Humor när den är som sämst

På fejjan ska man inte skoja som jag gör.

Risken att man blir missförstådd är förstås överhängande när man formulerar sig på ett par futtiga rader.

Fast å andra sidan är det rätt kul när det händer också.

Hehe.

Fredagsclownfejset på.

Brallorna av (inte för att jag haft några idag).

Pepparbiffen i stekpannan.

Smågodiset i en skål.

Och sedan är det bara att hoppas att herr B kommer hem med en flaska Vila Santa.

Fast jag är inte kräsen. Om han vill får han lika gärna komma hem med en tetra.

Jag såg förresten en insändare i Systembolagets gratistidning (mycket bra, för övrigt) där någon undrade över den korrekta benämningen på den stora fyrkantiga vinbehållaren.

I ett rätt så torrt svar stod det att Boxvin var att föredra framför Tetra eller Lådvin.

Bra, då vet vi.

Och jag antar att benämningen Kikkifestis också går bort.

(Ja - efter Kikki Danielsson. Nej - det är inte jag som hittat på det)

I alla fall så gjorde jag ett trehundraartonde försök att handla upp mitt presentkort i porslinsbutiken idag.

Utan framgång.

När jag hade plockat på mig några småsaker - läs: presenter till andra - i korgen lade jag tillbaka alltihop och gick ut.

Men herregud! Hur svårt kan det vara?

Att unna sig.

Det är världens bästa butik. Massor med fina inredningsgrejer precis i min smak, och dessutom allt man bara kan behöva till ett kök.

Varför inte bara köpa en svindyr ugnsform med lock and get it over with, liksom?

Men inte jag inte. Nej, jag är så insnöad på det här jäkla presenttänket att det blir löjligt.

Jag tror faktiskt jag ska lägga av med det helt och hållet.

Man blir ju knäpp.

-are.

Men jag tog igen det på Lantmanna senare.

Också en rolig butik.

Egentligen skulle jag bara fördriva tiden mellan lunchen på Hälsans och min terapisittning...

Men så hade de hundmat till extrapris.

Och då var det kört förstås.

Så det blev nya halsband både till Nessie och Ferren.

Lite hundgodis.

Hästgummisnoddar med rosa rosetter till Freudan.

En hundvisselpipa (varför???) och - jag säger ju att jag köper vad som helst på rea - en munkorg.

Nedsatt med 80%. Och då tänkte jag att det var bättre att förekomma än att förekommas. Kanske slipper jag någonsin en hund som behöver hundkorg om det ligger en och dräller hemma.

Smart va? Och denna eminenta försäkring kostade alltså en ynka tjuga, haha.

Det är också roligt att köpa halsband till Ferry. Han är så liten att det blir gulligt med katthalsband. De är mycket gladare och färgigare än till hundar.

Nu ska jag och 4-åringen ut och premiärgå.

Hundarna med sina nya asseso...aceso...eh, tillbehör, och jag med munkorg.

Att ta sig in i 2000-talet

12-åringen har en dubbeldejt med flickvännen i stan efter skolan.
Jättegulligt, tycker jag, och försöker därför engagera mig.
- Om du vill kan du få en present att ge henne. Sa jag och höll upp ett par coola örhängen och läppglans i en tuff plåtask.
- Men mamma! Sa han och tog sig för pannan.
- Vaddå? Hon skulle säkert säga Awww! och tycka att du var jättegullig.
- Mäh! Vi lever väl inte på 1900-talet!
Så jag fick lägga ner.
Det är svårt att förstå dagens ungdom.
Han hade också en ärvd jättelång t-shirt och stora mjukisbyxor på sig.
Kanske inte riktigt vad jag skulle välja åt honom till en dejt.
Å, varför får man inte styra upp barnen längre?!

9-åringen ska också till stan. Bästa kompisen bjuder på bio med läsk och godis. En kul födelsedagspresent.

Jahap. Alltså tydligen fleda idag.
Och jag har också en dejt. Flera dejter faktiskt.
Först ska jag på Hälsans och äta lunch.
Sedan är det dags för terapi.
Och sist men inte minst ska jag hämta 4-åringen på dagis och vi ska laga middag tillsammans.
Inte fy skam.

Om jag kan hålla mig vaken.
Fy tusan vilken natt!
Jag har flyttat runt mellan tre sängar och skruvat på mig.
Mellan varven har jag somnat och drömt mardrömmar.
Säkert för att jag tog ut mig för mycket igår.
Jag satt och skakade i tv-soffan igår kväll och blev kall och varm om vartannat.
Korsorden gick urdåligt.
Och så detta tjut i huvudet.
Nåja.
Söta herr B tog ju hand om mig.
Ähum. På sitt eget sätt. Med en ny Jean-Claude Van Damme film.
Men å andra sidan...Så kanske det passade bättre än ett självrannsakande djupt relationsdrama.
Förresten såg jag Paralympics också. Och blev djupt imponerad över insatserna. Herr B gjorde lite annat så jag ropade in honom.
- Titta vad duktiga de är! Undrar vad de har för handikapp, för det syns då inte.
- Knäppgök. Det där är en vanlig friidrottsgala.
Ah, tyckte väl att en av dem var ruggigt lik den där killen Bolt.

Hoppsan!
Fick just ett samtal från Van Damme-fantasten.
Tydligen hade personalen från fritids ringt och sagt att 6-åringen kommit in (har ej morgonfritids) och varit ledsen över att han inte fått nån frukost hemma.
Älskade skitunge. Klart han hade ätit. Däremot var han hysteriskt arg över att lillebror hade paxat platsen fram i bilen på vägen dit.
Haha. Snacka om att de kommer att få händerna fulla med den där mannen.

