Okej, jag ska erkänna:

Tittade faktiskt in på fejjan nyss.
Av nyfikenhet och ohejdad vana.
Men antingen har jag svängt djupare ner i min depression den här gången...
Eller så är jag inte så illa däran att jag behöver forumet för att tramsa omkring på.
Det (inte alls särskilt) lustiga var att allt såg ut precis som när jag lämnade det.
Någon har sprungit en runda på exakt 24 minuter och 17 sekunder.
Någon har ätit en lunchpizza med champinjoner.
Någon lägger upp sina exakta arbetstider av ingen anledning alls.
Minst hälften slår sig för bröstet och vill att man ska "gilla".
Alldeles för många gaggar om vädret. Med både hela grader och decimaler.
Samma gamla vanliga lägger ut bilder på redan välbekanta barn- och husdjursansikten.
Förvånande många delar andras klokhetsrutor och skickar omkring utan att reflektera.
Och så är det alltid alla dagar minst en handfull vänner och vänners vänner som har ont i huvudet.
Ja. Osv.
Jag backade ut igen.
Gick in på min alldeles egna blogg...
Där jag skriver ungefär samma saker, hahaha.
Nämen, fejjan får slippa mig ett tag till.

Det bästa jag visste när jag var barn var när farmor berättade om sin uppväxt.
Jag kunde höra samma om och om igen.
Den stora händelsen när åttabarnsföräldrarna hade tagit hem en sömmerska och lade sina fattiga slantar på en röd kappa just till farmor...
När hon och hennes kamrater tog sparkarna längs kusten och havsisen och var borta så länge att alla började söka efter dem...
Men framför allt gillade jag att höra henne berätta om sitt första jobb som var i en kiosk. Farmor var då, liksom senare, väldigt förtjust i allt som var sött. Och dessutom hade hon nog den högsta moral jag varit med om. Så varje dag gick hon och växlade till sig ettöringar för att kunna lägga i kassan när hon inte kunde hålla sig från att norpa en godisbit. Jag kan fortfarande se henne framför mig. Ung. Med det bruna vågiga håret åt sidan. Plisserad kjol och proper blus knäppt ända upp. Och faktiskt lite lik Greta Garbo. Artig mot kunderna. Och så  när ingen ser - fort in med en karamell med lite halvrodnande kinder som följd (för godis åt man ju inte hur som helst på den tiden)...och så en ettöring i kassan.

Ja. Det blev en lång ingress. Men i alla fall.
Jag tänkte på henne idag när fixade runt på biblioteket. För det är ju som en stor gottepåse för mig.
Jag skulle ordna en fin poesihörna. Vilket är lättare sagt än gjort när man verkligen gillar poesi. Allt jag tänkte skylta med slank visst med hem. Och så var jag ju tvungen att skumma igenom det jag lade fram istället. Plus att jag skrev ut en dikt av Dan Andersson och satte dit. Och läste Haiku av Tranströmer, lite Öijer, Södergran och faktiskt även Lukas Moodyson (oväntat bra). Så sprang jag runt och läste högt för resten av personalen när jag hittat nåt bra. Och försökte få kunderna att skippa deckarhyllan till förmån för dikter. Och...ja. Förresten blev jag nog inte ens klar.

Jag skulle inte ha några som helst problem med att jobba i kiosk, med tanke på att jag inte äter godis, men att få någonting vettigt gjort på ett bibliotek är desto svårare. Hur är det man säger?
I can resist anything - but temptation.
Och så måste jag tillägga att det är fantastiskt att allt är gratis på bibliotek. Annars skulle inte mina påsar med småpengar á la farmor räcka långt.

Och apropå poesi. En av de mäktigaste upplevelserna jag vet är när man läser dikter och helt plötsligt hoppar en av dem ut och tar tag i en. Som att den är skriven just för en själv. Som att någon varit inuti just mig just nu och rotat och förvandlat känslorna till något konkret. Som att man får läsa sig själv. Som den här:

Jag behöver tystnad

och ensamhet

och en språkdräkt med god passform.

Jag behöver en hemlighet

och ett slitstarkt verklighetsunderlag.

Min arbetsuppgift just nu

är att försöka ta mig ut

ur mina egna formuleringar.

 

Det är ett sorgearbete att leva.

Om man inte förstår det

blir man aldrig glad.

 

/Kristina Lugn