Skotersnack

Enligt horoskopet ska Kräftan idag inte kunna ta tag i måsten.
No kidding, liksom.
Men ett måste har jag faktiskt klarat av:
Nämligen att somna om och sova hysteriskt länge.
Och det klappar jag mig själv på huvudet för.

15-åringen kom hem halv elva igår kväll efter fem timmars sista teorikorvstoppning i skoterkörning.
Nu är det bara uppkörningen kvar.
Tidigt på lördag morgon ska han infinna sig med vårt vrålåk (nåja) till skoter i stan tillsammans med sina compadres.
Om allt går bra får han plocka ut körkortet på sin 16-årsdag den 2/4.
Perfekt tajming med kurs och snö och allt.
Vissa kompisar måste nämligen vänta tills nästa skotersäsong innan de fyller.

Som ni kanske har räknat ut är jag själv noll intresserad av att köra fast i snödrivor i 20 minusgrader.
Ge mig en krispig höstdag, ett par hundar, en kaffetermos och en bärplockare så kan jag gladeligen skutta ut i naturen varenda dag.
Men vintern...tja, jag fryser mest om fötterna.
I alla fall så har jag den perfekta ursäkten för att slippa köra på ett träd med en gammal urblekt Yamhaha:
Eftersom jag inte tog körkort förrän jag var 27 år är mitt för nytt för att skoter ska ingå.
Något jag tycker är ett mycket hållbart argument.
Sedan hoppas jag att vi kan strunta i att det visst är tillåtet att köra bakom någon som har tillstånd.
Fast man vet aldrig. Med så mycket snö som vi har i år lär säsongen bli lång. Och jag kanske ändrar mig.

Igår fick jag en observant kommentar om mitt ojämna fejsbookande.
Och fick förklara att frånvaro antingen kunde visa att jag mår extra dåligt eller riktigt bra.
Likaså närvaron. Flamsa omkring och skämta är världens bästa ångestmedicin. Samtidigt som det förstås också är kul när man mår bra.
Capisce?
Nä, kanske inte världens bästa logik.
Fritt fram för funderingar om varför jag idag bloggar om skotrar i alla fall, haha.

Tänk vad roligt förresten om jag faktiskt skulle ta skotern och åka iväg för att rasta motorgalna Freud...
Inte för att nån skulle tro mig när de kommer hem.

9-åringens fingertoppar ser fortfarande för hemska ut. Skenan är kvar och senan är inte läkt. Naglarna håller på att skrumpna ihop. Jag som hade bävat för skolarbetet kan ändå pusta ut. Det har nämligen visat sig att han är en rackare på använda vänster hand. Kanske två vänsterhänta föräldrar fört över lite dominans?

En del av en större teckning. Ritad med fel hand då. Kolla blicken på klättraren. Uppgiven och ensam. Snacka om uppförsbacke.