Ah, jag har ju glömt att hålla er uppdaterade om lilla hjärnan!
Jo ser ni, skorpan lossnade igår och nu är den ett minne blott.
Men det känns fortfarande märkligt.
Tydligen satt jag ofta och pillade på den på kvällarna.
Har jag upptäckt.
Så nu snurrar jag på silverringen jag har längst upp i örat istället.
Ifall ni undade.
Jo, kom igen nu - det vet jag att ni gjorde.

Tummen ur

Ja, snacka om att det tog fart att bokningen av resan - vi pratat om ett halvår - äntligen blev av!
Av bara farten har jag skickat in sjukintyg till chefen också.
Och fått iväg ett stort paket till en annan vän.
För att inte tala om att jag gjort blåbärsdricka och parat ihop strumpor tills jag höll på att börja gråta.
Plötsligt händer det!
Och apropå det...
Så tog jag på mig långbyxor när jag skulle plocka bär idag. Byxor jag inte haft sedan fjälltrippen. Och se på tusan: hittade jag inte en hundring i bakfickan!
Idag är glaset halvfullt.
Inte tu tal om annat.
Håpas att det håller i sig.
Jamen, vad skönt det är att göra sånt där man samlat på hög va?
Ah, jag har förstås många såna högar nu för tiden. Men dock.

Med rumporna i vädret i blåbärsskogen några kilometer härifrån kom plötsligt några ungdomar traskande.
Nej, hur blev det där nu då? Hehe. Det var förstås jag och mamma som hade våra breda bakdelar i vädret, inte ungdomarna.
I alla fall...
Så pekar en av dem på oss och utbrister:
- Men VAD är det där???
Varvid en annan replikerar:
- Ääh, det är ju bärplockare. Såna där utländska, ni vet.
Haha.
Minuten senare kommer helt otippat min egen 12-åring gående mitt i nästa slamsiga grupp.
- Shit! Sa jag till mamma. Vi gömmer oss. Fatta hur pinsamt för I att vi står här som två fattiga polacker.
Och jag började klumpigt - i mina reastövlar i storlek 40 - skutta omkring för att hitta ett bra gömställe. Inte för att jag lyckades. För ända från vägen flinade 12-åringen upp sig och vinkade allt han kunde.
Nej, inte var vi pinsamma. Tydligen var det helt naturligt att ha skolutflykt precis där mamma och mormor i sina fulaste kläder plockade blåbär. Där ser man. Antagligen var det värre att jag hoppade omkring som en padda mellan stubbarna, haha.

Dagens goda(?) nyhet: Motorn till lilla fyrhjulingen är lagad.
Har jag sagt att jag är måttligt road av att konstant ha hjärtat i halsgropen och samtidigt se på när trädgården blir demolerad?
Jamenvisst. Självklart. En nödvändighet att ha TVÅ fyrhjulingar. Jag menar, vi har ju verkligen inga andra demoleringsmaskiner här. Nehehej då. Klart ungarna ska ha  några fyrhjulingar.

Ja.
Nä.
Dags att varva ner tror jag minsann.
Fram med korsorden!

Blåbär och citronsyra. Rolig kombo.

I naturens skafferi

Igår kväll bokade jag en resa till en kär, kär vän.
Äntligen!
Jag känner mig duktig och...eh, normal.
För det är sånt här som normala människor gör.
Som jag gjorde utan att blinka förr.
Och som man egentligen behöver ännu mer när man inte mår bra.
Å, vad jag längtar!
Och, i sanningens namn: gruvar mig.
För hur ska jag orka fyra dagar far, far away from home?
Och vem vet i vilket skick jag är det där magiska datumet då planet lyfter...
Nåja. Det(!) ordnar sig.

Men man kan ju inte flyga till hufvudstaden varje dag.
Vissa dagar måste man helt enkelt stanna hemma och plocka blåbär med sin mor.
Idag är en sån dag.
Varje höst kokar jag blåbärsdricka. Dels för att det är gott men också för att jag vill slippa sitta och rulla vartenda bär på en bricka för att rensa bort miniskräp.
Några liter bär med plockare drar man ihop hur fort som helst. Och sedan behöver man som sagt inte ens rensa bären eftersom de ändå ska silas. Me like.
Men kanske orkar jag plocka för hand också. Nej, inte orkar förresten - för så jobbigt är det inte att sitta på en stubbe i skogen utan barn, städning eller tung terapi. Jag menar förstås om jag ids. Många gånger är min brist på tålamod nämligen mitt största handikapp. 
Ah, jag vill ju ha blåbär i frysen förstås. Känner mig fattig annars. Ungefär som när herr B slängde runt en lingonsyltburk i köket härom dagen. Kokad av mina sista lingon. Trots att jag inte äter sylten själv fick jag nästan panik.
Och apropå det...Så ska jag hämta in vår egenodlade potatis till min och mammas sillunch. Det känns lyxigt. Även om jag måste säga att potatisodlingen förfular min trädgård. Särskilt nu sedan blasten lagt sig.
Men hey - är det nåt livet lärt mig så är det att man inte kan få allt.
Haha. Nej, jag skojar bara. Men håll med om att det är roligt att strö klyschor omkring sig?

Blåbärsdricka:

3 liter blåbär

2 liter uppkokt vatten

30 gram citronsyra

2 kilo socker

1. Mosa bären och tillsätt vatten och citronsyra. Låt stå i 3-4 dagar.

2. Sila.

3. Rör i 2 kilo socker.

4. Jag brukar göra dubbel (eller fyrdubbel, haha) sats och frysa in drickan i muggar/plastpåsar. 2 dl blir ca 1 liter.

Varats olidliga svårhet

Att se till att hålla sig sysselsatt för att slippa både ångest och depressionstankar...
Eller:
Att kunna njuta av det man är sysselsatt med för att man inte har ångest eller depressionstankar...
Är två väldigt olika saker.
Ville jag bara säga.

