Varats olidliga svårhet

Att se till att hålla sig sysselsatt för att slippa både ångest och depressionstankar...
Eller:
Att kunna njuta av det man är sysselsatt med för att man inte har ångest eller depressionstankar...
Är två väldigt olika saker.
Ville jag bara säga.

Idag har jag varit och handlat.
Eller försökt.
Inte vet jag hur allt det här ska kunna pusslas ihop till en varierad, god och näringsriktig meny.
Och igen: nej, matinköpen kan jag inte lägga på herr B. Det skulle bli ännu kaosigare. Tro mig - jag har försökt. Så sent som för någon vecka sedan skickade jag honom för att köpa mjölk och en fralla...och han kom hem med sju kilo feferoni.

Jag försökte också ta sovmorgon imorse. Under det obegripligt fluffiga billighetstäcket inne på 6-åringens rum. Men det här med att vila sig i form (ja, jag vet att jag tjatar. Den som vill kan hoppa över)...fan, jag blir bara tröttare av att sova. Antagligen för att jag sover för lite för att ladda batterierna. Ungefär som att man ska låta AA-batterierna i laddaren sitta kvar ända tills lampan lyser innan man använder dem. Min lampa lyser sällan nu för tiden. Dessutom tror jag att jag skulle må mycket bättre om jag kunde/fick vila när det passade MIG. Och inte vid någon påtvingad tidpunkt mellan Hälsans Trädgård och terapi eller mellan barntandborstning och valprastning. Tänk vilken befrielse att helt enkelt sova när man var som tröttast...

Förutom utbrändheten kontra storfamiljeliv och rehabilitering finns det en aspekt till när det gäller att sova:
Nämligen Bipolariteten.
Ett av de mest grundläggande råd man får direkt med diagnosen är att i alla lägen upprätthålla en normal(!) dygnsrytm.
Ha ha.
Visst, jag fattar precis varför. Och visst har jag alla produktiva ommöblerings-, sorterings-, planerings- och städnätter i färskt minne.
Men nu råkar jag ju ha två tillstånd som krockar med varandra.
Och i hemlighet kan jag nästan (jag sa nästan) sitta och längta efter en manisk period där jag inte ens kan känna hur slut jag är.

Äh. Nog om det.

Under hösten planerar jag att öka min tid på Hälsans.
Inte för att jag känner mig bättre utan helt enkelt för att man med jämna mellanrum måste pressa sig.
För annars har man gett upp.
Accepterat läget.
Landat i att det är okej att sluta försöka.
Ja, ni fattar.
Som ni vet har jag inga problem med att öka takten. Det gör jag hela tiden. Min värsta gång var förstås när jag friskskrev mig, läste på 110% - varav en kurs 15 mil härifrån, samtidigt som jag tog föräldraledigt två dagar i veckan. Jag kraschade förstås med ljudlig smäll redan efter en termin. Och blev sedan ännu sämre. Förstås. Naturligtvis.
Men det var inte det jag skulle säga...Hm? Jo, nu vet jag!
Jag skulle säga att jag inte är rädd för att trappa upp min rehabilitering. Inte ett dugg. För gå hemma och göra inkentinken, nä det är ingen framtid.
MEN
Jag tror fortfarande inte att jag kan hantera mig själv om det inte funkar. För varje litet tillbakasteg och misslyckande (jo, man får visst använda det ordet) späkar jag mig själv så mycket att det knappt blir nån geist kvar alls.
Och det skrämmer mig. Oerhört mycket.