Tvärnit

Ända sedan det hopplösa mötet med min arbetsgivares representant har jag försökt rycka upp mig.
Vara social och glad. Bejaka normaliteter.
Men mår man som man mår är det förstås bara en tidsfråga innan verkligheten hinner ikapp.
Fy och fasen så mycket ångest jag har idag.
Och rasar genast ner i brunnen igen.
Gäster igår.
Släktmiddag idag.
Annan släktmiddag imorgon.
Hälsans och dejt med kära E på tisdag.
Plus två fikadejter med fina vänner.
För att inte tala om att vi får övernattningsgäster i helgen.
Och så är jag hundra procent säker på att jag bokat in annat också som jag inte kan komma ihåg just nu.
Av alla diagnoser jag samlat på mig är all in den allra jobbigaste.
Smartast och dummast i världen på samma gång.
Bromsa i uppförsbackar och gasa som en tok när det redan rullar alldeles för fort nedför.
Och så min "favorit": gasa och bromsa på samma gång.
Jag har ingen aning vad jag håller på med längre.
Acceptera att jag inte mår bra...lura mig själv att jag mår bra...suga tag i mitt gamla jag...försöka hitta ett nytt jag...tänka att arbetsträning är en bra idé och samtidigt gömma mig hemma...äh.
Redan för ett par timmar sedan tog jag Sobril.
Mot den fysiskt smärtsamma ångest jag vaknade upp med i morse.
Än så länge ingen effekt.
Så alternativet verkar vara att skippa påskmiddag i svärföräldrarnas stuga...
För att ligga hemma och späka mig själv för att jag inte åkte.
Rumpan bak i vanlig ordning.
Rumpan som numera svällt till monstruösa proportioner, dessutom.