Idag har jag varit och handlat.
Eller försökt.
Inte vet jag hur allt det här ska kunna pusslas ihop till en varierad, god och näringsriktig meny.
Och igen: nej, matinköpen kan jag inte lägga på herr B. Det skulle bli ännu kaosigare. Tro mig - jag har försökt. Så sent som för någon vecka sedan skickade jag honom för att köpa mjölk och en fralla...och han kom hem med sju kilo feferoni.

Jag försökte också ta sovmorgon imorse. Under det obegripligt fluffiga billighetstäcket inne på 6-åringens rum. Men det här med att vila sig i form (ja, jag vet att jag tjatar. Den som vill kan hoppa över)...fan, jag blir bara tröttare av att sova. Antagligen för att jag sover för lite för att ladda batterierna. Ungefär som att man ska låta AA-batterierna i laddaren sitta kvar ända tills lampan lyser innan man använder dem. Min lampa lyser sällan nu för tiden. Dessutom tror jag att jag skulle må mycket bättre om jag kunde/fick vila när det passade MIG. Och inte vid någon påtvingad tidpunkt mellan Hälsans Trädgård och terapi eller mellan barntandborstning och valprastning. Tänk vilken befrielse att helt enkelt sova när man var som tröttast...

Förutom utbrändheten kontra storfamiljeliv och rehabilitering finns det en aspekt till när det gäller att sova:
Nämligen Bipolariteten.
Ett av de mest grundläggande råd man får direkt med diagnosen är att i alla lägen upprätthålla en normal(!) dygnsrytm.
Ha ha.
Visst, jag fattar precis varför. Och visst har jag alla produktiva ommöblerings-, sorterings-, planerings- och städnätter i färskt minne.
Men nu råkar jag ju ha två tillstånd som krockar med varandra.
Och i hemlighet kan jag nästan (jag sa nästan) sitta och längta efter en manisk period där jag inte ens kan känna hur slut jag är.

Äh. Nog om det.

Under hösten planerar jag att öka min tid på Hälsans.
Inte för att jag känner mig bättre utan helt enkelt för att man med jämna mellanrum måste pressa sig.
För annars har man gett upp.
Accepterat läget.
Landat i att det är okej att sluta försöka.
Ja, ni fattar.
Som ni vet har jag inga problem med att öka takten. Det gör jag hela tiden. Min värsta gång var förstås när jag friskskrev mig, läste på 110% - varav en kurs 15 mil härifrån, samtidigt som jag tog föräldraledigt två dagar i veckan. Jag kraschade förstås med ljudlig smäll redan efter en termin. Och blev sedan ännu sämre. Förstås. Naturligtvis.
Men det var inte det jag skulle säga...Hm? Jo, nu vet jag!
Jag skulle säga att jag inte är rädd för att trappa upp min rehabilitering. Inte ett dugg. För gå hemma och göra inkentinken, nä det är ingen framtid.
MEN
Jag tror fortfarande inte att jag kan hantera mig själv om det inte funkar. För varje litet tillbakasteg och misslyckande (jo, man får visst använda det ordet) späkar jag mig själv så mycket att det knappt blir nån geist kvar alls.
Och det skrämmer mig. Oerhört mycket.

Klädproblem

Kära Dagbok...
Ja, nu skriver jag än en gång till dig om mitt eviga problem.

Det är ju så att jag har FAN inga kläder att ha på mig!
Utom scarfar och sjalar då, men det ser kanske lite tokigt ut att bara klä sig i det.
Jag hade ett par jeans som satt som en smäck. Men de sprack i somras och det fanns liksom ingenting att laga dem i.
Jo, jag har fler jeans. I storlek 36 och smala 38:or. Men vad hjälper det mig?
Förresten får jag en redig muffintopp även i generösa 38:or eller 40 som är lagom.
Klänningar har jag gott om däremot.
Som bekant.
Men många av dem är helt omöjliga att förvandla till fungerande höst- och vinterplagg.
Blä!

Idag har jag på mig arbetsbyxor (första dagen med långbyxor) från Lantmanna, en randig top, en vinröd ullväst och en lila scarf.
Men det känns inte helt okej. Väller över lite här och där och går jag upp ett enda gram till kan jag inte knäppa byxorna.
Dessutom är det inte min stil att gå omkring i knäförstärkta vida jeans med stora fickor överallt.
Vad som är min stil...?
Ja, vid 39 års ålder är det kanske dags att klura ut.
Få se nu...
Jag gillar färg. Massor med färg. Egentligen alla färger utom gult och aprikos.
Och så gillar jag blommor, ränder och allmänt knasiga mönster. INTE löjliga texter!
Klänningar förstås.
Jag tycker inte om långa ärmar, strumpor, långbyxor eller tights.
Inte heller tycker jag om att blanda mönster.
Och så ska helst både byst, mage och rumpa döljas.
Och alltihop ska vara inhandlat för lite och ingenting.
Tja, det är väl min stil det.
Hm. Vad blir DET för garderob???

Ääh, jag behöver verkligen ett par jeans.
Förutom de här fula brallorna jag har på mig idag har jag bara ett par byxor. I och för sig snygga, för de är lila, men de slutar mitt på gravidmagen (och nej - jag är inte gravid) och rullar ner så att det blir värsta fula muffintoppen.
Jag antar att jag måste ner på stan och prova snart.
Suck och stön.
Men vet ni vad det lustiga är...?
Att just byxprovning inte var ett dugg roligare innan antideppmedicin förstörde min kropp och jag vägde under 60 kilo.
Sånt är viktigt att påminna sig om när det känns som att jorden går under.

Vänta ska jag gå och hämta kameran förresten.

