grandios premiär!

Jepp!

Här ser ni en som minsann bloggar via den förhatliga men trots allt användbara mobilen.

Sent ska syndaren hänga med sin tid liksom.

Ja, jag befinner mig just nu i närmast tropiska breddgrader. Åtminstone är det gröna gräsmattor och 10 grader varmt. Till skillnad från snön hemma.

I morse lyckades jag fastna i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Jag säger så här: ta inte med batterier i handbagaget om du inte vill påkalla ALL personals uppmärksamhet.

Efter landning snärjde jag in mig själv i ett samtal om "picked moose" och "fermented herring" med en snubbe från Dubai.

Sedan tappade mina privatchaufförer bort vår bil, varvid vi fick dagens genomkörare i form av språngmarsch mot klockan och lapp-lisor mellan terminalerna och ett gytter av parkeringar.

Annars har jag tack och lov mest slappat här i Åkersberga. Blivit servad med suvveveggomat och haft det bra 

Så klart. Med tanke på att jag får frottera mig med kära V.

Packa Mammas Kappsäck

Lättare att säga än Packa Pappas Kappsäck...
Men tydligen svårare att göra.
Herr B tar helt sonika med sig hela sin garderob när han åker nånstans.
Medan jag väntar till sista stund med att försöka hitta något att ta med.
Men lyckligtvis är inte min sista stund(!) kommen än, så istället åker jag och handlar korv och dylikt så att la familia inte svälter ihjäl under min bortavaro.
Antagligen rafsar jag ner ett par skrynkliga tunikor och glömmer medicinen när herr B redan är ute och skrapar bilrutorna för att skjutsa mig till flyget imorgon bitti.
Men vaddådå?
Packning är ändå överskattat. Jag slår vad om att till och med den mest rutinerade packaren släpar med sig sånt som aldrig ens används.

Grabbarna fokuserar istället på presenterna som jag ska köpa med mig hem.
Och det har kommit en del underliga önskemål.
Vapen går väl bort med tanke på säkerhetskollen, men vad sägs om en indiansk drömfångare?
Och 13-åringen tycker att jag och kära V ska ta buss, pendeltåg och tunnelbana med garanterat byte för att köpa ett fiskedrag på Söder.
Ja, vi får väl se. Men med tanke på ekonomin är det väl kanske lika bra att stanna i radhuset i förorten istället.

7-åringen ska på kalas i helgen. Och man kan ju tycka att jag med min erfarenhet ska ha koll på det här med presenter. Men se, det har jag inte. Jag har noll koll på vad man bör ge bort och har inte en susning om det finns en hemlig överenskommelse om vad presenterna ska kosta.
Jag ger ofta bort böcker. Dels för att jag tycker att det är en suvve gåva, men också för att jag har ett ständigt lager av halvabokreapriset. 13-åringen tycker att det är "fattigt" att shoppa på mitt sätt, haha.
Nejmen, räcker en bok eller ska man lägga till nåt? Vill 7-åringar ens ha böcker? Lägger jag ribban för lågt? För högt?

Nej, ska man pallra sig iväg kanske?
Det blir en späckad dag.
Tack och lov har 18-årige grannen erbjudit sig att låna min bil och vara chaufför senare idag. Hämta 13-åringen, följt av 7-åringen och 10-åringen, och sedan 13-åringens flickvän i samma veva som han hämtar lilleman på dagis.
Hm. Plötsligt kändes det inte som att min dag är full alls.
Handla, hämta den lila gratisbilen, laga middag....och så var det nog nåt mer...?
Jo, packa var det ja!

Dagens...

Mest intressanta:
När 7-åringen och jag såg ett program inspelat på Grönland. Grönlänningarna visade upp sin kultur och 7-åringen frågade: - Vad är kultur?
Tja, vad svarar man?
- Kultur är allt människan gör.
- Aha. Som att jag ser på tv nu?
- Nej, jag menar tillverkar.
- Å. Då förstår jag. Som att jag skulle tillverka ett hus.
- Ja. Det är en sorts kultur. Något vi formar och eftervärlden kan se.
- Men varför sätter mannen på plastben på en gammal trägubbe?
- Förmodligen för att binda samman sånt som var förr i tiden med sånt som finns nu. För att visa att gammal kultur hör ihop med moderna former.
- Aaaah....
*tystnad*
- Men mamma, grönländarnas högtid när barnen börjar skolan liknar väl väldigt mycket vår familjs kräftfest? Och det är väl gjort. Alltså kultur?
Ja, det fortsatte och fortsatte. Långt efter den barske barnafadern sagt att det var tandborstdags. Tack vare att modern sade sch! bara för att tankegångarna skulle fortsätta att föröka sig.
Coolt! Vuxet liksom. Och ett välkommet inslag i min vardagsgrå tisdagkväll.

Konstigaste:
När jag fick en vänförfrågan som rörde upp hela min värld.
Som fick mig att ifrågasätta vem som ska få ta del av ens innersta tankar och ens vardagligaste svarta skämt på fejjan.
Det tog kraften av hela min tisdag. Fick mig att städa och feja runt hela Dårhuset som aldrig förr. Fälla en tår. Fundera tvåtusen extra varv kring min egen existens.
Jag har inga svar än. Och inte har jag heller svarat på förfrågan utan helt sonika backat ut från Facebook utan att ens säga pip. Ingen lösning whatsoever. Jag vet. Kanske vilar den dock sig i form till imorgon.

Sötaste:
När middagen var klar och la familia fortfarande inte var komplett. Och jag erbjöd 13-åringen med flickvän att äta tidigare än oss andra. 13-åringen tände då lampan i matrummet, släckte den på en gång och menade att middagen inte var nog romantisk om den inte intogs i stearinljussken.

Mest oväntade:
När 10-åringen, efter ett stopp hos tjejliga klasskompisen, kom inklampande med både henne, en klasstjejkompis till och en kille ur en annan klass. Plötsligt händer det liksom. Han som helst är med bästisen annars. Men wow. Extra kul var också att han fick Freudan att göra sitt enda trick, nämligen att dansa, inför tjejernas exalterande ögon.

Brist:
Ja, inte hade jag kunnat ana att äggen skulle bli hårdvaluta när jag fräste ihop middagens pyttipanna. Som hungriga vargar slogs ungarna om vem som skulle få det sista. Men i sanningens namn hade jag heller inte kunnat räkna ut hur många kompisar och flickvänner som skulle äta här.

Fynd:
När man veckohandlar och vänder på vartenda öre går det inte att helt och fullt förmedla lyckan över att hitta en guldtia i vagnen framför sig på ICA. Lägger man dessutom till alla extrapriser, rabattkuponger och "kort datum halva priset" så hamnar man nästan i trans.
- Du är så fattig! Säger 13-åringen. Jag tar det som en komplimang.

Bästa:
När 14-åriga flickvännen förhör 13-åringen inför tyskaprovet imorgon. Awwww!

Livet, döden och en konstig gåva

Jo, herr H mår väl skapligt.
Framför allt lever han ju.
Och dessutom var det inte hans egna, nya, bil som blev mos utan kollegans.
Brrr! Nä, nog om det.

