What a day!

Det är en sån här kväll man bara vill krypa upp i tv-soffan med nya IKEA-katalogen och ett glas vin.
Nå. En av två är väl inte fy skam.
Efter förra fredagen då vi tillsammans med vännerna A och C drack upp nästan en hel box (plus ett antal G&T, men det tänker jag inte säga till nån) bestämde jag mig för att enough is enough och att sommarvindrickandes glada dagar var över. Och så lovade jag mig själv att inte släppa in en enda pava över tröskeln under resten av augusti månad.
Ah. Vi får se hur det går. Om herr B överraskar med en eminent flaska Vila Santa till helgen är väl inte jag den som är den. Jag menar, man kan ju inte alltid gå omkring och vara motvalls. Det är inte hälsosamt.

I alla fall...
Så har jag haft en full dag. Som jag på ett eller annat sätt säkert kommer att få betala för imorgon. Men pilutta dig utbrändhet - för jag kan faktiskt sova hela dagen om jag vill!

Det började ju med matlagning och planering inför badet med barnen...
Sedan fortsatte det med att sura över att barnen inte ville åka och färdiganläggning av en liten rabatt jag försökt greja med hela sommaren...
Nähä, så ville de tydligen åka i alla fall...
Men 8-åringen ville fortfarande inte bada, så jag släppte av några tonåringar vid utebadet och tog mellanmellansonen till restaurang. Sedan köpte vi glass och spankulerade nere på stranden och skrattade åt farbröder i Speedos...
På vägen hem visade det sig att herr B inte alls kunde komma loss (nähäää?) från sin teambuildning med arbetslaget ute på en ö och jag fick skynda mig för att följa 6-åringen till VC...
Och sedan köpa glass som plåster på såren....
Efter maten tvingade jag herr B att klippa gräset samtidigt som jag snyggade till trädgården.

Ah. Det vilar i alla fall ingen ångest på rullande stenar.
Gott så.
Men jag är hyfsat skakig. Och har ont överallt. Och har förstås tinnitus som från en hårdrockskonsert.
Dessutom...
Om jag har tagit ut mig så jag inte ens orkar lösa korsord har jag inget försvar från ångest och svarta tankar senare.
Och som ett brev på posten kommer förstås hopplösheten i att behöva uppbåda ALL kraft man har för att skjutsa barn till en pool och koka ärtsoppa.
Sånt som jag gjorde i sömnen förut. Efter att ha jobbat en hel dag. Och efter att ha städat och tvättat. Och efter att ha instruerat näsvisa ungar i spjutkastning. Och efter...tja, ett normalt liv.
Äh. Jag orkar inte gå in på det.

Imorgon ska jag vila mig i form.
Och värma ärtsoppa till lunch.
Och kanske byta örhängen.
That´s it.