Dagens outfit: Gammal-som-gatan-väst, scarf köpt nångång/nånstans, tröja från Kapp Ahls sommarrea och halva-reapriset-jeans från Lantmanna inköpta för ett par år sedan.
Hahahahahaha! Jag har nog minsann inte satt in nån "Dagens Outfit" sedan gamla Ameliabloggtiden. Jamen, då var det ju hög tid. 

Vem minns den snö som kanske föll ifjol?

Kvällen igår...
Tja, kunde väl liksom ha varit bättre.
Efter Hälsans och sedan två överhängande hotfulla tider till att passa blev det för mycket.
Droppen kom när jag - jo, jag. 9-åringen flydde helt väntat fältet - stod och bollade med både stekkött, nuggets, sås, pommes, klyftpotatis och gudvetvad.
Men middagen blev precis som han hade tänkt. Vid upplägget följde han sin egen ritning till punkt och pricka.
Är man redan död av stress och ångest blir det inte bättre av ett bisarrt telefonsamtal med sin far, kan jag säga.
Sedan fick jag så lov att ta Sobril.
Ända tills de kickade in löste jag korsord samtidigt som jag halvsåg sjuttielva avsnitt av nån serie utvald av herr B.
Men, men...
Idag är en annan dag.
Carpe Diem.
Glaset är halvfullt.
Jag har både surströmmingsfiesta på Hälsans och terapi.
Tjoho!

Ånger, ånger är min arvedel

Hur tänkte djur nu då?
Jag hade dragit ut ett långt blogginlägg om mina tankar kring medicinering som jag tänkte ge min terapeut.
Apropå att jag liksom går där två gånger i veckan och ibland pratar om precis det.
Så hittade jag det i väskan idag och gav det till min arbetsledare på Hälsans istället.
Inte vet jag om han bryr sig om alla mina tankar kring Sobril och annat.
Oj, shit! Nu kom jag på att min fina(!) sångtext om Sobril visst också följde med.
Nä. Nu ångrar jag mig.
På riktigt.
Knäppgök.

Annars hade jag en fin "arbetsdag" idag.
Jag deltog på ett strukturerat(!) sätt i flera seriösa samtal.
Och jobbade som ett skållat troll.
Ja, plus att jag fjantade omkring med några stora spindlar och satte upp en kylskåpsmagnet i smyg:
Arbete är till för människor som inte har en trädgård att sköta.
(Roli ja ä)
Men hur som helst: En vanlig Nettan. Lagom sisådär.

Nu vet jag inte om jag ska jaga på i tempotakt eller lägga mig och vila.
Risken med vila är att jag blir ännu tröttare och helt groggy när jag ska hämta på dagis och fritids och sedan laga mat med födelsedagsbarnet.
Risken med tempotakt är...hm, ja precis som ovanstående förstås.
Mittemellanläge?
Eh, vad är det???

Det stryker en massa jägare kring husknuten.
Något säger mig att hösten och därmed älgjakten snart är här.
Nej, jag skojar bara. Stryk det där med hösten.
Sommar-OS väntar ju bakom hörnet.
Nettan ♥ Paralympics.

Timmarna före...

....Före födslovåndorna.
Nej, inte hade jag nån aning om att jag skulle föda barn när jag stor (nåja) och svullen (så in i håvete) som en flodhäst vaknade på morgonen den 26:e augusti 2003.
I vanlig ordning bar jag mitt barn långt ner, hade länge haft kraftiga förvärkar och precis som med brorsorna hade jag öppnat mig i förtid och ordinerats ryggläge med benen i vädret. 
Jag hade därför helt naivt trott att jag inte skulle gå tiden ut.
Än mindre att gå över nästan en vecka.
På morgonen den 26:e kände jag mig uppgiven.
Kanske skulle det inte komma ut nån bebis alls.
När jag vid middagstid fick förvärkar igen jagade jag inte upp mig.
Men herr B sneglade på klockan och konstaterade att värkarna kom ovanligt regelbundet.
Så vi gjorde som alla som strax ska föda barn...
Nämligen satte oss och spelade yatzy.
Nej, jag jagade inte upp mig alls faktiskt.
Herr B klockade värkarna allt tätare men det kändes ändå inte som allvar.
Dock kände vi oss tvungna att förvarna mormor barnvakten och farmor som skulle vara med på förlossningen.
Och vi hann inte mer än lägga på förrän min mamma sladdade in på gården...
Och svärmor hade rusat från jobbet och var på väg till sjukhuset.
Så det var bara att åka in.
Det var väl inte förrän då jag förstod att det nog var dags.
Själva förlossningen gick väl okej.
Och mot förmodan kändes det också okej att ha med svärmor.
Men när lillebror var på väg ut blev det kritiskt.
Dels föddes han med navelsträngen flera varv kring halsen,
och dels hade han fått i sig fostervatten - som han hade bajsat i.
Jag har förstått i efterhand att det var tur att vår buttra barnmorska var erfaren, annars hade det kunnat sluta riktigt illa.
00.14 föddes vår lilla Jan Joel. Alldeles blå i ansiktet. Men söt som en sockerbit med enorma runda knallblå ögon.

Jag vet att jag har sagt det förr, men det tål att upprepas:
Det är något alldeles speciellt med barn som inte är planerade. Som bara kommer ändå. 9-åringen kom när det absolut inte passade. Men så fort man bär hem ett litet knyte faller allt på plats och man kan aldrig drömma om att det lilla barnet inte skulle ha funnits.

Idag fyller Joel 9 år! Hipp hurra för världens bästa mellan-mellan-bror!

