Man lär sig så länge man löser korsord

Efter en korsordsförkväll studsar synonymerna i skallen.
De dröjer sig liksom kvar och låter min skalle smaka på de mest osannolika sammansatta nödorden.
Till slut blir man helt hjärntvättad och börjar spinna på sina egna enkla tankar.
Om man skulle och käka en smörgås...hm, sandwich....åh, earlen av Sandwich....Käka...äta...inta...supera, dinera, fika, smaska, mumsa, tugga, gapa...osv.
Men man lär sig nåt nytt för varje korsord.
Om inte annat att korsordsmakare är både genier och tar löjliga genvägar på samma gång. Det jag avskyr mest är nödlösningen där det står Tre lika i rutan och svaret blir AAA, haha.
Min lilla farmor prenumererade på Hemmets Journal under alla mina levnadsår.
Löste vartenda korsord varje vecka.
Med synonymordboken i högsta hugg (vilket tydligen är tillåtet), för jag kan inte påstå att hon var nån överdriven språklig talang.
Det vet jag för vi spelade ofta alfapet. Jag minns att jag redan som ung - när jag fuskade för att låta henne vinna - funderade hur i hela friden hon fick ut alla korsord.
Men det gjorde hon. Tålamod hade hon för sju, så hon lade säkert bort sina korsord för att låta orden mogna och komma till henne. Något som jag aldrig skulle klara.
Hur som helst, så höll hon skallen i topptrim ända upp i hög ålder. Med hjälp av alla dessa tomma rutor som låg framför henne på köksbordet och väntade på att flätas ihop i ett sammanhang. I´m sure.
För egen del tänker jag att korsorden kan hjälpa mig att hitta tillbaka till min egen hjärnverksamhet. Låta nervbanorna återknytas och till och med skapa nya synapser.
Jag minns att jag inte kunde lösa korsord alls det första året efter härdsmältan.
Nu går det bättre. Riktigt bra till och med.
Det tar jag som ett friskhetstecken.
Och som en viktig komponent för att förhindra att hjärnan saggar ihop av ålder ;)