Vänners vänner

Jag hamnade i en helt bisarr diskussion på facebook.
Bara för att jag supportade en väns känsla.
Det blev värre och värre...
Och till slut hoppade jag av åsiktsskjutandet.
Nä, man ska inte lägga sig i när vänners vänner tycker nåt.
Det finns ingen anledning.
Känner man inte varandra ska man inte försöka förstå den andra.

Hur som helst..
Har jag en ny tv-bänk. Tralalala!
Den förra kom från Ikeas fyndhörna. Ett impulsköp för hundra nånting kronor.
Nä, den var aldrig snygg. Men praktisk. Stor. Och framför allt billig.
I och med möbelbytet fick jag ett helt nytt vardagsrum.
Inte helt fel.

Jag har också fått en middag lagad av en 6-åring.
Det går inte av för hackor.
Nog för att jag var lite nervös när han hackade tomater med den allra vassaste filékniven, men ändå.
Han var mäkta stolt i alla fall.
Med rätta.
Nu ligger han uppe och ser på Dum & Dummare med 12-åringen.
Han är söt som tar sig an lillebror med jämna mellanrum.
Det är ju bara att försöka tänka sig in hur det skulle ha varit att ha en 6 år äldre och snäll storebror själv för att förstå att det är guld värt.
Frid och harmoni i Dårhuset.
Jag har förhört 15-åringen som har biologiprov imorgon.
Inte för att han uppskattar min ifrågasättande attityd eller mina pluggtips om att skapa minnesbilder i skallen.
Men allt är ju bättre än att pappa läraren ska förhöra, haha.

Vaddå om jag också har frid och harmoni?
Nej, skit i det du!

Kontraproduktivt

För övrigt också ett av mina favoritord.
Som ni kanske märkt.
Det är ju nämligen så att mycket i livet är just kontraproduktivt.
Och dagens värsta går inte av för hackor:
Jag eldar i kakelugnen...
Samtidigt som någon(?) har ställt ett fönster i matrummet på vid gavel.

Kontraproduktivt är det väl förvisso också att prata om att man behöver gå ner i vikt och sekunden efter låta sig bjudas på kaffe och bullar. Men det må ju vara hänt.

Dessutom fick jag världens bästa inslagna present:
Mons Kallentofts senaste bok Vattenänglar.
Den har jag längtat efter.
Men förstås inte kunnat unna mig eftersom den inte finns som pocket än.
Ja. Ja. Jag veeeet att den fått urusel kritik.
Men det struntar jag i.
Egentligen läser jag inte deckare. Motvalls som jag är. Men just Kallentoft har ett speciellt mörker i sina böcker. Plus att det är intressant med en manlig författare som använder sig av en kvinnlig huvudperson.

Förresten har jag fått många presenter senaste tiden.
Jag som annars mest ger bort.
Jag försöker så gott det går att tänka att det handlar om karma.
Att jag kanske gjort nåt bra för nån tidigare...
Och att det kommer tillbaka till mig från andra håll.
Men äh, jag är dålig på att ta emot.
Särskilt när det handlar om något som uppenbarligen fått någon annan att tänka på just mig.
Nej, det känner jag mig inte bekväm med.
Knäppgök.
Ibland är väl en bok faktiskt bara en bok va?
Och tydligen jättedålig också.

Nu gormar herr B inifrån vardagsrummet.
Antagligen har han trasslat in sig bakom tv-bänken i det virrvarr av sladdar som det ska bli ordning på innan vi kan byta till nya skänken som ska agera tv-möbel.
Inte för att jag vet hur jag ska bidra.
Det är knappast min största skill att skilja på sladdar som hör till tv, box, wii, surround, förstärkare, högtalare och x-box...
Men jag går väl och hämtar dammsugaren åtminstone.
Och rasslar upp en påsfyll med lego.

Tröttåget har gått

Igen då:
Varför finns det aldrig lägen att vila när man är som tröttast?

Åååå, jag är så trött, så trött, nu också.
Men inte på ett sovbart sätt.
Inte som alla de gånger under dagen jag ville kasta in handduken.
Inte som under förkvällen då jag höll på att nicka till.
Men då var jag tvungen att separera två bråkande bröder.
Plus att jag/vi hade lovat ett nytt läskigt avsnitt av Grimm.
Jag och 9-åringen myste under en filt i soffan.
- Äh, jag vet att du kommer att somna. För du ser ut så här. Sa han och fällde ner ögonlocken halvvägs, släppte ner hakan och liksom svajade med huvudet.
Och i sanningens namn hade jag faktiskt tänkt glida bort en stund. Men nähä, då gick det plötsligt inte.
Jag har varit supertrött hela dagen. På det där allra slutaste sättet. Det som sätter sig i tankeförmågan, alla muskler och som skruvar upp ljudet på tinnitusen.
För er som läste mitt förra käcka inlägg där jag rapade upp hur mycket jag gjort idag kanske det låter motsägelsefullt.
Och det är det ju också. Att vara utbränd samtidigt som ränderna hos denna håll-igång-o-holic aldrig verkar gå ur.
Den konstanta konflikten mellan de två gör dessutom att jag blir ännu slutare.
Det skulle nästan vara lite roligt. Om jag orkade skratta.
Nej, men allvarligt...
Det finns väl egentligen ingen vinst i att stå och portionera upp sjutusen påsar med blåbärsdricka om man både skakar så man spiller, tappar räkningen och när tårarna bränner för att man är helt knäckt.
Man behöver inte sylta och safta.
Allt finns ju på Willys.
Ändå kan jag inte låta bli.
Jag försöker ofta gå till botten med varför jag gör som jag gör. Hela tiden faktiskt. På tok för ofta. Sjukt ofta.
Så jag har förstås grävt upp en massa hållbara aspekter som rättfärdigar att få dra fram som ett jehu.
Varför jag har så svårt för att vila och sova har jag svårare att få grepp om. För egentligen har jag lika hållbara argument när det gäller det. Men av nån anledning håller de inte ändå.
Antagligen har väl Luther nåt med det att göra.
Och min far förstås. Förmodligen mer än herr Luther.
Kanhända har det även att göra med att jag skitmånga barn och en hel hundflock som följer efter mig hela tiden.
Äh, inte vet jag.
Det enda jag vet är att det bara är lata människor som slappar.
Och sån är inte jag ;)