Vi hade ju gemensamt kalas för både herr B, 4-åringen och 9-åringen i fredags. Så därför blev det bara skrovlig sång och paket från la familia i morse.
För att festa till det lite frågade jag igår vad födelsedagsbarnet ville ha till middag.
Han är ju inte så intresserad av mat. Är rätt så snäv i sin smak och äter som en fluga.
Döm om min förvåning när han rabblade upp kvällens meny och till och med skissade upp upplägget:
- Å, jag vill ha kött. Men inte sånt där segt, utan sånt som inte har svål (senor?). Och så vill jag ha chicken nuggets i en ring runt om. I mitten ska det vara ett torn av mango och utspritt över tallriken ska det vara pommes och potatisklyftor.
Haha.
Och jag som hade gissat på sylt och plättar.
Men visst ska han få det han vill ha.
Vi ska till och med laga maten tillsammans.
Jag köpte ju nuggets för någon vecka sedan, så det vet han hur man "lagar", säger han.

Lite ledsen

Jo, jag känner mig lite ledsen idag.
Eller mycket.
Av anledningar jag inte har lust att gå in på.
Det är bara det att jag har så svårt att styra om när det blir så här.
Och det är irriterande.
En enda liten grej...Och allt rasar.
Jag vet mycket väl att ingen har gjort mig nåt egentligen.
Och jag vet ännu välare att inte hela världen går emot mig när jag hamnar i det här tillståndet.
Men ändå känns det som det känns.
Jag har avlett mig med korsord idag, och det funkar ju alldeles yppans precis när jag håller på med det.
Men nu...
Äh!

Jag skriver om nåt annat istället.

Gårdagens holabaloo, till exempel.
Det var jättemysigt att sitta i vännernas husvagn och dricka öl, äta salta pinnar och lyssna på gamla godingar från 80-talet.
För att inte tala om att snacka om allt mellan himmel och jord.
Coola G är en sån där person jag kan prata om allt med. Och under kvällen blev det ett antal tvära kast mellan flams, trams och allvar. Det allra djupaste allvar. Som vi ändå tog oss upp ur för sjunga det högsta vi kunde och måla varandras naglar med illrosa nagellack.
Plankstek med ett glas vin för 135 kr på Bodegan var löjligt billigt va? Och gott.
Nä, mer parfester åt folket säger jag bara!!
Deprimerad eller inte är det hur som helst fin medicin.
Jag ska skärpa mig. Och bjuda till. Inte tacka nej och sitta hemma och deppa istället. Och kanske rent utav se till att bjuda hem folk lite oftare.
Kanske.
Om jag rycker upp mig först, haha.

I övrigt är jag home alone. Herrarna B och D har tagit en hel bunt med barn till crossbanan i grannbyn, 12-åringen sover borta, 8-åringen är ute på byn med en kompis och 15-åringen häckar förstås i bunkern.

Jag ska börja förbereda middagen om en stund.
Det blir tidernas mest kulinariska måltid. En anrättning jag har snappat upp i Här är ditt kylskåp:
Falukorvstornedos!
Alltså: falukorvstorn(!) urgröpta och fyllda med ost, panerade i ströbröd och stekta.
Till det blir det potatismos och apelsinläsk.
Inte behöver man gå till en Bodega för att äta flott, hehe.

Och så ska jag försöka göra mig av med det sista av mina transanaglar och måla på min vanliga ljusljusljusblå färg.

Så då vet ni läget: Ledsen, fin lördagkväll, home alone, transanaglar och korvtornedos.

(bra att jag sammanfattade va?)

Amputation

Ja, ikväll ska vi alltså på holabaloo.
Och vad kan då passa bättre än att jag åker dit i svart volangklänning och utan...
Lilla Hjärnan!!!
Joråsåatteh,
Den officiella versionen är att jag på distriktans inrådan knöt av syretillförseln så den skrumpnade och dog.
Nog så äckligt bara det.
Men i takt med att hjärnan mådde allt sämre fick jag panik över att ha en döende kroppsdel som klamrade sig fast längst ut i ansiktet.
Så idag drog jag ut den så långt det gick...
Och klippte loss den.
Jo, det blödde en hel del, men det har slutat nu.
Och nu har jag bara en liten platt sårskorpa där jag i alla tider haft en missprydande leverfläck.
Det känns befriande.
Och faktiskt lite märkligt.
Som att jag inte riktigt känner igen mig själv när jag stryker med handen vid örat.
Lite identitetsförvirring light liksom.
Kanske en yttepyttekänning av vad folk som skönhetsopererat sig känner.
Haha.
Äh, jag tror att det går rätt fort att landa i mitt nya snygga jag.
Hoppas att det kommer redan ikväll.

Och apropå holabaloo´t...
Ibland är det häftigt att bo i glesbygd.
Kvällens pubafton och grillbiffsmiddag utspelar sig i en liten håla fem mil härifrån.
Jag tycker det är häftigt att nyföretagarandan finns på de mest osannolika platserna.
Att det hålls liv även i avfolkningsbyarna.
Han som äger pizzerian har satsat stort. Köpt upp den nedlagda skolan där han även driver B&B.
Ikväll är det pubafton med livemusik.
Alltså mitt ute i ingenstans.
Vännerna G och U drar med sig husvagnen där vi kan häcka mellan varven.
Vi fick även erbjudande att sova där, men jag tänkte att det var dumt att utnyttja barnvaktskortet till max, så vi får hämtning i natt.

Oj, nu körde just en 8-åring förbi på moppe!
Gräsmattan är så nött efter sommarens tokkörning att det ser ut som om vi anlagt en crossbana.
Dessutom har 6-åringen kört fyrhjuling längs med hela min längsta rabatt.
Men faktiskt: det är SÅ värt det!

Ah, dags att hoppa in i duschen. Men jag känner mig avslappnad. Det har varit en lång vecka med lilla hjärnan uppsvälld och fullt med snören. Jag har inte kunnat sätta upp håret, för att inte uppröra andra. Men nu kan jag ju göra som jag vill och behöver inte kladda med mousse. Tra la la la.....