Jag skriver om mitt eget händelserika liv istället.
Som att vi igår fick - jo fick - en lila Hyundai med 18 år på nacken.
Lite småfix av herr B bara så är den som ny.
Vad vi ska ha den till? Ingen aning.
Men den passar i alla fall alldeles yppans till resten av maskinparken, haha.
Och så får jag väl skylla mig själv som introducerat två skrotsamlare för varandra.

På lördag åker jag visst till Hufvudstaden.
För att det är lika enkelt att boka en resa som att klicka hem pärlor från Panduro.
När man äntligen får tummen ur, vill säga.
Och när man äntligen fyra månader i efterskott fått rätt ersättning från FK.
Visst är det fantastiskt när avstånd inte spelar nån roll? Jag träffar faktiskt käraste V oftare än en del vänner här hemma.
Terapi på hög nivå.
Vilket kan behövas precis nu för jag är långt ifrån på toppen av mitt jag.
Det har varit en tung höst. Med ny sjukskrivning inte minst. Men också med annat. Livet, kallas det visst.

Igår skulle min fina morfar ha fyllt 82 år. Det känns extra surt att han inte finns kvar när jag tänker på att han vid 82 års ålder fortfarande hade kunnat vara pigg och frisk. Under sin sista tid var han fortfarande aktiv, rak i ryggen och utan en enda krämpa. Så om inte om:et i form av Alzheimer slagit klorna i honom så kanske, kanske...
Fast det blir man inte gladare av att tänka på förstås. Lika lite som att tänka samma sak om världens bästa mormor som dog blott 54 år ung av ett brustet åderbråck på hjärnan. Men jag kan inte låta bli.

Nä, nu ska jag minsann gå och lägga mig. För att det susar och snurrar i skallen. För att kroppen känns blytung. För att tanken på att göra nåt vettigt känns omöjlig. Men framför allt för att jag kan, får och kanske till och med bör.

Olycka

Egentligen tänkte jag skriva om nåt helt annat...
Men så fick jag bud som att herr H varit med om en trafikolycka.
Ilfart med ambulans, totalkvaddad bil, och allt elände.
I över hundra knyck mötte herr H en annan bil. Som tur var tog det inte front mot front, och förmodligen var det som gjorde att alla överlevde.
Herr H är på sjukhuset nu. Med sönderslitna muskelfästen och ont, ont, ont.
Men han kommer att få åka hem.
Med sin svullna hals och nacke (á la Jabba the Hut) och utan en fd bil.
Tack och lov.
Ödmjukheten inför livet blir inte större än så här.
Herr H är en kär, kär vän.
Och livet...ja, det blir inte bättre än när alla överlever.
När jag tog körkort var vi ett gäng på halkbanan.
Där hade de en bil man fick låtsasvolta i.
Följt av en föreläsning om fart och trafiksäkerhet.
Min körskollärares "Gränsen mellan liv och död går vid 70" har ringt i mina öron sedan dess.
Genom mina två våldsamma trafikolyckor.
Genom riksnyheternas rapporteringar.
Och genom herr H:s olycka.
De körde över hundra knyck....
Vilket ger kalla kårar hos mig.
Kalla kårar som säger att någon har lurat livet.
Kraschen var inte frontal. Den sneddade in vid passagerarsidan och slog runt båda bilarna.
En frontalkrock....nej, jag klarar inte av att tänka det....
Herr H fördes med ambulans till närmaste sjukhus. I en och en halv timma fick han inte röra sig ens ett smack. Vad rör sig i ett huvud under en sådan färd? Nej, hu.
Många går omkring och oroar sig för döden. Funderar över hur man ska gå in i hela situationen med klart och ångerlöst huvud.
Det ser jag. Rädslan för döden är ständigt närvarande.
Så också för mig. Före den tidpunkt då jag såg den i vitögat, vill säga.
Det jag såg då var inte lätt.
Det var inte roligt.
Det var ingen tröst.
Jag vet hur livet kan te sig när man tappat kontrollen.
När man seglar i slow motion emot en annan bil.
När man tänker kloka tankar och känner att det inte hjälper.
Herr H får komma ut från sjukhuset senare ikväll.
Men som jag sa till honom per telefon: tro inte att det är över för att det är över. Känn efter. Prata, prata, prata söder din omgivning med minnen från krocken. Känn efter. Analysera inte sönder din plats på jorden. Känn efter. Ta det för vad det är. Kanske hade inte olyckan en mening alls. Kanske blev bara kontentan att man som person fick perspektiv. Kanske fick man det inte alls.
Hur som helst...
Är jag jätteglad att min vän klarade sig.

God morning! This is your wake up call

Det är inte klokt så mycket en utbränd sate kan sova när det för en gångs skull går att slappna av.
Sedan Halloween-hoolabalooet i fredags är det banne mig det enda jag har gjort.
Antagligen för att jag behöver det, som det så käckt brukar heta.
Men det blir ju inte roligare för det.
Mer bara att jag går omkring i ett halvvaket tillstånd och får ångest över att livet går mig förbi de korta stunderna jag kliver upp ur sängen.
Men nu får det räcka.

Idag har jag varit till stan och ätit lunch på lokal.
Och imorgon ska jag visst på turné med herr J.
För att inte tala om fredagens soppteater.
Även om jag känner att risken för att jag inte släpar mig dit är överhängande. Prat, sorl, skrik på scenen, umgås...nja, kanske lite mycket i ett och samma svep. Men ändå - kanske inte. Tills vidare känns det i vanlig ordning bra att ha planer överhuvudtaget. Även om de känns lite fejk.

Nu har jag till och med tvättat håret.
Istället för att vila, som annars är brukligt efter veckohandling och diverse ärenden.
För jag ska nämligen på utvecklingssamtal.
Den här gången tänker vi dessutom gå dit båda två.
Som en enad front. Eller nåt.
13-åringen är arg. Han vill icke på några villkor ha dit pappa läraren.
Så jag tänkte balansera upp genom att gå dit som mamma och utan att representera ett visst yrke.
Hehe.
Nämen, mannen/myten/legenden är ju lite livlig. Om lärare fick ta eleverna i örat nu för tiden så skulle han ha långa alvöron vid det här laget.
Men det är också så här: att om man är i händelsernas centrum hela tiden, känner alla och är en sån som syns och hörs...ja, då händer det även att det kommer oförtjänt kritik från flankerna.
En gång hade vi ett annat föräldrapar här hemma. För att vår son varit elak. Så vi fyra försökte då pressa fram sanningen. Men när vi pressat på ett tag kröp det fram att sonen var oskyldig och att mamman redan visste om det egentligen. Ridå!
Sedan dess har jag lagt ner allt var opartiskhet heter och sällat mig till alla andra som blundar och säger "Näää, miiin sooon skulleee aaaaldrig!".
Njä, inte riktigt. Och nu sitter jag visst och jagar upp mig själv.
Det är absolut ingenting särskilt som hänt. Det är ett vanligt utvecklingssamtal jag ska på. Men liiiite redo är jag nog ändå, haha.
Åtminstone inför det faktum att jag kanske måste sprätta pappa läraren på näsan några gånger när han tar upp paragrafer ur skollagen för klassläraren( nej, så heter det förstås inte - utan Mentor).

Nu ska jag gå och luskamma mig.
Något både jag och resten av la familia har gjort hela hösten.
För att man inte riktigt får bukt med eländet på låg- och mellanstadiet.
Det skulle vara en underdrift att säga att jag är fixerad vid och lamslagen inför tanken på att det ska kräla i min hårbotten.
Ingen av oss har någonsin haft löss. Så enligt sannolikhetsläran borde det förr eller senare vara vår (o)tur.
Brrrrrrrr!!!