Göra allt på samma dag

Familjen Annorlunda har en tendens att dra på sig hektiska lördagar.
Så ock idag.
Bärrensning, syltning och saftning under morgonpasset.
Skura kylen, renbädda, dammsuga, tvätta osv under förmiddagspasset.
Ja, med hjälp av industridammsugarens ägare herr B förstås.
Sedan drog vi till stan och köpte allt från tv-bänk, element och gympadojor till lördagssnacks och hämtpizza. För att inte tala om en högst nödvändig manick för att känna av var reglarna i väggar sitter.
Nu åkte B för att skjutsa omkring på några grabbar.
Och jag liksom...tvärdog.
Som jag i vanlig ordning gör när vi har "en lördag utan ett smack inbokat".
Eftersom jag är så nervklen (veckans ord) vill jag oftast inte boka in så mycket i förväg. För att inte förta mig och jaga upp mig.
Men det är fasen enklare och lugnare med middagsgäster än att ränna omkring som ett skållat troll.
Därför ser jag fram emot en stressfri kommande helg då vi ska ha parmiddag (hehe) med goda vänner i grannbyn.
För inte ställer man sig och skurar kylen en sån dag.
Nå.
Kvällen känns i alla fall kravlös.
Äta ostkrokar och slötitta på ett nytt avsnitt av Grimm tillsammans med nästintill hela familjen.
Och så ska jag försöka hålla liv i brasan här i biblioteket.
Om jag orkar.

I skogen finns inga (och alla) känslor

Medan trädgården falnar deprimerande fort visar sig skogen nu i sin bästa höstskrud.
Och det tackar jag för.
Idag har skogen bjudit på generösa mängder trattkantareller och flera liter lingon.
Dessutom finns det inget bättre än att dricka kaffe på en stubbe mitt i hela härligheten.
Jag försökte också - i vanlig ordning - att föreviga känslan som skogen ger mig.
Och i lika vanlig ordning blev det förstås något tvådimensionellt och platt.
Ett foto doftar ju inte. Inte heller känner man vind och sol när man tittar på det. Skogens speciella ljud skulle jag också vilja ha med. Djur? Fåglar? Knak? Vatten? Skogen låter liksom lite av allt, trots att det är tyst och skönt där.
När jag plockar bär har jag ingen ångest.
När jag kryper omkring i svamphöjd håller de svarta tankarna sig borta.
När jag bunkrar upp i mitt vinteride med allehanda godsaker från naturens skafferi känner jag mig inte värdelös.
Hösten är inte bara skogens bästa årstid utan även min.
Och jag är glad och tacksam över att jag bor mitt i den magiska naturen.

Normala leken

Inte för att det känns bättre idag...
Men jag tänker i alla fall leka normala leken.
Så dää så.
För att det är fredag, för att jag är trött på mig själv - eller whatever.
Dagen igår var i alla fall hemsk.
Och slutade med gråt, tandagnisslan och dessa ständiga tankar:
Känns allt så himla hopplöst för att jag är deprimerad, eller har jag blivit deprimerad för att läget är så himla hopplöst?

Ääh, fast ALLT är ju sällan hopplöst ändå.
Mitt i min icke-vila kom en vän förbi med en present och snälla ord.
Jag är förstås i vanlig ordning dålig på att ta emot, men jag lovar att jag ska göra ett seriöst försök.

Idag blir det trattkantarellplockning här i björnrike.
Och så ska jag göra klart det sista av vinterns blåbärsdricka.
Sedan kommer 6-åringen och 9-åringen hem.
De ska få förbereda någon enkel efterrätt till min och 15-åringens smarriga middag.
Tja, det var väl det.
Inget Doobidoo. För gränsen är både nådd och överskriden när hemska Stefan Holm ska vara med. Nästan värre än Pernilla Wahlgren till och med.
Förresten har vi hela barnaskaran hemma ikväll. Antagligen ett par extrabarn också, men det gör ju ingenting. Till och med 12-åringen kommer att förära oss med sin närvaro. Den sedvanliga fredagsdejten med flickvännen blev till en torsdagsdejt istället och nästan alla hans kompisar är på den stora LAN-helgen i stan. Döm om min förvåning när han själv inte ville åka i år. "Näh, jag blir bara övertrött". Insiktsfullt värre.

Apropå 15-åringens middag. Antagligen var han väldigt hungrig när vi spånade ihop den igår kväll. För lita på att vi kommer att gå all in.

Förbannade jävla vila!

Jag blir tokig på mig själv!
Eller på omvärlden. Vad vet jag.

Efter att ha jagat leriga hundar i min vitbäddade säng, tvättat håret, strukit klänning, hämtat ut medicin, lunchdejtat maken och för tredje gången gillt lyckats köpa potatis sladdade jag in på Hälsans Trädgård för den månatliga föreläsningen från psyket...
Bara för att snopet upptäcka att föreläsaren ställt in.
Allt rann då av mig. Orken. Lusten. Stressen. Humöret.
Så en halv kopp ljummet kaffe senare tackade jag för mig och åkte hem.

Nu har jag legat nedbäddad och stirrat på dum-tv i över enochenhalv timma.
Utan att ens nudda madrassen.
Ska det vara så svårt att slappna av????

Värsta hjärtklappningen, spänd i varenda muskel, sus och tjut i öronen, irrande halva mörka tankegångar...
Ja, så blir det när jag kickar igång dagen med minsta lilla NORMALA måstet.

Ja. Nä. Jag vet inte ens varför jag skriver det här.
Jag bloggar ju annars mest för att fånga upp mina enga radiovågor, men det här visste jag förstås redan.
Det är dessutom lönlöst att förklara för folk som inte gått i väggen själva vad det innebär.
Och jäkligt meningslöst att göra det för folk som är i samma situation.