Ersättningsbarn

Ja, rent krasst är det så.
4-åringen kom till i sorgen efter att fostertjejen flyttat.
Jag var helt förtvivlad.
Kände så starkt att det fattades ett barn. Att jag inte kunde gå från att vara fembarnsmamma till fyrabarnsmamma.
Och till min egen förvåning fick jag snabbt med herr B på tåget.
I vanlig ordning "tog det" på första försöket.
Och precis när jag slutat amma 6-åringen blev jag gravid.
Under graviditeten var jag lika sjuk som vanligt, med kräkningar och dropp. Och det otäcka järndroppet.
Jag fick därför göra ett antal ultraljud.
Som alla sa samma sak: en helt normalstor och till synes frisk....flicka?
Nja, tyckte vi.
Kan det verkligen stämma?
Bebisar för oss var ju liksom av naturliga skäl pojkar.
Och det var väl en salig tur att vi inte efter fyra pojkar hade nån speciell längtan efter en liten tjej ;)
Lille Ivar...eller lille Vidar var beräknad till den 21:a augusti. På sin fars födelsedag.
En deadline som den lille krabaten höll, för på kvällen den 20:e gick vattnet.
Kruxet var bara att jag inte hade några värkar, och blev snopet hemskickad från förlossningen.
Tredje dagen blev jag dock less på att fixa barnvakt och åka mellan hemmet och sjukhuset, tog med mig kudden (hatar prassliga landstingskuddar) och vägrade åka hem.
Personalen var lite motsträviga men plockar man fram "femföderskekortet" blir det lättare att få som man vill.
Så jag blev igångsatt.
Aj!
Aj som fan!
Och: Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!!
Det var förlossningen från hell.
Inga toppar och dalar som det ska vara, utan en enda lång värk.
Jag hade redan på förhand bestämt mig för att ha bedövning denna sista gång så jag kallade på narkosläkaren...som inte dök upp alls. Personalen bad om ursäkt typ tusen gånger, men vad hjälpte det.
Och jag hade verkligen behövt lite starka grejer när hjärtljuden gick ner och läkaren gick in och vände på bebben manuellt...utan att jag ens hade öppnat mig färdigt.
Nej, det var hemskt på alla sätt och vis. Hade det varit min första förlossning vete tusan om det hade blivit fler barn.
När han till slut kom ut hade både han och jag hög feber. Som en följd av att han legat kvar så länge efter vattnet gått hade han fått en infektion. Dessutom hade han ett märkligt sår i pannan.
Så vi fick stanna kvar på sjukhuset. Något jag absolut avskyr. Jag har alltid åkt hem direkt tidigare.
Men febern gick ner, han slutade skrika och såret krympte.
Vi fick åka hem.
Och familjen var komplett.

STORT GRATTIS till världens sötaste, charmigaste, påhittigaste, tjurigaste, smartaste och rosaste IVAR på fyraårsdagen!!!

Att sova sig i form

Klev just upp.
För att jag är precis så slut nu att jag inte orkar annat än att sova.
Och så måste det få vara.
För utbrändhet är en riktig sjukdom.
Förutom...
Att jag förstås lydigt klev upp kl sex i morse för att sjunga för 4-åringen. Och dela ut alla presenter som jag köpt och slagit in.
För att komma enkelt undan på kalaset i afton har jag köpt färdiga tårtor och har därför bara bakat resten av fikat.
Jag bad om hjälp igår kväll. Och fick förvisso herr B att dammsuga. Men gjorde inte nåt av det andra.
I sopskåpet är det  nu så fullt att det hänger en påse utanpå ena dörren. Trots att jag bad 12-åringen att ta ut soporna. Det är hans jobb här hemma, men det sköts förstås inte.
Dessutom har la familia slängt all disk från frukosten i diskhon istället för i diskmaskinen.
Jag är inte så där supernoga med städningen inför kalas numera.
Lite bortplockat, hyfsat nydammsugit och städade badrum.
Tycker att jag sänkt mig så mycket som det går utan att familjen Annorlunda ska bli white trash.
Men det spelar ingen roll...
För hur mycket jag än sänker mig är det ändå jag som ska ta hand om alla måsten.
Äh.

Jag hade två riktigt otäcka drömmar i natt.
Först drömde jag om min mormors pappa. Jag blev helt chockad över att han fortfarande levde eftersom jag och alla andra trott att han dött -92. Men sedan såg jag att han rörde sig ryckigt och var blåsvart i ansiktet. Att se sin gammalmorfar ragla omkring som en zombie med armarna i vädret låter kanske taget från en b-skräckis men det var riktigt otäckt.
I dröm nummer två var det med en karl som började må illa. Jag kände honom inte så jag brydde mig inte så mycket. Men sedan började han också ändra färg. Han skrek och klagade över huvudvärk och tryckte handflatorna mot tinningarna. När han tog bort händerna hade skallen spruckit och blod sprutade i två tjocka strålar ned på en massa annat folk. Sedan dog han.

Okej, tolkning anyone?
Ojojoj, stackars Nettan är verkligen inte i bra skick nu!
Njä, kanske inte.
Men drömmarna har ingenting med det att göra.
Jag är rätt säker på att de handlar om min lilla hjärna. Alltså min stora leverfläck som jag försöker ta död på genom långsam strypning.
Först svällde den ju upp och blev enorm...
Sedan började den vattna...
Och blöda...
Efter det gick den ihop sig lite...
Och lite mer....
Samtidigt som den ändrade färg och blev blå på ena sidan...
Och grå/rosa (istället för brun) på den andra.
Läbbigt är bara förnamnet.
Nu både fasar jag inför och längtar till den dagen lilla hjärnan faller av.
Jag vet inte om det var så genomtänkt att använda den här metoden.
Jag gick nog mest på inte-känslig-inför-smärta-linjen.
Kanske det hade varit klokare att välja nej-jag-är-för-lättäcklad-linjen?
Hur som helst finns det ingen återvändo.