Pengar är roten till allt gott (som går att äta)

Nån gång ska man väl ändå ha en sån där andas ut dag också.

Hög tid, med tanke på allt pappersarbete jag lagt ner fast jag inte orkat.
Tur jag har herr B som jagar mig med piska, annars skulle jag väl sitta nöjd med noll kronor i månaden.

För ett bra tag sedan anmälde jag visst(!) till facket att jag är sjukskriven och därmed berättigad till lägre avgift.
Något de missade och jag sedan inte brydde mig om.
Men efter herr B:s påtryckningar om att ställa allt tillrätta gjorde jag det sent omsider i fredags.
Och ta´me´rackar´n - får jag inte igen flera tusen!

Dessutom har jag äntligen lyckats skicka in tillräckligt rätta papper för att Storebror ska kunna räkna ut ersättningen under mina tre månader hos AF.
Så nu borde det rulla in några extra kulor även från den flanken.

Och nu lovar jag dyrt och heligt att aldrig strunta i pengar igen!
Så det så.
För håller man andan när det gäller allting annat är det väl ganska dumt att hålla den ännu längre för något helt onödigt...

*Andas uuuuuuuut*

Halloween

Sällan har väl så mycket tid gott så fort medan man gjort så lite.

Vet inte ens när jag var in på bloggen senast.
Bland en hel massa andra ogjorda saker som också flyter in i varandra.
Och idag har jag helt olutheranskt sovit bort halva dagen.
Kan det vara så att frun är lite lost sedan biblioteksjobbet rycktes bort under mina fötter?
Hm. Jo.

Nej, det är för deprimerande att skriva om.
Särskilt som det ändå finns ljusglimtar.
Som barnens (nåja) Halloweenpartaj till exempel.
Som faktiskt blev skapligt lyckat trots dålig planering.
Jag var riktigt peppad och nästintill pigg under fredagen.
Tvättade håret innan till och med.
Så tryckte jag först på mig en svart och orange syntetperuk som jag fick en allergisk reaktion av...
Och sedan en stor häxhatt.
Hehe, gissa hur håret såg ut när det torkade?
Först lade vi oss på lur bakom växthuset. För att skrämma skiten ur gästerna när de kom. För jag hade nämligen hittat några gamla (antika) raketer i mitt presentskåp. Häxvrålet var förvisso intakt men de flög inte en millimeter.
Pappan i gästfamiljen kontrade med att hoppa ut ur bilen och skrämma tillbaka. Utklädd till en sån där röd sak med horn som 7-åringen vägrar säga efter som det låter som en svordom.
Sedan hade jag satt upp en slinga med lysstavar i mörka skogen. Det gällde för barnen att samla ihop allihop för att få varsin godispåse. 16-åringen var motvilligt engagerad för att smyga bakom träden för extra effekt.
Godis före maten visade sig vara ett smart drag med tanke på katastrofmiddagen:
Avhuggna fingrar med naglar och allt, möglig spagetti och spindelväv till efterrätt.
Alltså snidade grillkorvar, färsk (läs: klibbig) grön pasta och sockervadd. Plus bål med flytande ögon från Buttericks.
Dessutom: tro aldrig att man kan göra sockervadd i förväg för att spara tid. Den sjunker ihop till en liten sockerklump.
Nå, med ugnspotatis, sallad och bröd blev väl typ de flesta typ ändå typ mätta, typ antar jag.
Sedan härjade alla bara omkring resten av kvällen. Gick loss på det sista av mitt Halloweensmink och det dyraste av mitt riktiga smink, gjorde brasa i eldkorgen ute och eldade lite vad som helst och slogs med sina plastvapen. Fyra vuxna och en 10-åring spelade sällskapsspel. Osv.
Redan tidigt under kvällen tog 5-åringen och 7-åringen av sig de snygga dräkterna som jag och herr B jobbat så hårt med. Men några var i alla fall utklädda hela kvällen.

Och poängen?
Jag tror inte att barnen märkte av min sega o-planering. Så man kan ju undra för vems (min) skull man (jag) tar på kritiska glasögon...
Kanske borde man (jag) ändå lära sig (mig) att ta dagen som den kommer, gilla läget (nej, där går gränsen!) och slappna av....

Resten av helgen har jag inte gjort ett smack.
Sett lite film, åkt och handlat nässprej åt 13-åringen utan att komma ihåg att handla nässprej, tvättat, spelat Star Wars kortspel, löst korsord, druckit läsk och sms:at med herr J.
Fint att jag radar upp det ändå va? Hehe.

Idag är det vanlig vardag igen. Skönt på sätt och vis men också aningen tomt här hemma. Och jag har ingenting inbokat i veckan. Jo, för tusan: soppteater på fredag! Folkhögskolan bjuder. Det ser jag fram emot.

7-åringen. Förstås. Medan han fortfarande hade min sminkning kvar. Och medan han fortfarande hade en fransig luciaskjorta med falu rödfärg på sig. I bakgrunden: den oplanerade middagen. Dålig bild, jag vet. Av nån anledning halade jag fram mobilen istället för Mr Canon. Jag vet inte vad som flög i mig. Men det lär ju inte hända igen, haha.

o-planering

En gång i tiden var jag alla planeringars moder.
Men det var då det.
Fast det är rätt intressant att se världen ur ett annat perspektiv numera.
För det är nämligen så här:
Att när Nettan inte planerar gör ingen annan det heller.
Allra minst Herr B.
Sålunda har vi efter drygt halva lovveckan fortfarande inte strukturerat upp vad vi ska göra.
Kanske kommer det vänner på holabaloo på fredag.
Och eventuellt kommer även herr H från fjällvärlden. Mannen som är sämst i världen på att planera.
Jag har även lösa planer med herr J. Samma lösa planer som jag haft hela veckan.
Ha ha.

Ja, jag har i alla fall tvättat håret på morgonen.
Alltid nåt att bocka av.
Igår släpade min mor med mig och 13-åringen till Piteå.
Hon hade tråkigt och jag tänkte passa på att bunkra upp med Halloweengrejer från Dollarstore samtidigt som 13-åringen skulle köpa storpack med tafsar.
Snacka om långnäsa när de för en gångs skull varken hade Halloween- eller fiskegrejer.
Men jaja. En utflykt fick vi i alla fall.
När jag kom hem var 5-åring med sin "halva flickvän" - som han delar med 18-årige grannen.
Sedan gick båda småtrollen dit och kom inte hem förrän på kvällen.
Lugnt och skönt.
Jag passade på att sova och lösa korsord.
Något jag aldrig skulle ha gjort ifall jag haft en utförlig planering...

Nu har jag plockat fram resten av alla Halloweengrejer jag fyndade förra året.
Det är äckligt orange och läskigt svart överallt här.
Och så får det vara fram till advent.
Förresten är det mycket praktiskt med spindelväv över alla lampor, för man behöver inte dammtorka.

