Fokusering

Förut, när jag var frisk - ja, frisk från utbrändheten men dock bipolär - då var jag fokuseringens mästare.
Jag kunde överblicka livet hur fort som helst och se vad som behövde göras, i vilken ordning, med vilka redskap och inom vilken tidsram.
Det där har jag tappat.
På nåt sät - trots att jag är löjligt medveten - har jag faktiskt tappat nästan allt det där.
Det ploppar upp nytt i skallen hela tiden...som jag halvhjärtat ägnar mig åt...och så skjuter jag på det viktiga.
Ja, det är nästan så illa att jag anammat min styvfars "sova på soffan först och ta hand om veden sedan"-filosofi.

Idag borde jag baka. Nej, idag MÅSTE jag baka. Inte mycket förstås, för någon bullmamma orkar jag inte vara längre. Men hur man än vänder och vrider på saken har vi ändå trippelkalas imorgon på lillemans födelsedag.
Men som ett rö för vinden byter jag riktning när ödet(!) styr mig.
Jag fick erbjudande om att åka till brödfabriken några mil härifrån.
Och om nu ödet vill att jag ska hamstra bröd idag istället för att baka kanelkaka och drömmar - ja, då får det bli så.

Likadant med helgens holabaloo. Jag skulle aldrig i mitt skick ha kommit på det själv. Men blir man medbjuden är det en annan sak.
Förresten känns det som hög tid att träffa coola G och hennes U. Det var faktiskt ett tag sedan. Jag lärde känna G när hon gick en kurs samtidigt som herr B var där och lärde upp sig till möbelsnickare. Eftersom hon bor i grannbyn började de pendla tillsammans. Och jag, som gick sista året på sjukgymnastutbildningen, gjorde en lång praktik i stan och åkte med. Och det klickade. Mellan oss alla tre. G är en sån där person som känns som jag känt henne hela livet. För övrigt är det G och U som utgör 50% av min lilla moppeklubb. Som för mig går ut på att med ojämna mellanrum beundra varandras moppar. Men jag lovar - jag SKA börja köra på allvar snart.

Nå. Var var jag?
Fokus ja. Haha. Ja, inte ens i mina egna blogginlägg finns det tydligen fokus och röd tråd längre.
Äh, jag orkar hur som helst inte gå in djupare i ämnet När Annette blev kokobäng.

6-åringen fick äntligen ut sin superlösa framtand igår. När han var liten och klättrade överallt slog han ut båda framtänderna nere, men det här är första tappade tanden. Stort! Ja, för mig alltså. Jag höll ett långt tal om hur det där betydde att han inte är ett småbarn längre och allt det där. Pratade om tandfen och höll på. Medan The man himself var mest arg över hur ful han blivit.
Men dock. Den fula och hemska Tandfen var minsann här i natt. Hon smög försiktigt in utan att väcka någon och tog tanden hon behövde till sitt slottsbygge. I utbyte lämnade hon 20 kronor i småpengar.

Hehe. Jag ska förresten aldrig glömma minen på fostertjejen den gången hon hade tappat en tand, ryckte på axlarna och sa att hon inte trodde på tandfen längre. Trots allt lade hon ändå tanden i ett glas med vatten över natten. På morgonen var tanden borta. Men? Det låg ingen guldtia där!
Så bad jag henne hämta in tidningen. I brevlådan hittade hon då ett brev från tandfen. Där stod det att hon hade hört att C inte trodde på henne längre. Och att hon var ledsen över det. Det stod också att hon inte hälsar på barn som inte tror och sa därför hejdå till C. Och så lämnade hon en femkrona.
Hårda bud. Men man ska passa sig för tandfen. Hon är inte alltid snäll.

Var var jag nu då?
Jo, ut med hundarna, dricka upp kaffet, klä mig och åka iväg var det ja.