Äh.

Förvirrat

Få se...
Det var ju nåt eller några saker jag skulle göra idag...
Köpa potatis, tror jag minsann.
Och gå på föreläsning på Hälsans. Fast vilken tid vet jag inte.
Äta lunch med min man? Jo, det också.
Ändå känns det som att jag glömt nåt.
Kanske var det idag jag skulle länsa mitt trattkantarellställe? Men det kan ju kvitta, för det är alldeles mörkt och öser ner.
Ah, nu kom jag på en grej: hämta ut Litium. Det måste jag, för jag glömde det igår.
Nä, nu blev det för många kom-i-håg.
Moroten får blir att jag är heeelt ledig imorgon.
Om det inte var då jag hade min svampdejt?
Och måste in till stan för att hämta medicin.
Och köpa potatis.
Jo, det är aningen förvirrat nu.
Eller - för att använda den enda klyscha jag gillar: Det är mycket nu.
Igår försökte jag hålla i skallen att herr B skulle på 6-åringens hockeymöte.
Något jag kom på efter halva mötet.
Med tanke på att B inte kom på det alls, var det väl ändå inte värst.
Men ändå.

Igår hade jag ju söta L och hennes son här på fika.
Vi hade en lugn eftermiddag med prat över köksbordet medan barnen skötte sig själva.
Tyckte jag.
Ja, jag tyckte till och med att det var skapligt folktomt, då 4-åringen och 12-åringen var de enda som ens hade kompisar här..
L som har ett barn och noll hundar tyckte däremot att det var kaos.
Då får man lite perspektiv.
All vanlig vardagsinput i Dårhuset kan vara mer än nog...
När skallen är friterad.
Det är klart att det är en belastning även om man inte upplever att man registrerar det.
Kanske är det därför man sedan somnar tre gånger i soffan trots intressant dokumentär om ett kvinnofängelse, har nära till gråten och kör fast rejält i ett korsord med svårighetsgrad medel.
När man inte ens gått till jobbet...

Nej men, jag har ju förresten en användbar klyscha till:
Det växer ingen mossa på rullande stenar.
Eller Det växer ingen ångest på rullande bullmammor.
Kanske skulle jag ändå må bättre av att stryka de uttrycken från favoritlistan...

Förresten har jag en rolig outfit idag.
Enligt alla-färger-på-samma-gång-principen.
Rosa t-shirt, jeansblå omlottklänning, orange kofta och röd scarf.
Ha ha.
Och så lackröd regnrock på det.
Ja, man roar sig på de sätt man kan.

Jag vaknade imorse...

...och så var den da´n förstörd.
Nejdå.
Någon pessimistkonsult i Ronny Erikssons anda blir jag nog aldrig.
Så fort jag öst ur mig en massa skit vill jag ta tillbaka det.
Det är som att jag då ser på mig själv utifrån...
Och tycker Vad har hon att gnälla över?
Jepp, idag är kaffemuggen halvfull.
Vilket betyder en hel del kaffe för jag har en stor mugg.
Som jag dessutom fått av min vän bästaste herr M.
Jojo. Sämre kan man ju ha det.
För en gångs skull fick jag också sova ut.
Eller, det får jag ju göra annars också. Men inte för mig själv.
När Dårhuset tystnade strax före åtta somnade jag om.
Så sov jag så länge att jag hade ont i kroppen när jag vaknade.
Döm om min förvåning när jag bara hade sovit i tjugo minuter, haha.
Dock: good enough liksom.
Nej, jag håller inte på att svänga över åt det maniska hållet.
Bör väl tilläggas. Innan nån frågar.
För oavsett vilket stämningsläge jag befinner mig i har folk(!) en tendens att tolka det lite väl bipoläriskt.
Jag brukar då säga att bipolär inte är någonting jag är - utan någonting jag har. Ibland.
Det omgivningarna roar sig med att analysera är min person. Min personlighet.
Allt hysteriskt gapflabb är inte sjukt.
Allt gråtande över barnen i Afrika är absolut inte sjukt.
Att gå omkring naken kanske är lite sjukt. Men inte är det bipolärt.
Nej, gud vad jag raljerar (veckans ord).
Jag vet inte ens vart jag vill komma.
Men apropå naken - så kommer här morgonens dröm:

Hela familjen Annorlunda - inklusive jag vet inte hur många chihuahuor - är ute och kör längs en skogsväg. Plötsligt blir vi stoppade av en skäggig karl från nåt tv-program och hans fru, en mamma till ett par av barnens klasskompisar här i byn. Någon jag aldrig gjort mer än hälsat på. De bjuder in oss i huset och smäller sedan igen dörren. De berättar då att vår bästaste herr G har talat om att det finns nakna damer i våra datorer, och att vi låter barnen titta. Och här kommer det knäppa: jag plockar upp laptopen och visar några nakna damer på ett nudistbad samtidigt som jag förklarar att det är samma sak som att Kalle Anka inte har några byxor. De blir vansinniga och sprider allt vidare till hela byn och vi blir helt utfrysta. Jag går runt och knackar dörr för att förklara, men alla smäller igen dörren i mitt ansikte. Jag känner mig fruktansvärt missförstådd och ensam. När jag vaknade höll jag på att börja gråta.

