Slut som artist

Med olidlig ångest kan man förstås inte gå och lägga sig.
Hur trött man än är.
Jag vet inte hur jag ens kunde tro det.
Istället tog jag mamma med mig och åkte och handlade.
Eller, hon tog mig med sig.
Zombie-mig.
Jag behövde varken köra bil eller dra kundvagnen.
Jag behövde inte heller tänka eftersom 15-åringen skrivit en (märklig) handlingslapp.
Hela tiden kändes det ändå som att jag skulle svimma.
Inte blev det bättre av att Willys har värsta ombyggnadskaoset och bara för att jäklas gör om hela ordningen.
Jag gick hopplöst vilse när jag skulle leta Bostongurka (15-åringen).
Då stötte jag på en karl med en bebis.
Ja, alltså inte stötte på - utan stötte på.
Han var också vilse och menade att hullretombullret var en medveten strategi för att få oss att stanna längre i butiken och handla mer.
Det tror i och för sig jag också.
Men knappast hos kundkretsen som består av utbrända.
På vägen hem höll jag på att somna i bilen.
Att packa upp var rena plågan.
Sedan somnade jag medan jag läste min töntiga vikingabok jag köpte i somras för att läsa i fjällen.
Jag gör alltid så. Köper böcker som om jag ska ligga i en hängmatta, haha. Jag som inte ens kan sitta still på stranden mer än en timma. Nå. Böckerna funkar ju som sömnpiller under förhösten också.
Nu har vi just haft vår årliga skolstartskräftfest.
Ätfärdiga vatteninsekter från frysdisken. Ja, plus färska havskräftor från en hink.
Enkelt och bra.
Ha ha ha (spydigt skratt från den som dukat, pyntat och lagat en massa tillbehör).
Nämen, det är roligt att skapa egna familjetraditioner. Och kräftorna är viktiga för barnen. Inte för att de äter särskilt mycket men att fäktas med långa klor skapar också bra barndomsminnen.
Det är också roligt att göra så att slutet på sommarlovet blir positivt laddat.
Trevligt att kräftorna i år även sammanföll med herr B:s 37:e födelsedag. I vanliga fall festar vi inte direkt loss då han fyller år. Vi brukar slå ihop hans kalas med 3-åringens tre dagar senare.
Efter mitt ångestfrispel igår har vi för en gångs skull slagit ihop veckans alla tre kalas till ett. Jag pratade först med 8-åringen och han hade inget emot det. Dessutom tycker han inte om att stå i centrum så det blir nog bra. Bara det finns fika och presenter så.
Och jag hoppas att jag kan uppbåda lite ork till det under veckan.
Men säker är jag inte.
Man blir så stark som man måste, sa ju Emil när han tog Alfred till doktorn under värsta snöstormen.
Kanske rasar jag nu när jag inte måste längre.
När familjen drar åt olika håll och lever sina liv och inte följer efter mig och kräver en massa saker dygnet runt.
Kanske man rent av skulle passa på att försöka sig på konststycket att bejaka sin sluthet och möta sina ångestattacker...För en gångs skull.