Timmarna före...

....Före födslovåndorna.
Nej, inte hade jag nån aning om att jag skulle föda barn när jag stor (nåja) och svullen (så in i håvete) som en flodhäst vaknade på morgonen den 26:e augusti 2003.
I vanlig ordning bar jag mitt barn långt ner, hade länge haft kraftiga förvärkar och precis som med brorsorna hade jag öppnat mig i förtid och ordinerats ryggläge med benen i vädret. 
Jag hade därför helt naivt trott att jag inte skulle gå tiden ut.
Än mindre att gå över nästan en vecka.
På morgonen den 26:e kände jag mig uppgiven.
Kanske skulle det inte komma ut nån bebis alls.
När jag vid middagstid fick förvärkar igen jagade jag inte upp mig.
Men herr B sneglade på klockan och konstaterade att värkarna kom ovanligt regelbundet.
Så vi gjorde som alla som strax ska föda barn...
Nämligen satte oss och spelade yatzy.
Nej, jag jagade inte upp mig alls faktiskt.
Herr B klockade värkarna allt tätare men det kändes ändå inte som allvar.
Dock kände vi oss tvungna att förvarna mormor barnvakten och farmor som skulle vara med på förlossningen.
Och vi hann inte mer än lägga på förrän min mamma sladdade in på gården...
Och svärmor hade rusat från jobbet och var på väg till sjukhuset.
Så det var bara att åka in.
Det var väl inte förrän då jag förstod att det nog var dags.
Själva förlossningen gick väl okej.
Och mot förmodan kändes det också okej att ha med svärmor.
Men när lillebror var på väg ut blev det kritiskt.
Dels föddes han med navelsträngen flera varv kring halsen,
och dels hade han fått i sig fostervatten - som han hade bajsat i.
Jag har förstått i efterhand att det var tur att vår buttra barnmorska var erfaren, annars hade det kunnat sluta riktigt illa.
00.14 föddes vår lilla Jan Joel. Alldeles blå i ansiktet. Men söt som en sockerbit med enorma runda knallblå ögon.

Jag vet att jag har sagt det förr, men det tål att upprepas:
Det är något alldeles speciellt med barn som inte är planerade. Som bara kommer ändå. 9-åringen kom när det absolut inte passade. Men så fort man bär hem ett litet knyte faller allt på plats och man kan aldrig drömma om att det lilla barnet inte skulle ha funnits.

Idag fyller Joel 9 år! Hipp hurra för världens bästa mellan-mellan-bror!

Vi hade ju gemensamt kalas för både herr B, 4-åringen och 9-åringen i fredags. Så därför blev det bara skrovlig sång och paket från la familia i morse.
För att festa till det lite frågade jag igår vad födelsedagsbarnet ville ha till middag.
Han är ju inte så intresserad av mat. Är rätt så snäv i sin smak och äter som en fluga.
Döm om min förvåning när han rabblade upp kvällens meny och till och med skissade upp upplägget:
- Å, jag vill ha kött. Men inte sånt där segt, utan sånt som inte har svål (senor?). Och så vill jag ha chicken nuggets i en ring runt om. I mitten ska det vara ett torn av mango och utspritt över tallriken ska det vara pommes och potatisklyftor.
Haha.
Och jag som hade gissat på sylt och plättar.
Men visst ska han få det han vill ha.
Vi ska till och med laga maten tillsammans.
Jag köpte ju nuggets för någon vecka sedan, så det vet han hur man "lagar", säger han.