Ingen bebis längre

När man redan har fem barn är det svårt att få förståelse för sin sorg över att aldrig få fler.
Men icke desto mindre...
Så sörjer jag. På riktigt.
Visst, jag har fortfarande tid på mig.
Men ska man se sanningen i vitögat förstår jag ju att det finns bättre saker att ägna sig åt som utbränd än att gå igenom en svår graviditet med kräkningar, viktnedgång, inläggning och olika dropp.
Och det är ju bara en försmak av vad som komma skall när bebben väl är född.
Nej, det går förstås inte.
Inte ens om herr B skulle sluta blåvägra.
De flesta jag pratar med säger att de visste när de var nöjda. Att den där bebislängtan klingade av efter två eller tre barn.
Den känslan har jag aldrig upplevt. Om inte om fanns skulle jag så gärna skaffa minst en, eller två till.
Kanske är det en del av förklaringen till att jag har så fruktansvärt svårt för att barnen växer upp.
Förra året när lilleman slutade med blöja var det med dubbla känslor. Visst var han jätteduktig och visst vill man att barnen ska utvecklas. Men jag hade ju ingen bebis längre...
Och idag försvinner det sista av mina femton bebisår:
Jag(!) har nämligen bestämt att det är dags att sluta med tutte.
Lilleman ska lämna alla sina på Barnens Hus och så ska han få en polisdräkt istället.
Den enda av barnen som ens varit intresserad av tutte tidigare är 9-åringen, och han slutade ändå som treåring. Så det är hög tid att ta det här steget.
Hu.
Och Hurra.
Men mest Hu.
Nej, mest Hurra förstås.
*snörvel*

Höjden av lycka: myshörna till hundarna + ett mjukt öra att snutta på + tutte.