Bristningsgräns

Igår kväll brast fördämningarna.
Icke helt oväntat.
Men dock.
Sedan har jag varit vaken hela natten.
Med ångest, uppgivenhet och ledsenhet.
Skitjobbigt förstås.
Men...
Det är ju också så att den där bristningsgränsen i praktiken är väldigt töjbar.
Det går liksom inte att avboka livet för att man mår dåligt.
I alla fall inte det jag har på agendan idag.
Jag ska träffa chefen och mannen från personalenheten.
På ett sätt är det helt absurt att släpa sig till stan för att prata om sin egen rehabilitering när man faktiskt är för sjuk för det.
Men på ett annat sätt förstår jag ju att det här är ett måste jag inte kan kapa.
Ikväll har 12-åringens klass föräldramöte.
Likadant där.
Ja, visst kan jag skippa mötet och skicka herr B, men någon chans acceptera att jag nått min bristningsgräns finns ändå inte. Inte med fem barn hemma som ska göra läxor, slåss med svärd och utfodras med kvällsfika.
Imorgon har jag Hälsans, terapi och laga vegetariska tacos med 6-åringen.
Tja, ska man hårddra det kan jag väl egentligen avboka alla tre.
Förutom...
Att jag då vänder min egen rehabilitering ryggen. Den som jag själv tagit initiativ till.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Nä, nu bestämde jag just att den här medelålders före detta superkvinna ska ringa sin mamma för att få skjuts till mötet. Sedan ska jag käka en näve ångestdämpande till frukostkaffet.
Haha. Kan bli ett intressant möte om jag kommer dit och är helt seg och dämpad. Kanske kan till och med någon annan få en syl i vädret då...