter det kände jag mig så ynklig och misslyckad att jag tog Freudan med mig för att möta 9-åringen på väg hem.
Lika misslyckat det eftersom han hade följt en kompis hem och inte dök upp.
Äh.
Jag gjorde en god middag i alla fall: stekt kyckling, fetaostkräm och hamburgerbröd.
Good enough, som käcka uppmuntrare brukar säga.
Idag hade jag planer på att ta en likadan dag.
Ja, kanske inte se om samma film men åtminstone Sveriges match i curlingen.
Och tycka synd om mig själv.
Men tydligen ska jag till stan.
Hittar jag bara ett nytt husdjur att köpa kanske det kan bli en riktigt bra dag...

Krasch och drömmar

Jadå.
Det är absolut lördag här i Dårhuset också.
Lagom galen.
Och de små har lagt sig.
Mitt häftplåster 4-åringen och hans storebror herr Högljudd alltså.
Skönt.
Vi har haft fikafrämmande och annat löst folk här.
Nu är vi oss själva.
Uppkavlade byxor för moi och byxor av för herr B.
...Och nu hörde jag just en gigantisk krasch inifrån köket!
Om det var de antika snapsglasen med stjärnor som följde med ödetorpet kommer jag att gråta blod!
4-åringen drack nämligen läsk ur ett sådant tidigare ikväll.
Äh, strunt samma.
Vet ni,
Jag hade tidernas sjukaste drömmar i natt.
Och ni vet ju också att jag inte tror på nån egentlig betydelse. Egentligen...
Men hallå!
Jag skickade mina småtroll på flyg till ett bröllop i USA.
Och samtidigt skulle jag hinna ikapp dem med tåg härifrån Skellefteå.
Panik.
Förstås.
Och Sylvester Stallone sköt skurkar på tåget.
Bland annat.
Jaja. Och poängen?
Ja, min stressnivå som smittar av sig till och med i drömmar.
Som vanligt.
Störande.
De åkte alltså fastspända precis framför vingen och jag fick för mig att planet skulle störta.
Som om ett tåg hinner fram.
Älskade barn.
Ibland försöker jag förklara hur deras liv kommer att vändas uppochned när de själva blir föräldrar.
Med den följden att alla fem ser ut som exakt likadana frågetecken.
Nåja.
Nu ska jag visst ut och titta på när herr B röker pipa.
Lördagsunderhållning as good as it gets.

Röjar-Ralf

Fredagsmys med småtrollen.
Godis, saft, frysta hallon och filmen Röjar-Ralf.
Vi vuxna tyckte att den var rätt kul men som vanligt tröttnade 4- och 6-åringen efter en knapp timme.
De drog då fram sminkgrejer och gick bananer på både sig själva och pappa och mamma.
Jag har grå ögonskugga runt hela huvudet och en svart lång mustasch.
Herr B ser än värre ut.
Det blir roligt när vi ska hämta 12-åringen hos flickvännen senare ikväll, ha ha ha.

Idag har jag förärat 15-åringen med en ybersöt eldbuksalamander.
Tydligen ska den (hen?) heta Görgen, av nån anledning.
Men han blev glad (15-åringen alltså).
Och salamandern är söt.
Förutom när den gjorde ett utbrytningsförsök och jag skulle fånga upp den utan att bryta något stackars ben på den. Då skrek jag visst lite.
Ah, det är kul med djur!
Har jag sagt det förr kanske...
Upplyftande.
Av-torktumlarluddgrånande.
Levande.
Hoppas att 15-åringen tycker likadant bara.
De kan tydligen bli rätt gamla, de rackarna.

I övrigt är jag tröttröttrött.
Låg länge.
Har försökt slappa.
Försöker slappa.
Hoppade över att göra middag.
Det blir nog en tidig kväll.
Lika bra det.
För imorgon smäller det.

Sveriges gränser

Idag ska jag på turné med bästaste fru L.
Lunch på stan och lite catching up.
Om jag orkar tvätta håret.
Jag ser nämligen ut som ett penntroll.
Ah, dessa krav. Ha ha.
Nämen vet ni,
Jag är så tacksam och glad över att jag har vänner.
Trots att det är lite si och så (mest si) med min initiativförmåga nu för tiden.

Min 9-åring - ståuppkomikern - undrade i morse vem som egentligen upptäckte de röda strecken.
- Vilka streck?
- Sveriges gränser förstås. Nån måste ju ha snubblat över dem.
Häpp!