Men asså....Ingen idé att ens försöka konsultera drömtydningsboken.
Klart man inte vill vara utanför.
Men lika klart är det ju att jag går min egen väg och låter bli att falla in i ledet.
Nog för att den enda nakna damen här är jag men i övrigt känner jag mig rätt trygg med vad jag tillåter och inte tillåter när det gäller film och dator.
Då var det svårare när min förstfödde började leka med kompisar.
Det var dessutom på den tiden jag var insyltad i precis allt som hände här i byn.
Bisarra telefonkedjor och konstiga diskussioner blev det.
Och vad visste jag som förstagångsförälder...
Nu känner jag mig trygg i just den delen av föräldraskapet.
Även om barnen förstås testar hela tiden.
9-åringen var med sin bästis i spelbutiken för ett tag sedan. Då ringde hans mamma hit och frågade om 9-åringen verkligen fick köpa ett krigsspel med 18-årsgräns. Öh, knappast! Haha.
Men ibland är det kul att se hur de använder datorn.
Igår var samma killar här och bakade. Jag och kompisen försökte då övertala min taniga 9-åring att börja idrotta. Som vanligt vägrade han i sten. Och så gick han till datorn och klickade fram en sketch där en joggare åker på däng av en cool epa-traktorkille. Där ser ni hur det går för sportare!
Något onyanserad diskussion förstås. Men han fick ju fram sina argument.
Förresten hittade vi ett ruttet ägg när vi bakade. Jag insåg då att jag aldrig tidigare stött på det. Det var nästan lite kul. Förutom att jag fick hälla bort hela smeten och börja om medan grabbarna gick ut med soporna och höll för näsorna.

Jaha, och vad gör frun idag då?
Tja, det vanliga: blåbärsdricka, tömmer torktumlaren, löser korsord...
Och så får jag gäster på eftermiddagen.
4-åringen som är driftig har bjudit hem sin kompis från dagis och hans mamma.
Himla tur att jag känner henne, annars hade det blivit lite konstigt, haha.
Nämen, det blir lagom för en dag.
Förutom....
Att jag med bestämdhet vet att det ligger en mjuk pepparkaka någonstans i min överfulla frys. Och precis den hade jag förstås tänkt bjuda på. Nej, inte frysen dummer - pepparkakan. Lika bra att börja leta på en gång.

Kasta in handduken

Ja, man får ju hoppas att terapeuter har risktillägg och allt möjligt...
För jag råkade visst bryta ihop.
Över mitt mående.
Över min situation.
Över att betala studielån varje månad helt i onödan.
Över..tja, allt.
Bryta ihop och komma igen, som Per Elofsson sa.
När kommer man igen då?
Jag kanske måste skriva ett öppet brev till herr Elofsson och ställa honom mot väggen.
För borde inte hela uttrycket förutsätta att man studsar upp igen som en sån där skramlande bebisleksak?
Jag minns att vi hade en tapig björn med en stor boll runt foten som bebbarna skulle peta på och så ramlade den upp igen.
Fast inget av mitt barn tyckte om att leka med den.
Antagligen för att den inte var realistisk.
Vid en knock out får den nedslagne hjälp ut från ringen.
Sedan är det långt ifrån säkert att karriärens ens har en fortsättning.
Och det är lite så det börjar kännas för mig.
Förutom att jag inte har någon sekond som släpat ut mig och därför fortfarande ligger kvar.
Jo, jag har ju halvrest mig på nio ett antal gånger.
Lite för ofta till och med.
Kanske skulle man låta bli att kliva upp helt enkelt?
Fast-eh...
Då tar man sig ju aldrig upp.
Hänger ni med?
Annars kommer en sammanfattning här:
Hur man än vänder sig har man rumpan bak.
Och min blir visst större och större dessutom.

Memory lane

15-åringen har ju en ny hobby:
Att retsamt påpeka att han blir äldre.
För att han vet att jag får lite lätt panik.
Idag var det dags för rakning igen.
Suck.
Men 6-åringen lade sig i och tog udden av det:
- Mäh. Ska du raka bort grädde ur ansiktet?

Terapidag idag.
Passar bra.
Igår tittade jag nämligen igenom några riktigt gamla bilder jag har lagt in i datorn.
Jag hittade då en allvarlig bild där jag och lillebror satt finklädda i farmor och farfars spräckliga soffa.
Så där perfekt uppriggade och välkammade.
Men i vanlig ordning saknades leendet.
Det skulle vara intressant att veta vad jag tänkte på.
Och nej, det är inte en slump att vi såg ut så där. Snarare en regel.
Jag har helt andra bilder från momme och moffe.
Men hur mycket detaljer jag än minns från min barndom är det svårt att minnas mig själv.
Vem jag var. Hur jag tänkte. Hur jag såg på min omgivning.
Men tillbaka till bilden...
Jag har i alla fall tagit avstånd från att rigga upp mina egna barn på liknande sätt.
Fina bilder är inte perfekta.
De allra vackraste är ögonblicksbilder tagna i farten.
Med leenden och ansiktsuttryck.

Kanske är det min ohängde far som är fotografen?

Kanske hatar jag bara min frisyr. Det borde jag göra.

Ögonblicksbild med min älskade momme.

Så ska det låta!

Vet ni...
Att idag känner jag så här - håll i hatten:
Min familj har väldigt tur som har mig.
En egen liten hemmafru och en mamma man kan mysa och sova med.
I natt har jag hunnit med egentid med både 9-åringen och 6-åringen.
(Jag flyttar ju i vanlig ordning runt)
Dessutom har jag varit och handlat.
Främst ketchup och fredagsgodis. Och inget av det äter jag själv.
Nu har jag tinat lax och förberett middagen.
Lyxig sallad med ruccola och Västerbottensost.
Crème fraîche-täcke till laxen.
Och så egen kokt potatis till det.
Plus en lång baguette.
Bara att sätta sig till dukat bord.
Som vanligt.
Jo, markservice är jag bra på.

Eller nå. Handla är förstås lika svårt varje gång.
Trots att jag hade stöd av min Hälsans-vän L glömde jag köpa potatis.
En av typ tre saker jag behövde.
Men det här med att laga maten funkar faktiskt bra. Lite som terapi nästan. Snäppet under korsord.
Herr B hamnade i en diskussion om middagsmat på sitt jobb härom dagen.
De flesta verkade äta halv- eller helfabrikat.
Liksom slänga i sig maten i farten.
Men det gör inte vi.
Och det är jag faktiskt stolt över.

Ett ljus i mitt miserabla mörker.
Ha ha.

