Ett fel som är trasigt

Ja. Nä.
Det är förstås inte meningen att låta kryptisk.
HUR jag mår och ATT jag mår stavas förstås depression.
Något jag ibland kan hålla ifrån mig med hjälp av diverse avledningsmanövrar, men som det visat sig under sista åren: oftast inte.
Med en jämn och följsam tillvaro minskar svajningarna något.
Men så fort det händer nåt snabbt och drastiskt blir allt nattsvart.
Som nu.
För att jag som hade högtflygande planer för arbetsträning och återgång till - om inte mitt eget så åtminstone nån sorts - arbete under hösten.
Men så säger myndigheterna att de gjort fel.
(Och jag tar på mig skulden som har noll koll, förstås)
De säger att en hel massa hemskheter kommer att hända nu när mina tre månader hos AF tar slut.
Till exempel att det inte alls kommer att vara möjligt att fortsätta på biblioteket (Ironiskt nog för att jag har en fast tjänst och inte är arbetssökande).
Och kanske inte alls möjligt att fortsätta med någonting alls om jag inte kan "bevisa" arbetsförmåga på minst 25%, och helst mer.
Vilket jag inte kommer att kunna hinna staka ifatt innan repet dras i Evertsberg.
Min största "möjlighet" sägs vara att återgå till sjukförsäkringen.
För att skuffa undan problem-Nettan. För att de inte riktigt vet var de ska göra av mig.
Känns det som.
Sopa mig under mattan tills jag kanske/kanske inte mirakulöst tillfrisknar och kan göra nåt på en deltid som känns vettig för dem.
Nä. Jag vet inte.
Regler är väl regler, antar jag.
Och skon klämmer inte ens där.
Den ömma tån är förstås att jag måste se mig själv i vitögat och inse att hur mycket jag än jobbar kommer varken orken, hjärnkapaciteten eller glädjen tillbaka.
Kanske är det lika bra att krypa in under en sten och försöka självläka. Då är man åtminstone inte i vägen.
Ni som läste min blogg för hundra år sedan då jag fick min bipolaritetsdiagnos kanske minns alla förtvivlade inlägg om min rädsla för att depressionen skulle ha kommit för att stanna. Som det kan bli.
Kanske är det nu åtminstone dags att med facit i hand inse att min krasch inte var nån tillfällig svacka.
Ibland kommer jag upp för lite luft. Känner mig bättre. Smider planer. Läser sagor. Skurar hela köket. Umgås med vänner.
Men hittills har det inte hållit i sig tillräckligt länge för att skapa något hållbart. Nåt normalt.
Jag säger inte att jag ger upp. För det skulle jag aldrig göra.
Jag är inte skapt för att göra inkentinken. Även om det skulle innebära att jag fick vara ifred från alla myndigheter. Så ser jag inte min framtid. Mitt liv.
Men det kanske är hög tid för en realitycheck....