Terapi och det där trasiga barnjaget

Jag går i någon slags psykoterapi.
Inte samma sak som Dr Freuds psykoanalys.
Vill jag bara säga.
Planen med min behandling (om man nu kan kalla det behandling?) är att jag ska kunna göra upp med min barndom och uppväxt.
Förhoppningsvis ska jag kunna lägga elände, sorg, ilska och framför allt ångest bakom mig när säcken knyts ihop.
Jag är som vanligt skeptisk inför att måla upp alltför utopiska resultat, så jag ligger lågt med förväntningarna.
Men visst känner jag att det har hjälpt mig att välla ut än det ena, än det andra.
Inte för att jag inte kan prata om svåra saker i andra sammanhang.
För det kan jag.
Jag har nog faktiskt genom åren satt ord på de flesta känslor och upplevelser när det gäller det lilla barnjag som har blivit olyckligt efterlämnat inuti mitt vuxenjag.
Men inte på ett strukturerat sätt förstås.
Inte på samma tid(er) varje vecka där lyssnaren är anställd och gör sitt yttersta för att hjälpa mig.
Alla borde faktiskt prova på en omgång terapi.
Inte tror jag att man behöver ha ett litet trasigt barn inom sig för att ha nytta av det.
I alla fall...
Så har vi pratat om min tidiga barndom, min uppväxt och min (o)förmåga att hantera det förgångna i vuxen ålder. Och hur det påverkar mitt eget föräldraskap inte minst.
Vi har pratat om min mor och far, och om mina mor- och farföräldrar.
Samtidigt som dessa samtal har bidragit till att öka förståelsen för denna min närmaste familj har jag också brottats rejält med rösten från det trasiga barnet. 
Ett barn ska ju inte behöva vara med om vissa saker jag har varit. Och ett barn ska absolut inte behöva förstå eller förlåta.
Så på ett sätt har jag nästan blivit argare och ledsnare.
Nej, det är inte lätt att gräva i sig själv.
Men jag kom ju som bekant till en punkt i mitt liv där det blev omöjligt att låta bli. Då hela mitt försvar var nere och jag varken kunde värja mig eller avleda eländet.
I det läget blev det omöjligt att fortsätta låta bli att engagera hjärtat och bara krasst och logiskt resonera med hjärnan och tro att jag kommit förbi vissa saker bara för att jag låter klok när jag säger det.
Istället var det dags att koppla ihop resonemang och känslor liksom.
Något viktigt som jag byggt upp under terapitiden är en välgrundad känsla av min rätt till min historia. Min rätt till de känslor jag har. Min rätt till min egen trasighet.
Icke helt självklara saker under mina 37-38 första levnadsår, kan jag lova. 
En annan vinst är jag distanserat mig lite grand från vissa personer och händelser. Att jag lärt mig hantera andras brister. Nej, inte hantera förresten. Mer acceptera. Ställa mig vid sidan av och skapa ett avstånd.
Sedan har vi ju också gått igenom positiva saker. Ljusa minnen. För naturligtvis fanns det såna också.
Kanske har terapin hjälpt mig att hitta en bättre balans där. Om min farfar inte var en "kramgo gubbe"(15-åringens mittiprickbeskriving) så var ju farmor desto bättre. Och så vidare.
Nu har jag bara några sittningar kvar innan vi är klara.
Jag är otroligt terapitrött, så på ett sätt känns det skönt.
Men på ett annat sätt känns det skrämmande. För snacka om att vi bara har skrapat på ytan.

Texten nedan skrev jag rätt upp och ner en gång på en av mina skrivarkurser. Temat var "En dröm" och jag tolkade det att skriva fiktivt och hittade bara på allt eftersom utan att veta hur texten skulle sluta. När jag läste igenom den sedan blev jag alldeles kall.
Gissa varför...

