Jag kan bli lite avundsjuk på detta fenomen.
Jag menar, jag har ju inget hemställe att vända tillbaka till.
På grund av tre orsaker:
1. Min morfar byggde ett hus som han sedan sålde för att det var för mycket jobb och flyttade till lägenhet - och sedan till en annan lägenhet. Det finns helt enkelt inget hemställe att samla släkten på.
2. Jag är uppväxt i en radhuslägenhet i ett lågstatusbostadsområde utanför Skellefteå. En lägenhet som såldes när jag flyttade hemifrån. Ett bostadsområde som jag fortfarande får kalla kårar av och som jag inte alls räknar som hemma.
3. Och framför allt: Jag har aldrig flyttat ifrån min hemstad. Inte ens under alla dessa år som studerande.
Under hela min uppväxt drömde jag om ett rött hus på landet. Där jag och min familj kunde leva nära naturen och inte bry oss om grannar. Där jag kunde påta i trädgård och sitta framför en brasa när jag kände för det. Ett egnahem var länge en ouppnåelig dröm. Något som andra hade med sig med modersmjölksersättningen, men inte jag. Inte fattig-jag med min historia.
Men så fort jag blev vuxen blev drömmen otroligt nog sann. Detta föränderliga fd råttbo/ödetorp har jag nu varit stolt delägare i under 16 om- och tillbyggliga år.
På sätt och vis känns det faktiskt som jag kommit hem.
Jag bor i en by ca 17 km från Skellefteå stad. En by som min mormor och morfar bodde i under massor med år sedan de sålt sitt hus...
...i grannbyn. Där både min morfar och min mamma föddes. Där min mormor jobbade på Konsum. Där jag hälsade på min gammelfarmor och där älven krökte sig lagom mycket för att få fint med fisk. Där vi badade i den av byaföreningen utgrävda "Pölen" som var en avledande playa och bassäng från älven.
Min man är härifrån byn. Delar av hans släkt kom från grannbyn åt andra hållet.
Det lustiga var att när vi lade våra 57.500 i bud på vårt ödetorp kröp det fram att tanten som bott här var en avlägsen släkting till min svärfar och han fick i och med vårt bud ärva ca 4000 kr.
Jo, jag har kommit hem.
Utan att ha varit borta.
Men ändå....
Skulle jag så gärna i själ och hjärta vara hemvändare över sommaren.
Jag var "hemvändare" under några år och det var ett jäkla sjå. Allt skulle hinnas med, alla platser besökas, alla kompisar träffas, och flera av dem var oxå "hemvändare" så tiderna var omöjliga att pussla ihop. Nu är jag åter planterade i min ungdoms- (dock ej min barndoms-)jord och det är så skönt! Förresten, i dag beställde jag en rosa flamingo att ha i trädgården! Bara den flyttar in kanske jag kan förlika mig med att ha en trädgård...
SvaraRadera