Money, money, money

First things first:
Nej, myndigheterna har inte varit dumma mot mig.
Apropå en kommentar om min låga ersättning.
Det är jag själv som är dum.
Eller, liiiite halvjävligt är det förstås att tvinga en stackars utbränd sate med två vänsterfötter att dansa en galen pappersexercisvals. Fast jag har inga bevis för att det skulle ligga något uppsåt bakom det.
Jag tror att jag har rätt till mer pengar. Om jag nån gång har dansat färdigt. Men av nån anledning är det alltid nåt papper som fattas.

Så här funkar det (eh, typ): När sjukdagarna tagit slut hamnar man under 90 dagar hos Arbetsförmedlingen för att testa sin arbetsförmåga. Under de dagarna får man ersättning som motsvarar den a-kassa man skulle haft rätt till om man var arbetssökande. För att ta reda på det måste man skicka en massa arbetsgivarintyg till a-kassan som räknar ut det. Sedan talar man om summan för Arbetsförmedlingen som i sin tur meddelar FK som står för fiolerna. I slutändan antar jag att jag skulle haft ungefär samma ersättning under den här perioden som när jag var sjukskriven.

Det är arbetsgivarintygen och intygen från FK att jag tagit ut föräldrapenning upp till heltid under det aktuella året som min ersättning ska beräknas på som strulat till det.
Och eftersom varken viktiga papper eller pengar hör till mina topprioriteringar har det blivit så här.
Men jag jobbar på det, haha.
Kanske kan jag till och med få tummen ur och ordna fram lite försäkringspengar från AFA. Eh, vilken dag...månad som helst.

Men hur som helst har inte barnen rätt till julklappar för flera tusen kronor per skalle. Inte ens om jag vore snorrik.
Det var det som var min poäng. Julklappar är ingen mänsklig rättighet. Även om jag ger bort dem till höger och vänster varje år. Och framför allt ska man inte köpa dyra julklappar och sedan klaga över hålet i plånboken - som alltför många faktiskt gör. Nå.
Tyck inte synd om mig för att jag har lite pengar. Ville jag har mer kunde jag ju bara gå till jobbet. Ha ha ha.

Tråkig och grå dag. Så grå att jag till och med har en grå tröja.
Herr B jobbar idag och imorgon. Småtrollen är på dagis och fritids. Min plan var att få sova en stund innan hämtning och hittills går allt enligt planerna. Inte för att jag känner mig piggare, men vad mer kan man göra liksom.
Ikväll blir det att hämta 13-åringen med flickvän efter sena bion. Annars händer det nog ingenting alls här idag.
Senare i veckan hoppas jag att herr H från fjällvärlden kommer och hälsar på. Det var länge sedan.
Och så blir det förstås nåt slags holabaloo på Halloween på torsdag.
Å. Apropå holabalo - så är julens alla problem kanske lösta. Varför inte kliva ur sin lilla låda och åka 50 mil för att fira med världens goaste cybervän? Ja, varför inte! Jag vet inte om jag någonsin firat på ett sätt som jag velat förut. Och to hell med traditioner när de bara tynger ner en. Typ.

Slö brödkniv

Igår kväll när herr B jobbade över passade 10-åringen på att peppra mig med dåligt samvete.
Hittade en dator han vill önska sig i julklapp. För den var "billig och bra".
Jag lyssnade bara med ena örat. För datorer är verkligen inte min tekopp.
Så idag kom smällen. De 3700 som han trodde att den onåbara laptopen kostade visade sig vara i dollar. Jepp, över tjugotusen spänn.
Ba så där. Tyckte han. Och radade upp andra saker vi köpt utan att blinka(!).
Ja, vad ska man säga?
Att vi visst kan skrapa fram tjugotusen om vi säljer tv:n, soffan och några av bröderna?
Eller att vi inte alls har den summan att lägga på julklappar?
Ja, jag var ju ärlig förstås. Och menade att den enorma summan blir hundratusen om vi ska vara rättvisa. Och att vi inte har för vana att bombardera barnen med dylika julklappar.
Inte de argument han förväntade sig, I`m sure.
Och nu är jag den elaka mamman som får honom att hota med att skära halsen av sig med en slö brödkniv.
Jag blir ledsen på så många plan.
Dels att han blir ledsen. För oavsett anledning så lider jag förstås när mina barn lider.
Men också för att han trots mina i åratal envisa påtryckningar missat julens andemening.
Och att han vägrar att förstå hur vår ekonomi ligger till.
För med någon slags sjukersättning på fyra tusen före skatt har man inga möjligheter att tillgodose alla materiella behov. Ens om man skulle välja det före studielån och amorteringar.
Jag har inga problem med det. Jag skiter faktiskt i pengar. Men visst blir det en krock när barnen inte alls gör det.
Suck. Ja, vad ska man göra? Köpa en legokartong han inte vill ha? Ett par pussel han inte intresserat sig för de senaste fyra åren? Ge pengar som ändå inte räcker till det han vill ha?
Förvisso har vi råd att i hans namn ge bort ett antal getter till behövande i Afrika...
Men jag har en känsla av att det inte blir så bra, haha.
Nämen. Visst. Världsproblem. Allas julproblem.
Men det brukar faktiskt inte vara mitt.

Wok´n´Roll

Ja, målar man in sig i ett hörn så gör man ju det.
Idag kommer herr J hit på lunch.
Mitt eget förslag. Förstås. Men plötsligt kunde jag inte komma på en enda maträtt att laga.
Så igår kväll tänkte jag att det får bli kycklingwok. Enkelt och gott.
Men av nån anledning kände jag mig inte riktigt nöjd med det och skickade iväg ett sms (jorå - jag kan faktiskt).
"Gillar du kycklingwok?"
"Visst. Ja, om det är mer kyckling än wok i den. Gillar inte varma grönsaker så mycket."
Hehe. Som man frågar får man svar. Och nu kan min hjärna visst inte styra om. Så det får väl bli kyckling, nudlar, lök...och en kall(!) sallad vid sidan om. Inte riktigt hur jag tänker mig en wok - där jag slänger i allt jag har hemma i grönsaksväg ungefär.

Herr B:s skola har friluftsdag idag. I snöblask, regn trots minusgrader och höstens mörkaste dag. Lite otur kanske. Men de håller på hela kvällen också och är lediga imorgon. Ingen lär väl klaga på det upplägget.
Men hur som helst blir det en lång dag för mig som inte är i form. Med alla hämtningar, matningar, läxläsningar och läggningar.
Fast inget ont som inte för något gott med sig. För imorgon gör jag mitt sista långa pass på bibblan. Så får han som är ledig sköta tvätt och städning och åka till Ica och köpa billigt smågodis.
Att komma hem till ett helgfint hem är man inte bortskämd med direkt. Det ser jag fram emot.
Synd bara att herr B inte känner till mina planer. Än. Haha.

Dagens telefonterror står AF och Folkhögskolan för.
Med Dagen D bara en helg bort vill de att jag väljer ett av alternativen de lagt fram.
Väljer. Ha ha. Tillåt mig storgråta.
Tuvär har jag inte den lyxen.
Och tuvär är reglerna så stelbenta att snaran dras åt ännu mer.
Så tack och hej leverpastej till alltihop.
Och från och med nästa vecka tänker jag inte kliva upp ur sängen.
För det har jag valt.