Trots att jag är vaken så drömmer jag. Om en tryckande varm sommardag. Om en sommar för länge, länge sedan. En sommar i en annan tid. En sommar i ett annat liv. Jag går längs en smal stig på en äng med högt gräs. Stigen snirklar sig mellan enstaka träd och runt stenar och gropar. Som en orm. Gräset kittlar mina bara ben. En fjäril landar i mitt hår och sitter kvar och vilar sig ett slag. Jag känner hur det doftar lätt av klöver. Vart är jag på väg? Jag vet inte varför jag går i precis den riktningen. Jag vet inte heller varför jag är ensam. Ett sådant litet barn borde inte vara ensamt. Men jag verkar inte rädd. Ängen och träden sluter upp kring min ensamhet. Och fågelsången. Fåglarna kvittrar att jag inte är ensam. Inte bortglömd.

Jag hör en bäck som porlar. På barnsligt vis tar jag av från stigen och går mot ljudet. Jag letar och letar i det höga gräset men hittar ingen bäck. Så börjar jag springa runt och leta. Med bultande hjärta och tårar i ögonen letar jag förtvivlat efter bäcken. Men ljudet kommer inte närmare. Det studsar runt i drömmen. Ekar. Gäckar. Jag sätter mig ner i gräset. Utmattad och ledsen. Varför är jag så ledsen? Ett sådant litet barn borde inte vara ledset. Jag vill gå in i drömmen och trösta mig själv. Men drömmen är stängd. Den utspelar sig i en glaskupa. Mitt vuxenjag kan inte 

komma in och mitt barnjag kan inte komma ut.

Jag springer tillbaka till stigen. Jag tar höga hoppsasteg över grästuvorna. Kjolen flyger upp på magen i varje hopp. Allt går så långsamt. Till och med flätornas vippande upp och ner. Jag har långa, nästan vita flätor med gröna gummisnoddar. Och jag har en spikrak lugg precis i ögonbrynshöjd. Jag ser ut som Titti i drömmen. Men jag är ändå jag. Jag känner att det är jag. Och de röda skorna är mina. Men de ser så nötta ut. Varför är det hål i sulorna? Ett sådant litet barn borde inte ha så nötta skor. Inte röda skor till en rosa klänning heller. Men klänningen känner jag inte igen.

På väg längs stigen ser det ut som att luften klyver sig när jag kommer. Det kanske är en synvilla för att det är så hett. Men kanske betyder det att jag är på väg åt rätt håll. Längre bort syns ett hus. Är det dit jag ska? I drömmen verkar jag så säker. Men utanför kupan känns det osäkert. Huset ser inte inbjudande ut. Och nu har fåglarna slutat sjunga. De har lämnat mig ensam. Lämnat barnet ensamt. Ett sådant litet barn borde inte vara ensamt. Jag är framme vid huset. Det känns som om det är ännu varmare här. Hetare. Kvavare. Dörren står på glänt. Men inte välkomnande som den borde. Mer för att släppa ut någonting än för att släppa in.

Jag går upp för grusgången på väg mot bron när det kommer en liten grå katt. Jag böjer mig ner för att klappa den men då fräser den till och pilar iväg. Broräcket är så varmt att det inte går att hålla i. Jag bränner mig i handflatan. Men det gör inte ont. I drömmen gör det inte ont. Jag sträcker mig mot dörrhandtaget med andra handen. Nej, gör inte det! Skriker jag från utsidan av glaskupan. Men tystnaden förblir kompakt. När jag gått in i huset slår den tunga dörren igen av sig själv. Jag hör mig själv sjunga Amazing grace där inifrån. Varför sjunger jag den? Ett sådant 

litet barn ska inte sjunga Amazing Grace.

Jag dröjer mig kvar utanför glaskupan. Det har blivit lite immigt på insidan. Nu har sången tystnat. Allt har tystnat. Utom bäcken. Den porlande gäckande bäcken. Men ingen letar längre efter den.