Feber

Ja, ta mig rackarn - har man inte vaglig (se föregående inlägg) och febrig hasat runt i hela Kågedalen idag.
Rätt så bra jobbat av en utbränd stackare va?
Ögonen ser inte kloka ut. Jag antar att det hänger ihop med febern som kommer och går.
I övrigt är jag lite snuvig. Med betoning på lite.
Antagligen har jag väl rabies. För det hade ju 9-åringen härom dagen. Jag har för mig att det är väldigt smittsamt.
Hur som helst har jag i min städstrejk ändå varit väldigt produktiv.
Halva dagen har jag tillbringat hos bästaste G i grannbyn. I vanlig ordning har vi hunnit prata om allt från det svåraste svåra till det lättaste lätta. Och inte minst planerat roliga holabaloon.
Sedan plockade jag äpplen och fikade hos L här i byn. Med våra 4-åringar och min mycket, mycket, mycket buttre 9-åring. Jag tror aldrig han uppfört sig värre faktiskt.
Efter det åkte vi till mamma och åt kålpudding.
Ja, herregud.
Med feber och allt.
Gamla Nettan hade förstås gjort allt det - plus jobbat, städat och tvättat och gudvetallt.
Nu kapade jag allt efter bindestrecket. För att orka med hyfsat slappt umgänge.
Gott så. Kanske. Om jag inte tänker efter för hårt i alla fall.
Imorgon blir det dock lugnare:
Svampplockning och helghandling.
Kontemplativ skogspromenad i sakta mak.
Något jag i sjukgymnastiska termer skulle kalla "aktiv vila".
Äh, varför är det så svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på?
Efter en eon av sjukskriving tycker jag ju på fullaste allvar fortfarande att det är andra det är fel på.
Som lägger sig på en för låg nivå.
Och detta trots att jag sänkt mig så många snäpp att det knappt går att räkna.
Nämen, chilla, relaxa, mysa, slappa och allt det där...
Är fortfarande för mig att acceptera att man gått och blitt en amöba. Alternativt att man är lat som bara den ifall man nu är frisk.
Det tänker jag aldrig göra. Acceptera alltså.
På gott och ont förstås.
Men mest gott.
För den dagen jag accepterar att jag inte orkar mer än vad jag gör kommer jag säkerligen att sluta försöka.
Blä för det.
Nåväl. 
Jag kan inte passa tider eller prestera med kniven på strupen.
Jag kan inte heller orka mig igenom en arbetsdag fylld av krav.
Men någonting orkar jag ändå.
Bara tillfälle finns att krypa ihop i fosterställning och gråta emellanåt.
Och bara så länge det rör sig om vissa dagar.
De dagar jag mår skapligt.
De dagar det passar mig.
Och dagen idag tar jag med mig.
För det finns fan inte många som den.