Okej, jag ska erkänna:

Tittade faktiskt in på fejjan nyss.
Av nyfikenhet och ohejdad vana.
Men antingen har jag svängt djupare ner i min depression den här gången...
Eller så är jag inte så illa däran att jag behöver forumet för att tramsa omkring på.
Det (inte alls särskilt) lustiga var att allt såg ut precis som när jag lämnade det.
Någon har sprungit en runda på exakt 24 minuter och 17 sekunder.
Någon har ätit en lunchpizza med champinjoner.
Någon lägger upp sina exakta arbetstider av ingen anledning alls.
Minst hälften slår sig för bröstet och vill att man ska "gilla".
Alldeles för många gaggar om vädret. Med både hela grader och decimaler.
Samma gamla vanliga lägger ut bilder på redan välbekanta barn- och husdjursansikten.
Förvånande många delar andras klokhetsrutor och skickar omkring utan att reflektera.
Och så är det alltid alla dagar minst en handfull vänner och vänners vänner som har ont i huvudet.
Ja. Osv.
Jag backade ut igen.
Gick in på min alldeles egna blogg...
Där jag skriver ungefär samma saker, hahaha.
Nämen, fejjan får slippa mig ett tag till.

Det bästa jag visste när jag var barn var när farmor berättade om sin uppväxt.
Jag kunde höra samma om och om igen.
Den stora händelsen när åttabarnsföräldrarna hade tagit hem en sömmerska och lade sina fattiga slantar på en röd kappa just till farmor...
När hon och hennes kamrater tog sparkarna längs kusten och havsisen och var borta så länge att alla började söka efter dem...
Men framför allt gillade jag att höra henne berätta om sitt första jobb som var i en kiosk. Farmor var då, liksom senare, väldigt förtjust i allt som var sött. Och dessutom hade hon nog den högsta moral jag varit med om. Så varje dag gick hon och växlade till sig ettöringar för att kunna lägga i kassan när hon inte kunde hålla sig från att norpa en godisbit. Jag kan fortfarande se henne framför mig. Ung. Med det bruna vågiga håret åt sidan. Plisserad kjol och proper blus knäppt ända upp. Och faktiskt lite lik Greta Garbo. Artig mot kunderna. Och så  när ingen ser - fort in med en karamell med lite halvrodnande kinder som följd (för godis åt man ju inte hur som helst på den tiden)...och så en ettöring i kassan.

Ja. Det blev en lång ingress. Men i alla fall.
Jag tänkte på henne idag när fixade runt på biblioteket. För det är ju som en stor gottepåse för mig.
Jag skulle ordna en fin poesihörna. Vilket är lättare sagt än gjort när man verkligen gillar poesi. Allt jag tänkte skylta med slank visst med hem. Och så var jag ju tvungen att skumma igenom det jag lade fram istället. Plus att jag skrev ut en dikt av Dan Andersson och satte dit. Och läste Haiku av Tranströmer, lite Öijer, Södergran och faktiskt även Lukas Moodyson (oväntat bra). Så sprang jag runt och läste högt för resten av personalen när jag hittat nåt bra. Och försökte få kunderna att skippa deckarhyllan till förmån för dikter. Och...ja. Förresten blev jag nog inte ens klar.

Jag skulle inte ha några som helst problem med att jobba i kiosk, med tanke på att jag inte äter godis, men att få någonting vettigt gjort på ett bibliotek är desto svårare. Hur är det man säger?
I can resist anything - but temptation.
Och så måste jag tillägga att det är fantastiskt att allt är gratis på bibliotek. Annars skulle inte mina påsar med småpengar á la farmor räcka långt.

Och apropå poesi. En av de mäktigaste upplevelserna jag vet är när man läser dikter och helt plötsligt hoppar en av dem ut och tar tag i en. Som att den är skriven just för en själv. Som att någon varit inuti just mig just nu och rotat och förvandlat känslorna till något konkret. Som att man får läsa sig själv. Som den här:

Jag behöver tystnad

och ensamhet

och en språkdräkt med god passform.

Jag behöver en hemlighet

och ett slitstarkt verklighetsunderlag.

Min arbetsuppgift just nu

är att försöka ta mig ut

ur mina egna formuleringar.

 

Det är ett sorgearbete att leva.

Om man inte förstår det

blir man aldrig glad.

 

/Kristina Lugn

Sommarklänning och tio grader kallt

I slutet av sommaren fick jag plötsligt för mig att stryka två ton kläder från längst in i garderoben som inte med bästa vilja i världen skulle kunna användas annars (kläderna - inte garderoben).
Det är jag mig själv evigt tacksam för.
Idag är det inte så lite svårt att vakna. Men det blir faktiskt lite lättare att ta sig vidare när man bara kan sticka in handen i garderoben och grabba vad som helst.
När man kört slut på alla makens t-shirtar, nött upp alla egna trikåtröjor och är för fet för sina jeans är det inte helt fel med en SLÄT paisleymönstrad mörkturkos (och alla andra färger) sommarklänning från halva reapriset på Indiska.
Håret får duga en dag till, kaffe får räknas som frukost och hundarna behöver bara ut och snabbkissa.
Kanske kommer jag i kapp mig själv lagom till lunch, ha ha.
Dessutom är det inte så dumt att skicka alla sina älgben till sin ömma moder och sedan få köttsoppa tillbaka. Så middagen är redan kirrad.

Dagens problem får bli att Nestor-säkra huset så det står kvar när jag kommer hem från bibblan.
Igår trodde jag att jag hade gjort det, men ibland är till och med han smart.
Längst in på arbetsbänken i köket har jag ett trevåningskakfat med frukt. På bottenvåningen låg ett par morötter jag skulle ha till middagssoppan. När jag kom hem låg det morotsbitar överallt. Till och med min säng. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur det hade gått till. Men så talade 10-åringen om att han sett Nestor försöka nå saker på bänken förr....genom att sätta baktassarna på handtaget till den undre ugnsluckan och sedan dra hela sin kompakta 30-kiloskropp upp till godsakerna med hjälp av framtassarna.
Jag antar att några av mina Halloweenpynt är i farozonen idag. Särskilt alla plastspindlar. De är säkert jättemumsiga. Och den stora svarta pumpalyktan av frigolit som sedan knappt går att dammsuga upp. Ah, vi får väl se om matte eller bastarden är smartast. Game on.

Förresten är det hög tid att sätta igång.
Märkligt att jag 9 gånger av 10 får för mig att blogga när jag inte har tid. Snacka om missriktad stress.

Hällivin

Ja, hörrni...
Det kan låta hårfint, men om man ingenting orkar är det rätt stor skillnad på att jobba två timmar och dryga tre.
Särskilt som dagen också innefattade nya arbetsuppgifter, massor med småprat och dessutom även att stöta på vännen A.
När jag körde hem hade jag plötsligt ingen aning om var jag var. Väntade på att en av byarna längs vägen skulle dyka upp, men befann mig plötsligt redan där jag viker av från E4:an.
Efter att ha varit ut med världens mest övergivna och ylande hundar och städat upp efter morotskalaset som Nestor bjudit de andra på var jag för slut för att vila.

Ett fenomen som jag ser att inte alla förstår sig på. Men det är egentligen enkelt. Ungefär som att barnen sätter igång att göra kojor precis när det är läggdags. Nej, det är inte alltid lätt att varva ner. Hm, nästan aldrig faktiskt.
Så jag tog i ända från tårna när jag ändå var igång och Halloweenpyntade hela nedervåningen samtidigt som jag höll på med tvättberget, kokade soppa och lite annat.