Igår hade vi celebert och ovanligt besök av svärföräldrarna.
Jag var helt slut efteråt.
Av att komma ikapp och berätta vad som hänt i Dårhuset sedan sist.
Dessutom låter det väl aningen galet när man komprimerar det.
Sedan hjälpte jag 15-åringen som har hemprov i genetik.
Efter det dog jag.
Vi såg en hårdkokt gangsterfilm med Sean Penn i lösnäsa(!).
Det var väl ungefär allt jag fattade.
Efter halva filmen tog jag en insomningstablett.
Faktiskt har jag sovit rätt bra i natt.
Knasiga drömmar i vanlig ordning, men som sagt: det betyder ju att jag verkligen har sovit.

Och utvilad ska jag verkligen försöka använda energin till det jag har lust med.
Inte sätta igång med nåt storkok eller damma bokhyllan.
"Bara" åka till stan och äta lunch och sedan lägga mig och vila.
Och herr B får steka korv till middag.

Att ge energi för att få energi

Vi har ju en sån där luftvärmepump.
Som på nåt mysko sätt omvandlar hur lite värme det än finns i luften ute till inomhusvärme.
För att kunna göra det drar den förstås ström.
Men det fina i kråksången är att man sparar mer ström på värmen den ger än vad det kostar att hålla den igång.
Är ni med?
För varje kWh som tickar iväg på elräkningen producerar den två kWh.
Nästan magiskt va?

Och det är ju så där man vill kunna fungera själv.
Satsa energi för att få det dubbla tillbaka.
I många år - för att inte säga alltid - har min pump gjort det omvända.
Dränerat mig.
Tömt mig så mycket att jag tvingats möta en massa sanningar.
Rätt i vitögat.
För elräkningen har förstås skjutit i taket och blivit omöjlig att betala.

I måndags efter mötet med min arbetsgivares representant satt jag kvar och pratade med min arbetsledare på Hälsans.
Han frågade då vad jag helst av allt ville göra om jag kunde skala bort allt som tog energi.
Och nä - det är förstås inte möjligt. Men svaret kom så snabbt att jag chockade mig själv:
- Jag vill pyssla! Göra fina kort till alla jag tycker om!
När jag sade det fick jag först gråten i halsen...och sedan skrattade jag ihjäl mig.
Jag, A- och K-människan. Med alla mina livsprojekt. Med alla utbildningar och alla drömmar. Hur gick det till?
Jag tror att jag skrev för någon vecka sedan att jag bara hade tre saker kvar i livet jag verkligen ville göra:
Lösa korsord, Se på vintersport på tv och Dricka vin.
Haha. Det var tider det. När jag fortfarande hade ambitioner.
Nej, jag ska inte löjla mig.
Faktum är att pyssla är en sån där sällsynt sak som GER mig energi utan att skruva upp elräkningen.
Som jag förstås har skrivit tusentals ord om sedan jag gick i väggen så är det naturligtvis sånt man måste bygga upp sitt detonerade jag av...
Men som också är bland det svåraste man kan ägna sig åt i en kravfylld tillvaro.
Ni vet.

Sista tiden har jag försökt nyttighetsstrejka.
Bejaka mig själv.
Letat alternativa energikällor.
Eller nåt sånt.

Och jag har faktiskt blivit lite bättre på det.
Dagens besök hos min käraste E är ett bra exempel.
I morse hade jag inte alls nån lust att masa mig iväg.
Allt kändes tungt och jag ville bara dra täcket över huvudet.
Men nu är jag glad att jag kom mig dit.
För jag tycker så mycket om henne.
Och hon tar inte min ickeexisterande energireserv i anspråk.

Prioriteringar

Regn i februari och minus 26 i mars?
Hm....

