Vem är du, vem är jag?

Jag tänker mycket på hur folk uppfattar mig.
Om det stämmer överens med den bild jag har av mig själv.
Och nej, det är inte på ett oj-nu-måste-jag-anpassa-mig sätt.
Utan mer...
Vad sänder jag ut för signaler?
Hur framställer jag mig själv?
Som den jag är...eller som den jag skulle vilja vara?
Jag hoppas - och tror - att jag är what you see is what you get.
Jag försöker bjuda på mig själv, mina tillkortakommanden och trassliga tankegångar.
Jag visar gärna upp mina håriga ben och har inget emot att tala om att jag går i terapi.
Eller att jag och herr B en gång i tiden gick hos familjerådgivningen, för all del.
Folk vet att jag gått upp i vikt, inte orkar städa och att jag skriker åt barnen.
Att jag ibland ligger i fosterställning och gråter och att jag hatar mitt hår.
Och så vidare.
Nå. Jag är väl överlag bättre på att dela med mig av mina tillkortakommanden än eventuella förtjänster.
Men hellre det.
Jag anser mig vara en rätt god människokännare.
Klurar rätt fort ut vad folk går för.
Men så kommer det sånt här som får mina små grå att jobba sig blå:
Nämligen när personer i min omgivning säger en sak och beter sig på ett helt annat sätt.
Då går det inte att klura ut ett jota.
Jag har också fått höra att jag är överempatisk. Att jag engagerar mig för mycket och för djupt.
Och mitt problem när jag stöter på tvetydligheter blir då att jag inte vet vilken fot jag ska stå på.
Tycka om, känna med, stötta....
Eller avfärda rent nonsens.
Hm.
Men hur som helst...
Så går jag alltid tillbaka till mig själv.
Är jag så himla mycket bättre då?
Skrattar och skämtar och har mig trots att jag är deprimerad och bär en självmordsbombarväst triggad med ångest.
Njä, jag kanske inte alltid hänger ihop heller.
För att jag inte framställer mig på ett självklart och logiskt sätt. För att man i möten bara får fram fragment av en hel person.
Ta bloggen till exempel.
I perioder har jag öst ur mig varenda rutten inälva bara för att dumpa barlast.
Men så tidvis...Så tycker jag att bästa medicinen är att undvika ämnet MOI helt och hållet (som nu i sommar tex).
Med det sagt...
Så vill jag påstå att vi inte alltid har makt att påverka hur vi framställer oss själva.
Hur andra uppfattar oss.
Det blir som det blir. Ett pussel där det är upp till var och en att gissa vad bitarna som är borta eventuellt föreställer.
Och nu tänker jag sluta grubbla och vara förnärmad över att vissa personer framstår som Dr Jekyll och Mr Hyde.
Så det så.