Felunderrättad

Inte för att det spelar någon roll men...
Planet som störtade var inte alls i närheten av min sommarstuga.
Det var herr B som missförstått infon.
Piloten klarade sig dock inte.
Jättetragiskt.

I övrigt är det svinkallt här idag.
Föga oväntat, eftersom frosten hade lagt sig redan när jag var ute med hundarna igår kväll.
6-åringen har förstås sina monsterlångkalsonger. Än så länge under byxorna. Vi försökte få honom att lova att inte springa omkring ute på rasterna i bara kallingarna. Han försökte då kompromissa och lova att han bara skulle göra det EN gång...

Eftersom Nestor har tuggat sönder kabeln till frostvakten i hundgården får de vara inne medan jag är på Hälsans. Det är alltid spännande. Vad som helst kan vara trasigt när jag kommer hem. Förresten hörde jag att hans bror är likadan. Han hade visst satt i sig både en ny resårmadrass och en mobilladdare.
Men han är rolig ändå lille Nessie. Ibland kommer han och frågar om det är okej att tugga sönder saker han hittar. Igår kom han och bar ett pappersflygplan så försiktigt, släppte det i mitt knä och satte sig sedan ner med huvudet på sned och tokviftade på svansen. Han äter precis allt. Särskilt bananskal, sopor och plastpåsar. Och så är han tokig i bh:ar.
Då går rumsrenheten bättre. Som tur är. Vid snart sju månaders ålder klarar han några timmar inne.

Om jag klarar några timmars arbete idag återstår att se.
Det är jäkligt motigt att ta sig iväg.
Men med tanke på att det är ännu jäkligare att hasa omkring hemma får jag väl skärpa till mig.
Kamma mig kanske.
Och packa smarrig matlåda sedan igår: klyftor av egen potatis + tunna skivor av karré i sås med gula kantareller. Jo, jag tackar jag.

Ah. Bara en sak till. Vänta ska jag hämta tidningen......

Dagens horoskop för Kräftan:
Du visar just nu en tendens att vilja springa från plikter och ansvar. Tänk på att det kan komma surt efter.

Haha.
Ja, men jag drar väl in till stan då!

Tråk-söndag

Jodå.
Jag överlevde.
Fem ungar på finrestaurang är alltid en utmaning.
Särskilt som jag bestämde mig redan för många år sedan att inte bli en av alla dessa mammor som skriker åt barnen att äta upp.
Men de skötte sig bra.
Några löparrundor utomhus mellan varven gjorde susen.
Jag skötte mig också bra.
Slog på stort och tog ett glas vin till maten, trots att jag brukar tycka att det är för dyrt.
Nu var det ju svärmor som betalade, men ändå.
Dessutom åt jag upp.
Inte för att nån hade förväntat sig nåt annat.
Det var jättegod mat. Och mycket.
Och en helt annan service än när man hämtar hem pizza, haha.

Jag känner mig lite seg idag.
Det har varit aningen mycket i helgen.
Barnen är också lite sega.
Lilleman ligger i min säng med täcket ända upp till öronen.
- Ta och klä på dig.
- Fål vi flämmande?
- Nä.
- Då klär jag mig inte.
Nä, det blir en tråkdag idag.
Herr B ska fixa nån manick till nån grunka till avloppet.
Jag ska börja bära in vinterkläder.
Usch, jag har strumpor för första gången idag.
Inte kul när man helst vill gå naken.
Men vi har haft tjock frost flera nätter nu. Bara att acceptera att man måste klä sig.
Oavsett om man ska ha främmande eller inte.
Å. Innan jag rotar bland alla jackor ska jag tända en brasa.
Idag är det några gamla stolar som står på menyn.
Ljuva lantliv!

Jag hade en obehaglig dröm i natt.
Så där hemsk att jag vaknade och svettades.
Jag och 6-åringen väntade på ett tåg på en övergiven buss(!)station.
Det var viktigt och bråttom att vi fick oss iväg, men tåget kom aldrig.
Naturligtvis hade jag heller ingen telefon med mig. Och det var mitt i natten.
Äh, jag vet inte vad som var så obehagligt egentligen. Men känslan av utsatthet och övergivenhet är liksom kvar i kroppen än.
Måste konsultera mig vetenskapliga drömbok senare.

När man inte orkar...

Nej, det är inget tyck-synd-om-mig-inlägg.
Inte heller ett jag-tycker-synd-om-mig-inlägg.
Mer som ett konstaterande...
Att man inte orkar hoppa i ett bollbad på ett skränigt lekland när man sedan ska äta middag med halva släkten på restaurang och efter det fira hemma hos svärföräldrarna i deras tvåa(!).
Så jag hoppar hoppandet.
Inget konstigt med det.
Men det konstiga är att jag inte ens har dåligt samvete den här gången.
Såna här gånger brukar jag tänka att jag förmodligen har gett upp hoppet och för evigt bosatt mig nere i den mörka brunnen.
Men inte idag.
Idag är jag klok och hushåller med energin.
Det ni!
Haha.
Förresten håller jag på med ett hysteriskt fult grattiskort till svärmor. Och en liten vers.
Så helt onyttig är jag inte.

Grrr!!!!
Tror minsann att det är köttutdelning i slakteriet.
Det ser ut som att det är enligt först till kvarn-principen för hela det megastora jaktlaget kör rally här förbi.
Vi har försökt säga till ett antal gånger men det är ingen som bryr sig.
Det var dessutom sagt från början att de skulle ta en annan väg in.
Jo, tjena!
Jag tror jag ska gå ut och ställa en trehjuling med en docka på mitt på vägen.
Det borde göra susen.
Smartare än när herr B var arg och gick ut i kalsonger en natt och grävde ett hål i alla fall.
Dagen efter var det igenfyllt av en traktor.
Haha.
Förresten borde vi bli kompenserade. I kött.

