Mellospektaklet

Igår hade jag en lång och säkert rätt så obegriplig monolog om min sorg över att visorna och sångerna vi sjöng under min uppväxt håller på att försvinna.
Nog för att vi sjunger mycket här hemma. Men det är nog mer jag och herr B som gör det under diskmaskintömningar än att hela familjen samlas runt en gitarr. Tyvärr.
Jag kan en håvetes många texter. Taube, kampsånger, Dan Andersson, psalmer och frikyrkosånger, Flottarkärlek, Alf Hambe, Jazzgossen, snapsvisor, irländska visor, gamla schlagers, ah - you name it.
För det var sånt vi sjöng i min mommes kök. Med hennes tre ackord som ackompanjemang.
Och för all del hemma. Med min mors första stapplande steg mot samma - fullt tillräckliga - antal ackord på gitarren.
Sångerna och visorna vi sjöng när jag var barn var till största delen såna som levt kvar genom generationer.
Gamla fina låtar. Gammaldags musik.
Jag tänker rätt ofta på vilka låtar från nutid som ska leva vidare.
Och lika ofta lämnas jag utan svar.
Musik kommer och går.
En färskvara som bleknar med åren.
Ikväll tvingade min 6-åring mig och herr B att se på Mellospektaklet.
Och jag tänkte samma sak då.
Under omröstningen kunde jag inte minnas hur en enda låt gick.
Jag tror inte att årets startfält kommer att kläcka en evergreen.
Och det är tråkigt.
Vart är världen på väg egentligen?
Utan sånger som berättar om och beskriver en samtid.
Utan trallvänliga slagdängor som borrar sig in vårt medvetande och i vår folksjäl.
Utan familjer som samlas runt en gitarr.
Utan...
Tja. Ni fattar.