En jobbig mamma

Med mer kunskap än gemene man om kroppen blir man inte poppis på akuten.
Men eftersom det ändå inte är en tävling - frågar, frågar och frågar man ändå på när man är där.
Mamma sjukgymnasten är inte att leka med när det kommer till rörelseapparaten.
Röntgensvaren visade att inget nog(!) var frakturerat.
Men felställningen...
Ojojoj.
Han kunde inte räta på fingrarna fullt ut.
Smärta eller nåt annat(?) tog stopp.
Och sedan vilade ringfingret i en båge.
Jag ifrågasatte bågen.
Läkaren, läkarstudenten och överläkaren kände sig då skyldiga att gå ut och granska röntgenplåtarna igen.
Men nog(!) ingen skada.
Jag tjatade och gnatade om felställningen. En liten felställning. Men dock. Och jag fick därför igenom ett återbesök idag.
Som avslöjade en allvarlig senskada som behövde stabiliseras i 6-12 veckor.
Klåpare.
Och: jag visste det. For what that´s worth.
En vanlig klämskada som "bara" gör ont är inte samma sak som att klämma sönder två fingrar så de sväller upp, gråta två nätter igenom, skrika så fort nån nuddar fingrarna, behöva värktabletter, skrika igen, osv.
Det var ingen vanlig klämskada.
Jag var ingen vanlig hysterisk mamma.
Läkarna var inte särskilt bra.
Punkt.

I övrigt?
Visst.
En vanlig dag.
Jag ställde in Hälsans för att sova.
Vilket jag inte kunde varva ner för att göra.
Städa, bekräfta barnen, laga middag, skjutsa herr B på fest tre mil härifrån, fortsätta bekräfta barnen, se bolibompa och sedan Men In Black (för babiljonte gången).
Ja.
Jag håller ihop.
Med hjälp av en sytråd.
Liksom.