I övrigt så har det visst störtat ett plan precis vid vår sommarstuga. Jag vet inga detaljer. Otäckt. Jag hoppas förstås att det gick bra för de som satt i planet. Men i smyg hoppas jag också att planet kraschade hela rucklet. Fast det tror jag inte. Vår sorry excuse for a summerhouse verkar omges av ett kraftfält. Det står helt skevt kvar och flinar vad som än händer. Det sjukaste var när det kom en tornado och svepte ner skogen precis runt om. Äh, planen är att riva och slå upp några friggebodar närmare sjön. Bygga en stor överbyggd altan mellan och en stor brygga. NÅN gång...

Nä, om man skulle fortsätta rimma kanske.

Ensamma hemma

Kanske skulle ha lagt ut en bild på kantarellerna ändå.
Istället för att fylla min fb-sida med skämt om både brakfylla och psykfall.
Varför ska man alltid...?
Nå.

Det är ganska lugnt här.
Kanske för att jag nyss föll till föga och lät ungarna kolla på Disney.
Tur de inte kan klockan. Eller vet att Disney går och lägger sig kl 19 och att det då blir tyst.
Förresten är de strängt upptagna med smågodis.
Det inträffar nämligen ett märkligt fenomen här varje gång herr B är borta på helgen:
Den strikta sockerpolisen Nettan förvandlas då till en låt-gå-förälder utan dess like och köper godis till ett helt kompani. Och så blir det hoppande i sängarna, galna tecknade röster på högsta volym och hundpromenande i skogen utklädda till orcher.
Jo, jag har köpt hysteriska mängder smågodis. Hur mycket det var insåg jag inte förrän lilleman optimistiskt tog fram största salladsskålen, hällde upp och stod sedan med hakan ända ner till golvet när han upptäckte att önskedrömmen blev sann.
Och de kan verkligen äta sig less, för äldsta brorsorna är inte ens hemma.
Pilutta dem!

Jag dricker Loka och bläddrar i mammas skvallertidningar.
Roande och oroande läsning.
Helt vansinnigt.
Fast de här var lite för nya. Det är ännu roligare när hon kommer dragandes med skvaller som är flera år gammalt. När man har facit liksom.

Än går det ganska bra. Med stressen över att vänta på ett telefonsamtal och måsta akutrycka ut till stan för att hämta ett helt gäng högljudda partyprissar alltså. Antagligen är väl det för att jag inte förväntar mig att de ska ringa än förstås. Å. Nu blev jag stressad. Typiskt. Men allt hänger ju också på att någon äldre bror hinner hem för att vakta sovande småtroll. En är visst på LAN med gänget och den andras senaste kända vistelse var äventyrsbadet i Piteå. Jaja, det blir som det blir. Vad kan det kosta ifall de måste ta en taxi knappt två mil i natt? Partyprissarna alltså. Inte brorsorna.

Nå. Jag har ju fjärrkontrollen för mig själv i alla fall.
Vad nu det kan spela för roll.
Egentligen finns det inte nåt jag vill se.
Jag vill bara klaga högljutt på hans ständiga b-filmstittande.
Kanske måste slå igång en Van Damme lite senare.
Ba för att.
Och ensam i tv-soffan slipper jag ju hålla igen på spydigheterna också.
Ja, det ska jag banne mig göra! Och vräka på med allt jag har.
Trevligt.

Björn frossa

Nejnej, hold your horses!
Jag har inte börjat med särskriving.
Det är bara det att jag inte tror att min frossa har något att göra med min rädsla för björnar.
Kom jag på när jag så rolig och fyndig - enligt mig själv - kom på rubriken.
Så jag gjorde ett mellanrum.
Vilket i och för sig i sin tur kan tolkas som att jag ändå råkat ut för björnar idag.
Men idag var inte ens jag rädd. Nåja, inte skräckslagen i alla fall.
Med en 4-åring, en 6-åring och en 9-åring som gick bärsärkagång och tänkte förstöra naturen...
Och en mor med så hög röst att folk tar av sig hörapparater (jo, på riktigt).
Så jag kände mig trygg.
Om det blev tillfredsställande mycket bär plockade är inte lika säkert.
Men i vanlig ordning får man glädjas över simultankapacitet = att plocka från olika buskar med både höger och vänster hand.
Fina synapser över hjärnhalvegränserna, indeed.
Något att falla tillbaka på när resten av hjärnan dansar haltande calypso i cirklar.
4-åringen hällde ut sina bär när han blev sur och gick och ställde sig mitt i en hop med smågranar och låtsades vara bortsprungen.
9-åringen åt upp alla sina. Och massor av mina.
Det var bara 6-åringen som kämpade på med plockaren. Otippat.
Ja, innan han deklarerade att hans kamp för att rädda naturen var över, att det var fritt fram att äta pruttande kor igen och att han nu skulle ägna sig åt att förstöra döda träd i skogen istället.
Var var jag nu då?
Jo, frossa.
Lunchbufféfrossa...
Björnfrossa...
Och feberfrossa.
Ah, kanske lika bra att göra bort alla tre på en gång.
Kanske lika bra att rensa blåbär också?
Och med det resonemanget är det väl kanske lika bra att tvätta håret.
Att ta hand om tvätten.
Att...
Äh.

Företagsanda

Ja, nånting har jag ju i kroppen.
En vagel (har jag inte sagt va?) i varje öga och nu munsår.
Igår hade jag så svårt att andas att det slutade med att jag fick ta en superhutt med kortison.
Lite snuvig, visst - men jag känner mig inte förkyld trots feber som kommer och går.
Skumt.

Astma är hur som helst mycket lämpligt att kombinera med att leta svamp. För man går ändå i snigelfart och spanar.
Det gjorde inte Ferry. Han skuttade och höll igång hela eftermiddagen. Det var lustigt att se hur mycket roligare det var att rasa fritt i en skog som inte var hemma.
Vi hittade massor med kantareller. Och trattkantareller. Så jag kände mig nöjd när jag kom hem. När jag fick förslaget att lägga upp bilder på fejjan höll jag på att skratta ihjäl mig. Jag tror faktiskt inte att facebook behöver fler gula kantareller i närbild, om man säger så. Men å andra sidan är jag lite rädd över att kantareller inte finns på riktigt om de inte ligger på fejjan. Ha ha ha.

