Tja, kunde väl liksom ha varit bättre.
Efter Hälsans och sedan två överhängande hotfulla tider till att passa blev det för mycket.
Droppen kom när jag - jo, jag. 9-åringen flydde helt väntat fältet - stod och bollade med både stekkött, nuggets, sås, pommes, klyftpotatis och gudvetvad.
Men middagen blev precis som han hade tänkt. Vid upplägget följde han sin egen ritning till punkt och pricka.
Är man redan död av stress och ångest blir det inte bättre av ett bisarrt telefonsamtal med sin far, kan jag säga.
Sedan fick jag så lov att ta Sobril.
Ända tills de kickade in löste jag korsord samtidigt som jag halvsåg sjuttielva avsnitt av nån serie utvald av herr B.
Men, men...
Idag är en annan dag.
Carpe Diem.
Glaset är halvfullt.
Jag har både surströmmingsfiesta på Hälsans och terapi.
Tjoho!
De kommer aldrig vid rätt tillfälle, de där samtalen :-(
SvaraRadera