Så. Lite äckelprat får fin fart på livsandarna. Nu ska jag rycka upp mig och sanera det här råttboet. Och så ska jag göra en jättestor kladdkaka, plocka hundbajs på gården, ta ut soporna, ta hand om disken, städa badrummet, bädda sängen, tvätta håret, blåsa upp ballonger, fixa påsar till fiskdamm, med mera.
Sedan får vi ju inte glömma att jag även ska ta två Sobril och gå och lägga mig.
Tjoho.

Vad köpte jag egentligen?

Gick in på Systembolaget för att köpa en STOR öl till herr B.
Jag hörde honom nämligen säga i telefonen att Javisst, ja - det är ju mitt kalas också! Då kan jag dricka öl!
Men jag måste ha drömt om den där ölen.
För inte fanns det några jättestora.
Jo, nu kom jag på var jag fick det ifrån förresten! I Norge finns det. För min bror köpte ett par stycken och bjöd herr B för några år sedan.
Jaja. Strunt i det då.
I alla fall lade jag tillbaka korgen och travade ut igen.
Jag har ju som bekant lovat mig själv att inte köpa vin under resten av augusti.
Dutti ja ä.

Annars har jag shoppat som besatt idag.
Eller så kändes det bara så för att jag var så trött. För egentligen kom jag inte hem med så mycket.
Det var halva reapriset på allt-möjligt-butiken Lilla Varuhuset.
Och traditionen bjuder ett besök per år dit. Även om det är sju mil härifrån.
Ett måste är också att kombinera shoppandet med en sväng till stora brödfabriken inte långt därifrån.
Där säljs nämligen sekunda bröd till facila priser.
Och om man har riktigt tur så har någon brödmaskin fått tuppjuck precis den dagen och de rent utav slänger bröd efter kunderna.
Så tur hade jag inte idag. Men det räcker gott med lagom (hahahaha). Det ska ju rymmas i frysen också.
På Lilla Varuhuset köpte jag den allra vänaste rosa(!) prinsessbarbien till han som fyller 4 imorgon. Halva reapriset på allt det står Barbie på blir ändå nog så dyrt.
Själv köpte jag en scarf. Högst behövligt. *Grubblar på hur jag ska kunna motivera inköpet av ännu en halsvärmare...äh, skitsamma*.
Jo, jag hittade ju några julklappar också, hehe. Hög tid att börja med det. Fasen, jag är sen i år.
Och värsta bästa fiskebrallorna till herr B.
För att inte tala om den här kylskåpsmagneten:

Nu ska jag värma pås-soppa till la familia. Ommöbleringsrea på stök-Willys. Annars köper jag aldrig påsar. Aldrig i livet. Men man ska släppa på sina principer har jag lärt mig. Särskilt när man inte orkar. 

Fokusering

Förut, när jag var frisk - ja, frisk från utbrändheten men dock bipolär - då var jag fokuseringens mästare.
Jag kunde överblicka livet hur fort som helst och se vad som behövde göras, i vilken ordning, med vilka redskap och inom vilken tidsram.
Det där har jag tappat.
På nåt sät - trots att jag är löjligt medveten - har jag faktiskt tappat nästan allt det där.
Det ploppar upp nytt i skallen hela tiden...som jag halvhjärtat ägnar mig åt...och så skjuter jag på det viktiga.
Ja, det är nästan så illa att jag anammat min styvfars "sova på soffan först och ta hand om veden sedan"-filosofi.

Idag borde jag baka. Nej, idag MÅSTE jag baka. Inte mycket förstås, för någon bullmamma orkar jag inte vara längre. Men hur man än vänder och vrider på saken har vi ändå trippelkalas imorgon på lillemans födelsedag.
Men som ett rö för vinden byter jag riktning när ödet(!) styr mig.
Jag fick erbjudande om att åka till brödfabriken några mil härifrån.
Och om nu ödet vill att jag ska hamstra bröd idag istället för att baka kanelkaka och drömmar - ja, då får det bli så.

Likadant med helgens holabaloo. Jag skulle aldrig i mitt skick ha kommit på det själv. Men blir man medbjuden är det en annan sak.
Förresten känns det som hög tid att träffa coola G och hennes U. Det var faktiskt ett tag sedan. Jag lärde känna G när hon gick en kurs samtidigt som herr B var där och lärde upp sig till möbelsnickare. Eftersom hon bor i grannbyn började de pendla tillsammans. Och jag, som gick sista året på sjukgymnastutbildningen, gjorde en lång praktik i stan och åkte med. Och det klickade. Mellan oss alla tre. G är en sån där person som känns som jag känt henne hela livet. För övrigt är det G och U som utgör 50% av min lilla moppeklubb. Som för mig går ut på att med ojämna mellanrum beundra varandras moppar. Men jag lovar - jag SKA börja köra på allvar snart.

Nå. Var var jag?
Fokus ja. Haha. Ja, inte ens i mina egna blogginlägg finns det tydligen fokus och röd tråd längre.
Äh, jag orkar hur som helst inte gå in djupare i ämnet När Annette blev kokobäng.

6-åringen fick äntligen ut sin superlösa framtand igår. När han var liten och klättrade överallt slog han ut båda framtänderna nere, men det här är första tappade tanden. Stort! Ja, för mig alltså. Jag höll ett långt tal om hur det där betydde att han inte är ett småbarn längre och allt det där. Pratade om tandfen och höll på. Medan The man himself var mest arg över hur ful han blivit.
Men dock. Den fula och hemska Tandfen var minsann här i natt. Hon smög försiktigt in utan att väcka någon och tog tanden hon behövde till sitt slottsbygge. I utbyte lämnade hon 20 kronor i småpengar.