Idag ska jag och mina tre yngsta barn till mamma och äta lunch på "hennes" restaurang. Hon bor utanför en liten by där skolan trots stora protester lades ner för något år sedan. Jättetråkigt för skolbarnen, för det är långa avstånd. Men snacka om att de har tagit tillvara på gamla skolbyggnaden. Klassrummen har omvandlats till uthyrningsrum för arbetarna i guldgruvan en bit därifrån. De har så hög beläggning att vissa får sova i husvagn på skolgården. Och i gamla matsalen har det blivit restaurang, som jag tror är rätt välbesökt. De levererar även luncher upp till gruvan. Två rätters lunchbuffé till skapligt pris, och hembakt kaka till kaffet  - jo, jag tackar jag. Barnen är mycket uppspelta. Vilket är bra. Jag tror minsann att vissa småligister behöver en generalrepetition inför morgondagens finmiddag med svärmor.
För att återgå: jag blir alldeles tårögd av såna här satsningar. Hur människor i glesbygd vägrar ge upp. Det är vackert. För vi kan ju inte alla bo i storstäderna.

Jag bor i en rätt stor by. Eller om man kan kalla det samhälle? Jag kan inte terminologin. Men vi har i alla fall tillräckligt med folk för att ha en låg- och mellanstadieskola med fulla klasser och där elevantalet inte minskar. Ändå märker man av stadstänket förstås. När jag var barn och mormor och morfar bodde här fanns det tre matbutiker. Nu har vi ingen. Däremot har vi en pizzeria. Förstås. Och igår fick jag veta att det blir After Work där under hösten. Gott så. Inte för att jag tänker gå dit. Min överbelastade hjärna klarar inte längre att umgås på ett ställe där man känner och måste prata med alla. Icke heller går jag ju till jobbet. Hm. Kanske måste starta upp lite After Therapy för likasinnade?

Och apropå överbelastad...
Jo, det är ju därför vi drar till mamma idag. För jag jag varken får eller orkar när alla barnen är lediga från skolan och herr VIP jobbar. Och dessutom ska jag ju vara partyparty-chaufför till herr B och några andra ikväll. Så jag måste vila mig i form. Näh, det är inte jobbigt att sitta i bilen. Men man vet aldrig om jag flippar ur över att ha tider att passa. Eller jo, det är ju precis det jag vet...

Visst är det här en gul kantarell? Jag är så himla dålig på svamp.

Bättre

Jag minns när jag började blogga.
På den portalen hade folk(!) helt vansinniga rubriker för att locka in läsare.
Så gör inte jag.
Uppenbarligen.
Haha.

Men jo - det är bättre i mina vagliga ögon idag.
Det känns heller inte som att jag har feber.
Så lite kantarellspotting ska jag nog orka med.
Och idag är det lille Ferry som får följa med för att äta blåbär och varna för imaginära björnar.

Jag ska också sno ihop en present till kära E som har fått en fraktur på en ryggkota och tvingas ligga och stirra i taket hela dagarna. Stackars, stackars henne. Det får bli ett par böcker, några doftljus och lite kex och ost. Blommor brukar jag låta bli. Jag tycker det är lite begravningskänsla över det.

12-åringens Ung och O-Bortskämd håller i sig.
Redan tidigt i morse hade han packat inför sin fisketripp och lagt allt i bilen.
Nu ska man väl inte ropa hej än, men visst verkar det som att han satsar på förbättring.
När han fick pengar med sig till pizzamiddag tyckte han att det var helt rimligt att jag då ville ha en motprestation i form av barnvakt.

I övrigt är det nyinvigning av "mitt" Willys idag. Bra priser på helgsmarresmarr men framför allt slut på ombyggnadsröran. Fint. För jag tror att la familia tröttnat på att äta konstig mat jag köpt med mig när jag gått vilse bland hyllorna.

Jo. Min svärmor fyllde ju jämnt igår. För tillfället är hon på annan ort så vi ska fira henne på lördag. Nästan alltid när någon har fyllt år har Nettan styrt upp kalasande och presentande. Haft idéer och stått för inköp. Den här gången lät jag medvetet bli. Inte för att jag inte tycker om min svärmor, men för att hon rimligtvis med tre egna barn även har andra som tycker om henne. I slutändan blev det så att herr B köpte egen present. En rätt så bra grej också. Nyttigt för alla inblandade - inklusive mig - att lära sig att det funkar ändå. Jag ska bara göra ett fint kort och kanske köpa en liten bestånde present istället för en blomma (se stycket om kära E). Det får räcka.

Nej, dags att torka bort kladdet ur ögonen och vända tunikan rätt väg. Och förstås lära Ferry att attackera björnar genom att hugga mot halsen.

- Men hallå?! ATTACK sa jag ju!

