När man inte orkar...

Nej, det är inget tyck-synd-om-mig-inlägg.
Inte heller ett jag-tycker-synd-om-mig-inlägg.
Mer som ett konstaterande...
Att man inte orkar hoppa i ett bollbad på ett skränigt lekland när man sedan ska äta middag med halva släkten på restaurang och efter det fira hemma hos svärföräldrarna i deras tvåa(!).
Så jag hoppar hoppandet.
Inget konstigt med det.
Men det konstiga är att jag inte ens har dåligt samvete den här gången.
Såna här gånger brukar jag tänka att jag förmodligen har gett upp hoppet och för evigt bosatt mig nere i den mörka brunnen.
Men inte idag.
Idag är jag klok och hushåller med energin.
Det ni!
Haha.
Förresten håller jag på med ett hysteriskt fult grattiskort till svärmor. Och en liten vers.
Så helt onyttig är jag inte.

Grrr!!!!
Tror minsann att det är köttutdelning i slakteriet.
Det ser ut som att det är enligt först till kvarn-principen för hela det megastora jaktlaget kör rally här förbi.
Vi har försökt säga till ett antal gånger men det är ingen som bryr sig.
Det var dessutom sagt från början att de skulle ta en annan väg in.
Jo, tjena!
Jag tror jag ska gå ut och ställa en trehjuling med en docka på mitt på vägen.
Det borde göra susen.
Smartare än när herr B var arg och gick ut i kalsonger en natt och grävde ett hål i alla fall.
Dagen efter var det igenfyllt av en traktor.
Haha.
Förresten borde vi bli kompenserade. I kött.

I övrigt så har det visst störtat ett plan precis vid vår sommarstuga. Jag vet inga detaljer. Otäckt. Jag hoppas förstås att det gick bra för de som satt i planet. Men i smyg hoppas jag också att planet kraschade hela rucklet. Fast det tror jag inte. Vår sorry excuse for a summerhouse verkar omges av ett kraftfält. Det står helt skevt kvar och flinar vad som än händer. Det sjukaste var när det kom en tornado och svepte ner skogen precis runt om. Äh, planen är att riva och slå upp några friggebodar närmare sjön. Bygga en stor överbyggd altan mellan och en stor brygga. NÅN gång...

Nä, om man skulle fortsätta rimma kanske.