Haha. Nu ser jag just en spattig mygga i fönstret. Den tror att den vill ut. Men det tror inte jag. Är det typ 6 grader kallt har han (nej, HON - jag vet) nog inte så många kompisar i farten. Det här är garanterat årets sista.

Ja. I alla fall.
Nu är jag alldeles skakig. Ljudet från köksfläkten och torktumlaren fullkomligt dånar. Och jag tänker visst bara halva tankar. Höll på att börja gråta när jag slog tån i tröskeln.
Fast nu är det förstås för sent att vila.

Å! Kom just på en annan sak...Jag hade ju bestämt med fru G att vi skulle ta en kvällsprommis i stan.
Suck. Nä, nån måtta får det vara. Det kommer väl fler tillfällen. Och kanske enklare tillfällen också, med tanke på att varken jag eller hon ens bor i stan utan en ynka kilometer ifrån varandra här i byn.
Ah, tur hon vet hur jag är.

Nä. Det får bli inkentinken ikväll. Lite Come Dine With Me och styra upp herr B som ska skjutsa barn.
Så det så.

Tji fick jag

Vaknade med ett ryck i morse efter en mardröm där jag gick omkring i ett öde hus (sjukhus?) med barns osaliga andar vart jag än vände mig.
Så när la familia klev upp tänkte jag att jag skulle somna om.
Vaknade en stund senare när jag satt eld på huset med en joint(!) och därför inte vågat ringa brandkåren, fått miljonskuld hos Kronofogden sedan jag tagit hem en kommunbil från bibblan och glömt bort det och inte minst:
letat något i buskarna och då skrämt fram en avhuggen fot som sprang omkring.
Tji fick jag liksom.
Ibland är det bättre att vara vaken.
Och jag tänker inte analysera drömmarna.
Utan nöjer mig med att säga: kom ihåg att hus i drömmar oftast symboliserar en själv. Ha ha.

Bibblan idag.
Sista veckan.
Känns märkligt och faktiskt rätt bortkastat.
Men jag ska gå all in och göra så många timmar jag orkar för att åtminstone kunna göra en mini-utvärdering inför min nya (nåja) sjukskrivning om en vecka.

Igår gjorde jag faktiskt minsta möjliga.
För nog kändes det att lördagen hade varit minst sagt intensiv.
Inte bara med holabaloo, utan också med en uppladdning som började med att barnen hade kompisar här redan vid 9-rycket. Ja, och så hade jag ju min kompis L här. Samtidigt som 5-6 ungar lekte kurragömma under min tröja och att vi var ute och grillade korv.

Igår hade vi egentligen lika fullt upp. Men när herr B både skjutsade 7-åringen till kalas, var på gudstjänst och köpte tårta till förmån för världens barn, hämtade några grabbar på fisketripp, lagade en dator hos en bekant och sedan avslutade med att hämta 16-åringen i grannbyn kom jag undan rätt billigt. Laga middag och tvätta, typ. Kanske så det ska vara när en är sjuk och en frisk, men inte kände jag mig helt bekväm. Dock har jag en känsla av det skulle kunna bli som folk säger om stringtrosor: Att man kan vänja sig. Nu går jag ju inte omkring med smala snören i baken, men antagligen är det ungefär lika behagligt som att vänja sig vid att lata sig så vi får väl se.

På lördag afton när jag hade duschat och skulle piffa till håret råkade jag ta en doftsprej med citron istället för hårsprej. Jag antar att det säger en del om hur bra jag är på piffning, men inget ont som inte för nåt gott med sig - för idag gick det faktiskt med lite god vilja att sätta upp. Och jag antar att det håller sig kvar under timmarna på bibblan också, haha. Annars är jag faktiskt ganska snygg och matchande. Har till exempel bytt mina silverploppar i öronen mot mörkt lila som går fint ihop med min rosa-vinröda ensemble. Tjoho.

Holabaloo

När man inte orkar ta tag i sig själv.
När man inte orkar tänka.
När man inte orkar må dåligt...
Ja, då kan det funka.
Med holabaloo hos vännen sedan 15 år.
Hos vännen som förstår om man bokar av.
Hos vännen som förstår om man mår skit.
Hos vännen som man är så trygg hos att man ändå dyker upp.
Där vännerna herr J och M får följa med.
Där skratten som är helt ytliga avbryts av de som är djupa.
Där samtalen får förankra sig i den man är.
Där alla kring bordet kan skratta åt depressionsmedicinering gone wrong.
Där vi kan skratta åt helt ytliga poänger.
Där alla vet...att vi alla bär på vårt bagage.
Där alla skrattar...och tycker om varandra.
Där alla bara är.
En god middag. En god efterrätt. En god samvaro.
Om jag så sover i tre dygn efteråt så kommer det att vara värt det.
För jag tog mig iväg. Och jag hade roligt. Med folk jag tycker så mycket om.

Narnia

Att det regnar eller snöar lokalt har man ju varit med om.
Men sällan så lokalt som det var igår.
Söder om mig fick visst alla snö medan vi fick nöja oss med några flingor.
Så när jag kom till bibblan i förmiddags - ja, då var det rena Narnia där. Bara ett par mil norrut.
Första snön är ljuvlig. Det blir ljusare, fluffigare, gladare och faktiskt varmare.
Jag minns att jag jämt var ute och gick i stan, när jag bodde där, när snön lagt sig.
Alla ljud blir liksom luddigare, dovare och snällare.
En magisk upplevelse.

Idag ökade jag på tiden på mitt så kallade jobb.
Packade upp nya böcker och med sjutusen klick registrerade in dem, försåg dem med rätta etiketter och chippade.
Till slut hade jag ingen aning om vad jag gjorde. Så slut var jag. Skulle stanna och handla nåt som jag förstås hade hunnit glömma när jag väl kommit mig till Ica på hemvägen.

Men nu är jag faktiskt lite piggare. Har tvättat, gått ut med hundarna och hämtat 13-åringen och hans flickvän.
Förresten är det ändå för sent för att bejaka nån trötthet nu.
I en strid ström fylls det på med ungar här, middagslammet ligger och rumstempererar sig på diskbänken och solen till trots börjar det vara dags att tända alla värmeljus.

Och ikväll är det alltså ansiktsmasker som gäller. Åtminstone för mig och småtrollen, men man vet aldrig. Senast vi hade spakväll var även 13-åringen och flickvännen med. Att få med 16-åringen kan man ju bara drömma om. Inte för att han är i en knepig ålder, utan helt enkelt för att han aldrig ställt upp på mina dårskaper. Men han skulle visst vara hemma ikväll. Alltid nåt.

Tja, annars händer det väl inte så mycket här. Gott så. För jag orkar ju ändå inte. Och min slöare hälft har sällan någon lust. Fredagsgodis till barnen och starka ostkrokar till mig. Tjoho.

Och så en rolig bild på det:

 

Dagens outfit

Skönt att den vansinneslånga sommaren äntligen är slut på riktigt.
Minus åtta grader och faktiskt några flingor från igår som ligger kvar och samsas med den tjocka frosten.