Igår blev det en vansinnigt stressig dag.
Trots att både herr B och min moder avlastade efter bästa förmåga.
Jag nickade till både före och efter hämtning av barn.
Något jag absolut inte blir piggare av.
Efter en mindre uppskattad, men gladeligen dissekerad, wok med kokosmjölk försökte jag stänga av världen och lösa korsord.
Mina vanliga svåraste korsord kunde lika gärna ha varit skrivna på holländska. Hjärnan var så död att jag fick hålla tillgodo med de allra enklaste.
Sedan såg jag hockey.
Och tänkte som vanligt att man borde skriva en hockeyordbok.
Kommentatorerna har verkligen en rolig blandning av svåra ord i fel sammanhang, egenuppfunna ord och rena klyschor.
Hur som helst krossade Skellefteå Brynäs. Och favoritskapet blir tyngre och tyngre.
Vad var det jag pratade om nu då?
Jo, min dag igår.
Och min dag idag:
I morse låg jag kvar medan la familia bråkade om rena kalsonger, tandborstning, hundpromenader och vem som skulle få störst tårtbit.
(9-åringen har friluftsdag idag. Skulle få lunch i curlinghallen men skulle även ta med "ett litet fika". Bullmamman har nada sånt i frysen just nu. Så han fick hålla tillgodo med en bit Frödinge prinsesstårta)
Nu sitter jag i morgonrock och dricker kaffe.
Tror faktiskt att jag på fullaste allvar struntar i all tvätt och att det ser ut som skrutt här.
Om ett par timmar ska jag till kära E på prat och lunch.
Mysigt.
Och framför allt: det ENDA jag tänker göra idag.
Banne mig.
Det gäller ju att orka med det viktiga i livet. Nämligen att umgås med dem man tycker om.
Imorgon ska jag och fru L på utflykt.
På fredag ska jag nog gå en liten promenad med fina G.
Och på lördag tror jag minsann att vi får flera gäster.
Haha. Bring it on!
Bara jag slipper allt annat så blir det nog bra.
Tjoho!
Och så en galen bild på det:

Avslappnad Tisdag

Inte för att jag vet hur det gick till...
Men tydligen ska jag i alla fall skjutsa min mor för att ta prover,
Dyka upp på Hälsans,
Hämta 12-åringen och flickvännen i grannbyn,
Hämta 9-åringen och hans kompis, 
Köpa frukt,
Och röja lite i den här svinstian.
Hm?

Igår blev det inget produktivt gjort efter mötet.
Hjärnan var helt friterad.
Det gick inte ens att lösa korsord.
Så jag flamsade runt på fejjan och såg vikingaserie med herr B.
Ändå gick det inte att varva ner.
Så jag fick ta en insomningstablett.
Efter en orolig natt där alla bytte sängar med varandra vet jag inte om jag är så mycket piggare.
Men veckan lär ju ändå gå i effektivitetens tecken.
Så som det blir när jag suttit på ett möte och lyft fram min värdelöshet.

Nå. Vi får se om jag orkar bevisa för mig själv att jag orkar. Nåt.

Märkligt Möte

Jag vet inte var den där pålästa Nettan som kan prata omkull vemsomhelst höll hus idag.
Men inte var hon på möte med sin arbetsgivare kommunen i alla fall.
Märkligt.
Jag satt mest och stirrade rakt fram medan härliga L från Hälsans drev på. Och så flikade jag in att allt de sa lät som prat.
Kontentan blev väl i alla fall att jag kanske ska arbetsträna på 25%.
Nånstans där det finns lugn och ro, där jag inte behöver ansvara för andras hälsa, där det är kravlöst och jag inte behöver anstränga varken kropp eller hjärna. Och ifall jag får för min läkare överhuvudtaget.
Ha ha ha.
Ett sånt jobb måste väl nytillsatta (och 12-åriga) personalenhetspersonen kunna plocka ur bakfickan hur lätt som helst.
Men, men...
Man måste kasta sig ut ibland.
Förut gjorde jag det för ofta.
Med följden att utbrändheten borrade sig ännu djupare.
Inte acceptera. Inte resignera. Inte anamma att riktiga jag är borta. Som ett mantra.

Men nu har jag visst en annan approach.
Jag gör ingenting åt min situation.
Bara gnäller och tjatar. Går omkring i skitigt hår och glor ut genom skitiga fönster.
Försöker emellanåt vara normal och springer på teater och andra galenskaper.
Umgås och bjuder hem folk.
Trots att jag inte orkar.
Nej, hörrni - jag vet faktiskt inte vad jag håller på med längre.
Snart ringer väl FK och erbjuder pension.
Och så kan vi ju inte ha det.
Jag tänker förstås bli frisk. Skola om mig. Jobba med nåt som ger energi.
Det är min plan.
Men hur jag ska komma dit...
Hm. Kan det verkligen vara genom att jobba 25% när jag inte orkar?
Ooo, nu susar det i skallen. Bara halva tankar ploppar upp.
Lika bra att åka med.
För idag.
Bara för idag.
Och vilken tur att det finns rotmos över från igår och en falukorvring i kylen.