Åtgärdsprogram

Ja, som bekant har jag en ganska oortodox syn på sjukdom och rehabilitering.
Bland annat med min Ont ska med gott fördrivas-filosofi.
Senaste tiden har jag varit helt under isen.
Framtiden har sett nattsvart ut, det har känts tungt att börja om att älta baktiden i terapin och nuet...tja, där orkar jag inte ett jota.
Ångesten har rusat i taket. Jag har tagit mer Sobril senaste veckorna än på hela sommaren.
Allt känns som nedförsbacke i den där jävla berg- och dalbanan jag tvingas åka tills jag spyr.
Men så får jag ju för mig...
Att rycka upp mig på olika sätt.
Den här veckan kändes ett stort holabaloo i glada vänners lag några byar härifrån som en bra idé att haka på.
Komma ut bland folk är förstås alltid nyttigt när man mest sitter hemma och tycker synd om sig själv.
Och när det dammiga och spindelvävsbevuxna barnvaktskortet mot alla odds tydligen fortfarande fungerade...
Och när jag har sjutusen blommiga festklänningar redo i min garderob...
Tja, då blev saken liksom biff.