Mindre skönt är väl att vi inte har nån värme i hundgården efter att Nessie (vem annars?) bet sönder kabeln till frostvakten i våras.
Så det blir ett par extra rastningar och sedan omsorgsfullt gömma allt som kan locka när jag åker till biblioteket.
Igår åkte jag bara en snabb sväng till ett utvecklingssamtal, men han hade ändå ätit upp nästan en hel korsordspenna när jag kom hem. Strök omkring här med svansen nästan släpande i golvet av skam. Och ändå kan han inte hålla sig.
Snart 1 år och 8 månader...Man kan ju undra när han ska lägga av?

Ja, bibblan idag alltså.
Känns måttligt inspirerande sedan jag fick veta att det inte går att vara kvar där.
Nu är det alltså tänkt att jag ska prova öka lite i tid för att sedan klippa rakt av om någon vecka.
Märkligt.
Och jag som investerar i riktiga kontaker med människor runt omkring mig har liksom gjort det i onödan den här gången.
Men åtminstone...så blir det riktig helg den här veckan. För det är ju faktiskt fredag.

Lammracks/kebabspett till middag.
Och så vila sig i form för morgondagens holabaloo och söndagens familjegudstjänst plus att fixa present till 7-åringen som ska på kalas.
Låter normalt va? Bara tacosen som fattas. Ha ha.

För övrigt känns det riktigt skönt att ha kapat lite input i form av fejjan.
Jag hoppas att jag får tillbaka sugen framöver för det kan ju förstås vara kul också,
Men tills vidare är jag glad att jag slipper.
Ju mörkare det känns i skallen desto mörkare ser jag på hur andra fjantar omkring.
Vuxna människor som vill ha bekräftelse för minsta lilla toabesök?
Nej, jag ska börja bekräfta mig själv istället.
Klok ja ä.
Fast bli inte förvånade om jag är tillbaka med mitt nonsens redan imorgon, hahaha.

Det här med att kapa input när man redan kapat sitt liv med både yxa och motorsåg börjar inte bli helt lätt. Jag har ju liksom inte så mycket kvar att ta bort. Men med det sagt, så måste jag också erkänna att med en massa strunt som jag alltid känt som måsten borta kan man titta på livet från en annan vinkel. Huvudsaken att jag kan finnas där för min egen familj. Läsa sagor, köpa ett skruvstäd (13-åringens fiskedrag), göra glass eller som ikväll: göra ansiktsmasker så vi alla ser ut som flagnande zombier.

O-ho-hoo! Va ja ä klok ida!
Ja, vem ska trösta Knyttet om inte Knyttet själv!

Dagens biblioteksoutfit: Svart och rosa paisleymönstrad tunika, stretchjeans och blekrosa scarf.

Ett fel som är trasigt

Ja. Nä.
Det är förstås inte meningen att låta kryptisk.
HUR jag mår och ATT jag mår stavas förstås depression.
Något jag ibland kan hålla ifrån mig med hjälp av diverse avledningsmanövrar, men som det visat sig under sista åren: oftast inte.
Med en jämn och följsam tillvaro minskar svajningarna något.
Men så fort det händer nåt snabbt och drastiskt blir allt nattsvart.
Som nu.
För att jag som hade högtflygande planer för arbetsträning och återgång till - om inte mitt eget så åtminstone nån sorts - arbete under hösten.
Men så säger myndigheterna att de gjort fel.
(Och jag tar på mig skulden som har noll koll, förstås)
De säger att en hel massa hemskheter kommer att hända nu när mina tre månader hos AF tar slut.
Till exempel att det inte alls kommer att vara möjligt att fortsätta på biblioteket (Ironiskt nog för att jag har en fast tjänst och inte är arbetssökande).
Och kanske inte alls möjligt att fortsätta med någonting alls om jag inte kan "bevisa" arbetsförmåga på minst 25%, och helst mer.
Vilket jag inte kommer att kunna hinna staka ifatt innan repet dras i Evertsberg.
Min största "möjlighet" sägs vara att återgå till sjukförsäkringen.
För att skuffa undan problem-Nettan. För att de inte riktigt vet var de ska göra av mig.
Känns det som.
Sopa mig under mattan tills jag kanske/kanske inte mirakulöst tillfrisknar och kan göra nåt på en deltid som känns vettig för dem.
Nä. Jag vet inte.
Regler är väl regler, antar jag.
Och skon klämmer inte ens där.
Den ömma tån är förstås att jag måste se mig själv i vitögat och inse att hur mycket jag än jobbar kommer varken orken, hjärnkapaciteten eller glädjen tillbaka.
Kanske är det lika bra att krypa in under en sten och försöka självläka. Då är man åtminstone inte i vägen.
Ni som läste min blogg för hundra år sedan då jag fick min bipolaritetsdiagnos kanske minns alla förtvivlade inlägg om min rädsla för att depressionen skulle ha kommit för att stanna. Som det kan bli.
Kanske är det nu åtminstone dags att med facit i hand inse att min krasch inte var nån tillfällig svacka.
Ibland kommer jag upp för lite luft. Känner mig bättre. Smider planer. Läser sagor. Skurar hela köket. Umgås med vänner.
Men hittills har det inte hållit i sig tillräckligt länge för att skapa något hållbart. Nåt normalt.
Jag säger inte att jag ger upp. För det skulle jag aldrig göra.
Jag är inte skapt för att göra inkentinken. Även om det skulle innebära att jag fick vara ifred från alla myndigheter. Så ser jag inte min framtid. Mitt liv.
Men det kanske är hög tid för en realitycheck....

Snö

Vinterns första snö dalar utanför fönstret.
Som för att markera
Att det är dags för mig att vända blad.
Vad nu det kan ha för betydelse när alla sidor verkar vara blanka.
Står vid ett av mina stora vägskäl.
Igen.
Alltid.
Har flera val men samtidigt bara ett.
Igen.
Alltid.
En labyrint av krokiga alternativ radas upp.
Precis som om jag verkligen kunde välja.
Kunde välja hur mitt liv ska se ut.
Ett smörgåsbord fyllt av pest och kolera
Där jag kan plocka det som gör minst ont.
Förresten famlar jag ändå i blindo och "väljer" därför gång på gång fel,
Så det kan väl kvitta.
Bröt ihop i telefonen med myndighetsperson.
Såsom jag gjorde när jag mådde som sämst.
När jag inte kunde "välja" attityd och inställning.
Något man inte känner sig större av precis.
Inte friskare.
Inte ett dugg normal.

Gråta över spilld kaffekopp

Ja, vad säger man?
Om till och med ens egen handledare på folkhögskolan säger:
- Å. Glöm det här skitmötet!
Ha ha (supertorrt skratt). Om det ändå vore så enkelt.
Skit är dagens ledord.
Helt i paritet med det var alldeles nyss när jag ignorerade Jante och tänkte sätta mig med ett korsord. Typ två sekunder senare hade jag exploderat ut min kaffekopp över det vita bordet, den vita duken och den ljusgrå ryamattan. För att inte tala om det oljade trägolvet som suger åt sig fläckar som en svamp.
Då grät jag.
Vilket jag förvisso gjorde redan i bilen på väg från mötet.
Och än mer när jag skulle distrahera mig med bilradion och herr Mercury vrålade The show must go on rätt i örat på mig.
Vad finns det att skriva som inte är skrivet redan?
Om depression. Ångest. Sluthet. Skit...
Äh, jag skiter i det.

Om jag får säga det själv...