Feber

Ja, ta mig rackarn - har man inte vaglig (se föregående inlägg) och febrig hasat runt i hela Kågedalen idag.
Rätt så bra jobbat av en utbränd stackare va?
Ögonen ser inte kloka ut. Jag antar att det hänger ihop med febern som kommer och går.
I övrigt är jag lite snuvig. Med betoning på lite.
Antagligen har jag väl rabies. För det hade ju 9-åringen härom dagen. Jag har för mig att det är väldigt smittsamt.
Hur som helst har jag i min städstrejk ändå varit väldigt produktiv.
Halva dagen har jag tillbringat hos bästaste G i grannbyn. I vanlig ordning har vi hunnit prata om allt från det svåraste svåra till det lättaste lätta. Och inte minst planerat roliga holabaloon.
Sedan plockade jag äpplen och fikade hos L här i byn. Med våra 4-åringar och min mycket, mycket, mycket buttre 9-åring. Jag tror aldrig han uppfört sig värre faktiskt.
Efter det åkte vi till mamma och åt kålpudding.
Ja, herregud.
Med feber och allt.
Gamla Nettan hade förstås gjort allt det - plus jobbat, städat och tvättat och gudvetallt.
Nu kapade jag allt efter bindestrecket. För att orka med hyfsat slappt umgänge.
Gott så. Kanske. Om jag inte tänker efter för hårt i alla fall.
Imorgon blir det dock lugnare:
Svampplockning och helghandling.
Kontemplativ skogspromenad i sakta mak.
Något jag i sjukgymnastiska termer skulle kalla "aktiv vila".
Äh, varför är det så svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på?
Efter en eon av sjukskriving tycker jag ju på fullaste allvar fortfarande att det är andra det är fel på.
Som lägger sig på en för låg nivå.
Och detta trots att jag sänkt mig så många snäpp att det knappt går att räkna.
Nämen, chilla, relaxa, mysa, slappa och allt det där...
Är fortfarande för mig att acceptera att man gått och blitt en amöba. Alternativt att man är lat som bara den ifall man nu är frisk.
Det tänker jag aldrig göra. Acceptera alltså.
På gott och ont förstås.
Men mest gott.
För den dagen jag accepterar att jag inte orkar mer än vad jag gör kommer jag säkerligen att sluta försöka.
Blä för det.
Nåväl. 
Jag kan inte passa tider eller prestera med kniven på strupen.
Jag kan inte heller orka mig igenom en arbetsdag fylld av krav.
Men någonting orkar jag ändå.
Bara tillfälle finns att krypa ihop i fosterställning och gråta emellanåt.
Och bara så länge det rör sig om vissa dagar.
De dagar jag mår skapligt.
De dagar det passar mig.
Och dagen idag tar jag med mig.
För det finns fan inte många som den.

Barnuppfostran

Ett märkligt fenomen.
Tänk att så många är så säkra på att just de gör rätt. Att så många har så mycket åsikter om hur fel alla andra gör.
Och att så många innerst inne ändå är livrädda för att göra fel själva...

Jag hittade 12-åringen framför tv:n igår kväll.
Där satt han med stora ögon och tittade på Ung och bortskämd.
Svt:s dokusåpa där totalcurlade och omogna tonåringar/unga vuxna ska lära sig ta ansvar. Men det lustiga var också att föräldrarna fick följa ungdomarna och diskutera vad som hände. Rätt så ofta gick de i försvar trots att de varit med och skapat "produkterna" (Inte mitt ord. Det var programledarens).
Det föll sig då naturligt att börja prata om vad som händer med tröjor som tvättas i 95 grader och hur mycket tiotusen egentligen är som fickpengar. Och för all del hur svårt det är att steka plättar om man gör det för första gången när man passerat 20.
Det var som att jag äntligen hittade ett fungerande sätt att prata om ansvar och varför föräldrar är a pain in the ass när det gäller sånt.
För det är ju så - att man vill förstås uppfostra sina barn till självständiga, ansvarstagande och kapabla vuxna.
Ansvaret som läggs på är inget straff, utan faktiskt en hjälp och en förmån.
Och föräldrar som hoppar över allt det blir medskyldiga när barnet möter världen utan tillräcklig kunskap.
Ja, jag var mycket pedagogisk.
Och han lyssnade.
Sedan plockade han bort sitt kvällsfika, sopsorterade, ställde disken i diskmaskinen och...torkade bordet!
I sanningens namn vet jag inte vad som gjorde störst verkan: tv-programmet eller det faktum att jag tidigare gormat om att han måste bjuda till om han förväntar sig skjuts till en kompis en bra bit härifrån imorgon.
Antagligen var det en kombination.
Men ändå.
Plötsligt händer det :)

Varför skriver jag om det här nu då?
Hm
Jo, just det!
Jag läste en artikel i morgontidningen där tonårsföräldrar fått uttala sig om hur de gör.
Flera av dem tog upp åsikter som andra hade om det.
Varför har man det egentligen?
Är det en genuin känsla av att man gör rätt själv eller bottnar sneglandet mot andra i en egen osäkerhet?
Vi har väl alla varit med om det nån gång.
För mig började det på en gång när jag fick barn. Barnmorskan tyckte att jag lade barnet till bröstet på ett felaktigt sätt. Och uttryckte sig väldigt klumpigt dessutom. När jag som osäker 23-åring äntligen fått till det kom nästa barnmorska in och påpekade samma sak. Hon uppmanade mig till att göra...precis som jag gjort från början. Ja, så där höll det på. För att de visste bättre? För att de antog att en nybliven mamma inte kunde? För att de behövde visa att de varit med förr? Nej, jag har ingen aning. Men faktum var att sonen sög lika bra ur alla lägen. Haha.
Kanske inte världens bästa "uppfostringsexempel", så ni får väl fylla i med paralleller själva.
Men poängen är att folk(!) alltid har åsikter.
Frågan är vad man gör med dem....(Åsikterna alltså. Folk är helt omöjliga).
Jag och herr B har en linje vi kör på. Eller rättare sagt har JAG en linje. Den går ut på att göra en massa saker tvärtemot vad jag själv var med om när jag växte upp och försöka fylla på med annat viktigt förstås. Men jag är väldigt lyhörd. Vill gärna veta hur andra gör för att kanske få tips eller att omvärdera något jag själv inte tänkt på. Oftast är jag säker på att det är jag som har rätt...men ibland inte.

Nog om det.
Nu stänger jag av mammarollen för ett par timmar.
Jag ska nämligen till bästaste G i grannbyn för att äta lunch och skratta ihjäl mig.
Vilken klåpare som planerat den här dagen vet jag inte.
För senare ska jag och lilleman på ett annat ställe och plocka äpplen, dricka kaffe och leka.
Dagen avslutas med att vi åker till min mamma för att hålla henne sällskap medan min styvfar är på en tråkig(?) jobbresa i Malaga.
Nämen, roliga icke-måsten ska jag väl klara.
Min förhoppning är att det ska GE mer energi än det TAR.
Och jag lovar: ingen städning eller annat nonsens på hela dagen.