Ju-be-li-um

I fredags kände jag instinktivt att jag borde ha köpt present och pallrat mig iväg till ett kalas.
Det som störde mig var att jag inte kunde komma på vem det gällde.
4/10...mycket bekant...och Frans och Frank hade namnsdag, det visste jag...hm?
Men så kom jag på att det var just den fjärde oktober jag voltade och kraschade våldsamt med bilen.
För elva år sedan.
Var i tjänsteärende några mil utanför stan.
När jag åkte var det en klar och rätt så varm höstdag. Det minns jag, för jag hade nämligen bara inne-Birkenstock på mig på förmiddagen.
Men på eftermiddagen hade det hastigt och olustigt snöat minst femton centimeter. Kanske mer.
Med bakhjulsdriven bil iklädd sommardäck gled jag hitan och ditan över vägen.
Hamnade bakom en gammal pensionärskörd Saab som sniglade sig fram.
Med fullt fokus på fredagsfikat som kollegan och vännen herr M skull lägga undan till mig och min nya kollega höll jag så ut i mitten av vägen för att se om det gick att köra om.
I den tjocka snösträngen fick jag omedelbart sladd.
Vi seglade kors och tvärs över vägen. Sladd...Retursladd...Slowmotion...Nu döööör jag....
Och så KRASCH! i diket.
Opeln hamnade i ett djupt krondike, ställde sig på nosen och tippade våldsamt över på förarsidan.
Jag slog ut sidorutan med min skalle och tuppade av.
När jag vaknade var jag skapligt desorienterad.
Tittade upp och såg min kollega hänga i bältet på passagerarsidan.
Registrerade att det såg lustigt ut innan jag fattade vad som hänt.
Vi krälade oss ur.
Levde.
Överlevde.
Tackochlov.

Det var elva år sedan i fredags.
Min nacke är inte vad den var innan.
Och sedan kraschen har jag haft tinnitus.
Men med tanke på vad som hade kunnat hända...
Är det inte hela världen.

Och rubriken: jag hade en annan kollega som helt enkelt trodde att jubileum hette jubelium.