Vilket jag egentligen inte gillar att göra.
Vilket jag egentligen avskyr när andra gör.
Vilket är fullkomligt anti-Jante.
Men faktum kvarstår:

Hot damn - vilken bra dag jag har haft idag.
Och med bra menar jag förstås (som jag alltid gör): produktiv.

Först gick jag skogspromenad med hundarna, sorterade två maskiner tvätt och tvättade håret.
Sedan åkte jag till jobbet och gjorde en fin Halloweenutställning och gallrade gamla böcker så det stod härliga till. Jobbade över till och med.
Kom hem och slängde in den beniga bakändan av en kvarts ungtjur i ugnen för att ge hundarna ett skrovmål.
Kokade butternutsquaschsoppa och gjorde en pastasås medan jag städade ur frysen och gjorde matsedel för två veckor.
Ja. I urval.
Och kvällen är fortfarande ung.
Dutti ja ä.
Om jag får säga det själv.

Gallra böcker...
Vilken sorglig uppgift.
Många av mina offer var dessutom redan både gallrade och sedan ratade av bibliotekskunderna som inte tyckte att de var värda en femma eller en tia.
Ledsamt.
Men jag är ju också jag så inte kunde jag låta så många böcker åka till soptippen.
Jag skämdes nästan när jag plockade på mig en proppfull coop-kasse...
Men sedan när jag kom hem tänkte jag mest på de stackars förbrukade böckerna som vaktmästaren skulle hämta imorgon.
De titlarna som ingen vill låna längre. De som blivit omoderna. Och de som blivit för nötta av bläddrande barnfingrar.
Den luttrade bibliotekspersonalen å sin sida tyckte istället att det var skönt att göra plats för nya böcker. Och det kan jag ju absolut förstå. Det är väl naivt att tro att alla ska kunna samsas på bågnande hyllor.
Vi lever ju i en allt snabbare tid. Ring ut det gamla och in det nya i en rasande fart.
Det är ju bara att hoppas att det hundöronmärkta exemplaret av Anne Franks Dagbok där hela framsidan var repig och bortnött skulle bytas ut mot ett nytt. Nån måtta får det väl ändå vara.

Då kommer det en go-sse...

...med en byxa som en rakkniv vass. Mockaskorna har han på-see och hans hobby är att dansa jazz.

Jazzgossen. Karl Gerhard förstås. En sån där låt jag sjunger på lite då och då. Ackompanjerad av omgivningens himlande med ögonen.

Med rytmiskt vaggande hö-fter
Vi gossar gör en-tré

Ja, eller nåt sånt.

I helgen har jag inte kunnat släppa den.
Vilket antagligen beror på att helgen kretsat kring en gammal rakkniv som följde med huset.
Det började med att 10-åringen ville ha en egen - precis som 16-åringen - för att skära papper.
Jag rotade då fram den här ur gömmorna. Varvid 13-åringen lade beslag på den för att använda till sina fiskedragsbyggen. Och när 10-åringen väl fått tillbaka den dundrade 16-åringen in och sa det där faktiskt var hans och att vi bara hade en rakkniv.
Som en följd av sedvanlig mångsyskon(o)logik får nu ingen ha kniven. Och den är tillbaka i min låda.

Han och andra söta go-ssar
Som har tusch på sina ögon-lock

Nej, jag måste nog googla fram hela texten, tror jag minsann. Den är verkligen suverän.

Jahap, vad gör frun i veckan då?
Eh. Äh. Allt och inget.
Biblioteket, möte på folkhögskolan, utvecklingssamtal, holabaloo med vänner, uppvakta fru L...
Och säkert nåt mer som jag har glömt.
Förra veckan blev ju som den blev och jag har väl ungefär samma förväntningar på denna. Ha ha.
Butternutsquaschsoppa till middag. Alternativt äcklig burkravioli för de som föredrar det (För övrigt en av två saker jag verkligen inte kan förmå mig till att äta. Det andra är blodpudding).
Tänk om jag skulle återgå till mina veckoplaneringar istället för att hitta på från dag till dag?
Jag skulle ju ljuga om jag sa att min spontana laissez faire bohemiska sida och mitt kontroll- och strukturbehov inte krockade.

Dagens biblioteksoutfit:
Rödblommig sommarklänning, svart kofta, röd scarf och svarta tights.
Nästan irriterande matchande. Men nu hinner jag inte byta.

Övertänka? Nehej då!

I natt drömde jag att jag fick en bebis.
Så kom en ytligt bekant och sa att hon hade stickat små tofflor åt honom.
Men sedan såg jag de var köpta på Kapp Ahl.
Av nån anledning öppnade jag paketet inne på Mekonomen, men som i drömmen var en bilaffär med monstertruckar och med han från Ö&B-reklamen som försäljare.

Ja?
Eller nä.
Jo, jag orkar....

Okej, så här står det i drömboken:

Födelse: Att bevittna en födelse eller att själv föda symboliserar att något nytt projekt är på gång eller att en ny fas i livet har startat. All födelse kommer även ur något som "dör", så drömmen kan även påminna om livets alla aspekter och dess cykliska rytm.

Baby: Den lilla och hjälplösa varelse som finns i varje människa och kan beskrivas som Självet.

Present: Om an får en present i en dröm kan man fundera över vem som ger och vad presenten består av. Det handlar i regel om vad man uppfattar att man saknar, och man önskar att en särskild människa ska ge det.

Butik: En butik i en dröm kan vara ett ställe där alla livets möjligheter finns. Ju större butik, desto större är möjligheterna att hitta det man söker. Om man bär med sig kläder ur butiken kan det handla om att man vill byta inriktning i livet.

Son: Symboliskt står drömmar om söner för ambition, framtiden, det som växer och är utåtriktat. För kvinnor står drömmar om söner för psykets ofullgångna manliga aspekter.

Fuska (i brist på bättre passande ord för lögnen om tofflorna): Kan beskriva svårigheten att vara sann mot sig själv eller känslan av att vara utlämnad åt andras opålitlighet.

Hehe. Det får räcka (och blir över).

Piece of cake att analysera:
Visst är jag i en ny fas i livet. Och jag funderar mycket på vad jag ska lämna kvar för att inte ta med mig för mycket. För att inte överbelasta mig när jag fortfarande är skör.
Självet, som symboliseras av bebisen, är den överordnade personligheten, en inre kärna som guidar individen. Det består av både en medveten och en omedveten del. Att jag drömmer om Självet kanske beror på att Jaget behöver ha större kontakt med det.
Det låter bra att jag befann mig i en jättestor butik och även om tofflorna inte var inköpta där så är det tydligt att jag vill byta inriktning i livet.
Lögnen om tofflorna är lite svårare att tolka. Dels för att jag inte hittade nåt klockrent ord i ordlistan, men också för att jag blir lite förvirrad av gåvan. Nog ville hon ändå vara snäll? Att vara utlämnad åt andras opålitlighet känner jag dock igen, så det kanske stämmer.
Bilarna går inte att tyda alls. Antingen måste man köra själv eller åka med för att boken ska ta upp dem.
Inte heller kan jag hitta nån rimlig förklaring att någon i jättedåliga reklamfilmer dök upp.
Och det mest ologiska av allt: personen som gav mig tofflorna! En sån där jag kan prata lite väder och vind med om jag möter henne på stan, men inte mer.
Men ibland är väl en cigarr bara en cigarr, antar jag.