Hehe. Jag ska förresten aldrig glömma minen på fostertjejen den gången hon hade tappat en tand, ryckte på axlarna och sa att hon inte trodde på tandfen längre. Trots allt lade hon ändå tanden i ett glas med vatten över natten. På morgonen var tanden borta. Men? Det låg ingen guldtia där!
Så bad jag henne hämta in tidningen. I brevlådan hittade hon då ett brev från tandfen. Där stod det att hon hade hört att C inte trodde på henne längre. Och att hon var ledsen över det. Det stod också att hon inte hälsar på barn som inte tror och sa därför hejdå till C. Och så lämnade hon en femkrona.
Hårda bud. Men man ska passa sig för tandfen. Hon är inte alltid snäll.

Var var jag nu då?
Jo, ut med hundarna, dricka upp kaffet, klä mig och åka iväg var det ja.

Åtgärdsprogram

Ja, som bekant har jag en ganska oortodox syn på sjukdom och rehabilitering.
Bland annat med min Ont ska med gott fördrivas-filosofi.
Senaste tiden har jag varit helt under isen.
Framtiden har sett nattsvart ut, det har känts tungt att börja om att älta baktiden i terapin och nuet...tja, där orkar jag inte ett jota.
Ångesten har rusat i taket. Jag har tagit mer Sobril senaste veckorna än på hela sommaren.
Allt känns som nedförsbacke i den där jävla berg- och dalbanan jag tvingas åka tills jag spyr.
Men så får jag ju för mig...
Att rycka upp mig på olika sätt.
Den här veckan kändes ett stort holabaloo i glada vänners lag några byar härifrån som en bra idé att haka på.
Komma ut bland folk är förstås alltid nyttigt när man mest sitter hemma och tycker synd om sig själv.
Och när det dammiga och spindelvävsbevuxna barnvaktskortet mot alla odds tydligen fortfarande fungerade...
Och när jag har sjutusen blommiga festklänningar redo i min garderob...
Tja, då blev saken liksom biff.

Ja, vad ska man säga?

...som inte redan är sagt, menar jag?
Efter tre års bloggande känner jag mig tjatig.
Jag skulle lika gärna kunna klippa och klistra med gamla inlägg istället för att skriva om dagsläget.
Jo, jag tog Sobril igår.
(Den har ni aldrig hört förr va?)
Måhända blev jag av med en del ångest men att plocka fram gummiklubban gör att slutheten blir än värre. Så idag är jag "bakis".
(Den har ni aldrig heller hört va?)
Och så det bästa av allt: Den deprimerande känslan av att medan resten av familjen fortsätter med sina liv, utvecklas och växer...så sitter jag kvar här hemma och vinkar i fönstret.
(Den var väl också ny va?)
Äh.
Jag skriver om nåt annat tror jag minsann.
(Observera bara först den bajsfärgade texten)

I somras hade vi i vanlig ordning stor festival här i stan.
Där såldes bland annat en t-shirt med texten:
God made Adam and Eve - NOT Adam and Steve!!!
En privatperson anmälde detta som hets mot folkgrupp.
Efter mellanlandning hos olika instanser hamnade ärendet hos JK.
Som beslutat att inte gå vidare med ärendet.
På grund av att trycket inte framställts i tryckpress är det tydligen inget tryckfrihetsbrott.

Eh, va?
Klockren text ju. Ett sånt ärende ska väl ändå bara behöva gå till den lokala polisen...
Som kommer och plockar bort både tröjor och försäljare.
För det första är det ju naturligtvis klart hets mot homoexuella.
Och för det andra tror jag inte ens att de kvarvarande prästerna som vägrar viga homosexuella ställer sig bakom ett sånt där uttalande.
Och absolut inte Gud. För det sa han till mig igår. Okej nä, det gjorde han inte. För jag var däckad av Sobril. Men det vore ju högst ologiskt om Gud skapat ALLA människor UTOM Adam and Steve.

Det är förstås bra att vi har en vidsynt tryckfrihetsförordning i Sverige. En av våra grundlagar. En av våra demokratiska stöttepelare. Men sånt där...Nä, jag kan inte förstå hur fördomar får slippa igenom.
Men, efter den här meningslösa omvägen till JK finns det en chans att åklagarkammaren går vidare med hets mot folkgrupp i vanlig domstol, står det i tidningen. Så man får hoppas.

Och apropå fördomar...
När jag och 6-åringen åkte till VC för att röra om i varhärden förra veckan körde vi förbi två män och ett barn på cykel.
- Jag tror att papporna är kära i varandra. Sa 6-åringen. Och blev sedan tyst.
Jag som har svårt att prata om homosexualitet på det "rätta"(!) sättet på grund av att jag inte tycker att det är märkvärdigare att två av samma kön är kära i varandra än något som helst annat förhållande funderade på vad jag skulle säga. Jag såg att 6-åringen satt försjunken i tankar. Men innan jag hann börja prata om fördomar och kärlek sa han:
- Om man är älskar nån...och den är kär i en tillbaka...då är det bara att säga det så blir man ihop!
Gulle han. Och gulle mig. Som har lyckats föra över en odramatisk syn på kärlek. Som har en son som ser två karlar och tänker på kärlek.
- Jag tror att de där papporna redan har sagt att de älskar varandra, för de hade ju ett barn.
Visst. Självklart.
Tack och lov kommer han aldrig att köpa en sån där t-shirt på en marknad.

Okej. Resten i tidningen hoppar jag i vanlig ordning över. För att bläddra mig fram till horoskopet.
Kräftan idag:

Du tycker att du klart kan överblicka en situation, men mycket tyder på att förutsättningarna snabbt kan förändras.

Äh. Jag går och lägger mig igen.