Tråk-söndag

Jodå.
Jag överlevde.
Fem ungar på finrestaurang är alltid en utmaning.
Särskilt som jag bestämde mig redan för många år sedan att inte bli en av alla dessa mammor som skriker åt barnen att äta upp.
Men de skötte sig bra.
Några löparrundor utomhus mellan varven gjorde susen.
Jag skötte mig också bra.
Slog på stort och tog ett glas vin till maten, trots att jag brukar tycka att det är för dyrt.
Nu var det ju svärmor som betalade, men ändå.
Dessutom åt jag upp.
Inte för att nån hade förväntat sig nåt annat.
Det var jättegod mat. Och mycket.
Och en helt annan service än när man hämtar hem pizza, haha.

Jag känner mig lite seg idag.
Det har varit aningen mycket i helgen.
Barnen är också lite sega.
Lilleman ligger i min säng med täcket ända upp till öronen.
- Ta och klä på dig.
- Fål vi flämmande?
- Nä.
- Då klär jag mig inte.
Nä, det blir en tråkdag idag.
Herr B ska fixa nån manick till nån grunka till avloppet.
Jag ska börja bära in vinterkläder.
Usch, jag har strumpor för första gången idag.
Inte kul när man helst vill gå naken.
Men vi har haft tjock frost flera nätter nu. Bara att acceptera att man måste klä sig.
Oavsett om man ska ha främmande eller inte.
Å. Innan jag rotar bland alla jackor ska jag tända en brasa.
Idag är det några gamla stolar som står på menyn.
Ljuva lantliv!

Jag hade en obehaglig dröm i natt.
Så där hemsk att jag vaknade och svettades.
Jag och 6-åringen väntade på ett tåg på en övergiven buss(!)station.
Det var viktigt och bråttom att vi fick oss iväg, men tåget kom aldrig.
Naturligtvis hade jag heller ingen telefon med mig. Och det var mitt i natten.
Äh, jag vet inte vad som var så obehagligt egentligen. Men känslan av utsatthet och övergivenhet är liksom kvar i kroppen än.
Måste konsultera mig vetenskapliga drömbok senare.